Reflektioner efter ett utvärderande samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, på basis av ett AI-genererat underlag om den transatlantiska länken (se nedan)

Ett beroende utan sentimentalitet

Den transatlantiska länken har aldrig vilat på känslor, utan på ”ömsesidig nytta formulerad under extrem press”. USA garanterade Europas säkerhet efter 1945 för att förhindra ett sovjetdominerat Eurasien, säkra handelsflöden och använda Europa som framskjutet operativt djup. Som Lundin sammanfattar i podden: ”Vi är beroende av varandra, djupt strukturellt beroende av varandra – men vi är inte alls överens om villkoren”.

Det som förenar analyserna

Både underlag och samtal är överens om tre saker. För det första att beroendet består men är asymmetriskt: USA kan skydda hemlandet utan Europa men tappar global räckvidd, medan Europa på kort sikt inte kan ersätta amerikansk avskräckning. För det andra att kravet på europeiskt ansvarstagande är gammalt – från Eisenhower till Obama – men att Trump villkorar Artikel 5 på ett sätt som ”aktivt undergräver alliansens kärna”. För det tredje att vägen framåt heter selektiv autonomi: en starkare europeisk pelare inom NATO, inte ett eget paraply.

Där tonlägena skiljer sig

AI-underlaget är systematiskt och landar i svar; podden är mer öppen och problematiserande. Sahlin ställer den avgörande frågan: ”Är det något kvalitativt nytt i det här […] eller är det en slags tillvässning av någonting som har funnits hela tiden?”.

Skillnaden blir tydligast i tre avseenden:

  • Artikel 5. Underlaget konstaterar urholkningen analytiskt. Sahlin skärper tonen: ”Det är viktigt att man skiljer momentet ’det här törs vi lita på USA – mot — hårda fakta”.
  • Iran och Hormuz. Underlaget behandlar det som energichock. Podden gör det till akut stresstest, där ”USA så aggressivt har krävt” NATO-medverkan medan Europa svarar att ”vi kan inte delta i själva kriget […] men vi är beredda att bidra massivt när det väl finns en fred”.
  • Underlaget varnar försiktigt för beroenden. Lundin går längre: ”Det är [kanske] enklare att jobba med Kina än med USA – man riskerar [just nu] mindre avbrott i leveranser och mindre villkor”.[2][1]

Sverige och DCA – en dimension underlaget missar

Här tillför podden det underlaget saknar. USA driver DCA-avtalen ”bilateralt snarare än att diskutera det i ett större sammanhang med Nato”. Tesen att Sverige skulle bli logistisk hub har däremot svag evidens, eftersom amerikanerna riktar sig ”tydligare mot Nordkalotten än kanske mot Sverige och Baltikum”.

Rutte och tacksamhetens pris

Både text och samtal är kritiska mot ”tacksamhetspolitiken”. Underlaget varnar att ”ett narrativ som skyddar tillgången i Washington kan samtidigt urholka legitimiteten hemma”. Lundin förutspår att om NATO ”fortsätter att säga att allt du gör är bra och vi ska tacka dig för det, så kommer det bli alltmer acrimonious discussions inom ramen för Nato”.

Slutsats

Frågan vem behöver vem får inget entydigt svar – och ska kanske inte få det. Det avgörande är om USA och Europa kan leva med ett nytt kontrakt: Europa tar större ansvar i sitt närområde utan att låtsas kunna ersätta det amerikanska paraplyet, och USA accepterar att en mer kapabel europeisk pelare också innebär mer egen vilja – inte bara mer betalningsvilja. Podden påminner oss om att detta kontrakt förhandlas just nu, under pågående krig i Ukraina och Iran, och att villkoren är allt annat än givna.

 

AI-underlag:

Vem behöver vem – och på vilka villkor?

