Alla vägar bär till Sälen

13 januari, 2013 · 3 comments

in Försvar och säkerhet

Det har varit en händelserik vecka för försvars- och säkerhetspolitiken. Uppmärksamheten kring försvarsministerns och ÖB:s olika uttalanden har fått försvaret i centrum för debatten för första gången på länge. Och då finns det ändå mycket som inte lyfts fram ännu.

Jag tänker bland annat på ÖB:s uttalande om den säkerhetspolitiska utvecklingen: ”Osäkerheten har ökat”. Det är en slutsats jag delar till 100 %, även om vi får se vad Försvarsberedningen kommer fram till i sommar. Med storheterna USA, EU och Ryssland i förändring på olika sätt skulle det vara överraskande om beredningen kom till någon annan insikt.

Särskilt svårt blir det för beredningen att komma runt skrivningen om CFE-avtalet (Conventional Forces Europe – om rustningsbegränsning) på sidan 14 i den förra omvärldsanalysen:

”CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för

Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte

försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet

ratificeras.”

President Putin hade strax före varslat om Rysslands avsikt att suspendera avtalet, vilket sen skedde efter Försvarsberedningen lämnat sin rapport 2007. När vi nu skriver 2013 är Ryssland fortfarande utanför, och har dessutom vägrat förbandsinspektioner  under 2012 i enlighet med Wiendokumentet. Den militära transparensen har därför påtagligt minskat sedan den förra rapporten. Om nu CFE-avtalet inte längre erkänns av Ryssland, har inte då säkerheten i Europa börjat att naggas i kanten?

Ingen medial uppmärksamhet har heller ägnats åt uppgifterna i SvD att ÖB inte räknade med stöd av EU: ”Det är ingen militärallians”. Han fick igår stöd av Sven Hirdman som på DN Debatt fullständigt dömde ut solidaritetsförklaringen som icke trovärdig i sin mycket läsvärda artikel. Även om jag inte vill vara lika kategorisk, så inger de minskade militära satsningarna i Europa oro för just möjligheterna att få stöd enligt denna deklaration. Det borde innebära en debatt i Sälen om vi nått vägs ände när det gäller denna förlitan på EU som intäkt för att undvika en militär kapacitetsökning. Det vore intressant att höra våra försvars- och utrikespolitiker kommentera ÖB:s och Sven Hirdmans uttalanden. Är solidaritetsförklaringen levande död? Och vad gör vi då? Om den inte är det, hur ser typscenarierna ut?

ÖB hävdade dagarna efter i Sveriges Radio att vi trots allt är ganska duktiga på att ta emot och ge militärt stöd. Han exemplifierade bland annat med insatser i Afganistan och NBG. Jag är inte riktigt på den linjen, vilket jag resonerade om i inlägget Att ta emot eller ge militär hjälp. Såväl Karlis Neretnieks som Annika Nordgren Christensen och Ulf Henricsson belyser också i sina inlägg olika aspekter av hur svårt det är att ta emot eller ge militär hjälp när det är kris i närområdet. Det är skillnad på att var tredje år särskilt öva NBG för transport till ett operationsområde jämfört med att avdela en del av de små resurser vi har när den omedelbara framtiden skulle vara osäker. För den som missat det, så finns det i Sverige från 2014 en bataljonsstridsgrupp i hög beredskap att välja på.

Just resurserna, eller snarare bristerna på resurser, var det som blev det förlösande i veckans debatt. Denna visade att vi inte haft någon konkret diskussion om vad vi menar att försvaret ska kunna som jag försökte resonera kring i inlägget Nya mål för försvaret. Diskussionerna är oftast på metanivån – Vi ska försvara hela landet – och ibland anti-intellektuella – Vi har ett bättre (starkare) försvar än för 25 år sedan. Därför förstår vi inte varandra i kommunikationen, ungefär som den liberale riksdagsmannen Hugo Hamilton fångade i en dikt 1927:

”Tumpar du i kallimallivandra”, sa det ena trollet till det andra.

”Nej, men linkelunk har burit törsta”, sa det andra trollet till det första.

Det var inte konstigt minsann, att de inte alls förstod varann.

Vi vet väldigt lite om vad det är för scenarier som ÖB hänvisade till, vilket gör det svårt att föra en meningsfull diskussion om det är tillräckligt eller inte. Det går inte ens att förhålla sig till om de är realistiska eller bör utgöra grund för försvarets utformning.

Som ofta i sådana här sammanhang får skeendet en egen dynamik. Försvarsminister Karin Enström hamnade i blåsväder efter intervjun i DN, där hon bekräftade ÖB:s bild att försvarets förmåga är rimlig i förhållande till hur hotbilden ser ut.

Tyvärr verkade några också ha rått henne att dra in omvärldens försvarssatsningar i samma andetag genom att säga att grannländerna har en ungefärlig förmåga som vi har. Eftersom de nordiska länderna satsar minst 0,2 % mer än oss av BNP till försvaret (vilket motsvarar c:a 7 Mdr mer/år med våra mått), så är det väldigt ungefärligt. Jämför vi BNP/Capita kan skillnaderna i utfall bli ännu större, och BNP/km2 törs jag inte ens tänka på. Grannländerna torde inte heller ha velat bli ihopklumpade med ambitionsnivån en veckas uthållighet, vilket riskerar att färga försvarsviljan.

