Projekt SV-A-R: Sverige, Avskräckning och Resiliens

Underlag för inledningsanförande vid KKrVA:s vintersymposium 18 februari 2026

Projektledare Lars-Erik Lundin

/     

BILD Venndiagram – Expertis inom Tre Domäner

Varför vi är här – och hur vi har arbetat

Styresman, Ärade ledamöter, åhörare,

Projektet SV-A-R har ägnat flera år att försöka uppdatera överblicken över vår säkerhetssituation. Se den som den faktiskt är. Efter alla de kriser vi hade före 2022 – inklusive pandemin som visade hur sårbart vårt samhälle är. Efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina. Efter det svenska NATO-medlemskapet. Med den nya situationen i USA. Med Europas ökade ansvarstagande. Sammantaget: en helt ny verklighet.

För att analysera denna verklighet har vi under tre år samlat tre grupper av expertis – och det är det diagrammet ni ser framför er visar. Tre domäner som har samverkat: det militära, det civila inklusive hybridhot, och det säkerhetspolitiska. I överlappningarna uppstår projektets viktigaste insikter: totalförsvar och samordning mellan militärt och civilt; resiliens och hybridhot mellan civilt och säkerhetspolitiskt; avskräckning och försvarsplanering mellan militärt och säkerhetspolitiskt. I mitten: integrerad expertis –– ännu mer av den balansakt vi talade om i vårt tidigare projekt om Sverige i Europa, SES-projektet. Mycket till skulle ha behövts få plats – t ex industriell kapacitet.

Vi har samverkat i olika kretsar. Vi har haft en internationell konferens där ÖB inbjöd till närmare samarbete. Men behovet av uppdatering tar aldrig slut. Münchens säkerhetskonferens avslutades i förrgår.

Den rapport på cirka trehundra sidor som nu gått i tryck är resultatet av detta arbete. Jag börjar med ett försök till överblick. Vi följer upp med diskussion i tre paneler. Seminariet spelas in och läggs ut på kkrva.se.

Den uppochnedvända pyramiden

Och jag ber att få börja med det perspektiv som kanske är vår viktigaste utmaning att bemöta inte minst eftersom vi är i ett valår.

Många människor ute i landet kan nog uppfatta sitt eget ansvar för säkerheten som något som kan illustreras med en uppochnedvänd pyramid. En pyramid som vilar på sin spets, längst ned, där Sverige och den enskilde medborgaren finns. Högst upp finns de globala problemen: världsordningen, den stora konfrontationen mellan NATO och Ryssland, klimatsystemet, pandemirisker.

I den bilden är det uppenbart att det är där uppe, på global nivå, som de riktigt stora ansträngningarna krävs. Och eftersom vi bara har en tusendel av jordens befolkning och två procent av Europas, blir slutsatsen nästan given: vårt bidrag där uppe kan bara vara mycket litet. Om man då ser de globala problemen som det verkligt fundamentala – som om pyramidens bas låg där uppe – blir det också lätt att rättfärdiggöra att vi behöver gör ganska lite längst nere, på nationell och lokal nivå, där pyramiden smalnar av. Känslan av att vara liten riskerar övergå i en praxis där man inte behöver ta. ansvar. Så är det fortfarande i ett antal länder i Europa. (Herolf)

Detta är ett uppenbart livsfarligt antagande. Av flera skäl. Den ökade försvarsviljan i Sverige pekar på att många är alltmer medvetna om detta i Sverige. Vi har ägnat många timmar åt att förstå varför och jag nämner nu i korthet fyra skäl som panelisterna senare kommer att utveckla.

BILD  Strategisk karta – Östeuropa & Östersjöregionen 2027–2030

Första skälet: Ryssland och det direkta hotet

Det första skälet till att passivitet är livsfarlig är situationen med Ryssland. Den AI-genererade och långt ifrån perfekta kartan ni ser och som vi inte har med i boken illustrerar det hotscenario som utgör viktig bakgrund till vår rapport. (Neretnieks)

Den illustrerar att en vapenvila i Ukrainas kan följas av intensifierad rysk styrkenärvaro riktad mot Baltikum. Jag skulle ha behövt en ytterligare karta för Nordkalotten..