USA, Europa och den nya transatlantiska ambivalensen

  1. Ett beroende som aldrig handlat om känslor

Den transatlantiska relationen går nu in i en fas där konflikten om villkoren för ömsesidigt beroende är strukturell snarare än tillfällig: USA vill ha ett Europa som bär mer av den regionala bördan utan att bli strategiskt autonomt, medan Europa vill ha amerikansk garanti utan att fastna i ett permanent klientskap. Denna ömsesidiga ambivalens tar sig konkret uttryck i tre villkor som samtidigt omförhandlas: det militära, det industriellt/teknologiska och det politiskt‑strategiska. Hur dessa villkor sätts under perioden 2024–2030, med Ukraina som stresstest och Kina som bakgrundshorisont, avgör inte bara vem som behöver vem, utan på vilka praktiska premisser den transatlantiska länken kan överleva.

Den transatlantiska länken är ett av efterkrigstidens mest framgångsrika säkerhetsprojekt, men den har aldrig vilat på sentimentalitet utan på ömsesidig nytta formulerad under extrem press. USA garanterade Europas säkerhet efter 1945 för att förhindra ett sovjetdominerat Eurasien, säkra handelsflöden och investeringsmarknader, och använda Europa som framskjutet operativt djup. I gengäld kunde Europa prioritera återuppbyggnad, välfärdsstat och integration, under ett amerikanskt kärnvapenparaply.

Det ömsesidiga beroendet finns kvar, men är i dag asymmetriskt i skala snarare än i existens – och mer dynamiskt än statiskt. USA kan skydda hemlandet utan Europa, men tappar global räckvidd utan europeiska baser, brittisk och norsk ubåtsjakt samt europeiskt logistikdjup. Europa kan inte på kort sikt ersätta amerikansk nukleär avskräckning, rymdbaserad underrättelse och global transportkapacitet, men tvingas nu samtidigt bygga upp sådana komponenter som gör att man både kan avlasta USA i Europa och leva med ett mer transaktionellt Washington.

  1. Free‑riders – ett gammalt klagomål i ny förpackning

Idén om ett underpresterande Europa är äldre än Donald Trump. Eisenhower oroade sig för burden‑sharing redan på 1950‑talet, Kennedy hotade med truppneddragningar, och Kissingers ”Year of Europe”‑tal kom 1973, inte 1971 som ofta felciteras. Vid NATO‑toppmötet 1978 antogs ett Long‑Term Defence Programme med ett mål om tre procents årlig real ökning av försvarsutgifterna – en politisk ambition, aldrig ett hårt krav.

Reagan, Clinton under Bosnien, Rumsfelds ”old vs. new Europe” och Obamas free‑rider‑formulering 2016 följer samma linje. Det kvalitativt nya med Trump är inte bara språket utan att en amerikansk president offentligt villkorar Artikel 5 med europeiska betalningar och därmed aktivt undergräver alliansens kärna. Kravet på mer europeiskt ansvar är kontinuerligt, men sättet att formulera det har flyttat konflikten om villkoren från slutna rum till öppen politisk strid.

  1. Rutte och tacksamhetens politik

Mark Rutte har gjort ”tacksamhet” till ett bärande europeiskt narrativ: utan Trump hade europeiska länder inte gått från cirka 1,5 till 2 procent av BNP, och EU kan inte försvara sig utan USA. Det ligger en del i detta. De flesta NATO‑länder ligger nu i närheten av tvåprocentsmålet, och europeiska försvarsutgifter har stigit kraftigt sedan 2022. Men siffrorna döljer brasklappar: Island saknar försvarsmakt, några länder ligger fortfarande under målet, andra räknar in kostnader som är svåra att jämföra.

Framför allt är kausaliteten mer komplex än i Ruttes berättelse. Rysslands fullskaliga invasion 2022 gav hotbilden, medan Trumps återkomst och osäkerhet kring amerikansk alliansvilja skärpte incitamentet att bygga mer oberoende europeisk kapacitet. Kombinationen – rysk aggression i öst, amerikansk opålitlighet i väst – förklarar mer än någon enskild faktor. Och Rutte är inte ett nederländskt undantag, utan ett uttryck för en bredare europeisk allianslogik där smicker, anpassning och återhållsamhet i kritiken används som pris för fortsatt amerikansk närvaro.

