≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Rune Carlsson

Metoden att visa - instruera - öva äger fortsatt giltighet. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

Metoden att visa – instruera – öva äger fortsatt giltighet. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.
Ett populärt TV-program har visat, att mycket få vuxna är smartare än en femteklassare. Ändå är det många som klankar på skolan, bl a för att svenska elever får allt sämre resultat i PISA och andra internationella undersökningar. Utvecklingen diskuteras i en aktuell bok, Kunskapssynen och pedagogiken. Den kan ha bäring även på utbildning inom Försvaret.

I boken medverkar professorerna Inger Enkvist, Magnus Henrekson och Martin Ingvar samt doktoranden Ingrid Wållgren. De hävdar att Sverige måste frigöra sig från nuvarande kunskaps- och utbildningssyn och börja se skolsystemet med ett helt annat perspektiv. Pedagogiska teorier, som nedvärderar kunskap, har fått ett starkt genomslag i den svenska skolan. Eleverna får själva upptäcka hur världen är beskaffad istället för att bli undervisade.

Synsättet saknar, enligt författarna, stöd i såväl forskning som beprövad erfarenhet. Det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Författarna anser att ett väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. Centralt i de förslag på ändring de framför, är en strukturerad ämnesdefinierad undervisning, som gör det möjligt att mäta uppnådda resultat.

Det finns naturligtvis likheter, men också avgörande skillnader mellan utbildning av barn och ungdomar i en grundskola och vuxenutbildning, som syftar till att skapa krigsförband. Men det synsätt som nu präglar den svenska skolan började växa fram för ungefär 50 år sedan. Vi fick en Ny befälsordning (NBO), salig i åminnelse, i början av 1980-talet. Påverkades den också av de idéer som då var rådande i samhället? Naturligtvis! Jag var med, och kunde själv konstatera det, men jag såg också, att Försvarets särart gjorde att gamla sanningar inte helt glömdes bort, vilket tycks ha blivit fallet i den allmänna skolan.

NBO infördes för att samhällets förändringar gjorde det nödvändigt. Ett tecken var att folkskola, realexamen och studentexamen försvann. De hade varit en naturlig grund för uppdelning av befälskårerna i underbefäl, underofficerare och officerare. En annan förändring var att auktoritet upphörde att bero på samhällsställning. Den måste förtjänas. Försvaret hade sedan länge varit klar över att ledarskap, grundad i saklig auktoritet, överglänser auktoritärt chefskap. Den skillnaden gjordes tydligare.

Bland tänkare, som påverkade skolans utveckling, kan nämnas John Dewey och Alva Myrdal. De förespråkade en elevcentrerad pedagogik. Fostran i frihet skulle öka elevernas vilja till samarbete, samhälleligt engagemang och solidaritet. Jean Piaget menade att eleven själv konstruerar sin kunskap när han eller hon tar in, bearbetar och tolkar information i samspel med omgivningen. Michel Foucault drog slutsatser från sin forskning, att lärare skall undvika att utöva makt. Han eller hon skall vara en del i gruppen och fungera mer som handledare än som instruktör.

En viktig profet för NBO var Will Schutz, med den gruppdynamiska teorin Fundamental Interpersonal Relations Orientation (FIRO) från 1958. Den bygger på erfarenheter från luftstrider under Koreakriget. Senast jag såg hänvisningar till den, var när den nye moderatledaren, Ulf Kristersson, tog plats i gruppen Alliansledare!

Hur ser olika grundsyn ut i praktiken? En vedertagen metod att lära soldater att ta isär och sätta ihop ett vapen, är att en instruktör först visar hur det går till (för att eleverna skall få överblick och förstå målet med övningen), därefter instrueras eleverna stegvis (gammal kunskap utnyttjas, elevernas korttidsminne överbelastas inte). Sedan kommer det viktigaste momentet, att öva tills färdigheten behärskas helt (överföring av kunskap, färdighet och förståelse för bearbetning och lagring i långtidsminnet). Slutligen prövar instruktören att alla kan vad som krävs. Vi känner igen metoden som: Visa, instruera, öva. Därtill kommer kravet på överinlärning, för att garantera att färdigheten finns kvar när den behövs i ett skarpt läge. Bokens författare torde hålla med om värdet i denna metod.

En nidbild, som kanske ändå säger något om olika synsätt, är att motsvarande övning skulle se ut som följer, om den allmänna skolans grundsyn tillämpas extremt. Handledaren delar ut ett antal vapen, delar in klassen i grupper och ber dem ta isär och sätta ihop vapnen på det sätt de finner lämpligt. Medan grupperna arbetar kan han ägna sig åt föräldrakontakter och andra administrativa uppgifter. Grupperna sätter upp sina egna mål för verksamheten, vilka därför inte kan utvärderas av handledaren.

Den första metoden kräver en instruktör med goda ämneskunskaper, den är bevisat effektiv, eleverna kan motiveras genom att lyckas, men överinlärningen är arbetsam. Metoden är mindre användbar för inlärning på mera avancerade nivåer. Den andra metoden kan belysa behovet av samarbete, men är mycket ineffektiv. Och hur skall handledaren kunna upprätthålla sin auktoritet och skapa lugn och säkerhet för inlärning? Kraven är orimliga och därför inte motiverande för läraren, som borde vara processens viktigaste resurs. Metoden kan emellertid användas på mera avancerade nivåer, förutsatt att läraren har bra kompetens och kan strukturera utbildningen. Den förutsätter också att eleverna har tillräckliga förkunskaper.