Vår mellanrapport i projektet utgiven för ett år sedan var brutal i sin tydlighet: det kan inte uteslutas att NATO och därmed Sverige är i krig redan om några år. Perioden med störst fara ligger nära – efter att Ryssland återskapat sina offensiva förmågor men innan europeisk upprustning genererat tillräckliga defensiva kapaciteter och där vi inte vet var Ukraina står i ett sådant läge.

Ukrainas fortsatta motståndskraft med dess kanske mer än 100 brigader är uppenbarligen  viktigt för vår egen säkerhet. Om Ryssland lyckas i Ukraina kommer trycket på det nordisk-baltiska området att öka dramatiskt. Vårt stöd till Ukraina är inte altruism – det är existentiell svensk säkerhetspolitik.

Avskräckning är ett subjektivt fenomen – det ligger i Putins huvud och bygger antagligen inte minst på osäkerheter som han ser när det gäller viljan i USA och Europa att göra det vi lovat att göra. (Sahlin/Wedin) Ukraina har visat vägen hur motståndskraft kan byggas.

Andra skälet: Hybridkriget når oss alla

Det andra skälet: hybridkriget når oss alla. Var vi än är i samhället. I många olika dimensioner, på många olika sätt och i många olika kombinationer. (Wiktorin, Nylén)

Hybridhot handlar inte bara om kabelbrott. Här är det farligt att ha ett snävt perspektiv. Det innefattar ubåtskränkningar som påverkar vår beslutsamhet. Sabotage mot infrastruktur. Cyberattacker mot kommuner och sjukhus. Desinformationskampanjer som underminerar förtroendet för våra institutioner. Påverkansoperationer riktade mot vår sammanhållning. Och attacker mot vår samhällsordning kommer nu från nästan alla håll.

Det finns ett enormt spektrum av utmaningar som måste prioriteras – och det är svårt att avskräcka det som är svårt att detektera och svårt att förutsäga. Alla skyddsrum kan inte uppgraderas på en gång. Det måste ske med en turordning – och det sker under pågående hybridattacker som i sig påverkar vår förmåga att bestämma oss.

En observation av stor vikt i rapporten: kombinationen av inre och yttre säkerhet. Här går vi nog längre än vad som är vanligt i offentliga utredningar. De gränser vi traditionellt dragit mellan yttre hot och inre samhällsproblem håller inte längre. Hybridkrigföring verkar i båda dimensionerna samtidigt. Det måste bemötas offensivt och assymetriskt. Det vi vet är att de statsstödda aktörernas aktivitet är svåra att nationsbestämma. Men vi kan räkna med att de kan komma att skalas upp.

BILD  Ömsesidiga beroenden USA–Europa

Tredje skälet: Krisen mellan Europa och USA

Det tredje skälet: vi har en kris mellan Europa och USA. Inte bara vilken kris som helst – en strukturell osäkerhet om den transatlantiska relationen som bär upp hela vår säkerhetsordning.

Trumps nationella säkerhetsstrategi talar om att aktivt ”främja mostånd mot Europas nuvarande kurs”. Det är en ideologisk kampanj mot EU som politisk entitet.

Därtill: En grundläggande osäkerhet har skapats: har man en gång sagt att man inte bryr sig om ingångna avtal, kan problemet komma tillbaka.

Men – och det är vad den här bilden framför allt indikerar – beroendet är ömsesidigt. USA behöver Europa: kärnvapenbaser och legitimitet, försvarsindustriell samverkan, teknikmarknader, handel, underrättelsesamarbete, politiskt stöd för internationell ordning.

Europa måste räta på ryggen. Vi ska undvika att singularisera oss – att var och en tar diskussionen med USA separat.

Notera nedre delen av bilden: differentierad autonomi. Vi behöver inte välja mellan fullt beroende och full autonomi. Inom cyber, rymd, halvledare, konventionellt militärt och kärnvapen (Wedin) finns olika grader av europeiskt oberoende respektive nödvändigt samarbete. Europa behöver göra mer. Men det bygger på komplicerade inrikespolitiska förutsättningar i många länder och behovet att stärka konkurrenskraften.(Herolf) E6-gruppen – Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Polen, Spanien – har formerat sig som kärna. Plurilaterala format som NB8+Polen och JEF kompletterar NATO och EU. EU:s eniga front i Grönlandskrisen tvingade Trump att backa.

Samarbetet på militär nivå inom NATO uppges av många fungera i många avseenden väl under den politiska nivån – det militära har blivit det centrala, medan det politiska fungerar sämre.

