≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Karlis Neretnieks

 
Rubriken är något provokativ. Självfallet kommer det alltid behövas förmåga att genomföra strid på marken. Viktiga anläggningar måste kunna skyddas. Kuppartade angrepp mot avgörande funktioner, såväl civila som militära, måste kunna mötas. Svenskt landterritorium måste kunna hävdas. Frågan är snarare: behöver vi en armé som kan genomföra strid mot en motståndare som uppträder med kvalificerade markstridsförband på svenskt territorium?

Det beror på svaren på följande frågor, som alla hänger ihop. Vad skulle vara motiven för Ryssland att försöka ta delar av Sverige? Vad innebär den vapentekniska utvecklingen? Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridskrafter?  Påverkar markstridskrafternas förmåga andra vapensystems möjligheter att verka? Kan vi påräkna hjälp från andra, i så fall från vem eller vilka?

Motiv för att försöka ta delar av Sverige

Foto: Niklas Ehlen, Combat Camera/ Försvarsmakten.

Foto: Niklas Ehlen, Combat Camera/ Försvarsmakten.

Under det Kalla kriget antog vi att ett sovjetiskt angrepp mot Sverige i första hand syftade till en genommarsch för att nå Norge och för att kunna utnyttja östersjöutloppen.

Den svenska försvarsmakten utformades därför mot att göra en sådan sovjetisk operation så tids- och resurskrävande som möjligt.

En stark marin och ett starkt flygvapen skulle framtvinga en omfattande förbekämpning, vilket förutom att låsa (och decimera) kvalificerade sovjetiska resurser också skulle ge armén tid att mobilisera och uppmarschera.

I södra och mellersta Sverige var arméns roll att, i samverkan med marinen och flygvapnet, försöka avvärja en invasion över havet. Även i Övre Norrland var ambitionsnivån att försöka hejda en angripare, åtminstone för en tid. Lyckades vi inte att avvärja angreppen skulle armén under lång tid, månader, fördröja ett framträngande genom Sverige, understödd av kvarvarande marin- och flygstridskrafter. Sammantaget skulle detta ”dubbla” koncept avskräcka från ett angrepp, och dessutom skapa tid för att ta emot eventuell hjälp från Nato.

Att en sådan strategisk och operativ inriktning krävde en stor armé är uppenbart. När det gällde uppgiften att försöka avvärja var kvalitén – anfallsförmåga – avgörande, medan fördröjningsuppgiften dessutom ställde krav på en stor volym. Armén fick en uttalad ”high-low” mix, där ”low”-komponenternas effekt till stor del byggde på att deras strid kunde stödjas av omfattande fältarbeten, bl a mineringar och befästningsarbeten.  Det var den enda ekonomiskt möjliga lösningen.

Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen när det gäller militära resurser, och kommer aldrig att bli det heller. Såväl ekonomiska som demografiska faktorer är här gränssättande. Exempelvis utgörs Rysslands befolkning idag av ca 140 miljoner människor, jämfört med Sovjetunionens ca 290 miljoner. Förutsättningarna för att vinna ett utdraget krig mot ett enat Nato finns knappast.  Däremot har Ryssland, och kommer än mer i framtiden ha, förmågan att föra ett framgångsrikt krig mot i stort sett varje enskilt grannland (utom Kina).

För svensk del innebär detta att de dimensionerande militära hoten bör vara kopplade till eventuella konflikter som berör Baltikum och Nordkalotten, och inte som tidigare ses som en delkomponent i ett storkrig på kontinenten. I norra Sverige är det fortfarande skyddet av den ryska andraslagsförmågan i Murmanskregionen som utgör det främsta skälet att Sverige skulle kunna beröras. Ett extremt vitalt ryskt intresse i händelse av en allvarlig kris. Kärnvapen är det enda område där Ryssland har paritet med Nato, eller snarare USA.

I fallet Baltikum är den helt avgörande faktorn ur rysk synvinkel att Nato, främst USA, inte får komma till insats med sina över tiden överlägsna resurser.  Idealet vore att försätta Nato i en situation där alliansen inser att man inte klarar av att försvara Baltikum utan att starta ett storkrig i Europa, och därför avstår. Det helst utan att inledningsvis överhuvudtaget angripa ett Natoland.  Näst bäst är att i samband med ett eventuellt angrepp mot Baltikum försvåra Natos operationer i så stor omfattning att det ryska ”fälttåget” når avgörande resultat innan Natos resurser kommit till full verkan.

