≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Det måste sägas vara en tradition att representanter för ISAF-länder vid årsskiftet meddelar att Afghanistan nu står vid ett vägskäl, och att det närmaste året får avgörande betydelse. Möjligen är denna typ av plattityder mer meningsfulla i januari 2013 än tidigare – dels på grund av neddragningarna av den internationella närvaron, dels på grund av de politiska processer som nu pågår i Afghanistan och Pakistan.
Samtalen om något slags fredsuppgörelse mellan Karzairegeringen och representanter för motståndet fortsätter. I december hölls ett möte utanför Paris med deltagare från Afghanistans regering, den politiska oppositionen, den afghanska talibanrörelsen, samt från Gulbuddin Hekmatyars Hezb-e-Islami. Samtalen var informella och explorativa, utan konkreta politiska mål. De rapporter som publicerats pekar mot vissa möjligheter till närmanden mellan de stridande parterna, men det är långtifrån första gången som det talas om mer moderata och förhandlingsvilliga delar av motståndet utan att det syns konkreta resultat på marken.
Det är också oklart om den afghanska talibanrörelsen helt övergivit sin tidigare position: att samtal med Afghanistans regering är meningslösa, då den är en amerikansk marionettregim, och man hellre förhandlar med den verklige motståndaren. Den parlamentariska oppositionen i Afghanistan (framför allt de grupper som tidigare samlades i United Front, ibland kallad ’Northern Alliance’) är också en faktor i en eventuell fredsuppgörelse, och motsätter sig fortfarande en utökad politisk roll för talibanrörelsen. I samband med att den internationella närvaron avvecklas är det sannolikt att de aktörer i norra Afghanistan som bland annat Sverige bidragit till att stödja återigen börjar agera mer som krigsherrar än som politiker – även om de ofta spelat båda rollerna. Detta är en utveckling som också är tydlig i landets västra delar.
Ett annat problem finns möjligen i frågan om vilka som deltar eller inte deltar i de trevande fredssamtalen. I Paris fanns regeringen, oppositionen, den afghanska talibanrörelsen och Hizb-e-Islami representerade – men inte Haqqaninätverket. De sistnämnda fick under hösten en officiell benämning som utländsk terroristorganisation av USA:s utrikesdepartement, något som inte underlättar eventuella förhandlingsförsök. Det är därför knappast märkligt att de inte deltar i samtal, men det kan bli problematiskt – dels på grund av Haqqaninätverkets mer avancerade operationer, dels på grund av deras täta band till Pakistans underrättelsetjänst.
Även mer allmänt fortsätter Pakistan att spela en viktig roll för Afghanistans utveckling, och här har en del förändringar ägt rum under de senaste månaderna, åtminstone på ett retoriskt plan. Pakistans ledning har blivit tydligare med sitt stöd för en afghansk fredsprocess, och till skillnad från tidigare så verkar den afghanska regeringen ha visst förtroende för grannen. Än viktigare är förmodligen doktrinförändringen inom pakistanska armén, där man nu ser inhemska extremistgrupper som ett större hot än tidigare, och som något som ska påverka inriktningen på de väpnade styrkornas utbildning och övning. Efter många år där Indien varit helt dominerande i pakistansk försvarsplanering blir denna förändring mycket betydelsefull om den får tydliga praktiska konsekvenser.
Det är inte givet att pakistanska beslutsfattare är villiga att överge stödet till de extrema grupper man anser sig ha nytta av. Distinktionen mellan goda och onda talibanaktörer har dock blivit allt svårare för den pakistanska militärledningen att göra i takt med att upproret inom landet intensifieras. Och om Pakistan vill främja en fredsuppgörelse i grannlandet måste man få de Afghanistaninriktade extremistgrupperna att upphöra med attacker där, utan att de samtidigt vänder vapnen mot den pakistanska staten. Här är den pakistanska talibanrörelsen, Tehreek-e-Taliban Pakistan (TTP), den viktigaste aktören, men deras extrema förhandlingspositioner och oklara ledningsstrukturer gör en hållbar överenskommelse mellan dem och den pakistanska staten osannolik på kort sikt. Mer allmänt så försämras säkerhetsläget i Pakistan, och religiösa minoriteter – främst icke-sunnitiska muslimer, men även kristna och hinduer – har en mycket svår situation.
Den mer konstruktiva pakistanska linjen i den afghanska fredsprocessen kan mycket väl bero på att man helt enkelt tycker att man uppnått sina mål. Det är möjligt att stödet till de afghanska motståndsgrupperna varit så verkningsfullt att Pakistans militärledning nu kan ha det avgörande inflytandet över de afghanska fredsförhandlingarna – deltagare och agenda – som de hela tiden eftersträvat. Det är uppenbart att detta skapar destruktiva incitament för Pakistans framtida utrikes- och säkerhetspolitik, i relation till grannländerna, liksom att det innebär en dyster framtidsprognos för framför allt Afghanistan. Även på kort sikt finns ett antal stora frågetecken för den afghanska fredsprocessen. Både Karzairegimen och den afghanska talibanrörelsen har skickat motstridiga signaler om ståndpunkter och förhandlingsvillkor, och det är oklart vilken förmåga talibansidan faktiskt har att genomdriva en eventuell uppgörelse i hela rörelsen.
Utvecklingen i Afghanistan är knappast positiv i helhetsperspektiv, och statsapparaten har stora svårigheter att leverera såväl säkerhet som annan grundläggande samhällsservice på egen hand. Den amerikanska truppnärvaron efter 2014 kommer enligt de senaste planerna att hamna någonstans mellan 6 000 och 20 000 personer. Ett konkret beslut kan fattas under den kommande veckan, då Hamid Karzai besöker Washington. Kontraterrorism kommer att vara en kärnuppgift för kvarvarande amerikanska trupper, även med en minimal styrka i landet. Andra uppgifter, såsom träning av afghanska säkerhetsstyrkor samt egen patrullering, blir mer beroende av att en något större styrka finns på plats. Mycket resurser kommer givetvis också att behöva läggas på de rent logistiska aspekterna av uttåget.
När det gäller de politiska och socioekonomiska följderna av ISAF-insatsens avslutande pekar allt fler bedömare på de många likheterna med det sovjetiska uttåget för drygt tjugo år sedan. Sådana jämförelser är rimliga på många sätt, men de riskerar också att befästa den segdragna karikatyren av Afghanistan som imperiernas kyrkogård. Förutom den historiska tvivelaktigheten innebär denna bild att man förnekar betydelsen av de reella misstag som gjorts under det senaste decenniet i Afghanistan. Dessa misstag, och insatsen som helhet, bör nu bli föremål för forskning, utvärdering och diskussion i samtliga inblandade länder, inklusive Sverige, alldeles oavsett vilka beslut man fattar när det gäller fortsatt stöd till Afghanistan.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Det mest tråkiga med hela Afghanistaninsatsen är att media i Sverige har målat upp att vi inte skall vara där och att vi bör åka hem omgående eftersom Svensk medverkan inte gör någon skillnad.
    Man blir ledsen när man läser allt detta, framförallt på grund av de svenska soldater som varit där och kämpat, vissa kommer inte hem, andra kommer hem handikappade på olika sätt och med skador och med skador för livet.
    Det är otroligt respektlöst mot dessa människor att nedvärdera insatsen så mycket.

