≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Nu har en tid gått sedan det förra inlägget om Syrien. En krånglande rygg, förberedelser inför Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens rapport och examinationsstudier har dragit ned på skrivandet sen dess. Nu ligger det i huvudsak bakom mig, och då blir det dags att ta sig an det fasansfulla kriget i Levanten – nu med förluster som uppgår till motsvarande hälften i Bosnien.

………..

Den senaste tiden har rapporteringen om hårda strider i Syrien stannat av lite till förmån för turbulensen i Turkiet och utbrottet av strider mellan den libanesiska armén och följare till den salafistiske prästen Al Assir i staden Sidon. Minst 15 libanesiska soldater fick sätta livet till, vilket är ett mått på intensiteten i dessa strider. Armén har fått kritik för att vara alltför lojal med Hizbollah, men min bedömning är att armén är lojal med president Suleiman i första och andra rummet.

Rapporter talar om att det är delar av al Nusra-fronten som försöker att utvidga striderna till Libanon för att lätta på trycket efter Hizbollahs officiella inträde i det syriska inbördeskriget. Efter Hizbollahs och syriska arméns seger utanför Homs spekuleras det nu i att regimen kommer att försöka slå tillbaka rebellenheter i och omkring affärscentrumet Aleppo.

Samtidigt är det farligt att alltför enögt se det syriska inbördeskriget genom ett religiöst prisma. Som exempel på detta kan nämnas att det för några veckor sedan genomfördes flera mordförsök i Libanon på sunnitiska präster som är pro-Hizbollah. På samma sätt har den shiitiska milisledaren Al Sadr i Irak generellt ställt sig avvisande till att skicka sina trupper till Syrien, säkerligen beroende till stor del på problemen i landet. Där har al-Malikiregimen alienerat stora delar av den sunnitiska befolkningen, och väckt både det gamla Baathpartiet samt återuppväckt Al Qaida – som nu genomför spektakulära attacker i landet dagligen.

Den syriska regimen vilar också på en allians mellan en sunnitisk elit och alawiter som måste sägas ha en klar nationalistisk prägel, och inte religiös. Det ligger däremot i den syriska regimens intresse att få konflikten porträtterad som en kamp mot religiösa terrorister.

På det regionala planet är det en blandning av nationella intressen som exempelvis Irans position och den saudiska som till del handlar om att skydda Libanon från syrisk exploatering. Å andra sidan stöder både Saudiarabien och Qatar olika grupper av sunnitiska militanter och i Gulfstaterna pågår nu öppna insamlingar för att köpa vapen till ”sina” religiöst färgade rebellgrupper. På så sätt kan dessa lägga händerna på vapen ur bland annat Khaddafis arsenal när distrubitionen blir sponsrad. Det är precis som jag konstaterade sommaren 2011, Syrien behöver färre vapen, inte fler.

Eftersom läget på marken ändrats, så har svårigheterna att få till en förhandling i Geneve ökat. FSA:s ledare brigadgeneral Idriss har tydligt krävt fler vapen för att inte tappa mark mot Assad eller mot konkurrerande grupper som al-Nusrafronten heller. Med det amerikanska beslutet att öppna för vapenleveranser är anden så att säga ur flaskan. Det innebär att USA på ett tydligare sätt engagerar sig i konflikten för att inte FSA och dess politiska paraply inte ska förhandla ur ett underläge. Det innebär också samtidigt att den amerikanska fallhöjden ökar.

Problemet är att USA inte har den nödvändiga enigheten och därför också alltför många olika målsättningar om vad landet vill uppnå. USA vill inte att Assad ska regera vidare. Man inser att man måste ha en uppgörelse med Ryssland, men utan att stärka ryskt inflytande eller att ha Iran med vid förhandlingsbordet. Israels säkerhet ska garanteras och amerikanskt inflytande i regionen ska minst vidmakthållas. Och några extremister får absolut inte gå segrande ur striden.

Därför har vi kunnat se olika uppgifter om hårda meningsutbyten mellan utrikesminister John Kerry och försvarsstabschefen Martin Dempsey.
Eller hur Dempsey förra året stoppade utrikesdepartementets och CIA’s idé om att beväpna rebellerna. Ett ifrågasättande som nu fått vika sig, möjligen bland annat eftersom det hägrar utfrågningar i senaten om ett par veckor av Dempsey på grund av att president Obama nominerat denne för en ny två-årsperiod. Den republikanske senatorn John McCain ifrågasätter öppet nomineringen av Dempsey och säger att denne har så många brister att de inte går att räkna upp i en intervju. Inte bilden av ett enigt land som nu ska engagera sig hårdare i ett inbördeskrig med potential att starta ett regionalt krig.

