av Mats Bergquist
Det brittiska valet till underhuset 2015 som många trodde skulle resultera i en seger för labourpartiet, ledde istället till en knapp seger för de konservativa. När David Cameron efter Brexitomröstningen förra året efterträddes av Theresa May sade hon att hon tänkte regera med denna knappa majoritet på 16 platser och således inte söka något personligt mandat. Men i april i år meddelade att hon ändrat sig och utlyste nyval till underhuset till den 8 juni. Snart sagt alla bedömare förutskickade att hon skulle vinna en promenadseger och kraftigt öka sin majoritet till kanske tom över 100. Men så blev det inte. I stället sällade sig det brittiska valet till en lång rad av överraskningar vi sett under senare år. Återigen har opinionsundersökningarna visat sig vara opålitliga, även om det blev klart att de konservativa särskilt under slutskedet av valkampanjen tappade mark.
I stället för en vinst på kanske uppemot 100 platser förlorade de konservativa alltså 13 medan nederlagstippade labour vann 32. Detta innebär att de konservativa med 318 platser av 650 skulle behöva ytterligare 8 för att vinna en majoritet (egentligen något färre eftersom det nationalistiska Sinn Fein, som vann sju mandat i Nordirland, vägrar att inta sina platser i underhuset).
Detta var det första felaktiga antagande som många professionella bedömare (inkl undertecknad) gjorde. Det andra innebar att man trodde att valdeltagandet skulle sjunka, eftersom man inom ett år haft folkomröstning om EU, kommunalval i delar av Storbritannien och nytt parlamentsval. Man gissade att väljarna skulle irritera sig på detta flitiga röstande och välja soffan, vilket i så fall brukar gynna torypartiet. Men valdeltagandet ökade tvärtom med några procent till ca 70, vilket för landet är en ganska normal siffra. Framför allt tycks röstandet bland yngre varit klart bättre än under Brexitomröstningen förra året. Man räknar med att i åldersgruppen 18-24 år ökade andelen som röstade från dryga 40 till 63 procent. Av dessa röstade över 70 procent på labour. Hade de röstat flitigare 2016 hade Brexit sannolikt inte kommit till stånd.
Ett tredje felaktigt antagande var att den tendens man sett i ett antal år, nämligen att mindre partier, trots att det brittiska valsystemet gynnar de stora partierna, ökade på de två storas bekostnad, vändes. I valet 2010 t ex fick liberaldemokraterna hela 58 platser, vilket var det bästa resultatet för ett tredje parti sedan 1920-talets början. Och i valet 2015 fick det skotska nationalistpartiet 57 platser och tog a l l a mandat i Skottland utom ett. Men nu fick de konservativa och labour tillsammans mer än 82 procent. Mätt i procent gick båda partierna fram, de konservativa med dryga 5.5 och labour med 9.5 procent. Liberaldemokraterna vann några mandat medan SNP tappade hela 22.
Hur kunde det gå så här? De konservativas valguru, australiern Lynton Crosby, som hjälpte David Cameron till en ganska överraskande seger 2015 ville tillsammans med Theresa Mays stab fokusera kampanjen i år på henne personligen snarare än på partiet. May är ju knappast någon person som bjuder på sig utan kan framstå som aningen stel och ganska formell. Den sedan valnederlaget 2015 sittande labourledaren Jeremy Corbyn, en radikal veteran (sedan 1980-talet) på de bakre bänkarna i underhuset, som överraskande tog över efter Ed Miliband, visade sig vara en effektiv kampanjarbetare. Labours valmanifest var kanske det radikalaste man presenterat på mera 30 år och slog tydligen an särskilt hos ungdomen, som tröttnat på de konservativas ständiga åtstramningskurer.
Efter en så magnifik felkalkyl som Theresa May gjort sig skyldig till kunde man tycka att hon borde dra slutsatsen att hon inte längre kunde fungera som partiledare. Men detta är uppenbarligen inte hennes plan. Huruvida hon kommer att lyckas att med hjälp av det konservativa nordirländska DUP (Democratic Unionist Party), en gång den populistiske pastorn Ian Paisleys parti, som nu har 10 av Nordirlands 18 platser i Westminster, återstår att se. Med dess hjälp får May 328 av 650 mandat. Men detta är inte mycket i ett så stort parlament, där omsättningen i form av partibyten, sjukdom, dödsfall eller överflyttning till överhuset, vilka alla kan leda till fyllnadsval, ganska snabbt kan förvandla en majoritet till en minoritet. Så skedde t ex efter valet 1992 då konservative John Major vann överraskande seger. Men redan efter några år hade denna majoritet försvunnit. Därtill kommer att de konservativa är ett särskilt i EU-frågan splittrat parti.
Så varför hänger sig då Theresa May kvar vid makten? Förutom viljan att söka rätta till med vad hon ställt till med, har det rimligen att göra med att hon och säkert många av hennes partikamrater vill undvika en ny ledarstrid, bara ett år efter Brexitomröstningen. Men det har också att göra med att förhandlingarna om Storbritanniens uttåg ur EU börjar denna månad. En ledarstrid skulle ytterligare kunna komplicera bilden. Theresa May kan nu försöka gömma sig bakom EU:s tidtabell och hänvisa till omöjligheten av att igen byta partiledare under dessa för landet mycket viktiga förhandlingar. Hon gynnas sannolikt också av en oro bland hennes partikamrater över att om det skulle bli nyval är risken för en ny regering med Corbyns radikala labourparti ganska stor. Någon uppenbar kandidat som skulle kunna ena de olika åsiktslägren ifråga om EU finns knappast.
