Denna afton stod avdelning II för programmet. Avdelningsordföranden kommendör Bengt Lundgren inledde sammankomsten genom att hälsa närvarande ledamöter och gäster välkomna. Lundgren gav sedan ordet till ledamoten viceamiral Jonas Haggren, som på länk från Bryssel lämnade några betraktelser från Bryssel där han tjänstgör som Sveriges militära representant till Nato och EU. Haggren berättade att arbetet med att integrera Sverige i Nato fortsätter med oförminskad energi och i avvaktan på de sista ratificeringarna deltar Sverige i många, men inte alla, mötesformat på flera nivåer. Den svenska militära representationen vid Natos högkvarter har i rask takt vuxit från 3 till 17 medarbetare.

Därefter höll ledamoten kommendör Jonas Hård af Segerstad sitt inträdesanförande under rubriken ”Vad kan Sverige lära sig av ett land som har varit Natomedlem lite längre?” Hård af Segerstad är försvarsattaché i Berlin och anförandet utgick från reflektioner över likheter och skillnader mellan det tyska och det svenska försvaret. Han tog sin utgångspunkt i att det tyska från Bundeswehrs grundande 1955 utformats och utvecklats för att vara en helt integrerad del i Natos avskräckning och försvar, medan Sverige byggde upp sitt försvar inom ramen för alliansfrihet och för att stå ensamt mot en angripande fiende.

Med de säkerhetspolitiska omvälvningarna och det förestående svenska Natomedlemskapet får de båda länderna roller som allt mer liknar varandra. Uppmarschområden bakom frontstaterna i östra Europa. Några väsentliga skillnader som lyftes fram i anförandet är hur Tysklands försvar bygger på att fältförbanden enbart består av anställda, för att det ska vara möjligt med den tillgänglighet som behövs för att kontinuerligt ha betydande truppbidrag i avskräckningen på ostflanken. I Sverige består de flesta förband ofta en blandning av anställda, reservister och värnpliktiga, vilket gör att de inte är fullständiga före mobilisering.

Tysklands reservistsystem för de territoriella förbanden beskrevs. De territoriella förbanden liknar de svenska lokalförsvars- och hemvärnsförbanden. Reservisterna ska även förstärka fältförbanden, samt utgöra ersättningspersonal för de förluster som Tyskland konstaterar att ett modernt krig kommer att medföra. Samtidigt kan konstateras att decennierna av nedskärningar drabbat det tyska försvaret hårt – precis som i Sverige. Det saknas både personal och materiel för att fylla alla de stående förbanden, och tillskottet på 100 miljarder euro utöver den ordinarie försvarsbudgeten bedöms inte ens räcka till hälften av de kända brister som finns.

Slutligen redovisade vice ordföranden i avdelning II kommendör Per Edling arbetet ”En svensk marin i Nato”, som KKrVA genomfört tillsammans med systerakademien Kungl. Örlogsmannasällskapet under det gångna året. I sin redovisning utgick Edling från de krav som alliansmedlemskapet, den förändrade militärgeografin och de öppet aggressiva fienderna ställer på utvecklingen av den svenska marinen.

För generationer svenskar har försvaret av vårt land börjat utmed territorialvatten- och landgränserna. Vi har kunnat unna oss att främst fokusera på oss själva och våra egna intressen. Under drygt tvåhundra år har vi som alliansfria kunnat betrakta stora skeenden i Europa från sidan. Denna tid är förbi. Som en del av Nato blir Sverige på allvar en deltagare i spelet om den nordatlantiska och nordeuropeiska säkerheten. Det är tydligt att mycken positiv taktik- och materielutveckling pågår i marinen, även om både personell tillväxt och framtagandet av ny materiel går långsamt. Ett exempel är att de nya ytstridsfartyg som skissas på kommer av allt att döma att kunna fungera som flytande Patriotbatterier, vid sidan av många andra förmågor.

Det är dock dags att omformulera den svenska marina strategin så att det finns ett sammanhang hela vägen från den politiska viljan till materielanskaffning och genomförandet av multidomänoperationer från havet. En ny strategi bör därför beskriva att det handlar om att hålla ordning och behärska flödena tillsammans med våra allierade genom att tidigt etablera kontroll till sjöss och i luften samt att understödja en strid i land, snarare än att ensidigt fokusera mot att bryta udden av en kustinvasion.

Ett annat resultat av arbetet, vilket särskilt diskuterades under den efterföljande frågestunden är att det kommer att vara viktigt för Sverige att delta i Natos stående sjöstyrkor för avskräckning och försvar av alliansens östra gräns. Solidaritet är en färskvara, även i en försvarsallians.

Referenten är kommendör, operationsledningens planeringschef samt ledamot av KÖMS och KKrVA.