≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Annika Nordgren

(Editerad 2015-06-24)

I går presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet Fragment, institutets 63:e forskarantologi som bygger på den nationella SOM-undersökningen från hösten 2014. I kapitlet Skärpt försvarsdebatt – Nato, Ryssland och försvarsutgifter skriver Ulf Bjereld och Karl Ydén fram slutsatsen att den svenska opinionen i försvars- och säkerhetspolitiska frågor uppvisar två stora förändringar mellan 2013 och 2014: Stödet för att minska försvarsutgifterna har nästan halverats – från 32 procent till 18 procent – samt att oron för situationen i Ryssland har ökat från 53 till 80 procent. Inställningen till svenskt Nato-medlemskap eller till Sveriges deltagande i olika internationella operationer uppvisar däremot inga större förändringar sedan 2013.

Forskarna konstaterar att svensk försvars- och säkerhetspolitisk opinion inte är huggen i sten utan möjlig att förändra genom opinionsbildning och debatt. Den säkerhetspolitiska situationen spelar roll och genom allianspartiernas splittring i fråga om försvarsutgifterna har vi nu ett debattläge som inte helt följer de blockpolitiska skillnaderna. Så långt SOM-institutet.

Det är inte konstigt om svensk försvarspolitik lider av någon slags utmattningsdepression efter år av konvulsioner inför försvarsinriktningsbeslutet och en lång rad avgörande frågor läggs nu i utredningar som man kan hänvisa till så snart frågor ställs. Men det råder en öronbedövande tystnad från partierna efter det att överenskommelsen slöts och det duger faktiskt inte. Det ligger i farans riktning att man begår samma misstag igen som under 90- och 00-talet. Inför och under försvarsreformens mest intensiva år vände sig det politiska systemet inåt mellan propositioner och utredningsdirektiv. Ibland skylls själva konstruktionen med Försvarsberedning för det, men det är ingen naturlag att borgfred och breda överenskommelser måste leda till introverta diskussioner eller i värsta fall en lång period av vård av beslut utan utveckling.

Konsekvenserna av ett sådant förhållningssätt manifesteras gång på gång i offentligheten, bland annat genom att personer som man på goda grunder tror har hängt med under de senaste decenniernas omläggning av säkerhetspolitiken fortfarande talar om Sverige som ett neutralt land. En annan konsekvens är att man skapar sig en rejäl uppförsbacke om det sätter sig föreställningar innanför huden på folk, som man sedan måste göra upp med den dag man har att opinionsbilda för en sak man tror på. Eller med andra ord: Om man lämnar walk-over i den offentliga debatten har man knappast rätt att ondgöra sig över de som är aktiva och inskärper sina perspektiv, hur fel de än må vara. Man har dessutom svårt att med trovärdighet klaga på att folk går omkring med daterade uppfattningar.

Det partierna förmedlar nu, mitt under en brinnande och understundom ganska infekterad debatt om allt från Nato-medlemskap till förhållningssätt gentemot Ryssland, är att man lika plötsligt lämnade debatten som när man klev in i den, då det började röra sig i opinionen kring försvarsfrågorna och det fanns väljare att skörda.

Det arrangeras seminarium i Almedalen, tidigare ambassadörer skriver förtjänstfullt utbildande inlägg och försvarsdebattörer av olika slag försöker hålla trycket uppe, men från partipolitiskt håll är det alltså tyst, med undantag för en och annan interpellation mellan försvarsministern och moderaternas Hans Wallmark (vilket måste konstateras lockar en mycket specialintresserad allmänhet).

I en intervju med Svenska Dagbladet i början av juni efterlyste moderaterna Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark en tydlig färdplan för ett svenskt medlemskap i Nato. Målet sades vara en svensk ansökan under nästa mandatperiod, vilket Wallmark och Kinberg Batra helt riktigt menar kräver förberedelser och en bred nationell debatt om Sveriges framtida säkerhet och försvar. Jag kan ha brustit i uppmärksamhet, men jag såg ingen som helst reaktion från övriga partier sånär som från försvarsministern i ovan nämnda interpellationsdebatter. Moderaterna själva har inte heller efter detta utspel gett sken av att det var en åsikt som bottnade i kraftfull övertygelse och känsla av skyndsamma behov, med tanke på hur snabbt man släppte greppet. Var det bara en försiktig testballong eller en trött markering som mer hade att göra med distanseringsbehov gentemot Socialdemokraterna efter den försvarspolitiska överenskommelsen?

Om Moderaterna avser stå fast vid sin tidsplan om svensk Nato-ansökan kommer nästa val att vara en slags folkomröstning om den svenska militära alliansfriheten. Om man vill vara seriös från partiernas sida kan man inte börja vare sig den interna diskussionen eller den offentliga debatten i samma stund som valrörelsen drar igång. I den bästa av världar vill man bidra till en opinionsbildning som omfattar både opinion och bildning, vilket vore ett befriande förhållningssätt alldeles oavsett var man står i själva sakfrågan och ett ansvarsfullt beteende som sträcker sig bortom partiintresset.

 
Författaren är f d riksdagsledamot och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.