Förstärkt avskräckning och motståndskraft
med Sverige i Nato och EU
– men
omvärldsutvecklingen kräver SV-A-R…
I närtid!
Mellanrapport årsskiftet 2024/25
Del I
Lars-Erik Lundin
Michael Sahlin
EXECUTIVE SUMMARY
The report, titled ”Förstärkt avskräckning och motståndskraft med Sverige i Nato och EU – men omvärldsutvecklingen kräver SV-A-R” (Enhanced Deterrence and Resilience with Sweden in Nato and the EU – but global developments require SV-A-R – action), presents a critical analysis of the evolving global landscape and its implications for Sweden’s security and defence policies. It emphasizes the need for rapid adaptation and a move away from traditional, sequential approaches to defence building.
Key takeaways from the report include:
- The Urgency of the Situation: The report suggests that Sweden could be at war within the next few years, highlighting the need for immediate action. It stresses that a reactive security policy could lead to serious threats to Sweden in the latter half of the 2020s. The document emphasises that the world is facing a period of instability with increasing risks of global system collapses and related war risks.
- Impact of Trump’s Presidency: The report underscores the potential impact of Donald Trump’s return to the US presidency, noting his ”America First” policy and preference for bilateral ”dealmaking”. It raises concerns about the unpredictability of US foreign policy and the need for Europe to be prepared to act independently. Trump’s administration is expected to bring about significant changes in American society, including its foreign policy. The report suggests that the window for Trump to implement rapid changes may be short, perhaps less than two years.
- Need for Enhanced Total Defence: The report calls for a significant and rapid strengthening of Sweden’s total defence capabilities, including both military and civil aspects. It criticises the current, sequential approach to defence development as insufficient. The report stresses the necessity of moving away from lengthy investigations and budgetary negotiations and instead to adopt a faster decision-making process. The report notes that Sweden must strengthen its ability to defend itself, aligning with Article 3 of the Nato treaty, not as a long-term ambition, but within a couple of years.
- Importance of International Cooperation: While emphasizing bilateral cooperation, especially with the US, the report also stresses the importance of multilateral alliances through NATO and the EU. It highlights the necessity for Sweden to work closely with Nordic and Baltic countries, as well as with key European partners like the UK, Poland and Germany. The report suggests that Sweden should work towards enhancing the Chinese dependence on the West to prevent an alliance between China and Russia.
- Focus on Deterrence and Resilience: The report emphasizes the importance of both deterrence and resilience for Sweden’s security, highlighting that these concepts must be viewed holistically. It warns against solely relying on Nato for deterrence and stresses that Sweden itself must enhance its own capabilities. The report indicates that a lack of public confidence in democracy and the rule of law can lead to a decline in society’s resilience.
- Global Instability: The report paints a picture of a complex and increasingly unstable world, with multiple interconnected crises. It mentions the wars in Ukraine and the Middle East, as well as the long-term risk of conflict in Southeast Asia/Taiwan. The report acknowledges that conflicts far away from Sweden can still pose a security risk. It identifies a trend of erosion in established international norms and mechanisms for resolving disputes.
- Specific Recommendations: The report provides numerous specific recommendations, including the need for an investment fund for total defence, increased Nato control over the Baltic Sea, and the strengthening of the Swedish navy and coast guard. It also calls for faster officer training programs, and the development of measures against hybrid threats. It emphasises the need for enhanced cooperation with the US, especially in the areas of the North and space/air.
- Hybrid Threats and Societal Resilience: The report stresses the importance of addressing hybrid threats, which are seen as an ongoing and escalating global issue. It highlights the necessity of developing countermeasures and proactive measures to build societal resilience against such attacks. The report also notes that a decline in democratic values and the rule of law can weaken societal resilience.
- Consequences of a Frozen Conflict in Ukraine: The report highlights the risk that if the conflict in Ukraine is frozen rather than resolved, Russia could have strategic space to move resources to the North European region. This could significantly worsen the security situation for Sweden and the other Nordic countries..
- Need for Critical Analysis: The report stresses the importance of critical and nuanced analysis, rather than linear projections of current trends. It cautions against a simplistic view of cooperation within the West and argues for an awareness of the potential for disruptions and instability. The report indicates the importance of not just focusing on NATO’s role, but also the necessity of bilateral cooperation.
