≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Jan Leijonhielm

För den som under en längre tid följt rysk utveckling är det uppenbart att den ryska ledningen bedriver desinformationskampanjer såväl inrikes som utrikes. De är inte synonyma, men starkt relaterade. Det övergripande syftet är att behålla elitens, läs gärna Putins, maktposition. Uppenbarligen är kampanjerna framgångsrika, Putin har i dag ett massivt stöd på över 80 procent för sin politik. I ett historiskt perspektiv kan man också konstatera att stödet är som högst under krig eller oroliga tider, då den ryska propagandaapparaten målar upp en kraftigt ökad, oftast utländsk hotbild.

Denna kampanj beledsagas sedan nära ett decennium av den patriotiska fostran, som regimen med hjälp av den ortodoxa kyrkan bedriver. Den unga generationen får lära sig att andra världskriget slutade i går, men att fascismen lever kvar i t ex Ukraina. Att kriget startade 1939 och att Sovjetunionen angrep Finland, de baltiska staterna och föll Polen i ryggen under det tyska anfallet nämns sällan och då blott i apologetiska termer eller under beteckningen preventiva angrepp för att skydda moderlandet. Det stora fosterländska kriget startade 1941 med det tyska angreppet på Sovjetunionen.

Militärens roll förhärligas, i sann Komsomolanda bör unga utbilda sig i krigstjänst och vara beredda att dö hjältedöden. Dulce et decorum est pro patria mori. Stalin framställs allt oftare som en stor militär ledare. De som vågar kritisera eller nyansera bilden av kriget eller dagens situation, t ex Stalins förakt för förluster, eller annekteringen av Krim, smutskastas som landsförrädare och, om de innehar statliga ämbeten, avskedas och åtalas. Organisationer som bedriver verksamhet av besvärande slag, eller skulle kunna tänkas göra det i framtiden, brännmärks som utländska agenter.

I ett seminarium nyligen kring den ryska informationskrigföringen och dess redskap i Rysslandsprojektet vid FHS, konstaterades att alla media, med betoning på TV, förmedlar bilden av det ärorika kriget med starka drag av hjältedyrkan och nostalgi. Det patriotiska narrativet stärker kraftigt bilden av det belägrade Ryssland som nu åter-tack vare orättvisa sanktioner- måste uthärda svårigheter för att fullborda sin messianska roll i världspolitiken. Huvudmålen är Nato och framför allt USA, men även Sverige får sin dos emellanåt. Nyligen underströks ånyo från officiellt håll att varken Sverige eller Finland längre kommer att betraktas som en neutrala om man sluter det kommande samarbetsavtalet med Nato, även om detta i praktiken saknar betydelse. Sveriges neutralitet har aldrig varit något skydd vid ett krigsutbrott, likaså knappast Finland, som genom VSB-pakten omedelbart skulle tvingas delta på rysk sida.

I sammanhanget kan nämnas att Ryssland och Kina i år slöt ett avtal om samarbete inom säkerhetsrelaterade informationsområden. De båda ländernas säkerhetstjänster, som är huvudpartners inom området, har ökat sina relationer på ett markant sätt under senare år.

I den inhemska ryska påverkansoperationen, vilket torde vara den mest korrekta benämningen på den patriotiska kampanjen, varvas rena lögner med halvsanningar och fakta Kampanjen har metodiskt och gradvis fört in en stor del av befolkningen i en annan värld. Ett belysande exempel är premiärminister Medvedevs påstående i veckan att det pågående elavbrottet till Krim (pga sabotage av okända mot kraftledningarna) är att betrakta som folkmord. Detta skulle då följaktligen i teorin ge Moskva skäl att ingripa för att rädda ryska liv. Orwell hade lett igenkännande, lögn har blivit sanning. Den ryska politologen Lilia Sjevtsova konstaterar att ingen information från statliga myndigheter längre går att lita på-en situation som enligt henne inte ens existerade under sovjettiden.

Men Internet då, säger någon. Jo, där existerar än så länge en möjlighet att orientera sig på ett objektivt sätt. Dock använder sig ännu bara en mycket liten andel av den ryska befolkningen av nätet som nyhetskälla, och även om oppositionella inlägg görs, saknar de uppenbarligen någon som helst politisk betydelse. Dock kan t ex Youtubeinlägg skapa debatt, som i dagarna, när oppositionspolitikern Navalny avslöjat omfattande korruption kring riksåklagaren Tjajka. FSB har idag för övrigt skaffat sig i princip total insyn i all form av kommunikation genom kontrollfunktionen SORM 1-3, och några protester lär knappast bli aktuella, medan självcensuren av naturliga skäl ökar.

Syftet med kampanjen är således uppenbart, och borde öka oron i omvärlden. Ett folk som ständigt uppmuntras i sin xenofobi, alltmer ser väst i form av en hotbild och pådyvlas en falsk bild av historien, kommer sannolikt att bekräfta ledningens aggressiva politik och i förlängningen ett eventuellt krig mot de påstådda onda krafterna.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

Kommentering är avstängd / ej aktuell.