Ruttes linje kan läsas på tre nivåer: som retorik riktad mot Trump personligen, som allianshantering där man köper inflytande genom beröm, och som strategisk linje där tacksamhet görs till norm för relationen. Kritiken i europeiska huvudstäder mot hans hållning i Iran‑krisen 2026 illustrerar risken: ett narrativ som skyddar tillgången i Washington kan samtidigt urholka legitimiteten hemma.

  1. Strategisk autonomi – tre (och en fjärde) olika projekt

”Strategisk autonomi” används ofta som om det vore ett sammanhållet mål, men i praktiken rör det sig om minst tre olika projekt:

  • Gaullistisk autonomi: nationell suveränitet över liv–död‑beslut, särskilt kärnvapen.
  • Mogherini‑autonomi: EU:s förmåga att agera i grannskapet utan amerikanskt godkännande, i första hand militärt men också politiskt.
  • Ekonomisk/teknologisk autonomi: minskad sårbarhet mot både USA och Kina via industri‑ och teknologipolitik.

Till detta har under 2020‑talet lagts en fjärde dimension: normativ autonomi – EU:s roll som regelgivare för data, digitala plattformar och AI, som ofta krockar med amerikanska företagsintressen och ibland med amerikansk säkerhetspolitik. GDPR, Digital Services Act och AI‑förordningen är uttryck för en europeisk vilja att sätta standarder, som i praktiken påverkar den transatlantiska relationen lika mycket som stridsvagnar och hangarfartyg.

Att blanda ihop dessa projekt skapar begreppsdimma. En ”strategiskt autonom” EU‑operation i Sahel kräver inte samma saker som ett ”autonomt” europeiskt kärnvapenparaply eller ett halvledarprogram frikopplat från både Silicon Valley och Shenzhen. EU:s verktyg (ReArm, SAFE, EDIP, EDF) har stora ramvolymer, men det är medlemsstaternas prioriteringar, finanspolitiska utrymme och acceptans av industrikonsolidering som avgör utfallet. I praktiken pekar utvecklingen mot selektiv autonomi: Europa försöker ta mer ansvar i sitt närområde och minska vissa teknologiska beroenden, utan att bryta med amerikanskt ledarskap.

  1. USA:s spegelambivalens – vill ha ansvar, inte autonomi

Det är missvisande att beskriva dynamiken som endast europeisk ambivalens inför amerikanska krav. USA uppvisar en speglande ambivalens. På ytan uppmuntrar man europeiskt ansvarstagande, men varje gång en autonomiansats hotar amerikansk kontroll – Maastricht‑diskussionerna, EU:s reaktionsstyrka, FCAS och Eurodrone, EU:s industrifonder som stänger ute amerikanska leverantörer – träder röda linjer fram.

Dessutom är ”USA” inte en enhetlig aktör. Vita huset driver under Trump en uttalat transaktionell linje, delar av Pentagon vill avlastas för att fokusera på Indo‑Pacific, kongressen har kodifierat fortsatt truppnärvaro i Europa i NDAA, medan försvarsindustrin vill behålla europeiska marknader. Till detta kommer ett starkt tryck från handelspolitiska aktörer att få Europa att ansluta sig till amerikansk linje mot Kina när det gäller exportkontroller, investeringsscreening och teknologiskt de‑risking. Bakom retoriken om free‑riders ligger därför både den strategiska realiteten – Kina, inte Europa, är systemutmanaren – och en växande amerikansk förväntan på europeisk lojalitet i den Kina‑politiska inringningen.

