Det värsta som rimligen kan hända är ett kärnvapenkrig. Det är en utbredd uppfattning, och avskräckningslogiken gör det troligt att det är just därför ett sådant krig hittills uteblivit.
Men det medför också ett annat problem.
Kärnvapenavskräckning tycks skapa en stabilitet som — paradoxalt nog — kan möjliggöra en annan typ av katastrof: att det internationella system som sedan 1945 begränsat stormaktsbeteende, koordinerat globala kollektiva nyttigheter och skyddat små staters handlingsutrymme eroderas bit för bit, i en takt som sällan utlöser kollektiv respons. Få enskilda händelser uppfattas som ett systemskifte. Konsekvensen kan ändå bli likartad.
Den här texten baserat på ett samtal mellan Michael Sahlin och Lars-Erik Lundin och på ett omfattande bakgrundsmaterial är ett försök att klargöra vad en sådan erosion skulle kunna innebära, varför USA:s rollförändring framstår som en av dess mest kritiska drivkrafter, och varför Sverige enligt vår bedömning riskerar att förbereda sig för delvis fel hotbild.
Inte katastrof — något långsammare
Det finns en vanlig förenkling av vad ”global systemkollaps” skulle innebära. Begreppet förknippas lätt med ett tredje världskrig eller en enstaka händelse som raserar allt. Men en mer rimlig läsning är att globala systemkollapser sällan liknar enskilda händelser — de liknar snarare processer.
Operationellt kan begreppet i den här texten förstås som en process där de internationella regimer och institutioner som reglerar stormaktsbeteende och skyddar småstaternas handlingsutrymme gradvis eroderas till en nivå där de fyller sina funktioner allt sämre och i vissa scenarier kan svikta när de behövs som mest — utan att kärnvapenavskräckningen kollapsar och utan att ett enskilt kinetiskt event inleder processen.
Det skulle i så fall vara en gradvis erosion — den typ som ofta är svårast att stoppa, just eftersom inget enskilt beslut utlöser den.
Världsekonomiskt forum bedömde i sin Global Risks Report 2026 sannolikheten för allvarliga störningar i de globala institutionerna som hög under ett femårsperspektiv. SIPRI:s årsbok för 2025 pekar i samma riktning och beskriver en gradvis urholkning av de rustningskontrollregimer som byggts upp sedan 1970-talet: New START har löpt ut, INF-avtalet har upphört, och Kinas arsenal uppskattas till över 750 stridsspetsar och bedöms växa.
Detta är mindre en prognos än en lägesbeskrivning av riktningen — men hur långt processen går är inte givet.
| FAKTARUTA
Systemkollaps som sekventiell länkbrytning Global systemkollaps behöver inte uppstå genom ett enskilt katastrofalt brott, utan kan tänkas ske genom en gradvis erosion där subsystem efter subsystem sviktar utan att kollektiv respons utlöses. I ett flödessäkerhetsperspektiv kan detta innebära att varje kabelincident som normaliseras utan institutionell konsekvens tenderar att sänka tröskelkostnaden för nästa attack. Tre kaskadmekanismer kan tänkas förstärka processen: resurskonkurrens (krishantering i ett system kan dränera resurser från angränsande system), legitimitetssmitta (misslyckande i en domän kan underminera tilltron till skyddet i nästa) och normöverföring (upprepade normbrott utan svar kan normalisera nästa överträdelse). Källa: Wedin, Lars, ”Flödessäkerhet — ett begrepp för vår tid,” Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, januari 2025; Farrell & Newman, ”Weaponized Interdependence,” International Security 44(1), 2019. |
