av Tommy Jeppsson

En huvudslutsats efter Folk och försvars årligen återkommande rikskonferens, vilken genomfördes i år för 69:e gången, är att konfrontationslinjen i de blocköverskridande samtal som inleds om försvaret går vid Natofrågan. Medan alliansen förespråkar en utredning möts detta med kalla handen från vänsterhåll varmed försvarsfrågan också kan bli en bricka i ett större politiskt spel.

Den välarrangerade och innehållsrika konferensen som hölls i ett Sälen i vacker vinterskrud inleddes med välkomstord av ordföranden i Folk och Försvar, Göran Arrius, som satte sökarljuset på den blodiga terroristattacken i Paris, vilken påvisar att de demokratiska värdena inte är någon självklarhet utan måste skyddas och där så behövs försvaras.

Anslaget för årets konferens var det bredast möjliga kopplat till vad begreppet säkerhet kan förväntas innehålla. Så var exempelvis ebolans och pandemiernas förödande samhälleliga konsekvenser uppe till behandling. Vi vet att dessa kommer med jämna mellanrum men inte när. Ett givet ämne var också terrorn där Säpochefen Anders Tornberg kunde meddela att säkerhetspolisen under det senaste 12 till 18 månaderna förhindrat två terrorangrepp på svensk mark och att hotnivån är förhöjd vilket den varit sedan oktober 2010.

Nedan ges ett sammandrag av tal som samtliga har koppling till omvärldsläget och det kommande försvarsbeslutet.

Politiska utgångspunkter

Utrikesminister Margot Wallström gav det överordnade perspektivet på svensk säkerhetspolitik årgång 2015 och hon gjorde det utifrån en bred tillnärmning av ämnet där vår tids säkerhetsutmaningar som religiös radikalisering, inbördeskrig med åtföljande flyktingströmmar, miljöhoten, men också de mera traditionella militära hoten, senast exemplifierat av Rysslands angrepp på Ukraina, lyftes fram. Hon tryckte på vikten av att försvara de grundläggande demokratiska värdena, att förebygga och där så krävs bekämpa radikaliseringstendenserna samt stoppa rekryteringen till terroristorganisationer. Den militära alliansfrihetens betydelse underströks liksom att ett tydligt avståndstagande från att utreda Natofrågan gjordes. Å andra sidan lyfte utrikesministern fram behovet av att kunna ge och ta emot hjälp, ävenledes militär sådan samt underströk betydelsen av att kunna hävda territoriell integritet. Utrikesministern elogerade också de män och kvinnor i Försvarsmakten som tillvaratar landets säkerhetsintressen.

Centerledaren Annie Lööf uttryckte tydlig Natopositivism och fokuserade sitt framförande på konsekvenserna av det ryska övergreppet mot Ukraina och karakteriserade den politiska makteliten i Kreml som oberäknelig samtidigt som hon ställde den retoriska frågan om Moldavien står näst i tur liksom pekade på den oro de politiska ledarna i Baltikum känner för framtiden. Centerledaren betonade betydelsen av att vår säkerhet byggs med andra, att det finsk – svenska försvarssamarbetet fördjupas samt att försvarsekonomin behöver förstärkas.

Jonas Sjöstedt uppehöll sig inledningsvis vid orsakerna till vänsterpartiets svängning i försvarsfrågan i riktning mot en mera positiv hållning, en svängning som inneburit ett närmande till de borgerliga partiernas liksom socialdemokraternas syn. Sjöstedt betonade starkt vikten av att värnplikten återinförs, upprepade sitt partis avståndstagande till ett svenskt medlemskap i Nato liksom motståndet mot vapenexport till odemokratiska regimer. Den militära alliansfriheten, hävdade Sjöstedt, bidrar till vår trovärdighet i utrikespolitiken, liksom att ett eventuellt kommande svenskt medlemskap i Nato måste avgöras genom en folkomröstning.

Folkpartiledaren jan Björklund inledde med att påminna om att säkerhetspolitik handlar om försvar av värden, ej enbart av territorium. Han angav också tre huvudskäl för ett Nato medlemskap, nämligen att vi då blir medlemmar i en större säkerhetsskapande organisation eller med andra ord att vi får hjälp när denna behövs, att detta är strategiskt betydelsefullt när USA givet sin stillahavsstrategi drar ner sitt engagemang i Europa samt att frågan också är ideologiskt kopplad till behovet av att försvara demokratin.

Finland utrikesminister Erkki Tuomeoja berörde kort det oacceptabla med Rysslands angrepp på Ukraina men uppehöll sig mestadels av den tid han hade till förfogande vid de icke militära, globala hoten. Sverige och Finlands historiskt starka band med varandra prisades och ett svenskt-finskt fördjupat militärt samarbete bejakades också av vår egen utrikesminister som åter steg upp på scenen. Hon återkopplade till det ryska angreppet på Ukraina och vidhöll att sanktioner behövs nu samtidigt som en återgång till ett normalförhållande till Ryssland är angeläget.

