Ny artikel: Between Power and Principle: Europe’s Strategic Dilemma in the Age of Spheres of Influence
Europas säkerhetspolitiska handlingsutrymme krymper när USA under Trump tydligt omfamnar en doktrin om regionala inflytandesfärer, med Venezuela, Grönland och Ukraina som testfall. Artikeln visar hur europeiska regeringar tvingas balansera mellan tre motstridiga mål: att bevara avskräckningskraften mot Ryssland, hålla USA engagerat i Ukrainakriget och samtidigt försvara den folkrättsbaserade världsordning som ytterst legitimerar deras egen säkerhet. För Sverige och andra mindre stater blir slutsatsen att en period av obekväm strategisk oklarhet är oundviklig – men också att passivitet nu ökar risken för framtida konflikter.
I Consilioartikeln ”Between Power and Principle: Europe’s Strategic Dilemma in the Age of Spheres of Influence” analyserar Lars-Erik Lundin hur de parallella kriserna kring Venezuela, Grönland och Ukraina blottlägger Europas växande strategiska dilemma i relationen till USA. När Trump-administrationen öppet motiverar väpnad intervention i Venezuela och territoriella anspråk på Grönland med en ”Donroe‑doktrin”, ställs europeiska beslutsfattare inför en obekväm fråga: hur långt kan man kompromissa med folkrätten för att bevara en nödvändig transatlantisk enighet?
Artikeln visar hur europeiska regeringar och EU‑institutioner reagerar olika – med skarpa symboliska markeringar till stöd för Danmarks och Grönlands suveränitet, men med betydligt större tvekan när det gäller att dra praktiska konsekvenser gentemot Washington. Samtidigt utnyttjar Ryssland och Kina situationen för att testa gränserna för sina egna inflytandesfärer, medan kriget i Ukraina fortsätter att vara både Europas största svaghet och dess viktigaste hävstång gentemot USA.
För svensk del sätts fokus på de risker som uppstår när tilltron till amerikanska säkerhetsgarantier urholkas samtidigt som NATO‑medlemskapet ännu inte fyllts med ett eget europeiskt innehåll. Artikeln är ett inlägg i SV‑A‑R‑projektets bredare diskussion om hur Sverige och Europa ska hantera ett internationellt system där sfärer av inflytande åter blir norm.
Sammanfattning
Artikeln tar sin utgångspunkt i tre samtidiga kriser: den amerikanska militära operationen mot Venezuelas ledning, de öppet deklarerade territoriella ambitionerna gentemot Grönland samt förhandlingarna om Ukrainas framtida säkerhetsarrangemang. Tillsammans skapar de ett laboratorieprov för en ny amerikansk ”Donroe‑doktrin”, där USA hävdar exklusiva säkerhetsintressen i den västra hemisfären och Arktis, samtidigt som man förväntar sig fortsatt europeiskt stöd i Ukraina.
En central tes är att Europas svar är tudelat. På den ena nivån agerar nyckelstater – bland annat Danmark, Tyskland, Frankrike, Polen, Italien, Spanien och Storbritannien – genom gemensamma uttalanden som markerar att ”Grönland tillhör sitt folk” och att endast Danmark och Grönland kan besluta om sin framtid. Den danska statsministern går längst genom att tala om ett möjligt ”slut för NATO” vid ett amerikanskt angrepp, medan andra ledare medvetet undviker att stödja denna röda linje fullt ut. På den andra nivån står EU‑institutionerna, som medvetet undviker att dra direkta paralleller mellan Venezuela och Grönland, betonar folkrätten men avstår från att kalla USA angripare och hänvisar till juridiska och institutionella begränsningar.
Denna försiktighet tolkas både som strukturproblem – bland annat otydliga försvarsåtaganden för utomeuropeiska områden, vetorisker kring sanktioner och brist på kapacitet – och som ett medvetet val att inte äventyra relationen till Washington. Resultatet blir en strategisk ambivalens: Europa tolererar ett folkrättsligt gränsöverskridande i Venezuela, men definierar ett liknande beteende i Arktis som existentiellt avgörande. Normativt blir detta svårt att försvara, inte minst gentemot tredje land som länge uppmanats att respektera just de principer som nu relativiseras.
Artikeln betonar den roll Ukraina spelar som europeisk hävstång. USA behöver europeiskt diplomatiskt, ekonomiskt och militärt stöd för att nå en hållbar lösning, men Washington signalerar samtidigt att truppnärvaro i Europa är mer förhandlingsbar än dominansen i den egna hemisfären. Om europeiska regeringar implicit accepterar ett amerikanskt ”högre värde” på Latinamerika och Arktis än på östra Europa, riskerar både avskräckningen mot Ryssland och trovärdigheten i stödet till Ukraina att undergrävas.
Ett annat nyckeltema är rysk och kinesisk opportunism. Moskva och Peking fördömer formellt operationen i Venezuela men undviker konfrontation, och ryska företrädare pekar cyniskt på att Washington nu har förlorat den moraliska grunden för sin kritik mot ryska och kinesiska inflytandesfärer. Därmed normaliseras en logik där stormakter gör anspråk på egna zoner, medan små och medelstora stater reduceras till objekt i ett transaktionellt spel.
Framåt utvecklas tre scenarier. Det första, mest sannolika, är ”hanterad ambiguitet”, där Europa genom symbolik och begränsade resurssatsningar i Arktis försöker bromsa en ”krypande annektering” av Grönland utan att utlösa öppen allianskris. Det andra är en accelererad europeisk strategisk autonomi, med kraftigt förstärkt nordisk‑baltisk samverkan, ökade investeringar i Arktisförsvaret och ett mer självständigt utnyttjande av EU:s ekonomiska maktmedel – även mot nära allierade. Det tredje är en fullskalig transatlantisk brytning, där amerikanskt tvång mot Danmark och Grönland besvaras med europeisk solidaritet, vilket i förlängningen kan leda till NATO‑erosion och ryskt utnyttjande av klyftan.
För Sverige och andra mindre europeiska stater blir budskapet att man måste planera för en samtid av tre möjliga framtider: fortsatt amerikanskt engagemang, en mer autonom europeisk säkerhetsstruktur och potentiell strategisk ensamhet. Artikeln argumenterar för att den minst oansvariga hållningen just nu är konkret kapacitetsuppbyggnad i såväl militärt försvar som civilt motstånd och politisk handlingsförmåga.