Hur ser egentligen det amerikanska målet ut? Och hur ska det uppnås? Och vill verkligen det amerikanska folket ställa sig bakom ytterligare ett krig? Och på vilket sätt skulle ett vapenstillestånd med Assad kvar vid makten hota amerikanska nationella säkerhetsintressen? Det är många frågor med tyvärr alltför många svar, som vittnar om oenighet och brister i formulerandet av en hållbar och realistisk strategi.

Därför är det troligt att USA kommer fortsätta de små stegens förändringar ett tag till. General Dempsey har hållt emot etableringen av en flygförbudszon med hänvisningen till avsaknad av klara mål och kvaliteten i det syriska luftvärnet. Det är möjligt att han klarar detta en tid till med hänvisning till att det innebär ett krig med Syrien som snabbt måste få ett godkännande av kongressen. Han har parallellt lanserat idén om att sända rådgivare till de omgivande länderna, främst Libanon och Irak vid sidan av de som redan finns i Jordanien. På så sätt kan detta börja påminna om sydostasien på 60-talet med engagemang som startar med rådgivare. Den andra sidan finns redan där med iranska revolutionsgardister och ryska s.k tekniska rådgivare vid egna faciliteter samt möjligen vid installationer för kemiska vapen och kvalificerat luftvärn.

Lägg därtill det farliga läget i Egypten med stora demonstrationer annonserade i helgen. Polariseringen mellan olika delar av det egyptiska samhället riskerar att explodera på gatorna. Frågan är i så fall vilken riktning en sådan explosion tar vägen. Blir det en militärkupp igen? Eller riktas ilskan mot Israel eller Etiopien? I det fallet ligger det förstnämnda närmast tillhands, i synnerhet efter rapporter att försvarsministern lämnat en diskussion där president Mursi deltog med en varning om att militären inte kommer att stillatigande titta på om Egypten störtas i kaos.

Parallellt med detta pågår postioneringen inför nya förhandlingar efter presidentskiftet i Iran om deras atomprogram. Eftersom Israels säkerhet står högt på den amerikanska agendan talar mycket för att USA vill lösa detta förhandlingsvägen, och därför inte vill gå in för hårt i Syrien heller av det skälet. Säkrandet av inflytande i Syrien är vitalt i den iranska bilden av dess egen säkerhet.

Krigets logik talar därför att det kommer att gå vidare med oförminskad brutalitet ett bra tag till, därtill är väst och gulfstaterna alltför oeniga internt och sinsemellan för att framtvinga en politisk lösning. Väpnad konflikt är i slutänden en viljeakt och vet man likt Alice i Underlandet inte vart man vill, då kommer alla vägar att bära en dit.

Comments on this entry are closed.

  • Göran Frisk

    Som vanligt Johan, en brilliant och kunnig analys. Jag tror mig begripa ungefär hur de olika grupperingarna tänker. Vad jag saknar i alla analyser och beskrivningar är vilka intressen som styr de olika grupperna. Hur är det med olje- och gastillgångar i Syrien som jag förmodar alla vill kunna kontrollera för att tjäna pengar på. Hur är det med drogsmuggling till Europa, förekommer var och hur ? Hur är det med trafficking, säljs kvinnor och barn var och till vilka? Hur stark är den kurdiska kontrollen över kurdiska områden i Syrien ? Eftersom Turkiet försöker åstadkomma en uppgörelse med kurderna i Turkiet ligger det nära till hands att kurderna försöker bilda ett oberoende Kurdistan i Syrien och Irak med stöd från fränderna i Turkiet. Insatsen från USA är för liten. Ska man åstadkomma ett jämviktsförhållande måste en flygförbudszon upprättas över Syrien. Bör vara relativt enkelt från amerikanska hangarfartyg. Inga grannstater kan hindra detta. I Syrien måste västvänliga rebeller förses med pansarvärnsvapen som kan stoppa Assads pansarfordon och göra hans förband svårare att operera med . DELA , BINDA och kanske oxå SLÅ.