≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Med det här brevet sätter Oscar Jonsson och jag punkt för diskussionen den här gången. Vi återkommer möjligen under våren med en ny diskussion om ett viktigt ämne.

Johan,

Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten vilande som togs med enbart tre rösters övervikt och övergav gängse tradition i svensk säkerhetspolitik med blocköverskridande överenskommelser.

Beslutshasten ledde till problem i och med att värnplikten lades vilande 2010 medan avtalsbestämmelserna inte hade slutförts förrän 2012. Lösningar för soldatbostäder och sätt att göra soldatyrket attraktivt saknades. Vidare uteslöts möjligheten till att delvis använda värnplikt som exempelvis Ryssland och Norge gör. Detta har bidragit till att personalförsörjningen blivit ett av de största strategiska problemen vi har idag (vilket Allan Widman tog upp hos dig på frågan om det sämsta beslutet han medverkat i).

Med den analogin som varning är vi absolut överens om att hasta sig in i något som inte är diskuterat, opinionsbildat eller förberett för, är en dålig idé. Men vi behöver inte enbart diskutera NATO utan även en försvarsidé och NATO:s roll i den samma. Det är i förhållande till den Alliansens bidrag kan utvärderas snarare än NATO:s meriter i sig självt. Att ”enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet” är inte mycket till vägledning. Med få resurser behövs tydlig prioritering och har man för många prioriteringar har man inga alls.

Här är vi i limbo mellan att 2004 överge ett nationellt försvar och att 2013 i perspektivstudien säga att närområdet ska vara utgångspunkten. Ifall närområdet är utgångspunkten då ser jag att NATO skulle kunna tillåta en rollfördelning där Sveriges roll exempelvis kan vara att prioritera triangeln Karlskrona-Gotland-Stockholm om Norge (och eventuellt Finland) fokuserar norrut, Polen och Tyskland i södra Östersjön samt Danmark kring Öresund.

Detta har givetvis sina brister, men det är i alla fall ett förslag på en hanterbar prioritering som relaterar till en försvarsidé med NATO:s bidrag till densamma. Och det är mer realistiskt än att hela Europas tredje största land ska enskilt försvaras för blott 40 miljarder eller försvaras av andra som varken har lovat att göra det eller mestadels inte har resurser för det.

I likhet med dig tror jag inte att Ryssland ser ett allvarligt hot från ett svensk och finskt NATO-medlemskap. Med det sagt är det uppenbart att NATO-medlemskapet inte skulle mottagas väl i Ryssland och det skulle vara en förevändning för ökade påtryckningar. Samtidigt är det min bedömning att Ryssland skulle undvika att skapa allvarligare problem på sin mest fredliga och stabila front. Irrationellare än så är Ryssland inte trots att externa fiendebilder används för att parera ledarskapets minskande legitimitet.

Angående Finland håller jag med dig men inte helt. Vi bör göra vad vi kan med Finland som vår närmaste allierade och deras sak är vår. Men deras förutsättningar skiljer sig. Trots att Finland också har problem med försvarsreform har de fortfarande ett trovärdigt territorialförsvar med 1,6% av BNP i försvarsanslag. Även om det är fel att rusa in i en allians på grund av militär svaghet är just det en stark drivkraft och den drivkraften driver oss starkare än den driver Finland vilket kan leda att vi drar olika slutsatser i frågan.

Eftersom jag tror att NATO skulle bidra med ett mått av ökad säkerhet bara genom Artikel-5, (och med en stor dos av optimism) press på regeringen att öka försvarsanslagen samt med medlemskapet erbjuda möjligheter för prioriteringar från ett helhetsperspektiv, ser mina reglage ut annorlunda ut. Eller snarare ser mitt perspektiv på reglagen annorlunda ut.

Det går att köra bil mitt i sommaren med full värme och mitt i vintern med full kyla, det är bara en väldigt dålig idé. För NATO-medlemskapet är folkviljan vredet som reglerar värmen åt rätt håll, sedan kommer förvarsförmågan som reglerar ventilationen, eller hur mycket vi får ut, och Finland är vredet som reglerar höger och vänster, bak och fram så att goda relationer upprätthålls i bilen. För att NATO-medlemskapet inte ska leda oss i diket behöver vi dessa tre i en sådan stor utsträckning som möjligt, med prioritet för försvarsförmågan för den behövs i alla fall. Det får bli min slutsats.

Tack så mycket för dina brev Johan och all heder till dig för denna innovativa form att ta konversationen vidare. Jag är av den bestämda åsikten att det är bättre med debatt utan slutsatser än slutsatser utan debatt, även om vi har nått ett antal gemensamma punkter. Jag hoppas du och våra läsare har fått en lika intressant resa som jag samt att diskussionen kring denna essentiella fråga för vår säkerhet fortsätter, men också kring Sveriges försvarsidé.

På återhörande,

Oscar

Tidigare brev om NATO:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet

Comments on this entry are closed.

  • Fundering

    Min grundinställning är att vår egen försvarsförmåga måste vara grundläggande oavsett om vi ska vara alliansfria eller inte. Vi kan inte pilla navelludd och låtsas outsourca försvaret.
    Men om vi nu tänker oss ett NATO-medlemskap så nämner ni en indelning i regioner, vissa länder för det området, andra länder för ett annat område osv. då måste respektive aktör kunna verka med samtliga nödvändiga förmågor inom sin geografiska sektor.
    Kan man även tänka sig en samverkan av förmågor; Sverige har bra mekbataljoner, men mindre förmåga till luftvärn, så fokusera då på styrkorna och låt en allierad med Lv-förmåga täck upp där vi har mindre förmåga. Bygg systemet av system inom alliansen.

  • Invånarna i Finland kallas finländare , och uppgår för närvarande till drygt fem miljoner. En minoritet av dessa, omkring 5,5 %, är svenskspråkiga, medan omkring 91,5 % är finskspråkiga, enligt folkbokföringen (tvåspråkiga uppger endera språket som modersmål). Många svenskspråkiga finländare skiljer noggrant mellan finländare (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland), finnar (de som har finska som modersmål), och finlandssvenskar (finländare som har svenska som modersmål). I de nordligaste delarna av landet bor samer .