  • Johan Larnefeldt

    @Danne

    Jag håller med dig om att tendensen i svenska medier har gått mot att vara negativ till insatsen, på samma sätt som de flesta tidigare var övervägande positiva. Jag anser att det i båda fallen inte verkade ligga någon djupare eftertanke bakom. Detta hänger rimligen samman med att Afghanistankriget varit underbevakat från svenska mediers sida (i relation till den ganska omfattande insatsen, militärt och civilt). Den bevakning som gjorts av svenska journalister på plats har kanske också främst inriktats på hur den svenska personalen har det, vilket är mycket viktigt, men ej tillräckligt. Medierna har varit sämre på att bevaka och rapportera om utvecklingen i landet som helhet.

    Frågan om huruvida svensk medverkan i insatsen gör någon skillnad är extremt komplicerad. Jag tycker att det är mycket olyckligt att Försvarsmakten, och även en del höga försvarspolitiker, så ofta valt att använda sig av just uttrycket ”göra skillnad”. Mig veterligen finns det ingen seriös forskning eller utvärdering som visar att man gjort skillnad, och därför efterlyser jag detta i slutet av min text.

    Denna fråga (om man uppnått målen, om man fått de resultat man strävat efter) bör enligt min mening separeras från frågan om respekt för de människor som tjänstgjort för Sverige i Afghanistan. De har arbetat (och arbetar) under svåra förhållanden, och de förtjänar respekt (och rimliga anställningsvillkor) alldeles oavsett hur insatsen går på ett politiskt och strategiskt plan. Och även om säker kunskap inte finns så tycker jag att mycket talar för att de största och viktigaste misstagen under det senaste decenniets insatser i Afghanistan inte gjorts på taktisk nivå, utan på politisk eller möjligen strategisk nivå.

