Akademien genomförde den 20 mars ett studiebesök vid Livgardet i Kungsängen. Besökets syfte var att bredda akademiens kunskaper om och insikter i det personalförsörjningssystem som trädde i kraft i Försvarsmakten den 1 juli 2010.

Personalförsörjningssystemet, byggt på kontraktsanställda och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän, i kombination med ett nytt befälssystem innefattande två personalkategorier – officerare och specialistofficerare – har getts en avgörande betydelse för att den omstrukturering som Försvarsmakten nu genomgår ska nå framgång.
Besöket inleddes med en sittning med chefen för Livgardet, översten Håkan Hedlund, i vilken regementets organisation och uppgifter redovisades. Vidare utvecklade regementschefen, på ett utomordentligt klarläggande sätt, sin syn på hur införandet av det nya personalförsörjningssystemet framskred samt styrkor och svagheter i systemet i nuvarande fas av införandet. Det bör understyrkas att den omställning som övergången från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesanställt försvar just nu är inne på sitt tredje år. Det återstår lång tid, säkert ett tiotal år, innan systemet vunnit erforderlig stadga. Förhållandena var likartade vid övergången 1901 från den indelta armén till värnpliktsarmén. Omställningen är djupgående och berör snart sagt varje område i det militära försvaret.

Som en del av besöket besågs en av Livgardets kaserner. På bottenvåningen var de soldater som genomgår grundläggande militär utbildning (GMU) i tre månader förlagda. Där härskade samma ordning som på den ”gamla god tiden”. En enkrona släpptes på några sängar och studsade som sig bör i en väl bäddad säng. På övre våningen hade ett antal logement byggts till mäss och pentryn för de kontraktsanställda soldaterna. I ett antal av övriga logement var uppställt plutonsvis ett stort antal rymliga och moderna skåp för förvaring av den personliga utrustningen. Där fanns inga sängutrustningar. De soldater som valt att bo på kasern hade i en annan kasern getts möjlighet att för 800 kronor i månaden hyra en säng och ett plåtskåp av den gamla modellen. Huvuddelen av soldaterna bodde utanför kasern och ett projekt i samverkan med stiftelsen MHS-eleven var sjösatt i akt och mening att bygga bostadshus i Kungsängen. Stiftelselösningen har bl.a. att göra med att Försvarsmakten inte får bygga och hyra ut bostäder, ett beslut som i det nya personalförsörjningssystemet synes mindre väl betänkt.

Huvuddelen av besöket ägnades åt samtal i grupper med officerare, speciallistofficerare och soldater.

Några synpunkter som därvid kom fram var bl a:

Det begränsade antalet ständigt tjänstgörande soldater gjorde det svårt att genomföra övningar i plutons- och kompaniförband. Det fanns helt enkelt för få soldater att öva med.  Ytterligare en faktor som bidrog till att begränsa övningstillfällena var att en stor del av den ständigt tillgängliga personalen var tvungen att tas i anspråk för andra uppgifter, t ex vakttjänst. Den varierande utbildningsnivån hos soldaterna, från bara genomförd allmänmilitär utbildning om ca tre månader till flerårig tjänstgöring hemma och internationellt, gjorde det svårt att genomföra mer kvalificerade övningar, man var tvungen att ständigt börja på en alltför elementär nivå.

Ett mycket oroande budskap var att många soldater och gruppchefer som inte såg några möjligheter till att få tjänstgöra internationellt antingen övervägde att sluta eller söka sig till förband där den möjligheten gavs. Flera av dem som deltog i diskussionen menade dock att detta problem till delar kunde minimeras genom att det genomfördes fler och mer kvalificerade övningar hemmavid ”jag blev soldat för att få lära mig intressanta saker och öva – inte för att sitta i kasernvakten”. En skyttegruppchef hade inte skjutit med sin automatkarbin sedan före jul, en annan hade gjort det en gång.

Vid en direkt fråga från besökarna avseende hur länge man (Försvarsmakten) borde räkna med att en soldat skulle stanna i tjänst, förutsatt att han eller hon inte sökte till att bli officer eller speciallistofficer, så menade de flesta att i storleksordningen tre år skulle kunna var ett rimligt riktvärde.

En fråga som väckte starka känslor var att man ansåg att soldater och gruppchefer som hade en gedigen militär utbildning och i många fall också erfarenhet av tjänstgöring utomlands missgynnades när det gällde möjligheterna att söka till officers- och specialistofficersutbildning. Som man uppfattade det så hade sökande direkt från det civila med enbart GMU förtur, det grundat på centralt genomförda tester över vilkas resultat, d v s personens lämplighet, förbandet inte hade något inflytande.  När det gällde uttagning till specialistofficersutbildning ansåg alla (även deltagande officerare) att detta var direkt felaktigt, där borde erfarenhet och visad duglighet vara en av de tyngst vägande meriterna.

Trots de problem som lyftes fram, kanske naturligt i en intervjusituation där man får tillfälle att ”lätta på hjärtat” så var alla stolta över att vara soldater (och officerare) och tyckte att det var ett bra yrke – bara man fick tillfälle att ägna mer tid åt huvudtjänsten.

Akademien är mycket tacksam för det sätt varpå besöket arrangerades av Livgardet. Inte minst gällde detta regementschefens, överste Håkan Hedlund, inledande genomgång av regementet och den klarsynta analysen av utmaningarna regementet, liksom andra delar av Försvarsmakten, står inför i den stora omställningen från ett värnpliktsförsvar till ett i huvudsak yrkesanställt försvar.

Ett stort tack!

Gunnar Magnusson