≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av David Bergman

Poliser och personal ur Försvarsmakten omhändertar skadade ungdomar efter ett fingerat terrorattentat mot ett skoldisco. Övningen Meteor prövade personalen till deras yttersta gräns, både i omfattning och realism, endast ett par veckor innan attentatet på Drottninggatan. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Poliser och personal ur Försvarsmakten omhändertar skadade ungdomar efter ett fingerat terrorattentat mot ett skoldisco. Övningen Meteor prövade personalen till deras yttersta gräns, både i omfattning och realism, endast ett par veckor innan attentatet på Drottninggatan. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Det är sent på kvällen när larmet kommer: skottlossning på skoldisco i Uppsala. Den första polisbilen som kör fram mot skolentrén blir direkt beskjuten. Uppsalapolisens insatsstyrka är snabbt på plats men möter kraftigt motstånd av en grupp välorganiserade och välbeväpnade terrorister. Kraftiga detonationer och höga skrik hörs inifrån byggnaden. Det är inte förrän Stockholmspolisens insatsstyrka Piketen tillsammans med förstärkningsresurser från Försvarsmakten anländer som de tillsammans via flera inbrytningspunkter simultant lyckas forcera in i lokalen och oskadliggöra terroristerna.

När det sista skottet tystnat och pannlamporna tänds möts personalen av ett blodbad. Skriken från de skadade och panikslagna bara ökar i styrka. Flera har bortsprängda kroppsdelar, andra har öppna sår medan ännu fler är i chock. Ungdomar drar i poliserna och soldaterna och ber i panik att de ska rädda just deras kompis när de påbörjar triagering och omhändertagande. Det är sen natt innan helikoptern lyft för att transportera iväg den sista skadade. Först nu hittas de tysta och chockade som gömt sig i skrymslen runt om i den enorma byggnaden.

Denna gång var det lyckligtvis inte på riktigt. Sent på natten återuppstår såväl skadade som avlidna på ett givet kommando och personalens agerande utvärderas grundligt inne på garnisonsområdet i Uppsala. Det avslutande momentet var kulmen på övningen Meteor där en och en halv veckas fördjupande utbildning växlats med praktiska moment i Uppsala, på Berga, i Stockholms skärgård och på Gotland. För att säkerställa realismen i momenten hade professionella figuranter med amputerade armar eller ben lejts in från det brittiska företaget Casualty Resources (tidigare Amputees in action) tillsammans med busslaster av frivilliga skolungdomar. Sminkpersonalen hade gjort figuranternas skador så verklighetstrogna att de, trots vetskapen att de inte var riktiga, blev obehagliga att titta på.

Denna gång fanns jag i övningsledningen. Något som gav mig tid och möjlighet att reflektera lite extra, varav två saker utmärker.

Det första rör behovet av realistiska övningar och vad de ger personalen. Den 7 april, bara några få veckor efter slutmomentet på övningen, skedde dådet på Drottninggatan i Stockholm. Flera ur personalen som övades den natten i Uppsala fanns på plats efter attentatet i Stockholm, bättre förberedda med slipade färdigheter. Att eftersträva en sådan realism i övningar har dock en tendens att orsaka diskussion inom organisationen. Jag har vid mer än ett tillfälle mött de som med skeptiska röster menat att sådana typer av övningar eller bilder från dem ”kan missförstås”. Självklart kan de missförstås! De avbildar en extrem miljö som i alla andra kontexter än en övning skulle vara otänkbara. Men det utgör på inget sätt en anledning att avstå från att öva. Efter att ha sett ocensurerade bilder från attentatet på Drottninggatan kan jag konstatera att realismen i övningen hamnade väldigt nära verkligheten. Då vi förväntar oss att personal skall kunna verka och prestera i extrema miljöer har vi ett långtgående ansvar att öva dem med moment som så nära som möjligt återspeglar de extrema krav som en skarp situation kan komma att ställa på dem.

Det andra rör buller-klagarna och att vi aldrig ska be om ursäkt för att vi övar. Övningen drog till sig mycket uppmärksamhet från närboende, kanske mest så momenten i Uppsala som genomfördes nära tätbebyggt område. Huvudsakligen var kommentarerna som så ofta väldigt positiva. Främst skolungdomar och pappor med barn på axlarna kom glatt springande för att titta på fordon och helikoptrar samt prata och ställa frågor. Det fanns dock självklart enskilda individer som trots omfattande information & skyltning inte upplevde sig ha fått någon information och krävde att vi skulle sluta bullra. En skrikande man krävde en ursäkt och att vi omedelbart upphörde med vad vi gjorde, annars skulle han ringa polisen. Vi gick honom halvvägs till mötes: då det just då inte fanns fler poliser någonstans i Uppland än på den platsen kunde vi bespara honom att ringa.

Det är ett enkelt faktum att oaktat hur väl vi informerar så kommer det alltid finnas individer som upplever sig oinformerade. Det finns också de som helt enkelt rent principiellt eller ideologiskt inte tycker om att försvaret finns, och som en följd av det reagerar negativt på att vi övar. Det har de givetvis all rätt att tycka, det är till och med den rätten vi försvarar, men då är anledningen till deras reaktion något helt annat än informationen från myndigheten. Ibland har klagomål på telefon eller bara orden ”Någon har reagerat” varit tillräckligt för att få även höga chefer att vackla vad gäller verksamhetens fortsättning. Jag är den förste att beklaga om vår verksamhet orsakat någon olägenhet. Att vara vänlig och professionellt bemöta alla, även skrikande surpuppor, är också självklart. Men jag kommer aldrig, aldrig be om ursäkt för att vi övar.

Personalen som hanterade attentatet på Drottninggatan har fått oerhört mycket beröm, av goda anledningar. Likaså i många andra situationer där poliser och soldater ställts inför svåra och ibland livshotande situationer. Men goda prestationer kommer sällan utan god utbildning och realistiska övningar. Så fortsätt att öva, så realistiskt som möjligt, och be aldrig någonsin om ursäkt för det.

https://www.youtube.com/watch?v=UWpO8JP8s1A

 
Författaren är major, försvarsmaktsdoktorand och ledamot av KKrVA:

Kommentering är avstängd / ej aktuell.