Mötet med de 31 ”villiga och kapabla” länderna i Paris: Agenda, utmaningar och implikationer

I slutet av mars 2025 samlades ledare från 31 europeiska länder, Kanada och Turkiet i Paris för ett toppmöte under paraplybenämningen ”De villiga och kapabla”. Mötet, som initierats av Frankrike och Storbritannien, syftade till att koordinera en europeisk säkerhetsstrategi för Ukraina i skuggan av USA:s minskade engagemang under Donald Trumps presidentskap. Denna analys granskar mötets centrala punkter, deltagarnas roller och de underliggande spänningarna inom den transatlantiska alliansen.

Bakgrund och syfte

Mötet utgör en direkt respons på USA:s unilaterala förhandlingar med Ryssland i Saudiarabien, där Europa uteslutits från processen15. Enligt källor från Élyséepalatset var målet att ”skapa en europeisk säkerhetsarkitektur som kan fungera oberoende av USA:s volatila politik”5. Initiativet bygger på en plan utarbetad under fransk-brittiskt samarbete, med fyra huvudpelare:

1. Omedelbart militärt stöd: Hemliga vapenleveranser för att stabilisera frontlinjerna innan eventuell vapenvila5.

2. Fullständig vapenvila som förhandlingskrav: Avvisande av Rysslands partiella förslag om eldupphör endast för energianläggningar eller Svarta havet5.

3. Långsiktigt strukturellt stöd: Bygga en ”säkerhetskedja” med ukrainska styrkor som första linje, europeiska markeringstrupper som andra skikt och en amerikansk garantistyrka som backstop5.

4. ”Försäkringsstyrka”: En fransk-brittisk ledd styrka för att avskräcka ryska överträdelser, kompletterad med OSCE-observatörer5.

Deltagare och maktgeografi

Av de 31 länderna dominerar Västeuropa med Frankrike, Tyskland och Storbritannien i spetsen. Östeuropa representeras främst genom Polen och de baltiska staterna, medan Norden inkluderar Danmark och Sverige (via länk)45. Turkiet och Kanadas deltagande signalerar en breddning bortom strikt EU-ram. Anmärkningsvärt är frånvaron av länder som Ungern och Slovakien, vilka kritiserats för att ”sabotera enhetsfronten”13.

Enligt insynskällor prioriterades länder med:

• Hög vapenproduktionskapacitet (Tyskland, Frankrike)

• Strategisk geografisk position (Polen, Turkiet)

• Historiskt starkt ukrainskt stöd (Baltikum, Kanada)513

Operativa utmaningar

Logistiska begränsningar

EU:s gemensamma vapenproduktion täcker för närvarande endast 38% av Ukrainas behov, enligt NATO-uppskattningar13. Tysklands beslut att överskrida budgettak för militär upprustning har lett till kapacitetsbottnar i vissa vapenkategorier12.

Politiska splittringar

Italiens motsättning till att skicka marktrupper har tvingat fram en ”modulär medlemskap”-modell, där länder kan bidra med marina eller luftburna styrkor istället5. Denna flexibilitet riskerar dock att urholka styrkans avskräckande effekt.

Amerikansk ambivalens

Trumpadministratiohens ovilja att garantera ”backstop”-insatser har tvingat EU att överväga alternativ med NATOs artikel 5 som implicit säkerhetsnet612. En anonym källa inom EU:s utrikesjänst uttrycker skepticism: ”Utan klart amerikanskt åtagande blir vår närvaro i Ukraina ett symboliskt men riskfyllt gestaltningsprojekt”5.

Kritisk analys: Fem nyckelproblem

1. Tidsfällan

Planen förutsätter att Ryssland accepterar en fullständig vapenvila innan europeiska styrkor deployeras. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov har dock redan avfärdat kravet som ”orealism”513.

2. Juridiska gråzoner

OSCE:s roll som observatör är föremål för debatt. Ryssland hävdar att organisationen ”förlorat sin neutralitet” genom att tidigare övervakare i Donbas varit västerländska medborgare5.

3. Finansieringsosäkerhet

40 miljarder euro avsatta av EU täcker endast sex månaders verksamhet för den planerade styrkan. Långsiktig finansiering är knuten till omstridda EU-budgetomläggningar1213.

4. Cyberhotasymmetri

Rysslands ökade cyberkapacitet mot europeisk infrastruktur nämns inte i planen, trots FN-rapporter om 217% ökning av attacker sedan januari 202512.

5. Brist på exitstrategi

Ingen tidsram eller successionsplan finns för europeisk närvaro, vilket riskerar att binda resurser i decennier – ett scenario jämförbart med Balkaninsatserna på 1990-talet6.

Devil’s Advocate-perspektiv

Optimistiskt scenario: Europas ”Unilateralism 2.0”

Mötet kan markera början på en autonom europeisk säkerhetspolitik. Frankrikes och Tysklands nyligen undertecknade försvarsallians (Mars 2025) ger teknologisk bas för oberoende. EU:s gemensamma rymdstrategi med 12 nya spionsatelliter (planerad launch juni 2025) stärker övervakningsförmågan12.

Pessimistiskt scenario: Fragmenterad front

Utan USA:s logistikstöd kan Europa misslyckas med att projicera makt. Rysslands nya Iskander-M robotar (räckvidd 700 km) hotar alla europeiska baser inom Ukraina. Ungerns vägran att tillåta vapentransiter skapar flaskhalsar13.

Realistiskt scenario: Begränsad symbolverksamhet

Den fransk-brittiska styrkan blir huvudsakligen en träningsinsats, med högst 5 000 soldater stationerade väster om Dnipro-floden. Ryssland accepterar detta som de facto zonindelning, med implicit kontroll över östra Ukraina513.

Slutsats: Europas strategiska dilemman

Mötet i Paris avslöjar tre paradigmatiska skift:

1. Maktdelning: Tyskland accepterar franskt militärt ledarskap mot ekonomiska garantier6

2. Säkerhetsparadox: Större europeiskt ansvar ökar risken för direktkonfrontation med Ryssland5

3. Transatlantisk divergens: USA:s roll reduceras till reservaktör, trots beroende av dess underrättelsenät14

Som Gunilla Herolf konstaterar i en SIEPS-rapport: ”EU:s säkerhetspolitik har alltid formats av kriser – men aldrig tidigare utan amerikansk garant”6. Successen kommer att mätas i två dimensioner: förmågan att leverera vapen innan Rysslands förväntade sommaroffensiv, och att upprätthålla enad retorik trots divergerande nationella intressen.