  1. Kärnvapenparadoxen: paraply, prestige och trovärdighet

Ingenstans är den ömsesidiga ambivalensen skarpare än i kärnvapendimensionen. För USA är det utvidgade paraplyet ett kontrollinstrument: genom extended deterrence kontrollerar Washington definitionen av vad som utgör ett casus belli för eskalation till kärnvapen. För Europa är paraplyet en existentiell försäkring – men också en potentiell hävstång för amerikansk påverkan.

Sedan Macrons École de Guerre‑tal 2020 pågår ett seriöst men känsligt samtal om europeisk kärnvapenavskräckning. Det rör fransk strategisk dialog, POKER‑övningar, möjlig tysk medfinansiering, brittiska arv från WE.177 och idéer om gemensamma kryssningsrobotar. Men det verkliga hindret är inte teknik eller pengar utan trovärdighet och legitimitet. Skulle fransk doktrin över huvud taget kunna anpassas till en europeisk ram, där andra stater deltar i beslutsfattande och riskdelning? Och skulle europeiska samhällen acceptera de juridiska och moraliska konsekvenserna av ett mer “europeiserat” nukleärt ansvar?

Avskräckning är mer än stridsspetsar. Den kräver rymdbaserad early warning, integrerad C4ISR, fungerande arrangements för delad risk (nuclear sharing, dual‑capable aircraft) och en politisk struktur som gör att en ledare trovärdigt framstår som beredd att riskera Paris för Narva. Så länge EU inte är en politisk union med en samlad överbefälhavare är ett fullt ”europeiskt paraply” svårare att föreställa sig än en växande roll för franska och brittiska komponenter inom en bredare NATO‑ram, där USA fortsatt är yttersta garant.

  1. Ukraina: fler än tre scenarier – och en rangordning

Ukrainakriget är den transatlantiska relationens stresstest och Europas oavgjorda ödesfråga. Mycket av debatten har kretsat kring tre rena scenarier: fryst konflikt, fortsatt utnötning, ukrainskt sammanbrott. I praktiken är blandscenarier mer sannolika, och överlappar med den transatlantiska omförhandlingen av villkor.

Rangordnat efter kombinationen sannolikhet och strategisk konsekvens framstår tre scenarier som särskilt relevanta för europeisk planering:

  1. Långvarig rysk press utan genombrott
    Kriget fortsätter som utnötningskrig, fronten rör sig begränsat, Ukraina förblir beroende av omfattande militärt och ekonomiskt stöd, men utan formella säkerhetsgarantier. För Europa innebär detta långvarig belastning på lager, budgetar och politisk uthållighet. För USA ökar trycket att omfördela kapacitet mot Indo‑Pacific, vilket i sin tur skapar nya krav på europeisk förmåga.
  2. Fryst men våldsam konflikt
    En vapenvila eller ”koreansk” lösning där Ryssland behåller omkring en femtedel av ukrainskt territorium inklusive Krim, fronten stabiliseras men våldsnivån förblir hög genom artilleri, drönare och sabotage. Risken är att ett sådant läge normaliseras, samtidigt som Ryssland gradvis kan omdirigera resurser från fronten mot sub‑tröskeloperationer mot NATO‑länder och mot att utnyttja sprickor inom EU och alliansen.
  3. Partiell amerikansk reträtt med selektiv europeisk kompensation
    USA minskar sitt operativa engagemang i Europa, både av resurs- och inrikespolitiska skäl, för att frigöra kraft mot Kina. Europa lyckas öka produktion och bidra med artilleri, ammunition, luftvärn – men lämnar kvar gap i ISR, långräckviddig precisionsförmåga och rymdbaserad övervakning. Avståndet mellan formella åtaganden och faktisk förmåga växer.