Ett tidigt ryskt innehav av begränsade delar av svenskt territorium skulle skapa förutsättningar för båda dessa lösningar.  Ryska långräckviddiga vapensystem, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar, grupperade på svenskt territorium skulle göra det mycket svårt för Nato att militärt stödja de Baltiska länderna.

Slutsatsen blir att den svenska försvarsmakten i första hand bör inriktas mot att försvåra, avskräcka från, angrepp som syftar till att snabbt ta sådana delar av Sverige som kan vara avgörande för att Ryssland skall kunna hindra Nato att ingripa i Baltikum.

Till detta måste läggas vår egen begränsade militära förmåga, oberoende av eventuella framtida satsningar, som innebär att vi är beroende av hjälp från Nato redan efter mycket kort tid om vi skulle utsättas för ett angrepp.

Teknikutveckling

Avsikten här är inte att göra någon inventering av olika existerande och framtida vapensystem utan mer peka på några trender vilka kan ha stort inflytande på genomförandet av såväl mark-, sjö- som luftoperationer.

Stealthteknologi kommer att utnyttjas allt mer för såväl bemannade flygplan som för obemannade system, t ex drönare och kryssningsrobotar. Den här typen av system blir också, relativt sett, allt billigare och kommer därför kunna sättas in i stor antal. Ballistiska robotar håller också på att bli ett ”mängdvapen”, med förmåga att såväl täcka ytor som att bekämpa små mål. Tele- och cyberkrigföring kommer att bli allt viktigare, både som medel och motmedel. Förmågan till precisionsbekämpning, även på långa avstånd, är redan idag god och kommer att utvecklas ytterligare.  Luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem får allt längre räckvidder.

Det går att dra minst tre generella slutsatser av denna utveckling. Möjligheterna till ”Anti-access/ Area denial” (se fotnot)[1] kommer att öka starkt. Fasta anläggningar och statiska förband kommer att vara mycket sårbara. Det kan vara förödande att komma i efterhand i kampen mellan medel och motmedel.

Den operativa betydelsen, ur svensk synvinkel, är att större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige kan bli mycket riskfyllda för en angripare. De går knappast att dölja och kommer att erbjuda tacksamma mål för bekämpning. Det självfallet förutsatt att vi (och/eller eventuella allierade) disponerar en vid tillfället fungerande, ”anti-access” förmåga. Det är positivt. Mindre bra är att våra möjligheter att utnyttja fast infrastruktur för egen verksamhet eller för att ta emot hjälp minskar, behovet av att kunna undandra sig bekämpning ökar och att ett beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet.

Ur rysk synvinkel innebär det att även om förbekämpningsmöjligheterna ökar så måste eventuella operationer mot Sverige genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen. En avsevärt större utmaning i dag, och i morgon, jämfört med det Kalla kriget och den tidens vapenteknologi.

Kopplat till Rysslands strategiska/operativa mål, och riskerna förknippade med att under längre tid underhålla en stort upplagd operation mot Sverige över havet eller genom luften, leder redan här till slutsatsen: en stor armé med huvuduppgiften att under lång tid fördröja ett framträngande genom Sverige är sannolikt inte den optimala komponenten i en Försvarsmakt som skall avskräcka från ett angrepp.

Övre Norrland är till delar ett speciellt problem då hotet där till delar kan komma över en landgräns, men kanske ändå inte. Ett angrepp mot norra Sverige är knappast möjligt utan utnyttja finskt och norskt landterritorium eller luftrum.  Försvarsmaktens inriktning i denna del av landet bör därför i första hand vara att så långt möjligt understödja grannländernas operationer. Det innebär bl a att se till att de ”har ryggen fri” och att de kan utnyttja svenska flygbaser och annan infrastruktur. De ryska tidsrestriktionerna, d v s att nå sina mål snabbt, kommer även här att vara styrande. Resonemangen i de följande avsnitten kommer att visa att kraven på de svenska markstridsförbanden i denna del av landet därför kommer att vara ungefär desamma som i södra Sverige.

Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridsförband?