I samtalet med Michael Sahlin formulerades begreppet på följande sätt:
| Systemkollaps — begreppet och mekanismen
Michael Sahlin definierar det analytiska ramverket som Projekt SV-A-R 2.0 arbetar utifrån: inte ett enskilt krig utan en gradvis erosion av globala regelsystem. UTGÅNGSPUNKT Globaliseringen har skapat ett tätt sammanlänkat makrosystem. Kärnvapenavskräckning skapar stabilitet i en dimension men möjliggör samtidigt en långvarig kapplöpning under kärnvapentaket — en gråzon där subsystem efter subsystem kan eroderas utan att ett enskilt brott utlöser kollektiv respons. NYCKELPUNKTER • Subsystemlogiken. Världen består av ett antal delsystem — kärnvapenkontroll, handel, klimat, cyberstyrning, transatlantisk säkerhet — med samband mellan delarna och det hela. • Gradvis eller kaskaderande. Kollaps kan ske långsamt (sipprar ut) eller plötsligt (kaskaderar). Bägge formerna är reella; planeringshorisonten måste täcka dem båda. • Paradoxen. Kärnvapenhotet är det värsta möjliga, men fruktan för det skapar utrymme för den typ av hybridkonkurrens och institutionserosion som vi kallar systemkollaps. SLUTSATS Systemkollaps är inte apokalyps — det är en process. Den är tillräckligt gradvis för att politiska system ska underskatta den, men tillräckligt snabb för att beredskapsglapp inte hinner slutas i tid. Källa: Samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, 2026-05-29, 33:00–37:52 |
Kärnvapenparadoxen
Det finns ett möjligt samband mellan kärnvapenavskräckning och systemkollaps som sällan diskuteras öppet: de kan i viss mån vara varandras förutsättningar. Kärnvapenavskräckningen förefaller hittills ha fungerat. Det finns för närvarande få tecken på att stormakter är beredda att eskalera till strategisk kärnvapenanvändning. Men just detta tycks skapa ett utrymme under kärnvapentaket — en gråzon där aktörer kan agera aggressivt, erodera institutioner, bryta regler och projicera makt utan att utlösa den kollektiva respons som ett kinetiskt angrepp sannolikt skulle kräva. Resonemanget kan ses som en breddning av den klassiska stability–instability‑paradoxen: strategisk kärnvapenstabilitet minskar risken för direkt stormaktskrig, men kan samtidigt öka handlingsutrymmet för aggressiva sub‑tröskelaktioner och institutionell erosion.
Hybridoperationer mot Östersjöns undervattensinfrastruktur, Houthirörelsens störningar av handeln via Röda havet (enligt vissa uppskattningar omkring tolv procent av världshandeln) och rysk påverkan mot svenska och finska opinioner kan ses som exempel på aktioner som är destabiliserande men inte nödvändigtvis systemutlösande. Mycket talar för att de är utformade för att ligga just under tröskeln för kollektiv respons.
Vår bedömning är att kärnvapenavskräckningen inte i sig utgör något säkert skydd mot systemkollaps, och att den i någon mening till och med kan bidra till att möjliggöra den. Så länge det strategiska kärnvapenhotet kvarstår tycks stormakter kunna bedriva sub-strategisk erosion utan att möta proportionerliga motåtgärder.
Det är en paradox som ett resonemang om systemkollaps rimligen behöver förhålla sig till.
| FAKTARUTA
Östersjöbottnen — den bindande svaga länken Enligt vanligt förekommande uppskattningar passerar en mycket stor del — ofta anges omkring 95 procent — av Europas internationella internettrafik och en stor del av regionens energiflöden optiska fiberkablar och rörledningar, varav många löper längs Östersjöns botten. Reparationstiden vid skada anges ofta till mellan en och fyra veckor. Incidentserien 2022–2024 är förenlig med ett oroande mönster: Nord Stream (september 2022), Baltic Connector (oktober 2023), Estlink-2 (december 2024) samt Arelion/Cinia-kabeln och BCS East-1 (november 2024) — där det sista fallet av EU bedömts som sannolikt koordinerade fientliga handlingar. Mycket talar för att Östersjöns bottendomän hör till de mest underövervakade och vårst skyddade länkarna i norra Europas flödessystem. Källa: EU Action Plan for Cable Security, 2024; ENISA Threat Landscape Report 2025; EU-kommissionens uttalanden om Estlink-2 och Arelion/Cinia, november–december 2024. |
| FAKTARUTA
Kaskad — när ett flöde brister påverkas alla Flödesdomänerna tycks hänga ihop på ett sätt som politisk analys sällan fullt ut speglar. När Houthirörelsen attackerade handelsfartyg i Röda havet 2023–2024 rapporterades Suezkanaltrafiken under perioder falla med omkring hälften och fraktkostnaderna på vissa rutter stiga kraftigt, i vissa uppskattningar med flera hundra procent — och ett sjunkande fartyg under konflikten ska också ha skadat datakablar längs samma bottenprofil. En sjöfartsstörning kan alltså påverka handelsflöden och dataflöden mer eller mindre samtidigt. Något liknande tycks gälla Östersjöns bottengeografi, där kabelrutter för datatrafik delvis löper parallellt med energirörledningar. Sabotage mot en infrastrukturtyp kan därmed skapa exponering även för de angränsande. Källa: IMF Working Paper, ”Shipping Cost Shocks and Global Supply Chains,” 2024; EU Action Plan for Cable Security, 2024; Farrell & Newman, ”Weaponized Interdependence,” International Security 44(1), 2019. |
USA: från bärande balk till erosionsdrivare
Det regelbaserade internationella systemet byggdes i allt väsentligt upp under amerikanskt ledarskap efter 1945. Bretton Woods, FN-stadgan, NATO, NPT, GATT och WTO kan i hög grad förstås som amerikanskt understödda institutionella projekt, framdrivna av en hegemon som tycks ha räknat med att ett stabilt globalt regelsystem tjänade dess egna intressen.
Den kalkylen tycks ha hållit i decennier. Det finns skäl att tro att den inte längre gör det i samma utsträckning.
USA under den nuvarande administrationen framstår inte enbart som en aktör som i vissa avseenden frångår tidigare åtaganden, utan också som en aktör som i flera politikområden tycks bidra till att erodera de system det en gång garanterade.
Mycket talar för att detta inte enbart är en tillfällig anomali, utan åtminstone delvis speglar ett mer långsiktigt skifte i hur USA:s nationella intresse definieras.
Erfarenheten från tre decenniers europeisk säkerhetspolitik leder oss till bedömningen att Europa ännu inte fullt ut tycks ha tagit in vad det skulle innebära om USA inte längre vore systemets garant i samma grad som tidigare. Europa är vant vid att kräva mer av USA och att kritisera USA:s agerande. Att planera för ett Europa med ett betydligt svagare amerikanskt ankare är något annat.
Sahlin beskriver i samtalet USA:s rollförändring som den enskilt mest destabiliserande faktorn:
| USA — från bärande balk till erosionsdrivare
Sahlin identifierar USA:s rollförändring som den enskilt mest destabiliserande faktorn i det globala systemet 2026. UTGÅNGSPUNKT De internationella systemen — FN, WTO, NPT, NATO, Parisavtalet — är uppbyggda kring legitimitetsanspråk och bakomliggande maktgaranter. Hegemonens roll har historiskt burits av USA. NYCKELPUNKTER • Spelregelserosion. Spelare efter spelare sätter egenintresset före åtlydnad av etablerade spelregler — Netanyahu, Ryssland, och nu USA under nuvarande ledning. • Sahlin understryker distinktionen: det är inte bara att USA inte längre skyddar systemet — USA aktivt medverkar till att erodera det. • Korthuseffekten. Kärnvapenavskräckning kan fortsatt fungera, men det utesluter inte att det övriga systemet faller samman — ett korthus med ett intakt fundament men kollapsande väggar. SLUTSATS Systemkollaps behöver inte innebära kärnvapenkrig. Det räcker med att USA aktivt eroderar de system som en gång byggdes för att förhindra krig. Källa: Samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, 2026-05-29, 43:44–45:11 |
Korruptionen tillför en icke-linjär dimension till samma rollförändring:
| Korruption som tipping-point-mekanism
Sahlin lyfter korruptionens förmåga att välta annars förutsägbara maktordningar som ett underskattat systemkollaps-element. UTGÅNGSPUNKT Fareed Zakarias analys av Trump-administrationen ur korruptionssynpunkt leder Sahlin till en bredare tes: massiv korruption under makttäckmanteln skapar tipping points som raserar annars analysbara utvecklingslinjer. NYCKELPUNKTER • Svarta svanar. Trump, Ryssland, Turkiet, Kina — i var och ett av dessa fall finns en tipping-point-möjlighet där maktinnehavet som sådant väcker tillräcklig irritation, misstänksamhet eller vrede för att välta ordningen. • Orbán-effekten. Ungernvalet 2026: Magyar mobiliserade mot korruption och mot det ryska beroendet — inte mot EU. Europeiska ytterhögerpartier rör sig mot nationalism snarare än mot global Trumpism. • Renationaliseringen. Nettot av dessa rörelser är en renationalisering av det europeiska tänkandet — inte nödvändigtvis antieuropeisk, men misstänksam mot både Bryssel, Moskva och Washington. SLUTSATS Korruption är inte bara ett statsvetenskapligt problem — det är en systemdestabiliserande kraft med förmåga att skapa icke-linjära händelseförlopp på global nivå. Källa: Samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, 2026-05-29, 1:13:00–1:13:42 |
Svagaste länken
Mot denna bakgrund görs nu historiska investeringar i europeisk försvarsindustri. Sverige höjer totalförsvarsanslaget mot fem procent av BNP. EU:s ReArm Europe-initiativ syftar till att mobilisera 800 miljarder euro till 2030. NATO:s nya planeringscykler adresserar uthållighetsbrister som identifierats efter erfarenheterna från Ukraina.
Det framstår som nödvändigt. Men det är knappast tillräckligt i sig.
Nationalekonomen Chad Jones har i uppmärksammade bidrag argumenterat för att ekonomier med svagaste-länk-logik — där det aggregerade utfallet i hög grad bestäms av den minst produktiva insatsen — kan bete sig påtagligt annorlunda än klassiska produktionsmodeller. Asymmetrin är slående: fördelar tycks kräva att hela kedjan är intakt, medan det kan räcka att ett enda led brister för att skada uppstår.
Försvarssystem kan i hög grad sägas följa den logiken. En investering på hundra miljarder i militär materiel riskerar att ge mycket liten faktisk förmåga om beslutskedjan brister.
Vår bedömning är att en av de mest kritiska svaga länkarna i det svenska och europeiska systemet sannolikt inte främst är resurser, industri eller ens teknologi, utan snarare beslutsförmågan under kris.
Kan Europeiska rådet samordna under ett akut scenario där flera subsystem sviktar mer eller mindre samtidigt? Kan Sverige, med de konstitutionella ramar som bland annat RF 12:2 sätter, fatta de beslut som kan komma att krävas i en snabbt förändrad hotbild? Dessa frågor saknar enligt vår bedömning ett självklart ”ja” — och däri ligger ett möjligt planeringsunderskott.
En analogi: 1972 genomförde Utrikespolitiska institutet en intervjuundersökning med svenska säkerhetspolitiska eliter — riksdagsledamöter, regeringsföreträdare, analytiker (Tom Hart och Lars-Erik Lundin). Av åttio tillfrågade var det bara en enda som nämnde ordet ”energi”. Energikrisen kom ett år senare.
Vad nämner vi inte i dag?
| FAKTARUTA
Svagaste-länk-teorin — vad den säger Ekonomen Chad Jones (Stanford) argumenterar i ett ramverk från 2011, senare utvidgat till AI-ekonomi 2026, för att systemets samlade output i hög grad kan bestämmas av dess svagaste led snarare än av genomsnittet. Om en enda funktion i en komplex kedja saknas, kan värdet av de övriga i praktiken neutraliseras. I en av sina räkneexempel uppskattar Jones att i det närmaste fullständig automatisering av hälften av alla ekonomiska uppgifter skulle höja den totala produktionen med endast omkring 19 procent, eftersom de återstående, svårersättliga länkarna då sätter taket för hela systemet. Källa: Chad Jones & Christopher Tonetti, ”AI and the Future of the US Economy,” NBER Working Paper 34779, mars 2026; Jones, ”Intermediate Goods, Weak Links, and Superstars,” American Economic Journal: Macroeconomics 3(2), 2011. |
| FAKTARUTA
Asymmetrin — skador kräver inte full kedja Svagaste-länk-logiken framstår som asymmetrisk: fördelar tycks kräva att hela kedjan fungerar, medan det för skada kan räcka att bryta en enda nod. Sabotage mot en enskild sjökabel, rörledning eller hamn kan i princip lamslå ett flödessystem vars övriga komponenter är intakta. Det är delvis denna asymmetri som kan göra undervattensinfrastruktur till ett attraktivt mål: en angripare behöver inte nödvändigtvis övermanna hela försvaret, utan kan rikta in sig på den bindande svaga länken. Källa: Jones, ”Intermediate Goods, Weak Links, and Superstars,” AEJ: Macroeconomics 2011; EU Action Plan for Cable Security, Europeiska kommissionen, 2024. |
Resonemanget om svagaste länken utvecklades i samtalet med särskild tillämpning på försvarsplaneringen:
| Svagaste länken i försvarsplaneringen
Lars-Erik Lundin tillämpar Chad Jones’s weak-link-teori på svensk och europeisk försvarsplanering: stora investeringar kan bli värdelösa av ett enda kritiskt svagt led. UTGÅNGSPUNKT Även om Sverige, EU och NATO satsar enorma resurser på försvar och totalförsvar finns det en risk att systemet trots detta hamnar i ett läge där ingenting fungerar — inte på grund av resursbrist, utan på grund av att den svagaste länken brister. NYCKELPUNKTER • Beslutsfattandet. Den mest centrala svaga länken på svensk nivå är förmågan att fatta snabba beslut. RF 12:2, NSS-vakuumet och den civila ledningens kapacitet är konkreta manifestationer. • Europeisk nivå. Kan EU fatta beslut under en akut kris? Kan det europeiska rådet koordinera? Dessa är inte retoriska frågor utan reella planeringsantaganden. • Asymmetrin. I weak-link-logiken: fördelar kräver hela kedjan intakt, men skador kräver bara ett brutet led. Asymmetrin talar för prioritering av de mest kritiska länkarna, inte den bredaste uppbyggnaden. SLUTSATS Försvarsplaneringen måste systematiskt identifiera och prioritera de svagaste länkarna — inte de mest synliga eller politiskt bekväma. Källa: Samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, 2026-05-29, 40:09–41:34 |
Samtalet pekade också på en näraliggande sårbarhet — att moderna krig tenderar att bli utdragna:
| Moderna krig är kroniska krig
Michael Sahlin konstaterar att Ukrainakriget — längre än första världskriget — illustrerar ett strukturellt mönster: moderna krig slutar inte när de väl tillåtits bryta ut. UTGÅNGSPUNKT Ukrainakriget har pågått längre än det första världskriget. Det är inte ett undantag — det är ett mönster. Krig som tillåts bryta ut när de hämmande mekanismerna eroderat tenderar att bli långa krig. • Missilduellen. Modern krigföring präglas av en kontinuerlig duell mellan missiler och missilförsvar på alla nivåer — från drönare till kärnvapen. Medel driver motmedel i accelererande takt. • Enkla billiga vapen. Massproducerade drönare representerar en ny typ av asymmetri: billiga offensiva system mot dyra defensiva. Europa är strukturellt underfinansierat i denna dimension. • Eroderade hämmande mekanismer. Ukraina och Iran-kriget illustrerar hur systemkollaps och långa krig är varandras spegel: eroderade institutioner möjliggör att krig bryter ut; brutna krig eroderar institutionerna ytterligare. SLUTSATS Planeringsantagandet att ett krig i Europa skulle bli kort och begränsat saknar empiriskt stöd 2026. Uthållighetsförmåga är ett strategiskt krav, inte ett önskemål. Källa: Samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, 2026-05-29, 53:37–55:03 |
Vad som faktiskt skyddar
Det finns knappast några enkla åtgärder. Samtidigt motiverar osäkerheten i sig ingen passivitet.
Efter denna lägesbeskrivning övergår resonemanget här till vad som, enligt vår bedömning, faktiskt kan och bör göras i svensk och europeisk planering.
Tre områden framstår som särskilt angelägna att prioritera.
- Beslutsarkitektur under polykris. EU:s institutionella design tycks i hög grad vara anpassad för sekventiella snarare än simultana kriser. Europeiska rådet har visat att det kan agera snabbt — coronapandemi och invasionen av Ukraina är exempel — men strukturen för att koordinera militärt, ekonomiskt och informationsmässigt under en sammansatt kris framstår som mindre utvecklad. NB8-samarbetet (de åtta nordisk-baltiska länderna) kan vara ett av de forum som ligger närmast till hands för regional polykrisplanering.
- Svagaste-länk-analys i nationell planering. Det finns goda skäl för Sverige att mer systematiskt kartlägga sina svagaste länkar — inte främst de mest uppenbara, utan de som riskerar att brista tyst. Det kan gälla beslutsnivåerna för civilt försvar, beroendet av utländska leverantörer i läkemedelssektorn och energisystemets säsongsvariationer. Det finns redan etablerade metoder (bland annat ENISA:s kritiska infrastrukturanalys och EU:s NIS2-direktiv) som skulle kunna tillämpas bredare.
- Analytisk kapacitet för systemrisker. Sverige tycks i dag sakna ett organ som löpande och systematiskt analyserar globala systemrisker och deras konsekvenser för svensk säkerhet — tvärs över stuprören och utanför underrättelsetjänsternas sekretessramar. MSB:s mandat förefaller inte fullt ut omfatta ekonomisk säkerhet. Försvarsberedningens rapport 2023 kan ses som ett steg i rätt riktning, men ger inte ensam den löpande analytiska kapacitet som kan behövas.
Tre förhållningssätt framstår däremot som föga ändamålsenliga: att i huvudsak vänta på att USA återvänder till sin tidigare roll, att hantera global systemkollaps som ett specialistproblem för utrikespolitik, och att låta resursökningar ersätta strategisk klarhet.
| FAKTARUTA
Just-in-time som strategisk sårbarhet Det moderna samhället vilar i hög grad på just-in-time-logistik: varor levereras nära den tidpunkt de behövs, lagerhållning minimeras, och systemet är optimerat för kostnadseffektivitet under normala förhållanden. En typisk matbutik anges ofta ha livsmedel för ungefär två till tre dagar, och Gotland behöver fyllas på i det närmaste dagligen. En mycket stor del av Sveriges import — enligt vanliga uppgifter över 90 procent — transporteras till sjöss. Det innebär att en cyberattack mot en hamn, ett sabotage mot järnväg eller en blockad av en sjöled i ogynnsamma fall kan störa försörjningen snabbt — utan att en enda soldat passerat en gräns. Just-in-time framstår därmed inte som en sårbarhet bland andra, utan som en konstruktionsprincip som kan göra systemet särskilt känsligt för just den typ av störning som gråzonkrigföring ofta inriktas på. Källa: MSB, ”Försörjningsberedskap och kritisk infrastruktur,” 2025; Wedin, KKrVA Handlingar och Tidskrift, januari 2025. |
| FAKTARUTA
Sveriges dubbla exponering Sverige hör till världens mest handelsberoende länder, samtidigt som dess försvarsförmåga i begränsad grad tycks spegla detta beroende. Enligt tillgängliga uppgifter disponerar Sverige 572 handelsfartyg — varav inget är ett containerfartyg och endast 121 går under svensk flagg. Endast flaggade fartyg kan rekvireras vid krig eller krigsfara. Vid Operation Aspides — EU:s marina skyddsoperation i Röda havet, etablerad i februari 2024 delvis för att skydda handelsflöden som även den svenska ekonomi är beroende av — bidrog Sverige med en stabsofficer. Därtill anges en mycket stor andel av de läkemedelsaktiva substanser som används i Sverige vara importerade, i flera bedömningar omkring 80 procent, varav en betydande del – ofta uppskattad till omkring 40 procent – från Kina eller Indien. En allvarlig störning i de globala leveranskedjorna framstår mot den bakgrunden inte som ett rent hypotetiskt scenario för Sverige, utan som en specifik riskprofil som ännu tycks sakna en tydlig ägare i totalförsvarets planering. Källa: Transportstyrelsen, Fartygsregistret 2025; EU EUNAVFOR Aspides mandatbeskrivning, 2024; Socialstyrelsen, Läkemedelsförsörjning och beredskap, 2024. |