Blick framåt: oavsett utfall i USA:s midterm elections väntar konstitutionell påfrestning. I vilket fall – mycket stormigt under 2026.

Oavsett vem som leder USA och vilka som leder Europa (inte bara EU) innebär de olika möjliga scenarier framöver som vi försöker kortfattat belysa i en av bilagorna till boken.

BILD Tre kluster av utmaningar – Scenarier på 5–10 års sikt

Det globala perspektivet – systemkollaps och allas ansvar

Innan jag vänder pyramiden rätt – en fjärde dimension som påverkar oss alla direkt. (Sahlin – Ur led är Tiden).

De tre scenarierna ni ser visar kluster av utmaningar på 5–10 års sikt, alla i betydande grad betingade av den centrala variabeln: USA:s utveckling.

Scenario 1 – Fortsatt erosion: Långsam försämring. Hybridattacker fortsätter. NATOs sammanhållning försvagas gradvis. Det är i viss mening redan vår verklighet.

Scenario 2 – Systemkollaps och fragmentering: Mardrömsscenariot. Negativa trender konvergerar i akut kris. Intern västlig fragmentering, EU-förlamning, Kina/Taiwan-konflikt, försörjningskedjor som bryter samman.

Scenario 3 – Skärpt konfrontation men återuppbyggnad: Västvärlden mobiliserar effektivt. NATO och EU stärks paradoxalt av yttre tryck. Sverige blir del av norra Europas försvarsstruktur.

Och bortom dessa geopolitiska scenarier finns de globala systemkriserna som redan når oss. Global systemkollaps är inte bara en trend – det är redan i hög grad ett tillstånd, även om det kan bli värre.

Pandemin visade oss detta. Och en enda tändsticka av en terrorist i nästa värmebölja kan skapa en enorm kris – mycket värre än enstaka bomber. Klimatkrisen, cyberattacker, pandemier – de samverkar med varandra och med de geopolitiska hoten. Och de kan provoceras.

Det är lätt att säga att vi inte kan påverka klimatet. Att vi inte kan påverka risken för framtida pandemier. Men alla har ett ansvar.

Och redan på denna globala nivån uppstår en ledningsfråga som genomsyrar vår rapport: när dessa multidimensionella kriser slår till – är det en fackmyndighet som ska leda? Eller är det statsministern? (Körlof)

Systemkollapsens kaskadeffekter kan innebära att sektorsmyndigheterna inte klara att samordna med tillräcklig auktoritet. Vi diskuterade detta redan i samband med Fukushima och ännu mer efter pandemin. Den regelbaserade ordningens förfall, Kärnvapendimensionen efter New START, den strategiska stabilitetens erosion – det hänger samman med klimat och pandemier i ett system av subsystem som alla påverkar varandra.

BILD Pyramiden – Strategiska målsättningar för Sverige

Att vända pyramiden rätt – vad Sverige kan och måste göra

Och nu kommer vi till det som är det avgörande svaret om pyramiden. Vi vänder på den uppochnedvända pyramiden. Vi ställer den med basen nedåt. Med det vi själva kan göra som fundament.

I den rättvända pyramiden ritar vi i princip samma nivåer som nyss – lokal nivå, nationell nivå, nordisk nivå, europeisk nivå, transatlantisk nivå och global nivå – men vi placerar basen längst ned, där vi har störst faktisk handlingsfrihet och ansvar i linje med Natos Artikel 3. Poängen är att det som ligger längst ned i pyramiden, det vi själva kan göra här hemma, inte är marginellt; det är grunden för allt annat.

Basen – Det vi kan göra själva, nationell nivå: Utökning av krigsorganisationen i närtid. Reformer för snabbare beslutsfattande. Moderniserad lagstiftning för hybridhot. Stärkt civil-militär integration. Ramlag för civilbefälhavare. Försvarsbudgeten 2026 uppgår till 175 miljarder kronor. Alla riksdagspartier står bakom lånefinansiering om 300 miljarder.

Det civila försvaret står inför ett multikomplext hot och är likaså ett multikomplext område. Det kräver analys av styrka och svagheter i vårt svenska system vad gäller att bygga förmåga till motståndskraft något som kräver stor tydlighet vad gäller ansvar för olika verksamheter och för uppbyggnaden. Vi behöver föreskriftsrätt för beredskapsförberedelser även i fredstid. Vi måste gå från ”just in time” till ”just in case”. Ambitionerna hos den nya ledningen för MCF är berömvärd men GD behöver mycket hjälp.

