≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Av Johan Larnefeldt, statsvetare
[Red anm – Denna artikel skulle ha publicerats förra veckan, men blev glömd i mailen. Jag beklagar detta.]

NATO:s tillbakadragande från Afghanistan blir allt mer definitivt, men en politisk lösning på konflikten tycks vara ungefär lika avlägsen som vanligt. President Hamid Karzai meddelade nyligen att samtal mellan USA och den afghanska talibanrörelsen pågår dagligen i Qatar, uppgifter som sedan förnekades av de senares talesperson. Från ett bredare perspektiv kan noteras att den amerikanska oviljan att inleda någon typ av förhandlingar förrän man redan utannonserat – och i det närmaste påbörjat – sitt tillbakadragande rimligen påverkade förhandlingspositioner och möjliga utfall. Spänningen mellan den afghanske presidenten och hans amerikanska partners har varit påtagligt spänd under senaste tiden, med allt hätskare beskyllningar om dubbelspel och dolda agendor, framför allt från Karzai.

Upphetsad politisk retorik är dock inget nytt, och det är förmodligen de mer praktiska aspekterna av transitionsprocessen som är mest betydelsefulla. Två händelser under den senaste tiden kan tjäna som exempel på de svårigheter som finns att hantera. Svenska Afghanistankommittén – de flesta svenska politikers ständiga, och alldeles rimliga, exempel på bistånd som fungerar – meddelade i slutet av februari att en av deras hälsokliniker, i Wardakprovinsen strax intill Kabul, hade blivit ockuperad och sönderslagen av ISAF-personal. Detta var en upprepning av en liknande händelse under hösten 2012, även den i Wardak. Kort efter februariincidenten kom nyheten om att Karzairegeringen beslutat att förbjuda amerikanska specialförband från att verka i just Wardakprovinsen, efter en stor mängd klagomål på trakasserier mot civila. Anklagelserna riktade sigdelvis mot de amerikanska styrkorna själva, men framför allt mot de lokala miliser som de stödjer, och som blivit en central del av ISAF:s arbete.

Dessa grupper – fristående från både den afghanska armén och polisen – har länge utgjort ett problem i relationerna mellan Afghanistans regering och ISAF. Frågan har även uppmärksammats i svenska sammanhang, då det kom fram att Sverige – i direkt konflikt med den afghanska regeringens önskan – aktivt stödde sådana aktörer. Denna typ av stöd har gått till olika sorters grupper med olika officiella benämningar och olika sorters profil. Enligt kritiker har det helt enkelt varit fråga om lokala krigsherrar eller kriminella gäng – i bästa fall styrkor med bristfällig utbildning och svag koppling till regeringen. Det gemensamma är att det är fråga om ekonomiskt och militärt stöd till väpnade grupper utanför de reguljära afghanska säkerhetsstyrkorna (armén och polisen). Det är svårt att se detta som något annat än ett grundskott från ISAF mot den egna strategin, där uppbyggande av en stark centralregering med kompetenta säkerhetsstyrkor har sagts vara en helt central komponent.

I praktiken är det rimligen fråga om att man prioriterat taktisk, och möjligen operativ, framgång framför strategisk. Om målet är att nedkämpa motståndet, eller upproret, kan det vara logiskt att använda sig av – och beväpna – vilka aktörer som helst som man under en begränsad tid kan få på sin sida. Om målet å andra sidan är att bedriva den typ av mer ambitiös politisk upprorsbekämpning som avses med benämningen counterinsurgency (COIN) blir dessa metoder fullkomligt förödande, då man underminerar den regering man stödjer. Dessa målkonflikter har funnits länge, men de har blivit särskilt tydliga i samband med neddragningen av internationella närvaron och överlämningen av säkerhetsansvaret till den afghanska regeringen. Här blir de en del av bredare politiska konflikter inom Afghanistan, och mellan Afghanistan och USA.

Vad är då lösningen på denna typ av dilemman, och vilka långsiktiga politiska och strategiska slutsatser kommer att dras av ansvariga beslutsfattare? Efter att COIN-teorierna (återigen) motbevisats finns begränsad aptit på storskaliga invasioner följda av långdraget nationsbyggande. Samtidigt har USA haft relativt stora taktiska framgångar med de riktade attacker – med drönare eller specialförband – som kritiserats hårt från etiska och juridiska perspektiv. Sammantaget kan detta innebära att den dominerande tankeströmningen är tillbaka till läget i Afghanistaninsatsens början 2001-2002: betoningen av det lätta fotavtryckets strategi – men nu med större betoning på specialiserad kunskap och lokal förankring. Huruvida denna typ av strategiskt tänkande leder till militära framgångar i framtiden är inte möjligt att säga, men det kan i bästa fall medföra färre civila dödsoffer och en mer realistisk inställning till de politiska konflikter som ligger till grund för krigen man griper in i. Inte minst det sistnämnda kunde vara värdefullt från svenskt perspektiv.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Martin

    Det är inte riktigt som beskrivs i artikeln. ALP, Afgan Local Police är visserligen inte en del av den ”vanliga” polisen. De sorterar under Inrikesministeriet och finns på en sk Tashkil. Det skulle kunna liknas med rader i IO 14 och en KFS i Sverige. Tashkil beskriver organisationer, antal, vapen, materiel och lönemedel etc. Det är alltså i friskaror som nämns i artikeln. Dessa enheter mentoreras av US special förband efter utbildning . Problemet är bland annat att det går ca 12 amerikaner ska mentoreras på hundratals ALP i ett distrikt eller några dussin amerikaner på tusentals ALP i provins. Att afghanerna byter sida nu och då, samt att Taliban skuggstyre och info kampanjer påverkar Karzai mer än vad ISAF och USFOR A hinner med att parera är en annan sak

  • Johan Larnefeldt

    @Martin

    Tack för din kommentar! Jag gör förenklingar i artikeln, genom att tala om olika typer av grupper i ett sammanhang. Detta kunde ha nyanserats mer. ALP hör ju till de mer officiella av dessa grupper, sedan fanns CIP, och en hel del mer lokala aktörer utan samlade benämningar (kanske framför allt de som arbetar med amerikanska specialförband). Det jag är ute efter i texten är att peka på ett generellt problem med de mindre officiella grupperna. Detta handlar dels om en lägre grad av styrning och utbildning/övning, men kanske framför allt om de faktiska resultaten. Det finns visserligen omfattande kritik mot ANA och mot den vanliga afghanska polisen vad gäller t.ex. korruption och tortyr, men denna typ av kritik är ännu mer vanlig när det gäller de lokalt baserade grupperna – där man dessutom från början avhänt sig en del av kontrollmöjligheterna. Därmed menar jag att det blir ett legitimerande av den typ av krigsherrar/miliser som gjorde taliban framgångsrika på 1990-talet. Dessutom går det som sagt mot idén om nationella ANSF under central kontroll som en väg till politisk enighet och stabilitet. Jag tycker visserligen att denna idé var överdrivet optimistisk, men det står hyfsat klart att den var central för ISAF under några år – samtidigt som man inte kunde låta bli att underminera den med diverse lokala påfund som hjälpte till att uppnå taktiska framgångar. Ingen ska påstå att detta är en enkel fråga med tydliga lösningar, men jag tycker att det finns en liten paradox här, som kan vara bra att diskutera.