≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Robert Dalsjö

Syftet med alliansfriheten under det kalla kriget var inte, som vi hittills trott, att hålla Sverige utanför ett nytt storkrig. Ny forskning visar att Erlander och regeringen förstod att Sverige troligen skulle dras med i kriget på Natos sida. Men genom att välja alliansfrihet i stället för Nato hoppades man kunna undgå krigets inledningsskede, som sågs som en kort men våldsam duell med atombomber. Därmed skulle Sverige kunna undgå den förstörelse som skulle drabba våra grannländer, även om vi senare drogs med i kriget.

I den pågående Natodebatten framställs ofta alliansfriheten som en central faktor bakom Sveriges långa fredsperiod, och därmed också för att vi ska undgå krig i framtiden. Inte sällan ses den också som en moralisk och solidarisk hållning. Färska forskningsresultat ger dock anledning till tvivel på båda dessa punkter.

Om det kalla kriget hade övergått i ett tredje världskrig, skulle då alliansfriheten/neutraliteten kunnat hålla Sverige utanför kriget? Svaret på den frågan kan vi aldrig säkert få veta, eftersom det inte blev något krig. Ändå vi vet mycket mer än vi gjorde för 25 år sedan, när den officiella mytbildningens dimmor ännu låg täta över vår säkerhetspolitik och vår moderna historia. Men ökad kunskap väcker också nya frågor. Två av de viktigaste nya frågorna är: Trodde regeringen verkligen att neutralitet skulle kunna fungera även i ett tredje världskrig? Om svaret är nej, infinner sig den andra frågan: Varför höll regeringen ändå fast vid alliansfriheten? Det här är inga små frågor. De rör fundamentala aspekter på vårt nära förflutna, aspekter som också har bäring på dagens debatt om vår säkerhetspolitik.

Det finns tunga skäl att tro att vi inte hade kunnat stå utanför ännu ett storkrig. Sverige tillhörde väststaterna, även om vi stod utanför Nato. Sovjet kunde ha angripit oss trots vår alliansfrihet. Dessutom var vårt strategiska beroende av – och våra hemliga band till – västmakterna för starka för verklig neutralitet. Västmakterna behövde svenskt luftrum för sin bomboffensiv mot Sovjet, och vi vet nu att även ett formellt neutralt Sverige skulle ha spelat en viktig roll i denna. Detta skulle dock Sovjetunionen knappast kunnat överse med, och vi skulle därför ha dragits in i kriget efter en tid.

Men förstod Sveriges politiska och militära ledare det? Och i så fall, varför valde man alliansfrihet/neutralitet, i stället för Nato? Var det bara fredstida skäl, såsom inrikespolitik, folkopinionen, Undéns aversion mot USA, eller hänsynen till Finland? Eller fanns det andra skäl?

I en artikel i tidskriften Cold War History tar jag mig an de frågorna och ger ett kanske överraskande svar, som också har starkt stöd i källorna. Jag tror mig därmed ha hittat en viktig ny pusselbit till vår moderna historia: alliansfrihetens dolda och med tiden bortglömda rationalitet.

Först bör det dock sägas att det med största säkerhet fanns en rad olika skäl för landets ledning att  välja alliansfrihet framför anslutning till Atlantpakten: inrikespolitiska, utrikespolitiska, och försvarspolitiska. Vilka skäl som var viktigast kunde variera mellan elitens olika medlemmar, och även hos en del medlemmar över tid. Inte minst Tage Erlander vacklade ofta mellan olika hållningar i dagsfrågorna, och han anförtrodde sin tövan och sitt tvivel till dagboken.