- The Swedish defense industry is a strategic asset that we shall utilize to the maximun potential when increasing the speed in which we develop Swedish and allied capabilities within Nato. Just as important is to signal strength and resolve within our bilateral agreements with the US, regardless of which administration that is in power. That is best done by action, both when it come to prioritize our own force buildup in the short-term, but also to start more strategic programmes with a longer time horizon where the Swedish-US partnership is a vital part, industrially and operationally.
In conclusion, the report serves as a call to action for Sweden to adapt to a rapidly changing and increasingly dangerous world, emphasizing the importance of both military and civil defence, strong international partnerships, and a proactive, rather than reactive, approach to security and defence policy.
EXEKUTIV SAMMANFATTNING
Denna rapport, med titeln ”Förstärkt avskräckning och motståndskraft med Sverige i Nato och EU – men omvärldsutvecklingen kräver SV-A-R”, analyserar den föränderliga globala miljön och dess konsekvenser för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. Den betonar behovet av snabb anpassning och av att överge traditionella, sekventiella tillvägagångssätt för försvarsuppbyggnad. Viktiga punkter från rapporten inkluderar:
- Situationen är akut: Rapporten bedömer att Sverige kan vara i krig inom de närmaste åren, vilket understryker behovet av omedelbara åtgärder. Den betonar att en reaktiv säkerhetspolitik kan leda till allvarliga hot mot Sverige under andra halvan av 2020-talet. Dokumentet betonar att världen står inför en period av instabilitet med ökande risker för globala systemkollapser och relaterade krigsrisker.
- Trumps presidentskaps påverkan: Rapporten understryker den potentiella påverkan av Donald Trumps återkomst till USA:s presidentskap, med hänvisning till hans ”America First”-politik och preferens för bilateral ”dealmaking”. Den uttrycker oro över USA:s utrikespolitiska oförutsägbarhet och behovet för Europa att vara berett att agera självständigt. Trumps administration förväntas medföra betydande förändringar i det amerikanska samhället, inklusive dess utrikespolitik. Rapporten bedömer att tidsfönstret för Trump att genomföra snabba förändringar kan vara kort, kanske mindre än två år.
- Behov av förstärkt totalförsvar: Rapporten kräver en betydande och snabb förstärkning av Sveriges totalförsvarsförmåga, inklusive både militära och civila aspekter. Den kritiserar det nuvarande, sekventiella tillvägagångssättet för försvarsutveckling som otillräckligt. Rapporten betonar nödvändigheten av att överge långa utredningar och budgetförhandlingar och istället anta en snabbare beslutsprocess. Rapporten noterar att Sverige måste stärka sin förmåga att försvara sig, i linje med artikel 3 i Nato-fördraget, inte som en långsiktig ambition, utan inom ett par år.
- Vikten av internationellt samarbete: Samtidigt som den betonar bilateralt samarbete, särskilt med USA, betonar rapporten också vikten av multilaterala allianser genom Nato och EU. Den framhäver nödvändigheten för Sverige att arbeta nära med nordiska och baltiska länder, samt med viktiga europeiska partners som Storbritannien, Polen och Tyskland. Rapporten föreslår att Sverige bör arbeta för att öka det kinesiska beroendet av väst för att förhindra en allians mellan Kina och Ryssland.
- Fokus på avskräckning och motståndskraft: Rapporten betonar vikten av både avskräckning och motståndskraft för Sveriges säkerhet, och framhäver att dessa koncept måste ses holistiskt. Den varnar för att enbart förlita sig på Nato för avskräckning och betonar att Sverige självt måste förbättra sina egna förmågor. Rapporten indikerar att brist på förtroende hos allmänheten för demokrati och rättsstaten kan leda till en minskning av samhällets motståndskraft.
- Global instabilitet: Rapporten målar upp en bild av en komplex och alltmer instabil värld, med flera sammanlänkade kriser. Den nämner krigen i Ukraina och Mellanöstern, samt den långsiktiga risken för konflikt i Sydostasien/Taiwan. Konflikter långt borta från Sverige kan utgöra en säkerhetsrisk. Den identifierar en trend av erosion i etablerade internationella normer och mekanismer för att lösa tvister.
- Specifika rekommendationer: Rapporten ger många specifika rekommendationer, inklusive behovet av en investeringsfond för totalförsvar, ökad Nato-kontroll över Östersjön och förstärkning av den svenska marinen och kustbevakningen. Den kräver också snabbare officersträningsprogram och utveckling av åtgärder mot hybridhot. Den betonar behovet av ökat samarbete med USA, särskilt inom nordområdena och rymd/luft.
