≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Mats Olofsson
Ska det åter i praktiken bli finansdepartementet som är premissleverantör för landets säkerhets- och försvarspolitik? Foto: Shutterstock.com.

Ska det åter i praktiken bli finansdepartementet som är premissleverantör för landets säkerhets- och försvarspolitik? Foto: Shutterstock.com.
Nyligen har vi i olika media fått besked att regeringen via försvarsministern lämnat ett tilläggsdirektiv till försvarsberedningen, med innebörden att beredningens förslag till utformningen av det svenska försvaret 2021–2025 ska bygga på en försvarsekonomi i balans. Det kan ju låta rimligt, men tidigare har uppdraget varit ett mera öppet mandat innebärande att senast den 14 maj presentera förslag till Totalförsvarets inriktning för nästa försvarsperiod. I det ingår också att ange hur mycket pengar som behövs.

I t ex tidningen Barometern skrivs på ledarplats, på dagen två månader innan beredningen den 14 maj ska lämna sin rapport, att ”Nu vänds processen upp och ned. Om de ekonomiska ramarna sätts först hamnar andra överväganden än säkerhetspolitiska överst på agendan.” Med tanke på att såväl Försvarsmaktens egen Perspektivstudie som Krigsvetenskapsakademiens slutrapport från projektet KV21 båda tydligt pekar på behov motsvarande minst en fördubbling av försvarsanslagen, är det minst sagt oroande om renodlat ekonomiska styrmetoder åter blir primära. Det sena inspelet från regeringen till beredningen har enligt media också irriterat politiker som Allan Widman.

Svenska folket har ju på senare år visat en ovanligt stor förståelse för behovet att åtgärda förmågebrister inom försvarssektorn, ett ökat intresse för försvarsdebatten och medvetenhet om den förändrade hotbilden. Under de senaste månaderna har vi också kunnat ta del av SÄPO-chefens beskrivningar av den accelererande mängden attacker mot svenska IT-system. Dels i form av intrångsförsök hos företag, institutioner och myndigheter, dels i form av påverkansoperationer med hjälp av t ex sociala media. Framför allt pekas Kina och Ryssland ut som bakomliggande intressenter. Ett samstämmigt budskap ges i den färska (20 mars) årsrapporten från MUST.

Att höja samhällets motståndskraft mot IT-angrepp och förstå de alltmer subtila formerna av långsamma men metodiska externa aktiviteter för att komma in bakom våra digitala staket är viktigt – alldeles jätteviktigt, för att använda talspråk. I sådana åtgärder ligger också att skydda militära system och fortsätta bygga ut den nyligen initierade offensiva förmågan på cyberområdet. Det räcker med att studera den enorma satsningen på spetskompetens inom cyber och AI (artificiell intelligens) som nu sker i Kina för att förstå hur framtida scenarier kan komma att se ut. Vårt eget nödvändiga förmåge­byggande inom dessa områden kräver åtgärder i hela kedjan av rekrytering, utbildning, förbands­uppbyggnad och materiel. Och därtill förstärkt skydd av befintliga system och anläggningar.

Börjar vi sedan att räkna upp alla åtgärder som krävs för att förbättra skyddet och redundansen avseende vår elförsörjning, skapa säkra digitala förbindelser mellan myndigheter och erbjuda successivt säkrare metoder för e-handel och annan digitalisering, så tickar miljarderna ganska snabbt. Det finns till stor del redan kostnadsberäknat, men saknar hittills en tydlig politisk vilja, i alla fall när det hamnar hos Finansdepartementet.

Den svenska statsskulden har, som andel av BNP, stadigt sjunkit ända sedan 1994 (källa Riksgälden) och 2018 var inget undantag med ett överskott i statsfinanserna på ca 80 miljarder. Sverige som land har nu en av de lägsta statsskulderna per capita (även om den privata belåningen på individnivå är bland de högsta). Att nu göra en riktningsändring i den kurvan under några år, för att frigöra pengar till en kraftfull satsning på att begränsa samhällets sårbarhet, återskapa den under decennier reducerade förmågan i det militära försvaret och höja säkerheten i elförsörjningen och andra helt vitala funktioner, borde vara möjligt! Visserligen pekar prognoserna på ett minskande överskott i statsfinanserna under de kommande åren, p g a den lågkonjunktur som börjar skönjas, men sådana nationella brister i säkerheten som beskrivs ovan borde kunna vara grund för extraordinära utgifter.

Dessutom skulle det generera många nya jobb om staten satsade stort för att minska sådana kritiska sårbarheter. Därmed skulle det bidra till att reducera brister inte bara inom de utpekade sakområ­dena utan även på arbetsmarknaden. Var nu lite kreativa, bästa politiker! Då kan vi, förhoppningsvis, hinna laga många förmågehål innan de utnyttjas av illasinnade krafter. För det senare alternativet skulle med största säkerhet medföra långt större kostnader och konsekvenser i form av besvärliga sammanbrott i vårt nationella välstånd.

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21.