Erlander och den inre kretsen i regeringen verkar ha hoppats att alliansfrihet/neutralitet skulle kunna fungera även en tredje gång. Men de vågade uppenbarligen inte lita på detta. Ett flertal dagboksanteckningar och diplomatrapporter visar att Erlander tidvis var mycket oroad över att kriget stod för dörren och att Sverige skulle dras med. Detta bör ha varit ett motiv till hans klartecken för militära förberedelser för krigstida samverkan med västmakterna. Erlander engagerade sig också i uppbygganden av en svensk motståndsrörelse – det gör inte den som litar på att neutralitet ska fungera som skydd.

Detta kan dock ses som säkerhetsåtgärder för det fall att Sverige trots allt blev anfallet av Sovjet, vilket inte utesluter att man också såg chanser att stå neutrala. Men i så fall så borde man instruerat krigsmakten att förbereda sig för neutralitet. Det gjorde regeringen dock inte – det var först 1/7 1989 som Sverige fick en operationsplan för ett neutralitetsfall.

Fanns det då inga motiv för alliansfriheten, som avsåg läget under ett nytt storkrig? Styrde fredstida motiv helt? Inte nödvändigtvis. Nyckeln har alla dessa år legat helt öppen framför oss, likt det stulna brevet i Edgar Allan Poes novell. Ett återkommande tema i regeringens budskap om alliansfriheten under hela det kalla kriget (och till denna dag, om man räknar Thage Petersson) har varit att den ger oss en chans att under en tid undgå att dras in i ett storkrig, medan vi som alliansmedlemmar skulle dras in i kriget från den första dagen.

De av mig här fetstilade orden är betydelsebärande, fast vi inte har förstått det, och de innehåller nyckeln till alliansfrihetens dolda rationalitet. De avspeglar regeringen Erlanders tro att vi nog skulle dras in i ett nytt storkrig, men att det var bättre att dras in senare än förr. Varför det? Ända till mitten av 1960-talet var Sovjet klart underlägset vad gäller kärnvapen. USA och Nato hade också doktrinen om massiv vedergällning. Kriget skulle då blivit lika kort som förödande, och Sovjets kärnvapen skulle snabbt ha tagit slut.

Då spelade det stor roll om man var med på västsidan från början, eller kom med efter några dagar eller en vecka. Detta var alltså det dolda motivet för alliansfriheten: att undgå storkrigets inledningsskede och därmed den förödande ”atomvapenduellen”. Att det verkligen var så den svenska ledningen tänkte bekräftas av både offentliga uttalanden och tidigare hemliga källor. Ambassadör Boheman sa 1953 att alliansfriheten avspeglade en ovilja att komma in i kriget ”omedelbart”. Först behövde nämligen åtgärder ha vidtagits mot Sovjets förmåga att hämnas. Kabinettssekreteraren Lundberg sa 1955 till Norges utrikesminister att Sverige siktade på att hålla sig utanför krigets ”intensiva atombombsskede”. Försvarsstabschefen Göransson sa 1958 till en norsk publik att Sverige siktade på att undgå ett krigs inledningsskede, och att en nådatid av dagar eller timmar skulle bli ytterst värdefull i ett kärnvapenkrig. Jag har inte i arkiven funnit några spår av funderingar på de moraliska problem – inte minst i relation till våra grannar – som en sådan hållning reser.

Den dolda logiken bakom alliansfriheten fungerade till ungefär i mitten på 60-talet. Då ändrades förutsättningarna genom att Sovjet uppnådde kärnvapenparitet med USA och genom att USA/Nato började betona konventionellt försvar. Det blev då inte längre lika meningsfullt att stå utanför krigets inledande fas, eftersom kärnvapenfasen kunde komma senare och vara längre. Men vid den tiden så var alliansfriheten/neutralitetspolitiken redan ristad i sten politiskt. Dessutom var den då också på väg att förses med en moralisk fernissa och upphöjas till nationalideologi. Skalet skulle visa sig beständigt, även om kärnan vittrade bort och glömdes.

 
Författaren är Fil dr, forskningsledare och ledamot av KKrVA
 

Kommentering är avstängd / ej aktuell.