- Hybridhot och samhällets motståndskraft: Rapporten betonar vikten av att hantera hybridhot, som ses som ett pågående och eskalerande globalt problem. Den framhäver nödvändigheten av att utveckla motåtgärder och proaktiva åtgärder för att bygga motståndskraft mot sådana attacker. Rapporten noterar också att en försvagning av demokratiska värderingar och rättsstat som sådan kan försvaga motståndskraften.
- Konsekvenser av en frusen konflikt i Ukraina: Rapporten framhäver risken att om konflikten i Ukraina fryses snarare än löses, kan Ryssland få strategiskt utrymme att flytta resurser till den nordeuropeiska regionen. Detta kan avsevärt förvärra säkerhetssituationen för Sverige och de andra nordiska länderna.
- Behov av analys som ifrågasätter: Rapporten betonar vikten av kritisk och nyanserad analys, snarare än linjära projektioner av nuvarande trender. Den varnar för en förenklad syn på samarbete inom väst och argumenterar för en medvetenhet om potentialen för störningar och instabilitet. Rapporten indikerar vikten av att inte bara fokusera på Nato:s roll, utan också nödvändigheten av bilateralt samarbete.
- Den svenska försvarsindustrin är en strategisk resurs som vi ska utnyttja till sin fulla potential, såväl när det gäller svensk som allierad förmågeuppbyggnad inom Nato. Lika viktigt är att signalera styrka och beslutsamhet inom våra bilaterala avtal med USA, oavsett vilken administration som har makten. Detta görs bäst genom handling där vi behöver prioritera vår förmågeuppbyggnad på kort och medellång sikt. Samtidigt som vi gör det behöver vi starta mer strategiska program med längre tidshorisont där svenskt-amerikanskt samarbete bör vare en mycket viktig del, såväl industriellt som operativt.
Sammanfattningsvis fungerar rapporten som en uppmaning till handling för Sverige att anpassa sig till en snabbt föränderlig och allt farligare värld, med betoning på vikten av både militärt och civilt försvar, starka internationella partnerskap och ett proaktivt, snarare än reaktivt, tillvägagångssätt för säkerhets- och försvarspolitik.
Innehållsförteckning
Rekommendationer för att ge SV-A-R i närtid. 13
Successivt mindre handlingsfrihet för Trump?. 19
Trump´s USA: knappast “business as usual”. 21
Riskerna för global(a) systemkollaps(er) och relaterade krigsrisker 24
Kriget i Ukraina dimensionerande för det svenska totalförsvaret 26
En långsiktig risk för det tredje världskriget: Sydostasien/Taiwan. 36
Västvärldens svar på utmaningar och hot 40
Stödet till Ukraina – avskräckning och resiliens från ett ryskt perspektiv. 40
Det amerikanska beroendet av Europa. 42
Möjlig konsekvens för norra Europa: ett ökat militärt hot mot Sverige. 43
Hot mot samhällelig resiliens – undantagstillstånd i öst och väst?. 43
En ny period av bilateral ”dealmaking”: Behovet för Sverige att tänka efter – före. 46
Återkoppling till riskerna för global(a) systemkollaps(er) 48
Vad betyder allt detta – och mer därtill – för den militära hotbilden mot Sverige?. 51
Utmaningar för svensk säkerhets- och försvarspolitik i ett globalt perspektiv. 54
Säkerhetspolitiska utsikter inför slutet av 20-talet 57
Förord
Projektet SV-A-R (Sverige-Avskräckning-Resiliens) har av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens presidium fått i uppdrag att till den 31 december 2025 bedriva forskning och studier rörande Sveriges roll som medlem i Nato.
Studiearbetet, som genomförs under åren 2023–2025 fokuserar på Sveriges möjligheter att inom – och med hjälp av – Nato och EU uppnå förstärkt avskräckning och motståndskraft (resiliens). Projektet analyserar även sårbarheter som allians- och EU-medlemskapen kan medföra. SV-A-R stöttas ekonomiskt välvilligt av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, utan vars bidrag arbetet inte varit möjligt.
