≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Lars Holmqvist

Fransk karikatyr som visar hur Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Japan sitter ner för att dela på Kina, medan Frankrike iakttar. Källa: Wikimedia Commons.

Fransk karikatyr som visar hur Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Japan sitter ner för att dela på Kina, medan Frankrike iakttar. Källa: Wikimedia Commons.

Den 18 september är ett betydelsefullt datum i Kina, dagen då man högtidlighåller minnet av Mukdenincidenten, lite förenklat startskottet för en period av japanska övergrepp på landet under åren 1931-45. Även om dagen av naturliga skäl innehåller en udd mot just Japan, så finns det ett bredare perspektiv än så. Den japanska ockupationen av Manchuriet var en viktig beståndsdel av Kinas ”århundrade av förödmjukelser”, den av kineser använda benämningen på perioden 1839-1949.

Dagen ifråga är visserligen inte en officiell högtidsdag men kan ändå ses som ett av många uttryck för den nya tidens kinesiska nationalism. Här skulle jag kunna försöka skriva ett längre avsnitt om nationalismen i Kina, men kan knappast göra det bättre än vad Akademiledamoten Lars Fredén, tidigare ambassadör i Kina, nyligen gjorde i en artikel i Axess (4/2018). Läsning rekommenderas.

Ledningen i Beijing har under en rad år lagt betydande resurser på att stärka patriotismen i landet. Bland annat har man anlagt många olika ”Patriotiska utbildningscentra”. I mars 2017 uppgick dessa centra till 428, efter att ytterligare 41 just då hade lagts till. Några exempel:

  • Opiumkrigsmuséet i Humen strax norr om Hongkong, upprättat på den plats där kineser år 1839 förstörde stora mängder brittiskt opium vilket ledde till det Första opiumkriget mellan Kina och Storbritannien. Ett krig som blev inledningen på Kinas ”århundrade av förödmjukelser”
  • En stor del av Nationalmuseet i Beijing upptas av den permanenta utställningen ”Föryngringens väg” som beskriver Kommunistpartiets resa bort från århundradet av förödmjukelser
  • Minneshallen i Nanjing till minne av den massaker som japanerna gjorde sig skyldiga till i denna stad år 1937
  • 18 september-muséet i just Mukden.

I det Första opiumkriget avgick britterna med segern. Den därpå följande freden i Nanjing ledde bland annat till att ön Hongkong övergick i brittisk ägo. I kinesisk historieskrivning ser man detta fredsfördrag som den första av en rad ”ojämlika traktat”, en lång serie av fördrag där olika Västmakter samt Japan utnyttjade Kinas politiska svaghet för egen politisk och ekonomisk nytta. Det var dessa fördrag – och naturligtvis olika omgångar av krigshandlingar – som utgjorde kärnan i Kinas århundrade av förödmjukelser.

Kineser förstör opium. Källa: Wikimedia Commons.

Kineser förstör opium. Källa: Wikimedia Commons.

Dagens Kina; allt mäktigare, rikare och med stärkt självförtroende är enligt den officiella kinesiska historieskrivningen något som kineserna kan tacka sitt kommunistparti för. Under partiets fasta ledning har landet successivt kunna tvätta av sig den skam som förödmjukelserna har inneburit men samtidigt har kommunistpartiet inte låtit kineserna glömma dem.

Bilden är inte helt osann. Kina har kommit långt i arbetet med att återställa sin position i världen efter 1949 och inte minst är man på det hela taget herrar i eget hus. Britterna lämnade ifrån sig Hongkongkolonin år 1997 och portugisernas inflytande över Macao avslutades två år senare. Det tyska herraväldet över Tsingtao/Qingdao tog slut för mer än hundra år sedan, bara ölbryggerierna finns kvar. Japanerna är sedan länge bortjagade från Manchuriet och Shanghai International Settlement avvecklades 1943. De enda återstående ouppklarade ”ojämlika traktaten” idag är de ryska.

Under det Andra opiumkriget (1856-60) – som även det förlorades till britterna (och till fransmännen) – agerade Ryssland. Det ryska imperiet, som var militärt och psykologiskt omskakat efter förlusten i det nyligen utkämpade Krimkriget, vände blickarna österut. Man hotade Kina med att öppna ännu en front vid Kinas norra gräns. Hotet ledde till traktatet i Aigun 1858 som gav Ryssland ett territorium på (uppskattat) 600 000 km2. Två år senare, i och med konventionen i Peking, överfördes ännu ett område, nu sydost om Amur, inklusive kuststräckan ner till fiskeläget Haishenwai, den ort som vi idag kallar Vladivostok. Sammantaget ett område som till ytan motsvarar ungefär två Sverige.

Utöver dessa två fördrag tecknades senare även fördraget i S:t Petersburg 1881 som gav Ryssland ett landområde vilket idag tillhör Kazakstan.

Landområdena som Kina avträdde till Ryssland 1858 respektive 1860. Källa: CIA - Library of Congress Geography and Map Division Washington, D.C.

Landområdena som Kina avträdde till Ryssland 1858 respektive 1860. Källa: CIA – Library of Congress Geography and Map Division Washington, D.C.

