I juni i år presenterade Carl Bildt sin översyn av svensk underrättelseverksamhet[1]. Utredningen föreslår en ny civil underrättelsemyndighet för att möta bredare och mer komplexa hotbilder. Men underrättelseverksamhet handlar inte bara om organisation, utan också om kultur: normer, värderingar och föreställningar som påverkar allt från inhämtning till analys och delgivning. Artikeln vill därför belysa och problematisera dessa sällan diskuterade perspektiv.
Kultur
Kultur kan beskrivas som gemensamma antaganden och betydelser som formar hur anställda uppfattar sin omvärld och agerar[2]. I underrättelseorganisationer handlar detta ofta om konservatism, försiktighet och stark sekretess[3]. Dessa kulturella drag kan skapa trygghet i miljöer där kontroll, lojalitet och skydd är viktiga samtidigt som en alltför sluten kultur kan hämma lärande och innovation[4].
Underrättelseverksamheter präglas också av varierade subkulturer. Dessa kan utgå från yrkesroller, arbetsuppgifter, geografisk placering och hierarkiska nivåer – något som påverkar hur olika grupper inom verksamheten tänker och arbetar. Vidare påverkas organisationen och dess anställda också av makrokultur som kan ha sin grund i politisk styrning och externa samarbeten[5].
Tyst kunskap
I en etnografisk studie om CIA beskriver Johnston (2005) en kultur präglad av konservatism och byråkrati. Fokus ligger ofta på att undvika misstag (försiktighet) snarare än att tänka innovativt. Detta menas kunna skapa miljöer där man främst bekräftar etablerade slutsatser istället för att utforska nya perspektiv[6].
I en svensk kontext beskriver Eriksson hur underrättelsearbete ofta bygger på tyst kunskap som överförs inom organisationen snarare än på dokumenterade, vetenskapligt prövade metoder. Författaren framhåller att sekretess är den mest framträdande kulturella aspekten, något som kan hämma lärande och metodutveckling[7].
Konsensus
En kulturell utmaning som forskningen lyfter är att analytiker inte alltid har utrymme att framföra alternativa hypoteser eller ifrågasätta etablerade uppfattningar. Detta kan uppstå i miljöer där konsensus värderas högre än meningsskiljaktigheter. Underlag riskerar att utformas för att motsvara vad mottagaren förväntar sig snarare än att spegla den faktiska osäkerheten[8].
Problemet kan förstärkas om högre chefer efterfrågar entydiga slutsatser i stället för breda analysalternativ[9]. Då riskerar verksamheten att fastna i grupptänkande som utestänger avvikande perspektiv – trots att det ofta är just dessa som i viktiga stunder kan bidra till att förutse det oväntade.
Sekretess
Sekretess är en självklar och nödvändig del av underrättelseverksamhet eftersom den skyddar känslig information. När informationsdelning strikt styrs av principen “need to know” minskar risken för läckor samtidigt som viktiga samband kan gå förlorade och silostrukturer uppstå[10]. Mot denna bakgrund är balansen mellan sekretess och informationsdelning viktig.
I en tid då hoten rör sig mellan inre och yttre säkerhet konstaterar Bildt att det krävs bred samverkan mellan civila och militära aktörer. Men vid sidan av förslaget om en ny civil underrättelsemyndighet kan det också vara viktigt att diskutera organisatoriska hängrännor och kulturer som bygger på devisen “need to share”.
Möjligheter och vägar framåt
När en ny myndighet nu föreslås för att stärka Sveriges underrättelseförmåga är det viktigt att satsningen inte enbart vilar på struktur och teknik. Utan en genomtänkt kulturbas riskerar man att fastna i gamla mönster. Den kulturella dimensionen behöver väga lika tungt som exempelvis teknik och juridik. Mot denna bakgrund är Carl Bildts påpekande att personalen är den viktigaste resursen, särskilt välkommet.
För att utveckla det svenska underrättelsesystemet krävs inte bara nya myndigheter utan också en kritisk diskussion om tankemönster som styr de analyser som sker. I detta ljus framstår Bildts förslag om en gemensam underrättelseakademi för vidareutbildning och erfarenhetsutbyte som en möjliggörare för utveckling. Det är bland annat inom ramen för den typen av satsningar som den svenska underrättelsekulturen kan fortsätta diskuteras och problematiseras.