≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Lars Holmqvist

En av mina yngre släktingar arbetade 2006 för ett multinationellt företag i Sofia i Bulgarien. Trots stadens sydliga läge, ungefär på samma latitud som Rom eller Barcelona, är vintertemperaturerna ganska lika de vi har i södra Sverige. Att det känns ännu kallare när någon stänger av gasen, var något som min släkting då fick erfara.

Bakgrunden var att Ryssland och Ukraina inte var överens om gaspriset. Dispyten fortsatte de närmaste åren och vintern 2008-09 stängdes gasen av igen. Den 7 januari 2009 (de ortodoxa kristnas juldag) kunde Sverige Radio rapportera om att en rad länder i östra Europa och på Balkan var helt utan rysk gas. Avstängningen sammanföll med ”den värsta köldknäppen på 30 år”.

Sedan dess har frågan om rysk energi – och inte minst olika länders beroende av den – diskuterats på olika håll. Bygger den ryska energipolitiken på rent kommersiella grunder eller ska vi betrakta den som en del av rysk utrikespolitik? Beroende vad man kommer fram till, på vilket sätt påverkar det hur vi ska ställa oss till den?

De senaste åren har flera projekt initierats (och en del har övergivits) för att leda gas från källor i öster till konsumenter i västra Europa. Ledningsprojektet Nabucco, understött av EU, var tänkt att leda gas från Azerbadjan till södra Europa men realiserades aldrig. Ryska Gazprom byggde Nord Stream, den undervattensledning som passerar strax öster om Gotland.

En rysk sydlig länk, South Stream, kom långt i planeringen innan den stoppades av EU. Projektet lades ner formellt i december 2014. Ungefär samtidigt presenterade Ryssland en idé om det som kallas Turkish Stream, en ledning att leda rysk gas genom Turkiet till den grekiska gränsen, men inte heller det projektet lyfte, utan lades ner i höstas. Sedan tidigare är Gazproms planer på en andra linje under Östersjön, Nord Stream II, välkänt. Senaste tillskottet är en avsiktsförklaring mellan Gazprom och partners i Grekland och Italien om en ny ledning under Svarta Havet, som undertecknades i februari i år.

Inom EU har man sedan flera år arbetat för en gemensam gas- och elmarknad och stora steg har tagits. Målen med en gemensam marknad har varit effektivare prissättning, högre servicenivå (minskad risk för avbrott) och att säkerställa tillgången.

Situationen har också förbättrats markant sedan 2009. Det finns flera vägar för gasen att nå Europa varför beroendet av just rysk gas har därmed minskat. Den totala konsumtionen av gas inom EU har också fallit med 20 procent sedan 2010.

Parallellt med det gemensamma arbetet inom unionen har det funnits exempel på nationella agendor när det gäller gasledningar. Det land som upplåter sitt territorium för transitering av gas kan räkna med att få intäkter från flödet. I sydöstra Europa har olika länder haft olika önskemål om hur gasen ska ledas mot nord/nordväst: Under det Adriatiska havet och genom Italien eller genom östra respektive västra Balkan.

Enskilda länders vilja till goda lösningar för egen del har lett till en del underligheter. I december 2013 förklarade EU att utformningen av projektet South Stream stred mot flera centrala delar av gällande EU-rätt och därför måste omförhandlas i grunden. Ändå hade flera EU-länder, rimligen i vetskap om att utformningen inte var lagenlig, alltså valt att driva projektet fram till den punkt då EU faktiskt sade stopp.

 

Källa BBC

Bör vi bedöma rysk energi ur kommersiell eller säkerhetspolitisk synvinkel?

Frågan är brännande aktuell, inte minst mot bakgrund av planeringen för Nord Stream II, en satsning som mötts av kritik från olika håll.

Å den ena sidan:

Gasmarknaden – och energimarknaden i stort – är i grunden inte annorlunda än andra marknader. Vi kan konstatera att Ryssland har gott om gas, Europa har gaskonsumenter och det bör därför finnas goda kommersiella skäl till rysk gasexport västerut.

Det ensidiga beroendet av rysk gas som fanns framförallt i EU:s östra delar har blivit mindre idag än det var 2009 även om utvecklingen ser lite olika ut i olika länder. Därmed har även utsattheten överlag minskat för den händelse att gasleveranserna skulle störas. Gaskranen som vapen är inte lika effektivt idag och utvecklingen går mot att den blir allt mindre relevant.

Arbetet med en gemensam europeisk energimarknad har kommit en god bit på väg, men är ännu inte färdigt. Men en väl fungerande europeisk energimarknad, med många energikällor både inom unionen och utifrån, bör även i framtiden kunna se rysk gas som en komponent i energimixen.

Å den andra sidan:

En gemensam europeisk energipolitik innebär inte att ett enskilt land kan delegera bort ansvaret för egen trygg energiförsörjning. Sveriges politiska ledning måste även i framtiden ta det fulla ansvaret. Här kan jag se åtminstone tre delområden.

För det första, lanera, bygga och vidmakthålla en marknadsbaserad energipolitik som så långt möjligt är immun mot påtryckningar eller störningar i omvärlden. Om flödet av olja från Ryssland sinar, köp olja från ett annat land. Om elproduktionen skulle falla i Norge, säkerställ att vi kan köpa el från andra länder (här kan nämnas att vi idag har en gemensam nordisk elmarknad).

För det andra, planera och förbereda för motståndskraft om en betydande störning ändå skulle uppstå. Om svensk oljeimport – som en följd av yttre händelser – plötsligt skulle halveras, eller om samma sak skulle ske med vår raffinaderikapacitet, vad sker då? Ska Sverige fördela begränsningen lika mellan egen konsumtion och den vidareexport till länder som normalt köper raffinerade oljeprodukter av oss? Eller stryper vi vidareexporten? Hur påverkar Sveriges ensidiga solidaritetsförbindelse från 2009 våra beslut i ett sådant läge?

För det tredje, planera och förbereda för ett fungerande samhälle även om störningen drar ut på tiden. Vilka krav skulle det ställa på organisation (t ex ransoneringssystem), distribution och lagring inom riket, inhemsk produktion av etanol osv. och vilka förhandsåtgärder behöver vi vidta för att uppnå detta?

 

Källa: IEA 2014 Gas Information, BP Statistical Review of World Energy 2014, IEA Website via ecfr.eu

Vi bör inte heller bortse från att även om Europas beroende av rysk gas är mindre idag än 2006 eller 2009 så har energins betydelse ur ett Totalförsvarsperspektiv knappast minskat. Det finns säkerhetspolitiska frågeställningar bortom den ryska gaskranen:

Alla viktiga energislag är tunga i infrastruktur. Olja, gas, kärnkraft är alla uppbyggda på få men stora anläggningar för utvinning, raffinering och distribution. Genom ett begränsat antal störningsinsatser kan förutsättningarna för säker energitillgång inom EU ändras drastiskt. Denna omständighet kan inte hanteras enbart genom att utveckla energimarknaden.

Om en angripare vill försöka destabilisera ett land genom olika ickemilitära insatser, är energisektorn en av de som kan vara bäst lämpade att använda som mål. Särskilt i norra Europa under den kalla årstiden.

Det nationella beroendet av enskilda energikällor, t ex rysk gas, är väldigt olika för olika europeiska länder. En distributionsstörning som knappt skulle märkas i Västeuropa, skulle fortfarande kunna ställa länder som Ungern, Slovakien eller Litauen i svåra bryderier.

Flera bedömare menar att de olika projekt som initierats från rysk sida är en del i försöken att bryta upp EU. Att skapa situationer där olika nationella intressen hamnar i direkt konflikt med EU:s övergripande planer. Saken är svår att leda i bevis, men tanken finns där.

Den säkerhetspolitiska dimensionen är kanske inte alltid närvarande när Sverige fattar energipolitiska beslut. I maj 2014 fattade regeringen beslut om Kommittédirektiv 2014:72, ”Sektorsneutral och konkurrenskraftig energiskatt på el” vilken så småningom ledde fram till betänkandet SOU 2015:87, ”Energiskatt på el”.

Direktivet angav att frågan”… ska analyseras ur ett juridiskt, samhällsekonomiskt, offentligfinansiellt och administrativt perspektiv, och för uppdragets alla frågor ska förenligheten med EU:s statsstödsregler och unionsrätten i övrigt analyseras och bedömas.”

Landets energiförsörjning i ett utsatt läge togs alltså inte upp i direktivet och följaktligen inte heller i betänkandet. En möjlig konsekvens av betänkandets rekommendationer är att en stor del av svensk kärnkraft, kanske samtliga kärnkraftverk, är borta inom fem år. Denna fråga är såvitt jag vet inte alls belyst ur säkerhetspolitisk synvinkel.

Svaret på min inledande fråga – om energi skall betraktas som ett vapengren – är nog nej. Energin är i sig inget vapen.

Energifrågan är dock central för säkerhetspolitiken, även om det officiella Sverige ännu inte visat prov på att man fullt ut har förstått detta. Vid varje tillfälle när Sverige utreder eller fattar beslut som har inverkan på energi (produktion, import, export, lagring, intern distribution eller konsumtion) så borde övervägandet ”säkerhetspolitiska konsekvenser” vara obligatoriskt. Så är inte fallet idag och jag finner det vara både besynnerligt och djupt olyckligt.

Kan det nu vara så att oron är obefogad? Tänk om det faktiskt är på det viset att den enda avsikten med rysk energiexport är att på kommersiella grunder sälja produkter som europeiska kunder efterfrågar? Och i så fall, är inte Europas strävan att minska beroendet av rysk energi att betrakta som en ovänlig handling? Frågeställningen har faktiskt ett ganska tydligt svar och intressant nog är det den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som ger oss det. Ett citat från Dagens Nyheter 28/4:

”Lavrov citerar den tyske ”järnkanslern” Otto von Bismarck som sade att i militära sammanhang spelar avsikterna inte någon som helst roll, det viktiga är potentialen.”

 
Lars Holmqvist är egen företagare och reservofficer.

Comments on this entry are closed.