I KKrVA Handlingar och Tidskrift 1 2024 finns en välskriven text av Överstelöjtnant Ola Palmqvist och Universitetsadjunkt Niklas Wikström; ” Några reflektioner kring svensk uppdragstaktik som den beskrivs i Reglemente Arme’ Taktik 2023”. Texten fokuserar på filosofiska och kulturella skillnader mellan vår förståelse eller inriktning av uppdragstaktik och den ”ursprungliga” tyska ”Auftragstaktik”. Kritiken av vår tillämpning och inriktning mot att tala uppdragstaktik men systematisera mot mer kontrollmentalitet är mild men ändå bitande liksom kommentarerna kring vår fokusering på svenska begrepp som tillit och tillåtande kultur. En inriktning som ligger närmare den civila motsvarigheten ”Målstyrning” /”Management by objectives” snarare än den rent militära tyska ”Auftragstaktik”.

Min kommentar är att Uppdragstaktik naturligtvis förutsätter väl utbildad personal, tillit och en tillåtande generös ledningskultur för att fungera men även att målmedvetande, handlings- och initiativkraft måste poängteras som Palmqvist och Wikström framhåller.

Bakgrunden till att jag skriver är dock inte att recensera varken Taktikreglementet eller Palmqvist-Wikströms utmärkta text, utan att se mer konkret och praktiskt på Uppdragstaktiken och söka ”förklara” varför den är än viktigare idag än tidigare.

Uppdragstaktik baseras på en ledningsfilosofi, men det som gör taktiken avgörande är inte om ”Ledning och stab sätter upp mål och syfte” och ”befälhavaren bestämmer medel och väg, d v s genomförandet”. Det som gör uppdragstaktik avgörande för framgång är möjligheten och friheten till det ögonblickliga agerandet i ”stridens dimma”, att ta initiativ, utnyttja luckor, dra fördel av friktioner, att agera aggressivt och med kall ”vinnarskalle”.

Det är den taktiska aspekten som är viktigast med Uppdragstaktik, inte den i och för sig nödvändiga filosofiska grunden eller den strategiska inriktningen. Friheten för lägre förbandschef att opportunistiskt utnyttja en situation och därmed vinna fördel i striden, oavsett kontakt med högre chef.

I det moderna flerdimensionella stridsfältet där man måste utgå, dels från så hög sensortäthet att alla kan förväntas veta allt om alla, alltid, dels en mycket hög grad av elektroniska kommunikationsstörningar, blir uppdragstaktik, om möjligt, än viktigare än tidigare. Därför bör vår definition och användning av begreppet inriktas på den taktiska initiativkraftiga tillämpningen på stridsfältet snarare än den ledningsfilosofiska, doktrinära, ”företagskulturella”.

Det handlar inte i första hand om att bestämma genomförandemetod för att nå ett mål, det handlar om kultur som gör att man vågar ta tillfället i flykten och aggressivt ”köra i luckan” och därmed vinna striden.

Författaren är  civilekonom