Genomförandekraft: Acceleration inom försvarsindustri (Engevall), Försvarsmaktens modernisering, civilt försvar (Körlof). Vi måste överge sekventiell planering till förmån för parallella horisonter: kort sikt 1–3 år och medellång sikt 5–6 år. Människorna inte i första hand pengarna är gränssättande.

Regionalt nav – nordisk nivå: Ovanpå denna bas ses Sverige som hub i Östersjöområdet. Det nordisk-baltiska samarbetet har skapat förutsättningar att se hela Nordatlanten–Norden–Baltikum–Arktis som ett operationsområde.

Europeisk sammanhållning: Nästa nivå i pyramiden är den europeiska. Stöd för flexibla koalitioner, försvarsindustriell integration, motverka splittring. Men med ett starkt prioriterings- och selekteringsbehov – en liten stat kan inte vara med i allting.

Hundratals arbetsgrupper multilateralt. Höga tjänstemän måste ha tid att tänka. Det finns legitima skäl för många av de svenska beslutsfattare inklusive ÖB och chefen MCF att inte vara här idag trots att de har uttalat att de skulle vilja. Tiden är oerhört knapp för samverkan. Och båda gjorde värdefulla bidrag till vår internationella konferens i höstas för vilket vi var mycket tacksamma.

Amerikanskt engagemang – så långt möjligt, transatlantisk nivå: Ytterligare högre upp i pyramiden ligger det transatlantiska planet. Konkreta svenska bidrag som värdnation. Försvarsindustriell samverkan. Deltagande i Natos kärnvapenplanering.

Och att medverka till att Putin blir ännu mer osäker om aggressionens svar– genom europeisk diskussion om vad Europa kan göra, även på kärnvapennivån. Vi urtvecklar inte detta utförligt men behovet är uppenbart. Bilateralt samråd med Frankrike och Storbritannien, Frankrikes samarbete med Tyskland – allt detta ökar osäkerheten för Putin,  det ökar avskräckningen. Och detta är inte ett fult ord. Det är fråga om att förhindra ett kärnvapenkrig.

Toppen – Global nivå, regelbaserad ordning: Allra högst upp återfinns det vi ofta spontant tänker på först: den globala nivån. Aktivt multilateralt engagemang. Motstånd mot maktpolitik, legitimering av intressesfärer. Upprätthållande av små staters rättigheter. Här är vårt bidrag, relativt sett, mindre – men fortfarande betydelsefullt, därför att det vilar på en bred bas av nationell, nordisk, europeisk och transatlantisk förmåga.

Och den vertikala pilen – systemisk integration – binder samman allt detta. Varje nivå stödjer nivåerna ovanför. Utan civil motståndskraft kollapsar militär förmåga. Utan militär kapacitet saknar allianser trovärdighet. Utan allianser står vi ensamma. Utan kärnvapenparaply kan konventionell överlägsenhet utraderas.

Poängen med den rättvända pyramiden är alltså inte att förneka de globala systemkrisernas tyngd. Det är att visa att vår mest effektiva insats börjar i basen: i det vi kan göra själva, i Sverige, här och nu – och att det är därifrån vi bygger uppåt. Det är också som jag ser det svaret på den livsfarliga uppchnedvända pyramiden.

Att vi kämpar med tiden är alldeles uppenbart.

Avslutning: Tre medskick

För det första: Mätbara framsteg. Det som övertygar är inte anslagna medel utan faktisk förmåga. Klara benchmarks som är offentligt tillgängliga behövs.

För det andra: Proaktivitet, inte reaktivitet. En övervägande reaktiv säkerhetspolitik med insnävade perspektiv svarar inte mot hotbilden. Den tid då vi tryggades av geografiska avstånd är förbi. Det visar redan de virtuella hoten. Men också Mellanöstern tvingar fram engagemang. Och frågan om vår flödessäkerhet riktning Mercosur och Indien tvingar fram en långt bredade strategi för maritim säkerhet.

För det tredje: Det breda säkerhetsbegreppet. Vi måste bibehålla ett säkerhetsbegrepp som inkluderar samverkande hot – civila som militära – och där svaren måste komma från Sverige inom både NATO och EU(ropa). Alla har ett ansvar. Alla behöver överblick.

Med dessa ord överlämnar jag till dagens genomgång av projektets rekommendationer.

Tack.