Akademisammankomsten den 8 oktober kom att behandla några aktuella frågor. Under programpunkten ”Tankar för dagen” reflekterade ledamöterna Magnus Ranstorp och Mike Winnerstig över den Islamiska Statens (IS) framfart i Syrien och Irak. Ledamoten Bengt Lundgren presenterade avdelning II’s årliga studie rörande det säkerhetspolitiska läget i Östersjön ur en maritim synvinkel samt ledamoten Claes Arvidsson behandlade försvarsberedningen som organisatorisk företeelse i sitt inträdesanförande.

Magnus Ranstorp visade som terroristexpert på komplexiteten i det krig som pågår i Mellersta östern, där parterna har olika relationer mellan varandra. Ett förhållande som underlättar för IS att nå sina syften genom att med terror hantera utomstående och oliktänkande i den muslimska världen. Mike Winnerstig pekade på ett oförberett USA som inledningsvis inte hade någon politik för det som nu sker. Den inriktning USA nu tagit med luftangrepp och drönare har dock 75 %-igt stöd i befolkningen. Frågan om IS lyckas inta Kobene skulle vara ett kvitto för att USA:s luftkrigföring var misslyckad besvarades med att så inte var fallet, eftersom den hade enmer långsiktig utnötningsstrategi. Inte heller bedömdes att krig mot IS skulle kunna få Ryssland och USA på samma sida och lösa upp dagens dåliga relationer mellan länderna.

Bengt Lundgren som är ordförande för den sjökrigsvetenskapliga avdelningen i akademien hade delat upp sitt anförande i tre delar; Ryssland, NATO och Sverige/Finland. Han kunde konstatera att Ryssland nu hade kommit långt i sin upprustning genom att modernisera sin materiel och framför allt genom att öva sina förband, inte bara i Östersjön utan också längs alla kustavsnitt i detta stora land. Landets förmåga att omgruppera förband har också förstärkts och inom några år kommer ny materiel att tillföras förbanden på stor bredd.

USA som länge har varit inriktad mot Asien, har nu börjat förstärka upp NATO-länderna vid Östersjön med materiel samt även grupperat och övat mindre enheter där. I Östersjön opererar också flera NATO-länder på ett helt annat sätt än tidigare, bland annat enheter från Storbritannien och Nederländerna. Tyskland uppehåller sig dock fortfarande mest i västra Östersjön och Kattegatt. Sverige har fortfarande en förmåga att operera med sjöstridsenheter i Östersjön och gör så. Framtiden synes dock mer dyster om inte planerna ändras och ytterligare medel tillförs. Utan att så sker kommer flottan i början av 2020-talet drastiskt ha minskat sin numerär. Det svensk-finska samarbetet håller på att utvecklas, bland annat genom ett operativt samarbete. Effekt av detta kommer att ta tid, några år framåt i tiden.

Claes Arvidsson inledde sitt anförande med att citera utländska tänkare, vilka anser att det är människan i systemet som styr utvecklingen, inte institutionen. Hans slutsats var dock att trots detta har institutionens utformning och bas stor betydelse för de resultat som kan uppnås. Han kunde konstatera att försvaret som politikområde var svagt ur forskningssynvinkel. Av den anledningen hade han genomfört en enkät bland den nyss avslutade försvarsberedningens ledamöter. Även om ett par tunga namn ur det socialdemokratiska partiet inte besvarat enkäten ansåg han ha fått ett relevant underlag för att kunna värdera beredningen ur ett organisatoriskt perspektiv.

Försvarsberedningen ska som institution vara ett forum där man ska kunna samråda om den svenska försvarspolitiken och resultatet ska syfta till att nå konsensus och enighet. Detta var också ledamöternas uppfattning. Vidare ansåg ledamöterna beredningen som en viktig aktör i försvarspolitiken och såg den inte som ett konstitutionellt problem.

Denna syn delades inte av Arvidsson. Han kunde konstatera att beredningen inte haft förmåga att, trots en bra grundanalys, att sortera begreppen och få dem att hänga ihop. Den har varit alltför hårt styrd av Försvarsdepartementet och låst av för många politiska begränsningar, trots en verklighet som kräver andra besked.

Under den efterföljande debatten var det många ledamöter med förflutet i politiken och regeringskansli som instämde med att beredningen ur en konstitutionell synvinkel är ett problem och istället förordar att försvarsområdet bör styras som andra politikområden.

Björn Anderson