Redan i inledningsvis redovisades några uppgifter som krävde förmåga att kunna genomföra strid på marken, det i stort sett oberoende av vilka förmågor Försvarsmakten har i övrigt. De innefattade bland annat skydd mot insatser av specialförband riktade mot baser eller vitala ledningsfunktioner och att möta kuppartade angrepp med begränsade styrkor, t ex i form av ”trojanska hästar” som civila flygplan eller fartyg vilka anlänt i skenbart fredliga syften. Den typen av hot kan mötas på två sätt. Antingen finns det förband på plats eller kan man i efterhand försöka slå angriparen där han uppträder. Avvägningen är inte helt oproblematisk.

Att komma till en flygbas eller till regeringskansliet när angriparen redan hunnit utföra sitt uppdrag är tämligen meningslöst. Det krävs därför förband för försvar av väsentliga platser. Samtidigt är det omöjligt att ha tillräckligt starka förband utgångsgrupperade överallt, antalet potentiella mål är för stort. Här krävs därför att vi har möjligheter att snabbt tillföra förband som har förmåga att återta ett vitalt objekt (vilket rimligtvis är skälet till att angriparen är på en viss plats) eller som kan hindra honom att ta sina mål.

Kraven på anfallsförmåga hos markstridsförband som ska kunna möta kuppartade angrepp är därför höga, men räcker det?

Svaret på den frågan beror på hur mycket vi kan förlita oss på förmågan hos olika ”anti-access system”, egna eller andras. Kan de med stor säkerhet hindra en angripare att genomföra luftlandsättningar och landstigningar? Inte ens genom att spela igenom ett mycket stort antal tänkbara scenarier går det att få ett entydigt svar. Scenarier bygger alltid på antaganden om motståndarens och egen förmåga, förvarningstider, en angripares uppträdande och eventuella åtgärder från tredje part. Krigsspel är ingen matematisk ekvation med ett givet svar. Om så vore fallet fanns varken taktik eller operationskonst. Ett antal frågor kommer alltid att kvarstå.

Kan vi utesluta att en angripare lyckas med att tidigt slå ut delar av våra ”anti-accessystem”? Kan vi utsesluta att han lyckas vilseleda oss så att våra stridskrafter kraftsamlas i fel riktning under en kritisk tidsperiod? Kan vi utesluta att angriparen genom att kraftsamla sina resurser kan skydda de inledande faserna av en operation mot Sverige?  Kan vi utesluta att motståndaren har ett övertag inom något teknikområde som kraftigt kan påverka effekten hos något eller några av våra system? Kan vi utesluta att vi blir ”sena i starten” vid ett angrepp på grund av överraskning, en angripars motåtgärder, eller vår beslutsprocess?

Så länge vi inte är säkra på att alla ovanstående frågor kan besvaras med ett entydigt ja, vilket de inte kan, föreligger möjligheten att en angripare kan ta en begränsad del av svenskt territorium. Förutom att han då eventuellt kan ha uppnått sitt operativa mål, att med långräckviddiga system kunna påverka Natos operationer i Baltikum, så kan han också ha skapat sig möjligheten att med markstridsförband angripa t ex svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marin och flygstridskrafter. Det förutsatt att vi inget kan göra för att hindra honom när han väl finns på svensk mark.

Slutsatsen blir att oförmåga att återta terräng eller genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken skulle innebära oacceptabla luckor i Försvarsmaktens avskräcknings- eller krigföringsförmåga, två sidor av samma mynt. Något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos förmåga när det gäller att agera till stöd för de baltiska staterna.

Arméns roll för att uppnå effekt med marin- och flygstridskrafter

Ytterligare en fråga som bör ställas är i vad mån kvalificerade markstridskrafter kan bidra till att våra, och andras, ”anti-accessystem” kan komma till verkan. Det speciellt om dessa får en ”dålig start”, något en angripare självfallet kommer att göra allt för att åstadkomma – hur väl han kommer att lyckas vet vi inte.

Om en angripare måste räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot anfall, kommer det att tvinga fram en omfattande och tidskrävande tillförsel av förnödenheter och förstärkningar.  Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem är nedtryckta, undanträngda, på fel plats eller inte kommer till verkan snabbt nog av andra anledningar, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Det ger våra (och andras) ”anti-accessystem” möjligheter att ”komma igen” och hindra honom att tillföra de resurser som krävs för att han ska nå sina mål.