Men kan hon lyckas? Det är osäkert. Ted Heath, premiärminister 1970–1974, försökte efter valet i mars 1974 att som minoritetsregering sitta kvar med liberalernas stöd. Men det gick bara ett halvår innan ett nyval förde labour till makten. Theresa May, som uppenbarligen är en ensamvarg, vill givetvis inte hamna i kategorin kortvariga och misslyckade premiärministrar och hoppas således kunna undvika Heaths öde. Men efter premiärministerns tydligt valhänta agerande i samband med den katastrofala höghusbranden i London har hennes aktier sjunkit ytterligare
Brexit och det misslyckade valet som resulterat i en svag regering kommer givetvis att ytterligare försvaga landets internationella position i allmänhet och i Brexitförhandlingarna med EU i synnerhet, och om inga mirakel inträffar också dess ekonomi. Som t ex Per T Ohlsson påpekar i Sydsvenskan (11 juni) kommer den tydliga isolationistiska tendensen under Donald Trump och Storbritanniens utträde ur EU och sannolikt därigenom försvagade ekonomi att lägga en större börda på EU och framför allt Tyskland. När det mesta nu tyder på att Angela Merkel stannar som förbundskansler ytterligare ett antal år blir denna viktförskjutning kanske hanterbar. Men om den världsordning som inte minst burits upp av två av de fyra segrarmakterna i andra världskriget, ifrågasätts blir situationen allvarlig.
Nu är det ju ingalunda säkert att Donald Trump blir så långvarig eller särskilt effektiv i Vita Huset och att de starka institutionella nätverk som binder USA vid Europa, trots Trump, håller för påfrestningarna. Och trots att britterna nu uppenbarligen har en brant uppförsbacke framför sig, skall man nog inte räkna ut dem. De har fortfarande världens femte ekonomi, som ett av få länder en visserligen mindre men dock expeditionär militär kapacitet, kärnvapen, en formidabel underrättelsetjänst och diplomati. Också om det nu ser ganska mörkt ut, har britterna således en del trumfkort på hand.
Men det blir av största vikt att man uppnår ett rimligt avtal med EU. Detta kommer att förutsatta att man kan komma överens om den brittiska ”skilsmässoavgiften” som EU-företrädare antytt kan bli upp emot 100 miljarder euro (vilket britterna knappast kommer att betala), respektive medborgares ställning i Storbritannien och EU samt hur förhållandet mellan republiken Irland och Nordirland skall kunna regleras. Den fredsuppgörelse som träffades 1998 förutsätter en mer eller mindre öppen gräns mellan de båda enheterna. Skall Theresa May regera med DUP, som nu under ganska många år suttit i koalition med Sinn Fein i provinsregeringen i Belfast, kompliceras bilden ytterligare. Eftersom DUP och Sinn Fein efter det senaste valet till provinsparlamentet inte kunnat komma överens om en fortsatt koalition, kan resultatet bli att London övertar styret, s k direct rule. Det tänkta nära samarbetet med DUP, den ena parten i Nordirland gör bilden än mera komplex.
Theresa May har ju satsat på en s k hard brexit, alltså en total brytning med EU – detta eftersom hon inte kan acceptera den fria rörligheten inom unionen, som denna inte kompromissar om. Och utan denna kan man inte vara medlem i den inre marknaden eller i tullunionen. Men den lilla majoritet hon ev kan uppbåda uppstår frågan om denna, som också innehåller åtskilliga som röstat för att stanna i EU, kan enas om just en ”hard” brexit eller om man skall söka andra utvägar. I och med att hon tvangs gå till parlamentet för att inleda utträdesprocessen (vilket hon inte tänkt) måste hon också gå dit med ett ev förhandlingsresultat. Man spekulerar nu om det skulle vara möjligt uppnå en uppgörelse över blockgränsen om en mjukare Brexit. Men då riskerar hon samtidigt sprickor i det egna partiet eftersom de hårda EU-motståndarna nog inte kan acceptera annat än en hård, total Brexit.
Till följd av Trumps uttalanden om NATO eller under besöket i Bryssel nyligen uteblivna erinran om NATO-fördragets art 5, har ju de periodiska tankarna på ett europeiskt försvar ånyo vädrats (se Ett europeiskt försvar?, kolumn 30/3 2017). Britterna har ju alltid här varit en bromsande faktor. Men det blir rimligen ett av britternas bättre kort i förhandlingarna om Brexit, nämligen att inget europeiskt försvar, värt namnet, kan komma till stånd utan brittisk medverkan.
Något som är utmärkande för britterna är deras betydande självförtroende. Detta är grundat i imperiets historia, segrar i två världskrig, det engelska språkets ställning etc etc. De har nästan alltid lyckats ”punch above their weight”. De har råkat ut för mycket allvarliga kriser, huvudsakligen av ekonomisk natur som åren efter andra världskriget, under 1970-talets nedgång och en ny djupdykning under 1990-talets första hälft. Men de har därefter rest sig. Det lär de göra även denna gång. Men med en synnerligen svår uppgift framför sig och med en mycket svag regering ter sig uppgiften om inte övermäktig så i alla fall enormt svår. Den skulle knappast bli mindre formidabel om ett nyval senare i år eller nästa år skulle föra Jeremy Corbyn till makten.
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.