    Därför: om man påpekar att Afghanistaninsatsen på många sätt verkar ha misslyckats behöver detta inte alls innebära att skulden läggs på deltagande soldater. Problemen finns snarare på högre nivå, eller kanske helt enkelt i det faktum att målen var extremt ambitiösa och orealistiska, samt att nödvändig kunskap om centrala dynamiker i konflikten kanske saknades hos viktiga beslutsfattare. För att förebygga sådana misstag i framtiden bör man (bland annat) noga studera vilka resultat som faktiskt uppnåtts i Afghanistan, av Sverige och av andra.

  • ”Denna fråga (om man uppnått målen, om man fått de resultat man strävat efter) bör enligt min mening separeras från frågan om respekt för de människor som tjänstgjort för Sverige i Afghanistan. De har arbetat (och arbetar) under svåra förhållanden, och de förtjänar respekt (och rimliga anställningsvillkor) alldeles oavsett hur insatsen går på ett politiskt och strategiskt plan.” Citat; Johan Larnefeldt

    Jag håller inte med dig Johan. Det är viktigt att man inte delar upp den rent militära insatsen i undergrupper. Jag tror att veteranerna hellre ser att de får respekt och rimliga anställningsvillkor i ljuset av deras soldatbedrifter. För dem är nog debatten densamma. Annars kan man lika gärna dela upp ”respekt” och ”rimliga anställningsvillkor” också. Respekt följer med soldaternas bedrifter på slagfälten eller stridsscenen. Men också hur väl de har hanterat separerandet mellan civila och insurgenter kan inge respekt, man är väl svensk. Detta är för mig patriotism. Det finns en chans att jag har feltolkat dig, att du menar att det är den rent storstrategiska och politiska aspekten som ska separeras från soldaternas bedrifter som yrkesmän och behovet av support från det civila samhället. Men är det möjligt och ändå kunna skapa opinion? Jag vill inte se något tredje rike i den meningen att vi militariserar samhället så till den milda grad… Men lite USA-takter skulle inte sitta fel!

    Roger Klang

  • Johan Larnefeldt

    @Roger Klang

    Ja, då har du möjligen missförstått mig. Mitt resonemang syftade framför allt på att (med dina ord) ”det är den rent storstrategiska och politiska aspekten som ska separeras från soldaternas bedrifter som yrkesmän och behovet av support från det civila samhället.” Ungefär detta är min huvudpoäng, möjligen tydligare uttryckt av dig än av mig.

    Problemet som jag ser det är att man från svenskt håll (Försvarsmakten, politiker, medier) ofta talar mycket om input-faktorer, såsom utbildning, övning och materiel, men har betydligt svårare att på ett seriöst sätt tala om resultat och attribuering. Jag har hört framstående svenska försvarspolitiker få frågor om utvärdering av Afghanistaninsatsen och ge svar som helt handlat om soldaternas utrustning och förberedelse. Detta skulle kanske vara mindre problematiskt om man inte samtidigt insisterade på retoriken om att göra skillnad, något som innebär att man gör påståenden om faktiskt uppnådda resultat på marken.

    Jag skulle gärna se att diskussioner om utvärdering handlade om huruvida de mål (förväntade utfall) som funnits för Sveriges insatser i Afghanistan uppnåtts (resultat), och huruvida de uppnåtts som en följd av de svenska insatserna (kausalitet och attribuering). Detta är ytterligt komplexa frågor för en utvärderare eller en forskare, men jag tycker att de är viktiga i offentlig verksamhet.

    Att separera soldaters kompetens från strategiska eller politiska framgångar ska alltså inte göras för att de inte hör ihop (det gör de definitivt), utan för att de på ett olämpligt sätt har sammanblandats i Sverige. Om man under lång tid haft kompetenta och välutrustade soldater som helt dominerande framgångsmått i kommunikationen till allmänheten, så blir det svårt för denna allmänhet att förstå varför insatsen plötsligt ses som misslyckad och ska avslutas. Detta problem skulle eventuellt ha kunnat förebyggas om regeringen (men även relevanta myndigheter) varit mer systematiska när det gäller mål, förväntade resultat, styrning och utvärdering. I detta ingår att tala klarspråk om de politiska och strategiska sammanhang och faktorer som påverkar insatsen, och kanske på många sätt avgör dess framgång. (Det är främst dessa sammanhang och faktorer som mitt ursprungliga inlägg ovan handlar om.)