Ryssland

Ryssland var ett återkommande ämne under konferensen. Gudrun Persson och Johan Norberg från FOI respektive Torbjörn Becker från Handelshögskolan gav det politiska, säkerhetspolitiska, militära respektive ekonomiska perspektivet på dagens Ryssland. Bilden som gavs handlade om ett Ryssland där maktpolitik och militär styrka utgör två sidor av samma mynt. Auktoritetsstyret uppfattas av Kreml som rätt för Ryssland och det postsovjetiska rummet ska återställas. På kort sikt fortsätter spiralen med en svårförutsägbar händelseutveckling medan mera långsiktigt risken finns för ”Imperial overstretch” i vars spår politiska reformer skulle kunna vara en möjlighet.

Operativt kan Ryssland inom en vecka sätta in en armé för insatser på eget territorium och man övar därför mycket på att förflytta förband. Kriget i Ukraina binder relativt stora styrkor och på kort sikt är därför handlingsfriheten begränsad militärt. Kärnvapnen är en kritisk resurs som underbygger landets politiska ambitioner.

Påtagligt är hur Ryssland sätter de säkerhetspolitiska ambitionerna först varefter skapas de ekonomiska förutsättningarna för militär insats. Den ryska ekonomin har också gått kraftigt bakåt som ett resultat av fallande energipriser och sanktioner som riktats mot landet. Frågan är hur länge Rysslands befolkning accepterar åtstramningar som drabbar vardagslivet. Än så länge verkar dock Kreml ha en betryggande kontroll över den inrikespolitiska situationen.

Mellanöstern

Mellanösternexperten Bitte Hammargren gav en mörk bild av utvecklingen i regionen där 2015 kan komma att bli är värre än året som gått. Ökad religiös fundamentalism i förening med repressiva regimer som Saudiarabien förstärks av organisationens Islamiska Staten (IS) exempellösa framfart i våldsutövning men också militära framgångar.

IS har i praktiken etablerat en egen stat med territorium som tidigare tillhört Syrien och Irak och kartan förutspåddes uppvisa fortsatta framtida förändringar avseende gränsdragningar med följd att bland annat flyktigboomen kan väntas fortsätta. Hammargren hävdade att det var ett mirakel att Libanon ej indragits i Syrienkriget.

Inför försvarsbeslut 2015

Försvarsminister Peter Hultqvists budskap handlade om behovet av att bygga upp vår operativa förmåga och säkerställa denna med ett personalförsörjningssystem som bygger på en mix av anställda och plikttjänstgörande, således en modell som ligger nära den norska och danska. I detta ligger också en uppfyllnad av vissa förband med soldater som genomfört värnpliktstjänstgöring samt att repetitionsutbilda dessa. Detta sades vara viktigare än en Natoutredning. Förmågan att möta ett väpnat angrepp kräver att vi övar i större förband vilket ävenledes höjer tröskeln mot angrepp. Hultqvist anförde vidare att vi behöver öka vår militära förmåga relativt omvärlden och att vi behöver ägna den så kallade bottenplattan, som förutom personalförsörjningen bland annat handlar om soldaternas personliga utrustning, förbandsmateriel och logistiksystemet, större uppmärksamhet. Försvaret av det egna territoriet framhölls samtidigt som åhörarna påmindes om att ansvaret för säkerheten i regionen och internationellt är uppgifter ska lösas tillsammans med andra. Frågan om prislappen ville han dock inte utveckla i nuläget.

Försvarsministern var tydlig med att det tidigare gnisslet mellan departement och högkvarter var passerat och var lika tydlig med behovet av militär förmåga på Gotland, en stärkt cyberförsvarskapacitet och ett fungerande totalförsvarskoncept om vars uppbyggnad MSB:s generaldirektör Helena Lindberg senare talade. Av det tal som Helena Lindberg höll framgick att åtskillig kunskap gått förlorad avseende de civila delarna av ett totalt försvar, vilket kommer att kräva ett omfattande och mödosamt arbete.

Talare efter försvarsministern var Överbefälhavaren Sverker Göranson som inte stack under stol med att trots ett aggressivare Ryssland som upprustar kraftigt så är svåra prioriteringar att vänta i det försvarsbeslut som ska fattas innevarande år. Det kärva budskapet var att säkerhet kostar och att de ekonomiska ramarna omöjliggör en operativ förmågeutveckling som är i paritet med omvärldsutvecklingen samt att de aktuella osäkerheterna i vår omvärld kräver militära förstärkningar i närtid. En grundläggande obalans mellan uppgifter och resurser kommer att bestå på såväl kort som lång sikt samtidigt som ökad risk finns för incidenter samt att det skärpta omvärldsläget bedömdes ha kommit för at stanna. Överbefälhavarens slutsatser var att vår militära förmåga behöver stärkas snabbt, att behovet av internationellt samarbete ökar där det som avser Finland betonades, att värdlandsavtalet med Nato var viktigt samt att vi kontinuerligt måste analysera kompasskursen och vara bereda till omprövning. Avseende behovet av samarbete fanns betydande koncensus mellan vår svenske överbefälhavare och hans danske och finske kollega som var på plats tillsammans med den norske försvarsstabschefen.

Finlands försvarsminister Carl Haglund och försvarsminister Peter Hultqvist redovisade de omfattande projekt som kommer att bli resultatet av ett fördjupat svenskt-finskt samarbete på försvarsområdet vilket sammantaget kommer att underbygga operativa effektökningar, samtidigt som några konkreta åtgärder avseende gemensam militärstrategisk och operativ samplanering inte framkom av de båda ministrarnas redovisningar.

Mer av samma författare