Summa summarum innebär allt detta att kraven ökat väsentligt på Försvarsberedningen. De olika beredningar som genomförts har genomgående kännetecknats av stor enighet, alltför stor enligt kritikerna. Nu har dynamiken öppnat upp två olika vägar för attack mot en mittenlinje. Den ena handlar om att försvarspolitiken har havererat, och att vi bör genomföra stora resursförstärkningar av försvaret för att råda bot på kapacitetsbrister. Den andra falangen ställer oss inför frågan: Drygt 40 miljarder per år, och vi får inte ut mer? Skeendet kan alltså så ett farligt tvivel kring försvarets nytta och effektivitet.

Detta kommer att sträcka ut beredningen och göra det svårare att komma överens i dessa centrala frågor, men därmed inte sagt att den inte kommer att kunna mejsla fram något för framtiden. Vi ska dock ha klart för oss att större roderutslag inte kan börja effektueras i praktiken förrän tidigast 2016, om den normala gången följs. Och då har jag inte berört underfinansieringen som var borträknad i de berömda scenarierna liksom eftersläpningen av rekryteringen av soldater som riskerar att försena uppfyllandet av insatsorganisationen.

Så är läget när nu alla inblandade samlas för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Just det faktum att konferensen sker avskilt i internatform är en gruppsykologisk spegling av det grundläggande dilemmat i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken:

Tillsammans är vi ensamma.

 

DN
SvD

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Mj Retreutte januari 13, 2013 kl. 10:49

”Tyvärr verkade några också ha rått henne att dra in omvärldens försvarssatsningar i samma andetag genom att säga att grannländerna har en ungefärlig förmåga som vi har. Eftersom de nordiska länderna satsar minst 0,2 % mer än oss av BNP till försvaret (vilket motsvarar c:a 7 Mdr mer/år med våra mått), så är det väldigt ungefärligt. Jämför vi BNP/Capita kan skillnaderna i utfall bli ännu större, och BNP/km2 törs jag inte ens tänka på.”

Bilder säger mer än 1000 ord? Det nordiska perspektivet…

(Du får gärna använda bilderna. Jag har skapat dem själv).

Rettaw januari 15, 2013 kl. 17:13

Mj Retreutte: Vad använde du för befolkningssiffror egentligen?

Jag hade tänkt påpeka att det är ganska oklart vad du menar när du jämför per-capita förändring över tid och mellan länder eftersom dessa haft olika befolkningsutveckling (Sverige +9% Norge +14%, Finland +7%, Danmark +8%) och du alltså samtidgt jämför förändring befolkning och budget över tid.

Men jag kan inte få siffrorna för sverige att stämma, enligt Norden.org, specifikt (http://91.208.143.50/pxweb/pxwebnordic/dialog/statfile1.asp)

så var befolkningen följande:
POPU01: Population 1 January by age, reporting country, sex and time

Total 1990 2011

Denmark 5 135 409 5 560 628
Finland 4 974 383 5 375 276
Norway 4 233 116 4 920 305
Sweden 8 527 036 9 415 570

Vidare ger SIPRI.org (http://milexdata.sipri.org/result.php4):

In constant ( 2010 ) US$ m.
1990 2011
[7,375] [5,960]

Utifrån detta beräknar jag att 2011 per capita utgifter relativt 1990:s per capita utgifter skiljer sig med 26 %, dvs 10% mindre än din siffra…

Mj Retreutte januari 15, 2013 kl. 20:56

Hoppsan. Jag har titta igenom mina beräkningar och kan inte heller få till det igen. Befolkningssiffrorna jag använde var POPU08: Historical population, 1000s, by reporting country and time, men de stämmer ganska väl med de ovan redovisade, förutom för Sverige 1990 där det skiljer i storleksordningen 64000 personer. Det stora felet verkar vara att jag använt helt fel värden för nyckeltalet USD/Capita för 2011 där jag istället använt siffror från diagrammen nedanför som då avser data för 2012 och kommer från Wikipedia. Vi har samma SIPRI-data. Jag skriver definitivt under på dina siffror och uppdaterar bilderna därefter! Vad gäller att beakta befolkningstillväxten, så kanske det är en tillräckligt intressant jämförelse att grovt titta på hur många USD varje land är villigt att satsa per invånare på sitt försvar? Vid två olika tidpunkter. Blir man fler och inte ökar anslaget i motsvarande omfattning så blir kvoten mindre – man har de facto satsat mindre per invånare det året. Avslutningsvis så kan man undra om det är mindre anmärkningsvärt att Sverige ”bara” minskar sin satsning på försvarsanslag per invånare med drygt 25% i jämförelse med hur det ser ut i övriga nordiska länder. Bilden ger nog fortfarande samma budskap, men tack vare din hjälp en rättad och mer korrekt bild. Fortfarande är det klokt att ta diagrammen för vad de är. En mycket grov och förenklad lek med siffror som kanske indikerar något intressant.

Previous post:

Next post: