av Jan Thörnqvist

Den marina arenan: Översikt över den internationella diskussionen avseende marina uppgifter: sjöfartsskydd, skydd av resurser i övrigt, lag och ordning till sjöss. Vad har vi lärt av operation ATALANTA och relevansen härav. Konsekvenser av A2/AD.

Jag tänker beröra några övergripande marina trender:

  • en återgång till de klassiska, breda uppgifterna
  • (förnyade) krav på ökad samverkan mellan försvarsgrenarna
  • krav på ökade samverkan mellan olika länders mariner, och,
  • krav på ökade samverkan mellan olika marina aktörer, civila som militära, såväl nationellt som internationellt.

Jag kommer även att belysa de krav som ställs på mariner, avseende militär förmåga men även förmåga att utgöra ett tydligt stöd till strategi och säkerhetspolitik.

Jag tar min utgångspunkt i det senaste från USA, bl.a. rörande delar ur konceptet som kallas Air-Sea Battle, men också delar från deras hårt vunna erfarenheter från de senaste tio åren av krig.

Rörelsen bort från det kalla kriget fortsätter. Hemma kanske vi skönjer en tillbakagång till kalla krigets aspekter och kvaliteter men globalt så är total militär konfrontation mer och mer osannolik. Det är inte en omöjlighet men andra typer av konflikter och hot verkar ta mer utrymme och uppmärksamhet.

Vi talar ofta om s.k. Nya hot eller den breddade hotbilden. Om ni tillåter mig att förenkla, så skulle vi också kunna talat om att andra intressen, såsom energi, vatten, mat, individuell välfärd och säkerhet har fått ett större fokus än ideologiska skillnader.

Detta innebär att länder och deras maritima resurser, mariner och civila myndigheter till sjöss, får bredare och fler uppgifter. Marinstridskrafter har historiskt och kontinuerligt haft förmåga att lösa uppgifter som sträcker sig över hela insatsspektrumet, från fred till krig. Närvaro och övervakning är grundläggande och ständiga uppgifter som ligger som bas för all övrig marin verksamhet. Dessa är att skydda sjöfart och infrastruktur, förebygga olyckor och konflikter, verka krisdämpande och avskräckande samt kunna ingripa, ensam eller tillsammans med andra, i försvar eller som del av en koalition. Dessa uppgifter kommer troligen att få ökad betydelse och kan inte ignoreras eller väljas bort. I inriktningspropositionen Ett användbart försvar är detta tydligt uttryckt. Så här skriver man:

Regeringens proposition 2008/09:140 sid 66: ”… Genom internationell samverkan med våra samarbetsländer kan de svenska förbanden även utgöra komponenter i större styrkor med en god samlad förmåga att från havet stödja markoperationer samt tillsammans med andra bidra till att hålla sjövägarna både i vårt närområde och globalt öppna för handelstrafik. Osäkra sjöleder eller hot mot viktiga hamnar, inte minst i vårt närområde, skulle kunna få långtgående konsekvenser för Sveriges ekonomi eftersom Sverige liksom de flesta andra länder är beroende av ett ständigt flöde av råmateriel och varor. Skyddet av dessa strategiska flöden är i och med det ett viktigt nationellt intresse för Sverige att värna men också för alla andra länder i vårt närområde.”

Detta kan samtidigt innebära en utmaning i att behålla en kvalitativt avancerad förmåga att föra krig.

Vi har inte kommit på allt själva!

USA’s försvarsdepartement har låtit producera en rapport avseende de viktigaste erfarenheterna från de sista tio åren av krig. Kort dras två samverkande slutsatser. Först så erkänns mycket ödmjukt att det militära medlet, kriget, inte ensamt kan skapa en långsiktig och hållbar lösning. Både Irak och Afghanistan är tydliga exempel. För det andra så konstateras att alltfler mindre länder och makter kan dra, och drar, nytta av den senaste militärteknologiska utvecklingen och därmed skapar de relevanta och svårhanterbara försvar. Det är detta som kallas Anti access / Area denial, dvs. möjligheten att försvåra, kanske rent av förhindra USA att få operativ access till ett viktigt område. Detta kan göras med andra metoder än militära, men jag kommer ha störst fokus på den mailitära och marina sektorn.

Anti Access/ Area Denial är ju vad vi utövade under hela det Kalla Kriget, så vi har ju kunskap om detta. USA har identifierat att ur övergripande militärt perspektiv så ligger de största utmaningarna i att kunna möta en försvarare som har

  • Långräckviddig precisionsbekämpningsförmåga,
  • Förmåga att slå mot sjömål i kustzonen (the litoral, vilket enligt amerikansk definition omfattar såväl Skagerak, Kattegatt, Öresund, Bälten och hela Östersjön.)
  • Hög-kvalitativt luftförsvar, och
  • Cyberförmåga.

USA vidhåller att de måste kunna skapa militärt Operationellt Access globalt, men inser också att det innebär idag stora risker och kan vara mycket kostsamt.

Förberedelser före kris och krig är en framgångsfaktor, som i bästa fall kan bidra till att väpnad strid uppstår.

USA har skapat ett antal multinationella fora, där vi deltar, i syfte att i samverkan med allierade och andra likasinnade, identifiera och beskriva hur risker och kostnader för Operational Access kan minskas. Ur en marin synvinkel handlar det i huvudsak om att väl före en kris är synlig, vidta förberedelser, och då främst genom att

  • Öka kunskapsinhämtning och ökad förståelse för det kustnära området
  • Bygga partnerskap, baserade på gemensamma intressen eller gemensamma värderingar, och
  • Bygga styrkor och förmågor för att kunna agera och möta hot.

I praktiken innebär den sista punkten att skapa gemensamma metoder och system för informationsutbyte samt skapa förutsättningar för gemensamma logistiklösningar och att samöva. (Interoperabilitet!)

Dessa förberedelser har tydliga politiska förtecken där t.ex. diplomatiska, ekonomiska och biståndsrelaterade åtgärder kan ske i samverkan. Dessa förberedelser kan också vara dämpande och förebyggande.

USA ser gärna att vissa länder tar på sig en ledande roll i ”sina” regioner, gärna där man har specifik kunskap och förmåga.

Om vi stannar upp först vid den rent militära situationen: Joint!

Som USAs militär så riktig påpekar så kan vi ju tvingas gå i strid fastän vi inte hunnit göra de lämpliga förberedelserna som jag nämnt. USA utvecklar nu sitt Air-Sea Battle koncept vilket syftar till en bättre samverkan mellan försvarsgrenarna, i syfte att reducera risker. I grunden handlar det att ha en mycket god uppfattning om det aktuella operationsområdet och att i samverkan mellan stridskrafterna kunna skräddarsy sin plan, sina metoder och åtgärder efter det identifierade specifika hotet och behovet.

Vad bör vi fundera över inom försvaret?

Det är viktigt att peka på de starka kraven på försvarsgemensamma uppträdande som det kustnära (litorala) området ställer. Detta gäller både för såväl angriparen som för försvararen. Ur marin synvinkel så försöker den försvarande sidan bromsa upp eller förneka angriparen tillträde genom främst minor, robotbåtar, ubåtar, specialförband och eld från land och markbaserat flyg. Detta tvingar angriparen till att utvidga det operativa området, till flanker och in på djupet. Angriparen tvingas att tänka mer asymmetriskt och mer i termer av manöverkrigföring. Ett vanligt exempel är att om man inte kan möta ubåtar och minhotet till sjöss, så måste man kanske istället fokusera på hamnar, förråd och nyckelpersonal. Ett annat exempel är om angriparen har långräckviddiga bekämpningssystem, så är sensorer och ledningssystem kanske svagare länkar i insatskedjan än själva vapnet.

Försvararen i sin tur måste då ha ett totalförsvarskoncept och kunna möte med både i till sjöss och på marken kvalificerade markstyrkor, understödda av ett kvalificerat luftförsvar.  Men även mer enkla funktioner som ytbevakning och skydd är viktiga i syfte att skapa uthållighet och därmed binda och försvåra för angriparen.

Och om inte angriparen kan fördröjas eller kanaliseras av exempelvis marinstridskrafter så får markförband och luftförsvar en mycket tuff utmaning. Detta operativa beroende mellan försvarsgrenarna märks inte mycket av idag i den svenska försvarsdebatten, bl. a. därför att vi inte på allvar har tagit med Tredje part i vårt resonemang och i vår försvarsplanering.

Ett angrep i en kustzon kan alltså ganska fort bli en mycket omfattande och därmed riskabel och kostsam operation.

Men enbart militära medel når inte målet: Det handlar om Förberedelser, Förståelse och Maritima partnerskap.

Om där finns tid och förutsättningar så måste det finnas en förhållandevis djup förståelse för det kustnära området och alla dess intrikata detaljer. Vi kan ju vårt område. Men en amerikansk officer kan ju Östersjön lika bra, eller lika dåligt, som vi kan Somalias kust. Hur ska vi hjälpa varandra till ökad kunskap? Ja, en viktig drivkraft är gemensamma intressen, vilket vi sett i Adenviken och runt Afrikas horn, där omsorg av de fria sjövägarna fått en mängd olika länder att samverka, om än på olika nivåer. Partnerskap, på olika nivåer och med olika ambitioner är ett viktigt verktyg som kan tjäna som plattform för samövningar och andra förtroendeskapande åtgärder. Dessa kan dessutom vara preventiva och stabiliserande i sig själv. En bra börja är samarbeten syftandes till en ökad omvärldsuppfattning i fred, t.ex. regional sjöövervakningssamverkan, vilket är förhållandevis okontroversiellt och oftast förknippat med tydliga gemensamma vinster.

Förutom NATO operation OCEAN SHIELD och EUNAVFOR operation ATALANTA, ser vi fler och fler exempel på utbyten mellan lika mariner, i syfte att stödja säkerhetspolitiken, inte minst i Stilla havsregionen. Här hemma arbetar vi redan aktivt med SUCFIS och SUCBAS. Samarbetet med USA de flesta europeiska marinerna fortsätter och där har samarbetet med Finland har ett speciellt fokus.

De civila aktörerna: Where the money is.

Bilden blir ju inte komplett utan de civila aktörerna: sjötrafik, fiskare, energiutvinning, kablar och pipelines, hamnar och turism. De vill ofta ha skydd eller åtminstone en någorlunda förutsägbar situation så att premisserna förverkas verksamhet är rimligt stabila. De sitter också på en stor kunskap om sitt område. Samverkan mellan civila och militära maritima aktörer är fortfarande en stor utmaning. Viktigt att komma ihåg är att vi militärer inte sitter i förarstolen: vi är mer en serviceorganisation åt övriga politikområden: the Comprehensive Approach till sjöss.

Vi deltar aktivt i EU och utvecklingen av ett gemensamt informationsutbytessystem mellan samtliga maritima aktörer, inkluderande även klassificerad i information.

EU håller på att utveckla en övergripande maritim strategi i syfte att knyta ihop och koordinera samtliga ambitioner inom det maritima området. De som har erfarenhet av sådant gränsöverskridande myndighetssamarbete förstår att detta är svårt och kommer att ta tid.

Krav på den svenska marinen: Den strategiska kontexten.

Min beskrivning pekar på ökade krav på flexibilitet och på samverkan. Vi ska kunna försvara oss och våra internationella rättigheter om en angripare antingen vill förneka oss våra rättigheter eller kanske till och med angripa oss. Vi räknar inte med att vara själva då.

Samtidigt ska vi med utgångspunkt från internationell samverkan ska vi kunna stödja en multinationell insats när den försöker etablera kontroll i ett främmande kustområde.

Historiskt, dvs. under åren närmast efter andra världskriget, så var vår uppgift att skapa tid så att hjälp från väst skulle kunna anlända i tid, och så har det egentligen varit fram till idag. Det är alltså fortfarande av största intresse att vi kan skapa maritima partnerskap i vårt närområde, sprida kunskapen om vårt mycket specifika operationsområde samt förbereda oss och skapa förutsättningar att kunna möta nya risker och hot.

Vad har vi gjort och vad gör vi i den svenska marinen?

Vi skapar partnerskap, både formellt med NATO, inom ramen för partnerskap för fred, men också informellt genom initiativ som SUCFIS, SUCBAS och BOSB.

Vi deltar i internationella insatser, först UNIFIL under 2006 och 2007, 2008 i Tchad och därefter 3 ggr i EUNAVFOR ATALANTA från 2010 till 2013. Amfibiekåren har över tiden deltagit i Afghanistan.




Under perioden november 2011 till maj 2012 hade Amfibieregementet ansvaret för uppsättandet av OMLT Kandak vid FS22 som K3 ansvarade för.

Förra året ansvarade Amfibieregementet och 2.amfibiebataljonen för FS25. En helt ny utmaning eftersom det är en helt ny utformning på styrkan och till delade förändrade uppgifter.




Vi ingår i NRF RPF vilket ställer specifika krav på samövning och interoperabilitet



Vi deltar i en mängd utvecklingsarbeten med grannländer, partnerländer och andra, främst med Finland. Tillsammans arbetar vi fram nya standard och metoder, samt utvecklar koncept.

Vi samövar med våra grannar och viktigare partners och vi övervakar vårt eget område i syfte att ha en god omvärldsuppfattning och handlingsfrihet.




Det är just idag viktigt att peka på och synliggöra det internationelle ömsesidiga beroendet: Vi måste investera i interoperabilitet, dvs. specifik kunskap och materiel i syfte att kunna delta med t.ex. USA i internationella missioner. Det är vår avbetalning på vår egen säkerhet där vi förväntar oss deras stöd om krisen kommer till oss. Och då måste vi ha utarbetat gemensamma koncept, metoder och system. Annars kommer vi inte kunna lösa våra uppgifter. Det är olyckligt när försvarsdebatten inte tillräckligt tydligt belyser denna dualitet.

Marinen har en unik förmåga att verka i närområdet tillsammans med andra. Där är vår operativa miljö unik. Som jag gett exempel på kan marinen även verka utanför närområdet när så krävs – Både och!

Detta är grundläggande då våra marina förmågor utvecklas mot framtiden.

Kraven på alla stridskrafter är att kunna agera operativt, i samverkan. Vårt operationsområde är tredimensionellt – på ytan, under vattnet och i luften – och innehåller även en cyber- och rymddimension.

Sjöövervakning, sjökontroll genomförs i samverkan med flygstridskrafter, med specifika krav på sensorer, vapen och ledningssystem.

Försvaret och kontrollen av kustzonen kräver samverkan mellan sjö- mark- och luftstridskrafter. Det är alltså ett krav att våra stridskrafter kan utnyttjas operativt och då så krävs i nära samverkan med varandra.

Inom själva marinen är det av vikt att kunna agera inom hela konfliktskalan, dvs. vara stabiliserande i låga konfliktrisken, kunna skydda sjöfart och marin infrastruktur, förebygga kriser samt kunna försvara Sverige och svenska intressen i händelse av en väpnad konflikt. Basen är, som tidigare nämnts, en maritim säkerhetsstruktur som förser oss med en kontinuerlig omvärldsuppfattning. Allt detta ska kunna göras nationellt och multinationellt och i samverkan med civila aktörer, myndigheter och organisationer.

Idag ställer det krav på uthålligare plattformar, kontinuerligt bemannade fartyg, med en omfattande övningsagenda och med flera pågående insatser i syfte att kunna skapa och vidmakthålla och utveckla en hög kompetensnivå. Fartyg och förband ska ha bra sensorer och ledningssystemen vilka gynnar omvärldsuppfattning och samverkan. Avslutningsvis bör vi vidmakthålla och utveckla system anpassade för våra unika förhållande, t.ex. vår undervattensmiljö, där vi förväntas kunna vara ledande och där partners har mindre erfarenhet och icke anpassade system.