Hur ser det ut idag i de vidsträckta områden som Kina förlorade till Ryssland 1858-1860?

Utvecklingen är en annan än den kinesiska.

Det federala distriktet Ryska Fjärran Östern (RFÖ) är det till ytan största av Rysslands totalt åtta distrikt. Med sina 6,1 miljoner km2 är distriktet nära 40% större än hela EU men har bara drygt sex miljoner invånare (eller än färre, befolkningen krymper stadigt) av vilka ungefär 75% lever i gränsregionen mot Kina, ungefär i de områden som Kina avträdde 1858-60.

I Ryssland har man uttryckt oro över bristen på utveckling i RFÖ. En eftersatt infrastruktur, stor utflyttning och svag ekonomisk utveckling har hållit RFÖ i en långvarig negativ spiral.

Olika initiativ har tagits för att vända utvecklingen, både inhemska ryska och rysk-kinesiska.

Den kinesiska infrastrukturen har byggts ut till gränsen men inte mycket har skett på den ryska sidan. Alltför små anslag, korruption eller båda ligger bakom bristen på framgång norr om gränsen. Frågan om FRÖ:s utmaningar är närvarande i den ryska debatten.

Flera ryska projekt har initierats där kineser tillåtits långtidsleasa (upp till 49 år) åker- eller skogsmark. 670 000 hektar (ungefär som Medelpad) har leasats ut. Runt uthyrningen har det uppstått kontroverser, där kinesiska odlare har anklagats för att använda giftiga substanser i jordbruket, något som har sagts skadar rysk jord. Då Ryssland år 2012 meddelade att man ämnade släppa ytterligare 150-200 000 hektar till utlänningar, gjorde man en tydlig markering genom att rikta sig till en rad asiatiska länder men inte till Kina.

Stora delar av RFÖ är att betrakta som avfolkningsbygd, då alltfler infödda flyttar till västra Ryssland. I gengäld har de ryska områdena närmast gränsen upplevt en ökande kinesisk invandring, men denna inflyttning har initierat rädsloreaktioner från ryskt håll.

Det är en öppen fråga om hur stor den kinesiska invandringen egentligen är. Officiella siffror från 2002 på att det finns cirka 35 000 kineser i Ryssland varav hälften i landets västra delar är säkerligen i underkant. Ryska demografer år 2004 talade om 200-400 000. Siffrorna är som synes gamla. Man kan anta att en hel del kineser lever och arbetar illegalt i landet. Uppskattningen försvåras av att kineser flyttar både norrut till Ryssland och tillbaka hem igen.

En annan faktor är den ekonomiska krisen i Ryssland som har gjort sig gällande de senaste åren. Krisen har även påverkat den kinesiska sidan genom minskad gränshandel. Allt färre ryssar har numera råd att köpa kinesiska varor samtidigt som det kinesiska intresset för att etablera affärsverksamhet eller arbeta i Ryssland bör ha svalnat.

Utvecklingen i RFÖ till trots, de rysk-kinesiska relationerna lär vara mycket goda för närvarande. Som ett exempel kan nämnas den nyligen avslutade militärövningen Vostok 2018 som var ännu ett tillfälle då kinesiska och ryska förband samövade.

Samtidigt måste man fråga sig hur Beijing egentligen ser på sin ryske partner.

  • Ur Kinas synvinkel är Ryssland en av de imperialistiska makter som sänkte Kina ner i förödmjukelser. Men medan de övriga imperialisterna har avvecklat sina kolonier världen över (bortsett från några mindre besittningar här och var) så har Moskva i allt väsentligt behållit sina.
  • Japan, USA och länderna i Västeuropa är på olika sätt framgångsrika och ledande inom ekonomi, teknik och kultur, samtidigt som Ryssland – med sin låga innovationskraft, eftersatta infrastruktur, demografiska utmaningar, stora råvaruexportberoende och svaga stat – är en av de nationer som alltmer framstår som förlorare i den globaliserade ekonomin.
  • Genom de stora ryska landvinningarna 1858-60 sitter Ryssland på det sista tydliga arvet efter Kinas århundrade av förödmjukelser. Ett arv som Ryssland uppenbarligen inte sköter väl och en förödmjukelse som Kina inte på något sätt har glömt.
  • Ryssland är en ekonomisk dvärg. Medan USA:s respektive EU:s BNP är i paritet med eller större än Kinas och Japans är nästan hälften av den kinesiska så är Rysslands BNP uppskattningsvis bara 10-15% av Kinas.

År 2005 uttryckte Vladimir Putin de berömda orden att ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Sedan dess har just geopolitiska resonemang mer än en gång lyfts fram som en bakomliggande förklaring till den numera ganska expansiva ryska utrikespolitiken.

Men att föra en expansiv utrikespolitik som baseras på – uttalade eller outtalade – geopolitiska resonemang kan vara vanskligt. Geopolitiken i den södra delen av RFÖ talar inte till Rysslands fördel.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Comments on this entry are closed.

Next post:

Previous post: