Nedräkningen har börjat. Den 18 februari samlas vi på IVA för att diskutera de viktigaste frågorna om Sveriges säkerhet i en värld som förändrats på grundläggande sätt.
När projektet SV-A-R tog vid efter det avslutade SES-projektet kunde ingen föreställa sig hur dramatisk den säkerhetspolitiska omsvängningen skulle bli. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrade inte bara Europas säkerhetsarkitektur över en natt – den inledde en kedja av händelser som tvingat Sverige och många av våra likasinnade att göra de mest grundläggande kursändringarna i modern tid.
Från neutralitet till NATO – men vad händer nu?
Sveriges NATO-medlemskap 2024 var kulmen på en process som få trodde var möjlig för bara ett decennium sedan. Men precis när vi etablerat oss i alliansen, förändras spelreglerna igen. Donald Trumps återkomst till Vita huset har inte bara skakat om förtroendet mellan USA och de europeiska allierade – den har tvingat oss att ställa fundamentala frågor om vad allianssolidaritet egentligen betyder när den transatlantiska länken försvagas.
Vi befinner oss nu i vad som kan beskrivas som en akut fas (2025-2026) präglad av ökad rysk aggression, pågående hybridattacker och ett amerikanskt ledarskap som prioriterar ”America First” framför multilateralt samarbete. Samtidigt måste vi förbereda oss för medelfristiga utmaningar (2026-2030) där vi behöver bygga upp totalförsvarets förmåga, och långsiktiga hot (2030-2050) kopplade till klimatförändring, demografi och teknologiska språng. Avseende de medelfristiga är Ryssland huvudproblemet medan Kina nog blir huvudproblemet på lång sikt.
Därtill kommer det civila försvaret och samhällets motståndskraft.
Vår försörjning är beroende av flödessäkerhet såväl i närområdet som globalt. Maritim säkerhet och en integrerad maritim strategi är här två viktiga studieområden.
Den regelbaserade ordningens kris
Men projektet SV-A-R handlar inte bara om militär avskräckning och försvarsförmåga. En av de mest smärtsamma insikterna från dessa år är att själva grundvalen för svensk utrikespolitik – tron på en regelbaserad internationell ordning – utsätts för sin allvarligaste prövning sedan andra världskriget.
När vi ser hur internationell rätt kränks, hur multilaterala institutioner undergrävs, och hur geopolitisk fragmentering och risker för global systemkollaps ersätter samarbete, tvingas vi ställa obehagliga frågor: Betyder normer och avtal inte längre något? Har förutsägbarhet och anständighet i internationella relationer blivit naiva förhoppningar? Och om svaret är JA – hur ska då ett litet land som Sverige navigera i denna nya verklighet?
Diskrepansen mellan USA:s deklarerade vilja att projicera mjuk makt genom FN och FNs faktiska förmåga blir akut när Washington samtidigt driver fram en politiskt motiverad finansieringskollaps, vilket Guterres nu varnar kan leda till ”omedelbar finansiell kollaps”. Resultatet är att humanitära systemet tvingas till brutala prioriteringar samtidigt som antalet och intensiteten i kriser ökar; i Sydsudan är bara en fjärdedel av UNICEFs humanitära appell finansierad, medan hunger och sjukdomar eskalerar dramatiskt.
Konvergenta hotsystem – när kriser förstärker varandra
FN:s Global Assessment Report från 2022 pekar på något som SV-A-R-projektet tagit på allvar: vi står inte inför isolerade hot utan konvergenta hotsystem. Klimatkrisen – där global uppvärmning redan passerat 1,14°C – samverkar med ekonomisk fragilitet, där många länders skuldsättning uppgår till flera hundra procent av BNP. Detta sker samtidigt som geopolitisk fragmentering splittrar det internationella samarbetet, och teknologiska sårbarheter inom AI, cybersäkerhet och rymden öppnar nya angreppsytor.
Tillsammans riskerar dessa hot att skapa accelererande synergier mellan katastrofer, där en händelse utlöser nästa i en farlig dominoeffekt. Pandemin gav oss en försmak av hur snabbt sammankopplade system kan kollapsa. Vad händer när klimatrelaterade missväxtkatastrofer sammanfaller med ekonomiska kriser och geopolitiska konflikter?
Mellan realism och hopp
Det vore lätt att låta sig överväldigas av denna mörka bild. Men SV-A-R-projektets slutrapport, som snart går i tryck, är inte en entydigt pessimistisk analys. Tvärtom visar den att det finns utrymme för handlingskraft – om vi vågar kombinera realistisk säkerhetsanalys med konstruktivt internationellt engagemang.
Sverige har en stark position som en högteknologisk, stabil, demokratisk, välfärdsstat. Vi kan spela en viktig roll i samarbetet för klimatåtgärder, digital säkerhet. Vi kan agera katalysator i koalitioner och ge stöd till partnerländer som delar våra värderingar. Men för att göra detta trovärdigt måste vi först säkra vår egen säkerhet – både militärt och civilt.
Upprustning på två fronter
Detta har lett till insikten att Sverige behöver en omfattande upprustning på två parallella spår. Det militära totalförsvaret kräver fortsatt kraftig förstärkning – här har SV-A-R-projektet påpekat behovet av snabb förmågetillväxt inom 1-3 år och substantiell tillväxt inom 5-6 år, snarare än den sekventiella uppbyggnad som tidigare planerats.
Minst lika viktigt är det civila försvaret och samhällets motståndskraft. Här handlar det om allt från försörjningssäkerhet och kritisk infrastruktur till befolkningens beredskap och förmåga att hantera hybridattacker. Den ryska aggressionen mot Ukraina har tydligt visat att framtidens krig inte utkämpas enbart på slagfältet – de utkämpas också i våra elnät, vår information och vårt samhällsförtroende.
Europeisk avskräckning – en ny dimension
En av de mest intressanta utvecklingarna är diskussionerna om europeisk avskräckning som komplement till NATO:s gemensamma försvarsgarantier. Med USA:s minskade förutsägbarhet har behovet ökat att skapa en tydligare europeisk autonomi. I Europa finns förutsättningar för detta. Vi har såväl den tekniska kompetensen som industrin för att skapa en konventionell styrka som kan avskräcka en fiende. Frågan om de franska och brittiska kärnvapnens roll är naturligtvis känslig men måste också diskuteras, och de kommer också att figurera i den svenska debatten.
Detta väcker naturligtvis känsliga frågor som säkert kommer att figurera i den svenska debatten inför valet 2026 och i den nyligen startade försvarsberedningen. Hur ska Sverige positionera sig i dessa diskussioner? Vilken balans ska vi söka mellan nationell handlingsfrihet, europeiskt samarbete och transatlantiska band?
Vintersymposiet – att ställa de stora frågorna
Det är dessa frågor – från det praktiskt konkreta till det fundamentalt principiella – som vi kommer att diskutera den 18 februari. Ett antal mycket erfarna akademiledamöter har lagt ner omfattande tid, tillsammans med kontakter både inom och utanför akademin, på att analysera dessa komplexa frågeställningar.
Vi hoppas på ett välfyllt auditorium på IVA, för frågorna berör oss alla: Hur kunde det gå så fel? Hur hamnade vi här? Och framför allt – vad kan vi göra åt det? Betyder de värderingar vi byggt vårt samhälle på fortfarande något i denna nya, hårdare tid? Eller måste vi hitta nya sätt att försvara både vår säkerhet och våra principer?
Svaren är inte enkla. Men genom att ställa frågorna – öppet, grundligt och med både realism och hopp – kan vi börja formulera en väg framåt för Sverige i det som kommer att bli vårt säkerhetspolitiska årtionde.
Välkommen till vintersymposiet den 18 februari 09.00-12.00. Du hittar inbjudan på denna sida: https://kkrva.se/inbjudan-kungl-krigsvetenskapsakademiens-vintersymposium/