En av de snabbast eroderande länkarna togs upp särskilt i samtalet — artificiell intelligens:
| AI och AGI — nästa systemkollapsdriver
Lars-Erik Lundin identifierar artificiell intelligens som det subsystem vars erosion rör sig snabbast och vars konsekvenser är minst förstådda. UTGÅNGSPUNKT Vid Davos 2026 diskuterade Anthropics ledare Dario Amodei och Googles DeepMind-chef Demis Hassabis offentligt tidshorisonten för AGI — Artificial General Intelligence. Bedömningarna låg vid 2028–2030. Europa är långt efter. NYCKELPUNKTER • Autonoma vapensystem. Ukrainas försvarsvårister — 35 år, ingen militär bakgrund, utsedd för sin AI-kompetens — driver nu autonoma vapensystem som beslutar när och vem de ska anfalla. Den folkrättsliga knäckfrågan är olöst. • Cyberhoten. AI accelererar cyberhot mot kritisk infrastruktur till en nivå där trafikljusen redan lyser rött. Hoten är potentiellt existentiella för enskilda länder. • Maktbalansen. Om Kina eller USA uppnår överlägsen AI-kapacitet kan det möjliggöra kontroll över tredje lands system inifrån — en ny typ av makt som inte är kinetisk men lika avgörande. SLUTSATS AI är inte primärt ett produktivitetsverktyg — det är ett strategiskt kapacitetssprång vars militära, folkrättsliga och systemstabiliserande konsekvenser ännu inte är förstådda av dem som fattar beslut. I ett systemperspektiv innebär det att AI inte bara påverkar militära kapaciteter, utan också de informations- och beslutssystem som internationella regimer vilar på. Källa: Samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, 2026-05-29, 50:12–53:26 |
Samtalet ringade in vad detta betyder för en liten stats handlingsutrymme:
| Proaktivitet och reaktivitet — småstatens dilemma
Sahlin formulerar den centrala spänningen för en liten stat inför globala systemrisker: begränsad förmåga att påverka, men ofrånkomlig skyldighet att skydda. UTGÅNGSPUNKT Sverige och Norden kan i begränsad utsträckning påverka de globala faktorer som driver systemkollaps. Men det befriar inte från frågan om reaktivt skydd — vad kan vi göra för att skydda oss när det sker? NYCKELPUNKTER • Proaktivt. Sverige kan bidra i NB8, EU och NATO med specifika komparativa fördelar: totalförsvarets institutionella vårne, undervattensförmåga, LKAB-fyndigheter. Men hävstången är begränsad ju globalare frågorna är. • Reaktivt. Skyldigheten att förbereda reaktiva skyddsåtgärder kvarstår oavsett proaktiv förmåga. Igelkottsmetaforen (neutral, väntande) är inte tillgänglig efter EU- och NATO-medlemskapen. • Europanivån. EU- och NATO-anslutning innebär att europanivån är det relevanta handlingsfältet. Ju mer det transatlantiska hackar, desto viktigare är den europeiska nivån som ersättning. SLUTSATS Sverige har valt att vara med — i EU och NATO — för att kunna påverka snarare än att bara skydda sig. Den valda strategin kräver nu att EU-nivåns förmåga att fatta beslut under kris prioriteras. Källa: Samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, 2026-05-29, 1:14:02–1:14:56 |
Det vi inte kan välja bort
Sverige och Norden är knappast åskådare till en eventuell global systemkollapsprocess. Vi är i hög grad del av den, exponerade via handelskedjor, energiberoenden, datakablar och det säkerhetspolitiska ramverk som utgör en förutsättning för vår handlingsfrihet.