I Lärobok för trupputbildning 1980 redovisades Chefens för armén grundsyn för utbildningen: ”All grund- repetitions- och befälsutbildning skall syfta till att skapa och utveckla dugliga soldater och krigsförband. Utbildningen skall baseras på en positiv människosyn”. Den positiva människosynen och olika motivationsfaktorer beskrevs i boken Ledarskap, fastställd av ÖB 1976. I grundsynen talades också om förmedlad utbildning, gruppinriktad utbildning, probleminriktad utbildning och upplevelsebaserad utbildning. Där står också att en helhetssyn skall säkerställas. De vetenskapliga källorna för dessa begrepp var delvis desamma som den allmänna skolan öste ur, men lärdomarna tillämpades uppenbarligen på olika sätt.

I Pedagogiska grunder för Försvarsmakten 2006 (sid. 378 f) står, att en stor svaghet i ämnesuppdelad utbildning är att den splittrar sammanhangen och förvirrar eleverna. Ett alternativ är då problemorienterade, ämnesövergripande teman. Martin Ingvar tycks inte dela den uppfattningen. I Kunskapssynen och pedagogiken skriver han (sid. 184): ”Kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga är heller inte generiska (generella, överföringsbara – min tolkning) kompetenser som kan läras ut direkt. Den sortens förmåga förutsätter specifika kunskapsbanker. . . Kreativitet är alltså till stor del fältspecifik (ung. förekommer inom avgränsade, självständiga områden) och förutsätter att man behärskar det aktuella området väl. Därför är de traditionella ämnesindelningarna fortfarande det bästa sättet att bygga upp den kunskap som behövs för att lösa problem och tänka kritiskt.”

Dessa olika slutsatser beror troligen på att Martin Ingvar talar om inlärning hos barn, vilket Försvarsmakten inte gör. Han vänder sig särskilt mot att alla ämnen, t o m matematik, tenderar att till slut handla om samhällskunskap! Jag hyser en gnagande misstanke om att även Försvaret har underskattat ämneskunskapernas betydelse. Citaten ovan kan tyda på det, men framförallt tanken att med NBO införa ett nytt, unikt enhetsbefäl, som skulle klara alla konster – särskilt som en planerad specialistkurs aldrig kom att genomföras. Det har fått rättas till genom den nya kategorin Specialistofficerare.

Som jag minns utbildningen inom artilleriet, växlade betoningen mellan ämneskunskap och helhetssyn hela tiden. Men kraven på överblick stegrades, när ramen vidgades från grupp, över regemente till fördelning. På den grundläggande Officerskursen i NBO var de viktigaste ämnena eldlednings-, pjäs- och batteriplatstjänst, vid sidan av ledarskap och trupputbildning. Helhetssynen säkrades genom tillämpade förbands­övningar inom haubitskompanis ram.

Att båda aspekterna är viktiga, kan belysas med en historia. Arméstabschefen Robert Lugn lär en gång ha uppmanat en föredragande generalstabsaspirant: ”Dra de stora linjerna, detaljerna kan jag redan!” Hur som helst, dagens utbildare står säkert inför andra utmaningar än vi hade.

Vi fick oss tilldelade ett antal värnpliktiga, uttagna till olika kategorier och tjänstegrenar. De skulle utbildas i grundorganisationen för att bemanna nya krigsförband, som kunde gå direkt in i mobiliseringsorganisationen. Historiskt sett var det en parentes. När krigsförbanden nu skall rekrytera och själva utbilda sina soldater, liknar det förhållandena före Försvarets expansion under beredskapsåren på 1940-talet. En annan skillnad är att vi utvecklade artillerister till officerare. Nu tycks principen vara att utveckla officerare till artillerister. Är det rätt väg?

Utöver säkerhetspolitiska implikationer innebär nuvarande numerär, att konkurrens och erfarenhetsutbyte mellan olika förband uteblir, eftersom det bara finns ett av varje slag med samma förutsättningar och uppgifter. Frågan är väl om numerären ens räcker till klasser av tillräcklig storlek för att utveckla olika personalkategorier på ett effektivt sätt. Ytterligare ett starkt argument för internationellt samarbete!

Den citerade CA:s grundsyn lär ändå stå sig. Sista meningen lyder: ”Utbildningen skall bygga vidare på en beprövad trupputbildningstradition som fortlöpande skall utvecklas.” Nu är emellertid trupputbildning och pedagogik inte riktigt samma sak. CA:s grundsyn har ersatts av ÖB:s grundsyn för pedagogik. Den har akademiserats och omfattar över 60 sidor. Där behandlas frågor som: vad är kunskap, vad är etik och vad är människosyn. Men där står också, att Försvarsmaktens utbildning främst skall utvecklas lokalt. Mera handfast är också Handbok Utbildningsmetodik från 2013. Traditionen lever!

 
Författaren är f d överstelöjtnant och kurschef vid ArtOHS.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.