• Folk och Försvars Rikskonferens 2020. Foto: Ulf Palm.
  • Utrikesminister Ann Linde. Foto: Ulf Palm.
  • Säkerhetspolischef Klas Friberg och chef för MUST Lena Hallin. Foto: Ulf Palm.

Två huvudteman dominerar årets rikskonferens i Sälen. Dels den säkerhetspolitiska utvecklingen, dels det kommande försvarsbeslutet för åren 2021–2025.

Här följer ett utdrag av det som behandlades.

Första dagen dominerades av utvecklingen i ett land – Ryssland.

Utrikesminister Ann Lindes angav nedskjutningen av det civila flygplanet av iranskt luftvärn som ett exempel där misstag med förödande utgång blir ett resultat av säkerhetspolitiska spänningar. Hon betonade att diplomati och dialog alltid är bättre än alternativet inte minst utgående ifrån det aktuella spänningsläget mellan USA och Iran. Ann Linde lyfte fram hur närområdets säkerhetssituation har försämrats vilket kräver ett stärkt försvar, fördjupat mellanstatligt samarbete och militär alliansfrihet. Likaledes lyftes Arktis fram där det behövs ett nära internationellt samarbete, där två svenska län de facto ligger inom denna region. Hon nämnde att Krim sjunker allt längre ner på den politiska dagordningen, vilket är precis vad Ryssland vill. Krim är en del av Ukraina enligt den svenska ståndpunkten. EU angavs vara vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetspartner där vi vill att EU ska bli en tyngre internationell aktör. Detta eftersom Europa behöver ta ett större ansvar för sin egen säkerhet där vårt land har en given aktiv roll.

Norges tidigare försvarschef general Sverre Diesen talade om nordisk säkerhet. USA, Kina och Ryssland är här de centrala aktörerna. USA har en central ledarställning men hotas. Ryssland och Kinas uppträder som revitionistiska stormakter där USA ser på Kina som en allvarlig utmanare medan Ryssland mera betraktas som orosstiftare, således ett begränsat hot som mer angår Européerna än USA. Till detta ska läggas divergerande europeiska hotvärderingar beroende på geografisk belägenhet för respektive land, i syd, i öst, i väst eller i norr med konsekvens att Nato ej längre återspeglar devisen ”en för alla för en”.

Stormakternas intressen i vår region karakteriseras av att Ryssland betraktar Skandinavien (Norge, Sverige och Danmark) som en del av sitt  geostrategiska intresseområde. Motsvarande för USA drivs framförallt av motsättningarna med Ryssland. Det amerikanska intresset för Baltikum konstitueras av Estland, Lettlands och Litauens Natomedlemskap. I tillägg är USA en tydlig medtävlare till Ryssland och Kina om inflytande i polarhavet där faktorerna energi och råvaror triggar konkurrensen. Diesen karakteriserade Skandinavien som en strategisk ö, där förstärkningar av densamma över havet krävs, läs från USA vilket är enda land som besitter den kapaciteten. Ett uttåg från Europa från USAs sida skulle tveklöst öppna spelfältet för Rysslands möjligheter att utöva politisk och militär press. Det går inte att se bort ifrån sannolikheten för att Kina i en sådan situation skulle stödja Ryssland. De skandinaviska länderna har således allt att tjäna på ett säkerhetspolitiskt och militärt samarbete. Här betyder gemensamma strategiska intressen och säkerhetsfrågornas regionalisering sannolikt mer än ett formellt Natomedlemskap. En annan faktor som talar för samarbete är den ekonomiska utvecklingen där möjligheterna i framtiden för små länder att upprätthålla kompletta militära kapaciteter i framtiden är mycket små, ett argument som verkar förstärkande utgående ifrån den säkerhetspolitiska intressegemenskapen.