Den analytiska utmaningen är att försöka ta in helheten utan att drunkna i den — att se det som händer i Mellanöstern, i Washington och i Peking inte som avlägsna abstraktioner, utan som variabler i vår egen planeringshorisont.
Enligt vår bedömning är det mest relevanta planeringsantagandet för Sverige 2026 sannolikt inte ett tredje världskrig, utan ett gradvis förändrat systemtillstånd: där de institutioner vi har förlitat oss på ger allt sämre service, där USA:s roll inte längre är densamma, och där vår förmåga att fatta rätt beslut i rätt tid kan visa sig vara avgörande.
Det är, som vi ser det, en hotbild vi behöver ta på större allvar i vår strategi.
Avslutningsvis underströk samtalet behovet av en samlad, gränsöverskridande analysförmåga:
| Stuprörens fara — för en samlad analysförmåga
Lars-Erik Lundin avslutar samtalet med en varning mot alltför specialiserade analyser och ett argument för akademins roll i det offentliga samtalet. UTGÅNGSPUNKT Sverige, EU och NATO producerar mängder av analyser. Men ofta är de sektoriella: energi, cyber, migration, militärt. Det globala systemkollaps-perspektivet kräver horisontell integration — inte fler stuprör. NYCKELPUNKTER • Planeringsantagandena förändras. 2022: invasionshotet. 2023: NATO-anslutningen. 2025: Trump. Varje ny situation har bytt ut ’självklara’ antaganden. Det måste finnas en förmåga att systematiskt problematisera dem. • Irankrigets vidarekopplingar. Kriget mot Iran påverkar Sverige via Ukraina, energipriser, flyktingströmmar och Mellanösterns kopplingar till europeisk säkerhet. Att strunta i vad som händer där är ett planeringsfel. • Akademins mervärde. Underrättelsetjänsterna har specifika uppdrag. Statsförvaltningen har stuprör. Den fria akademin — KKrVA — kan ge det oberoende, tvärvetenskapliga helhetsperspektivet som saknas. SLUTSATS En samlad offentlig analyskapacitet för globala systemrisker och deras konsekvenser för Sverige är inte ett lyxfenomen — det är en del av det civila försvaret. Källa: Samtal mellan Lars-Erik Lundin och Michael Sahlin, 2026-05-29, 1:15:22–1:17:09 |
Källor
SIPRI: SIPRI Yearbook 2025 — Armaments, Disarmament and International Security. Stockholm International Peace Research Institute.
World Economic Forum: Global Risks Report 2026. Davos.
Farrell, H. & Newman, A.: ”Weaponized Interdependence: How Global Economic Networks Shape State Coercion.” International Security 44(1), 2019.
Jones, C.I.: ”Intermediate Goods, Weak Links, and Superstars.” American Economic Journal: Macroeconomics 3(2), 2011.
Jones, C.I. & Tonetti, C.: ”AI and the Future of the US Economy.” NBER Working Paper 34779, mars 2026.
EU-kommissionen: ReArm Europe — Defence Investment Plan (2025).
EU-kommissionen: EU Action Plan for Cable Security (2024).
ENISA: Threat Landscape 2025. Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå.
Directive (EU) 2022/2555 (NIS2 Directive) om åtgärder för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå.
IMF: ”Shipping Cost Shocks and Global Supply Chains.” IMF Working Paper, 2024.
MSB: Försörjningsberedskap och kritisk infrastruktur (2025). Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Socialstyrelsen: Läkemedelsförsörjning och beredskap (2024).
Transportstyrelsen: Fartygsregistret (2025).
EU EUNAVFOR: Operation Aspides — mandatbeskrivning (2024).
Wedin, L.: ”Flödessäkerhet — ett begrepp för vår tid.” Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, januari 2025.
Försvarsberedningen: Kraftsamling — Inriktningen av Sveriges försvar och säkerhet (Ds 2023:19).
EUI (European University Institute): European Crisis Management Capacity Review 2026. Florens.