≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Mats Olofsson

Sveriges välstånd avhänger i hög grad på att vi förmår anpassa vår industri/ produktionsresurser till den tekniska utvecklingen. Foto: Zapp2Photo/Shutterstock

Sveriges välstånd avhänger i hög grad på att vi förmår anpassa vår industri/ produktionsresurser till den tekniska utvecklingen. Foto: Zapp2Photo/Shutterstock

I dagspressen florerar mängder av artiklar om automation och artificiell intelligens, men också om de hot dessa företeelser kan komma att innebära. Samtidigt går Sveriges industri urstarkt och många tar det för självklart att vår position som en ledande innovationsnation (nr 2 i världen enligt senast publicerade index) kommer att bestå. Men risken finns, vilket också påpekas i media, att vi genom den höga orderingången är så ”maxade” att vi inte hinner med att anpassa svensk industri till den nya, digitaliserade, verkligheten. I företagarvärlden kallas denna omdaning ofta för Industri 4.0, för att markera ett systemskifte där digitalisering, automation, sensorer m m dominerar och människan som arbetskraft i traditionell mening kommer på undantag.

Jag är övertygad om att oron är befogad, men att det samtidigt är helt nödvändigt att Sverige anpassar sig till denna globala företeelse, som dessvärre bara kommer att förstärka skillnaderna mellan de framgångsrika och de som ligger i efterläge. Många nationer som redan idag kämpar med sysselsättningskris och dåliga finanser, kommer säkert att uppleva en ännu tydligare markering av sin utsatta position, när låglöneländer som kan erbjuda billig arbetskraft inte längre är intressanta för ”spetsnationerna” som ersätter lönearbetare med robotiserade fabriker på hemmaplan. I dessa kan man kontrollera kvaliteten i realtid, man slipper långa, dyra och miljöskadliga transporter och man kan variera produktionstakten utan hänsyn till fackföreningsavtal m m. Allt detta tilltalar en del och skrämmer andra.

Vi ser dessutom hur även kvalificerade jobb för högutbildade efterhand kan komma att ersättas av system med artificiell intelligens. Den företeelsen tarvar ett eget inlägg på denna blogg vid ett senare tillfälle, för den kan förväntas komma att påverka även funktioner för beslutsfattande i kris och krig, vilket utgör en särskild moralisk utmaning.

Ur en nationalekonomisk synpunkt är automationen intressant och samtidigt är det viktigt att Sverige inte hamnar i ett bakvatten. Vi har kompetensen, vi har de industriella förutsättningarna, vi har relativt billig energi till fabrikerna och vi har gott om plats på landsbygden.

Det som mera sällan syns i diskussionen är vad denna förändring innebär på ett globalt plan, när de välutvecklade ländernas industrier tar hem tidigare legoarbeten från mindre ekonomiskt framgångsrika nationer. En arbetslöshet på flera tiotals procent kommer sannolikt att öka ytterligare, hopplöshet spridas och successivt byggs ett säkerhetspolitiskt förändrat spänningsläge, som kan förmodas yttra sig i form av ökad migration, ökad aversion mot EU och andra globala etablissemang, ökad kriminalitet och i värsta fall även konflikter inom och mellan stater. Tecken som vi redan ser i olika yttringar men som kan förväntas bli flera och alltmer komplexa, särskilt i kombination med effekter av naturkatastrofer, strid om tillgång på rent vatten och många andra orosorsaker.

Att av detta skäl välja bort den nya teknologiska världen, såväl i det civila samhället som i den försvarsmakt som ska försvara samhällets grundläggande institutioner och dess medborgare, är inte ett alternativ för andra än för de naivt godtrogna. Sveriges välstånd är intimt kopplat till dess innovationsförmåga och landets företags internationella trovärdighet som leverantörer i framkant, med spetsiga produkter. Det kan gälla tung basindustri såväl som t ex mode-, musik- och spelbranscherna. Över hela linjen behöver Sverige hålla sig kvar i teknikens framkant, annars rasar snabbt de samhällsekonomiska förutsättningarna att vara öppna, generösa och trovärdiga.

Detta beroende av tekniska anpassningar är nog inte något som gemene man funderar över till vardags, men är som jag uppfattar det nyckeln till varför vi idag har en högkonjunktur, sunda statsfinanser och en stärkt ekonomi hos stora delar av befolkningen. En högteknologisk industri har sedan 1950-talet också varit en orsak till Sveriges hittills väl utvecklade militära förmågor vad avser kvalificerade materielsystem.

I tidigare blogginlägg har jag hävdat att kunskapsbyggande och innovation är centrala faktorer för Sveriges fortsatta välstånd. Det kräver en skola av hög kvalitet, en politik som aktivt stödjer utbildning och företagande samt ett samhälle där alla politikområden hänger ihop, med en sund och hållbar grundinriktning befriad från politiska kast och spretiga svängningar. I denna helhet inbegriper jag Försvarsmakten och försvarspolitiken, som inte får betraktas som väsensskilda från resten av samhället. Teknikutvecklingen måste ske parallellt i de civila och militära systemen, med en extra kravbild avseende robusthet för militära materielsystem. Man kan dock utan tvekan hävda att robusta system inom IT är lika centralt viktigt hos många myndigheter och i sjukvården, annars kan resultatet bli mycket besvärande och i värsta fall katastrofalt för de drabbade.

Inom Krigsvetenskapsakademins projekt KV21 belyses teknikutvecklingen ur olika aspekter. Jag är övertygad om att vi behöver en större samverkan inom stat, region och kommun – militärt och civilt – för att skapa ett tåligt samhälle med robusta system som kan säkra tillgången till våra centrala flöden av varor, betalningsmedel, tjänster, transporter, el, vatten, tele m m. Och då behövs tillförlitliga tekniska system, sensorer, kommunikationssystem och mycket annat till hjälp för samverkan. Därtill behövs en ny ”företagskultur” inom berörda myndigheter. Nu, i den positiva syn på försvarsfrågorna som föreligger i den allmänna debatten, är det hög tid att greppa även dessa kritiska frågor. Inte bara i KU och inte bara för redan upptäckta problemområden, utan framsynt och prestigelöst för att skapa ett resilient samhälle.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.