Chefen MUST Lena Hallin betonade samarbetet mellan de nationella säkerhetsskapande aktörerna. Vi får förvänta oss säkerhetspolitisk instabilitet och ökad militär aktivitet i närområdet där underrättelsetjänstens roll blir central. Ryssland är militärt underlägset Nato men kan vara överlägset på den europeiska arenan under en begränsad tid givet att Europa behöver förstärkningar från andra sidan av Atlanten. Kinas ökade inflytande inte minst ekonomiskt i Europa och i Arktis har tenderar att få  militärstrategiska konsekvenser där Beijing får större betydelse också säkerhetspolitiskt. Icke linjär krigföring innebär att militära och icke militära kapaciteter samordnas för att nå politiska målsättningar.

Claes Friberg chef Säpo talade om underrättelsehotet mot Sverige, vilken är omfattande och utgår från ett försämrat säkerhetsläge. Hoten handlar om att påverka och destabilisera under tröskeln för militär aktivitet. Påverkan av oppositionella och politiska beslut kan ge god verkan, Således den typ av  säkerhetshot som riktas mot vår demokrati. Elektroniska angrepp är vanliga och urholkar samhällets motståndsförmåga. Det mest skyddsvärda är vår demokrati i vilket ligger skyddet av beslutsfattandet. Det största hotet kommer från rysk underrättelseverksamhet men också från Kina. Säkerhetsskyddet kostar pengar.

Ulf Kristersson var tydlig med att Ryssland är dimensionerande för vår försvarsförmåga. Han varnade också för kinesisk expansionalism, där Kina  riktat djupt odiplomatiska hot mot företrädare för vårt land. Hans budskap var:

  • Gör rätt här hemma vilket påverkar vår förmåga att agera utomlands. Inre och yttre säkerhet hänger ihop. I försvarsfrågan nämnde han att det saknas 9 miljarder för att finansiera det försvar som det finns politiskt enighet om. Således handlar moderaternas försvarsbudget om 93 miljarder är 2025 istället för 84 miljarder.
  • Mer internationellt samarbete med norden Baltikum, EU och Nato. Vi ska vara med och utveckla EU:s säkerhets och försvarspolitik och militära förmåga på samma sätt som vi stöttat den civila krishanteringskapacitetens uppbyggnad.
  • Samlad politisk krisledning. Nationellt säkerhetsråd behövs.

Rysslandskännaren Anders Åslund karakteriserade Ryssland som en auktoritär kleptokrati där Putin regerar med hjälp av säkerhetstjänsten, kontroll av statsapparaten och organiserad brottslighet. Avseende det senare är kapitalutflöde enormt med cirka 320 miljarder dollar där hälften tillhör Putin. En grupp enormt rika och närstående till Putin innehar centrala poster i statsapparaten och i näringslivet. För Putins utrikespolitik finns ett intresse av att destabilisera omvärlden. Insatsen får ej vara alltför farlig eller kosta för mycket men ska ställa till oro och tjäna ryska politiska intressen.

En annan rysslandskännare Gudrun Persson inledde med att teckna en aktuell bild av den inrikes situationen som bland annat kännetecknas av stora demonstrationer i Moskva, polisövervåld liksom krigshandlingar i Ukraina. Hon tecknade hotbilden som en konstant innehållande bland annat Nato och den unipolära världsordningen. Hon betonade att det är otillräckligt att lyssna på vad Moskva säger, se vad som görs istället. Målet är att säkra det politiska systemets överlevnad, att bli erkänd som stormakt samt att skapa en egen postsovjetisk intressesfär. Den ryska synen är att inflytande är ett nollsummespel och att landet är omringat av ett fientligt väst. Ryssland har enorma utmaningar på sikt, teknologiskt, ekonomiskt och demografiskt. Men, ingenting händer. Svaren på utmaningarna är Inre repression och yttre aggression. För oss gäller att inte blunda för farorna, vara naiva och invagga oss i falska förhoppningar.

Referenten är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.

Bildspel ovan:

  1. Folk och Försvars Rikskonferens 2020.
  2. Utrikesminister Ann Linde.
  3. Säkerhetspolischef Klas Friberg och chef för MUST Lena Hallin.

Foto: Ulf Palm.