Slutsatsen blir att egna markstridsförband med anfallförmåga bidrar till att kraftigt öka den potentiella effekten hos olika typer av ”anti-accessystem”.  Här kan man dra ytterligare en viktig slutsats, som visserligen bara berör armén marginellt men som är avgörande för att systemet ”Försvarsmakten” skall vara trovärdigt.  Våra ”anti-accessytsems” överlevnadsförmåga i tidiga skeden av en konflikt måste säkertställas.

Hjälp utifrån

Här finns det två faktorer att överväga: möjligheterna att ta emot hjälp och vad kan hjälpen bestå av.

För att ta emot hjälp krävs att det finns rimligt skyddade områden dit hjälpen kan anlända. Skulle de hotas av en angripare som uppträder på marken, luftlandsatta eller landstigna markstridsförband, så är det mer än tveksamt om hjälpen kommer att materialiseras. I detta sammanhang bör också sådan ”hjälp” vägas in som inte primärt är avsedd att stödja Sverige, utan främst är till för att genomföra operationer till stöd för de baltiska länderna, t ex fartygsförband från Nato som opererar från svenska skärgårdsområden.

Hänsyn måste också tas till vad eventuell hjälp skulle kunna bestå av. I ett inledande skede av en konflikt är det främst marin- och flygstridskrafter som skulle kunna vara aktuella, dock även de först efter en viss tid. För Nato, i praktiken USA, att tillföra någon större mängd markstridsförband skulle det, under gynnsamma förhållanden, ta i storleksordningen 2-3 veckor. Kopplat till detta finns ytterligare problem: skulle Sverige vara den plats dit de skickades, eller finns det ut Natosynvinkel angelägnare områden, t ex Baltikum? Nato har dessutom påtagligt ont om kvalificerade markstridsförband.

Då det knappast finns några absoluta garantier för att en angripare inte skulle kunna lyckas med att föra över markstridsförband till svensk mark så blir slutsatsen: vi måste ha en rimlig förmåga att kunna hindra, eller åtminstone kraftigt fördröja, en kvalificerad angripare på marken som hotar områden där hjälp kan tillföras. Något som knappast är möjligt utan kvalificerade markstridsförband.

Sammanfattande slutsatser

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen.

Vapenteknologin gör det redan idag, och än mer imorgon, mycket riskfyllt att genomföra större sjö- och lufttransporter. Dock, även möjligheterna att med hög precision, och på långa avstånd, bekämpa en försvarares ”anti-accessystem” ökar.

Det är därför inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock små. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål.

Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras.

Svaret på frågan i rubriken är därför ett entydigt ja. Det krävs en armé som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag (en mycket kvalificerad uppgift i sig) utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att genomföra anfallstrid mot en kvalificerad motståndare. Den sista förmågen är den viktigaste då den kraftigt bidrar till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan.

Eller för att anknyta till en populär term i debatten. En armé med förmåga att möta en kvalificerad angripare på marken är en nödvändig komponent i Försvarsmakten för att skapa en avskräckande ”tröskel”.

*****

I detta inlägg har jag bara redovisat nödvändiga förmågor hos armén, inte vilka vapensystem som krävs för att den ska ha/få dessa förmågor. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma med några tankar om hur armén borde utformas för att Försvarsmakten som helhet ska ha en så stor krigförings-/avskräckningspotential som möjligt, men också för att armén skall passa in i det pussel där vi tillsamman med andra ska kunna bidra till ökad stabilitet i Östersjöregionen. Det är inte på något vis självklart att dagens system och metoder är de optimala.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

 

[1] ”Area denial/Anti-access” system för att bekämpa mål på havet kan bl a vara sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt. Olika korträckviddiga system som t ex artilleri med målsökande granater och olika direkskjutande system kan också bekämpa sjömål i nära anslutning till kusten, från någon kilometer till några mil. Begreppen ”Area Denial/Anti-access” bör dock helst undvikas kopplade till markstrid då det leder till en viss begreppsförvirring. T ex ett skyttekompani som försvarar ett område är ju också i någon mening ett ”Anti-accessystem”.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.