Renodlade sammanbrottsscenarier – ett totalt ukrainskt nederlag eller ett snabbt ryskt inre sammanbrott – är mindre sannolika på kort sikt, men måste finnas med som ytterkanter. Politiken bör ändå dimensioneras för långvarig utnötning med antingen öppen front eller frusen konflikt, eftersom det är där kombinationen av resurskrav, politisk erosion och strategisk osäkerhet blir som mest påtaglig. För Baltikum och Polen innebär varje ryskt genombrott en förkortad strategisk varningstid, men även ett fryst läge innebär ett permanent högspänningsgränssnitt mot en revanchistisk stormakt.

  1. Försvarsindustrin – Europas svaga länk och USA:s hävstång

Försvarsindustrin är den materiella sidan av ambivalensen. Europas försvarsutgifter har ökat kraftigt sedan 2022, men andelen gemensam anskaffning ligger fortfarande långt under de uppsatta målen, fragmenteringen består (många plattformstyper, parallella system), och kritiska gap kvarstår i luftförsvar, ammunition, obemannade system och logistik. Samtidigt förväntar sig USA både att Europa stärker sin industriella bas och att man inte stänger amerikanska leverantörer ute från stora kontrakt.

Fragmenteringsproblemet kan delas upp i tre:

  • Kortsiktig produktionskapacitet: kan Europa leverera ammunition, luftvärn och sensorer i tid till Ukraina och till egen lageruppbyggnad?
  • Långsiktig teknologisk suveränitet: kan Europa utveckla och behålla nyckelteknik inom sensorer, framdrivning, AI‑stöd för ledning och rymdsystem?
  • Politisk ekonomi: kan medlemsstaterna acceptera industriell konsolidering som skadar nationella mästers, inklusive i länder som Sverige?

Siffror som anger hur stor andel av ett lands upphandling som går till europeiska respektive amerikanska system måste hanteras försiktigt. Stora kontrakt för F‑35, Patriot och olika transporthelikoptrar visar att USA förblir en central leverantör, även när den politiska retoriken går mot ”Buy European”. Det nya är riktningen, inte en fullständig omläggning. USA:s hävstång ligger i just denna blandning: Washington kan öppet stödja europeisk industrikapacitet, men också med handelspolitiska medel straffa projekt som uppfattas hota amerikanska företagsintressen.

  1. Energichocker, teknikberoenden – den bortglömda dimensionen

Mycket av diskussionen om transatlantiskt beroende kretsar kring trupp, pengar och vapen. Minst lika viktigt är flödessäkerheten: energi, data, kablar, rymd. Ett Iran‑scenario med stängda eller kraftigt störda flöden genom Hormuz‑sundet skulle drabba Europa hårdare än USA, eftersom USA är betydligt mer självförsörjande på energi. En sådan chock skulle utlösa en negativ loop: energipriser upp, inflation upp, recession, pressade statsbudgetar – just när försvarsutgifterna behöver ökas som mest. USA:s militära agerande i Mellanöstern kan därmed materiellt undergräva den europeiska upprustning som Washington efterfrågar.

Den digitala dimensionen är liknande. Ukrainakriget har tydligt visat beroendet av privata molntjänster och kommersiella rymdsystem: AWS, Azure, Starlink. Även om Europa bygger egna drönare och sensorer körs mycket av logiken på amerikansk mjukvara och amerikanska chip. Frågan blir då: kan man tala om strategisk autonomi när det digitala nervsystemet är externt kontrollerat? Här kolliderar europeiska ambitioner om teknologisk och normativ autonomi med konkret sårbarhet.

  1. Tre öppna frågor – och fem prioriteringar

Quo vadis USA?
Den inre amerikanska spänningen mellan transaktionalism, isolationism och hegemonisk reflex är inte löst. Indo‑Pacific‑pivoten ligger fast, oavsett administration, och Europa kommer i bästa fall vara en sekundär teater där USA vill se mer kapacitet men undvika verklig rivalitet. Därtill kommer ett starkare tryck på europeisk anslutning till amerikansk Kina‑politik.

Quo vadis Europa?
Europa är på väg mot något mer kapabelt än det gamla ”fredsdividends‑Europa”, men knappast mot fullskalig gaullistisk autonomi. Troligast är selektiv autonomi: en starkare europeisk pelare inom NATO, förstärkt av minilaterala formationer som JEF, NB8, Weimar+ och E4. Storbritannien, Norge och Turkiet är nyckelaktörer i detta, men passar dåligt in i en snäv EU‑ram.

Quo vadis NATO?
Det mest stabila scenariot är ett NATO med dubbelt ledarskap där Europa tar ett större ansvar för sin egen region, medan USA behåller den yttersta garantin och fokus på global maktbalans. Problemet är att det kräver två samtidiga och politiskt svåra skiften: att Europa faktiskt bygger kapaciteten, och att USA accepterar att kapacitet innebär större autonomi – inte bara mer betalningsförmåga.

För att göra denna ömsesidiga ambivalens hanterbar snarare än lamslående behöver Europa under de kommande fem–tio åren göra åtminstone fem prioriteringar som binder samman kapaciteter och institutioner:

  1. Prioritera tre konventionella nyckelkapaciteter för europeisering: luft‑ och robotförsvar, artilleri/ammunition samt skydd av kritisk infrastruktur och undervattensflöden bör ges företräde i europeisk planering och finansiering. Dessa områden är både militärt akuta i Ukraina och direkt relevanta för NATO:s östra och norra flank, och de är områden där europeisk industri kan skala upp utan att omedelbart utmana USA globalt.
  2. Bygg en gemensam europeisk ISR‑ och rymdgrund inom en NATO‑ram: i stället för att tala om ett fristående ”europeiskt paraply” bör EU‑länderna, tillsammans med Storbritannien och Norge, fokusera på att stärka europeiska komponenter av rymdbaserad early warning, C4ISR och cyberresiliens som integreras i NATO:s kommandostruktur. Det minskar det mest känsliga beroendet av amerikanska sensorer och molntjänster utan att bryta upp avskräckningsarkitekturen.
  3. Konsolidera försvarsindustrin med tydliga europeiska prioriteringar men öppna transatlantiska dörrar: EU:s verktyg bör användas för att driva fram verklig konsolidering i ett fåtal kritiska segment – ammunition, luftvärn, obemannade system – samtidigt som man undviker protektionistiska arrangemang som låser in Europa i en onödig konflikt med amerikanska och brittiska leverantörer. En princip ”Buy European där tid och kompetens finns, Buy Transatlantic där gapen är kritiska” är mer hållbar än både full öppenhet och total preferens.
  4. Acceptera ett de facto dubbelt ledarskap NATO/EU med minilateraler som bro: NATO förblir yttersta militära garant, men mycket av kapacitetsuppbyggnaden, standardiseringen och flödesresiliensen kommer i praktiken att drivas av EU och minilaterala format. Målet bör inte vara institutionell renlärighet utan interoperabilitet och politisk synkronisering.
  5. Gör explicit att europeisk upprustning är priset både för amerikansk garanti och för begränsad autonomi: europeiska regeringar behöver vara ärliga med att ökade försvarsutgifter inte bara är tribut till Washington, utan en investering i att kunna säga nej när amerikanska krav kolliderar med europeiska intressen – i Mellanöstern, i teknologipolitiken, i relationen till Kina. Den dubbla rationalen gör det lättare att legitimera långsiktig upprustning, samtidigt som den tydliggör för USA att ökad europeisk kapacitet ofrånkomligen också innebär ett visst mått av egen vilja.

Frågan om ”vem behöver vem” får därmed inget entydigt svar, och kanske ska den inte heller få det. Det avgörande är om USA och Europa kan leva med ett nytt kontrakt där Europa tar ett större ansvar för de kapaciteter som är mest relevanta i det egna närområdet, utan att låtsas kunna ersätta det amerikanska paraplyet, och där USA accepterar att en mer kapabel europeisk pelare också innebär mer autonomi – inte bara mer betalningsvilja.