av Karlis Neretnieks

Säkerhetsrådgivaren till Polens president, generalen och professorn Stanislaw Koziej höll måndagen den 27 oktober ett föredrag i Sverigesalen på FHS om hur Polen ser på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och vårt närområde. Arrangörer var Kungl Krigsvetenskapsakademien och den polska ambassaden i Stockholm.

General Koziej gav en utomordentligt initierad och tankeväckande bild av utvecklingen i Ryssland, den pågående konflikten i Ukraina, Natos utveckling efter årets toppmöte i Wales, Polens roll för säkerheten i Östeuropa, utvecklingen av den polska försvarsmakten och den polska synen på östersjöområdet.

Det skulle leda för långt att här referera hela föredraget. Nedan redovisas därför bara några av de för Sverige mest intressanta aspekterna i anförandet.

Ryssland eftersträvar inte en återgång till ett status quo, man önskar en annan världsordning med en starkare roll för Ryssland (och en mer begränsad roll för väst).

Ukrainakonflikten är inte över, snarast är det en fråga om en strategisk paus från rysk sida.

Eventuellt är vi på väg mot ett nytt kallt krig. Dock, om väst – i första hand Nato – inte tydligt står upp för sina intressen och ideal är sannolikheten stor för en ”bitter fred” med ständigt nya ryska provokationer och positionsframflyttningar.

Det stora försvarspolitiska problemet är idag inte att kunna möta ett massivt ryskt angrepp, t ex mot Polen; där skulle alliansförpliktelserna inom Nato sannolikt leda till ett tydligt och kraftfullt svar från hela alliansen. Det skulle Ryssland ha uppenbara problem att möta.

Något som antagligen skulle vara avsevärt svårare för alliansen att hantera vore det som general Koziej kallade för aktioner ”under the threshold”. T ex ett besättande av begränsade delar av ett lands territorium, enstaka insatser med flyg eller robotar, d v s angrepp av en sådan art att de skulle kunna leda till diskussioner inom Nato om de motiverar motåtgärder som skulle kunna leda till ett krig med Ryssland. Kommer ”Små gröna män” någonstans, även om det är i ett i Natoland, med automatik innebära att alla länder i alliansen ser det som ett skäl att tillämpa artikel 5 i Natostadgan (kollektivt försvar)?

Polen som sannolikt har en ”lägre tröskel” för att agera, än flera andra länder i alliansen, spelar därför en viktig roll för stabiliteten i Östeuropa. Förutom att Polen skapar en egen trovärdig försvarsförmåga krävs därför också att landet kan bidra till försvaret av sina Nato-allierade i regionen. Därutöver är det viktigt att stödja utvecklingen inom alla säkerhetsrelaterade områden, utbildning, försvarsreformer, ekonomisk utveckling m m i de länder som inte tillhör alliansen, t ex Ukraina.

Inriktningen för den polska försvarsmakten är nu att i alla avseenden prioritera nationellt försvar och förmågan att kunna uppträda i närområdet. Möjligheterna att agera även i ”under the threshold-konflikter” måste utvecklas. Internationella insatser kommer visserligen genomföras även i framtiden, men då bara med sådana resurser som primärt är skapade för nationella försvarsuppgifter.

Östersjöområdet är idag ett potentiellt konfliktområde. Ständig Natonärvaro i utsatta länder (läs Baltikum) skulle verka konfliktförebyggande. Svensk och finskt medlemskap i Nato skulle innebära avgörande strategiska och operativa fördelar för alliansen och därmed också bidra till en ökad stabilitet i regionen. Ett svenskt-finskt-polskt-baltisk regionalt försvarssamarbete inom ramen för Nato vore en eftersträvansvärd lösning som skulle gynna alla.

Några egna (KN) kommentarer.
General Koziejs analys stämmer till delar med den aktuella debatten i Sverige. Synen på Ryssland ansluter till de bedömningar som gjordes av Försvarsberedningen, dock med skillnaden att den negativa utvecklingen accelererat. Även den polska ominriktningen mot nationellt försvar har sina paralleller med tankegångarna i Sverige. Två faktorer som däremot sällan nämns i Sverige och som förtjänar att framhävas är general Koziejs farhågor att Nato skulle kunna ha problem med att agera i olika typer av ”lågnivåangrepp”, något som direkt har en bäring på svensk säkerhet. Om sådana (lågnivåangrepp) skulle riktas mot något baltiskt land och gav en ”spillover” som berörde Sverige, kan det (och vi) då förvänta oss utländskt stöd? Den andra faktorn är det mycket tydliga sambandet mellan försvaret av Baltikum och svenska och finska förmågor i det sammanhanget.

P S. Läs de senaste dagarnas tidningsartiklar om den tyngdpunktsförskjutning som sker inom den polska försvarsmakten, från garnisoner i västra Polen till östgränsen.

Mer av samma författare