SV-A-R publicerade sin första rapport i form av en förstudie i juni 2024[1]. Ett antal andra delrapporter och en omvärldsanalys före det amerikanska valet har publicerats efter hand i bihäften till Akademiens Handlingar och Tidskrift samt på Akademiens hemsida.[2] Projektet går nu vidare från förstudie till en mellanrapport för publicering efter det amerikanska valet.
Syftet är att uppdatera bilden av en dramatisk omvärldsutveckling för att förstå hur förutsättningarna för avskräckning och motståndskraft – svensk, nordisk, europeisk, transatlantisk och global förändrats samt att se vilka åtgärder för svensk del krävs i NÄRTID.
I SV-A-R-projektets slutrapport kommer frågor om vad den nuvarande omvärldsutvecklingen kan innebära för Europa på några års sikt – med fokus på Norden och Sverige, att vara centrala. Det gäller USA:s och Europas kapacitet och beredskap att bidra till västvärldens avskräckning mot främst Rysslands, men även Kinas och andra antagonisters aggressiva avsikter. Europas motståndskraft är därvid en viktig förutsättning.
I denna mellanrapport fokuseras inledningsvis på omvärldsutvecklingen i närtid, under något, några år. Med de i rapporten redovisade säkerhetspolitiska bedömningarna som grund har också en rad tänkbara implikationer av omvärldsutvecklingen analyserats. Den analysen utvecklas i del II av denna rapport. De kan också läsas på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida kkrva.se/projekt-sv-a-r/ med bidrag från projektet olika delprojekt.
Av särskilt intresse är kanske nu att den återvalde amerikanske presidenten Trump inledningsvis har stor handlingsfrihet – men hur långt kommer detta fönster att vara öppet? I vilken utsträckning kan han blockera respektive initiera förändringar och förhandlingar bilateralt (dealmaking) respektive multilateralt. Vad innebär detta för uppföljningen av det DCA-avtal med USA som Sverige har stort beroende av? I vilken utsträckning är bilaterala samarbetsmöjligheter ett komplement till integrationen i Nato? Vilka är hans handlingsalternativ i en extremt föränderlig omvärld (jfr redan utvecklingen Sydkorea och Syrien)?
Förutsägelser om omvärldsutvecklingen visar sig ofta vara fel när de baseras på extrapolering utvisande förbättringar eller försämringar av läget i en mer eller mindre rak linje. Detta illustreras av optimismen efter det kalla kriget men också av den pessimism som ofta av naturliga skäl präglar analysen av utvecklingen i Mellanöstern En utveckling ibland avbruten av optimism som under den arabiska våren. När det gäller situationen i Ukraina, Ryssland och Kina framöver (avsikter, militär kapacitet, etc.) är antagandena osäkra men av särskild betydelse för svensk säkerhet liksom frågor om förutsättningarna för samarbetet inom Nato och EU.
Samtidigt finns det inte bara osäkerheter och problem utan också möjligheter som AI-kommissionens förslag nyligen illustrerar. Dessa förslag inkluderar i hög grad olika former av internationella samarbeten där det är viktigt att Europa är en del av en global innovationsprocess. Behovet att utveckla en positiv interaktion t ex med Afrika med dess fyra miljarder invånare mot slutet av innevarande sekel är fundamental. Med Kina kommer också frågan om samarbete utan alltför stort beroende att vara central.
I Sverige har den allmänna tillförsikten förstärkts av den politiska enigheten om totalförsvaret och integrationen i Nato.
Men den tillförsikten får inte skymma oroande trender i omvärldsutvecklingen och låta passivitet minska den politiska viljan att snabbt förverkliga de mål som formuleras i den svenska nationella säkerhetsstrategin.
Osäkerheten vad avser rysk förmåga och ryska ambitioner över tiden kopplat till hur man i Ryssland bedömer Natos förmåga till avskräckning innebär att vi måste se på alliansens avskräckningsförmåga både på kort och lång sikt.
Det kan inte uteslutas att Nato och därmed Sverige är i krig redan om några år.
Den i försvarspropositionen föreslagna sekventiella utvecklingen av Försvarsmakten innebär därför ett risktagande. På hybridnivån pågår redan en på olika sätt mer allvarlig konflikt med många mer eller mindre klart identifierade aktörer.
Omvärldsanalyser bör inte ses som kursiv litteratur. Mervärdet av denna rapport är förhoppningsvis inte minst att vi här tar upp frågor som man inte alltid öppet kan diskutera i statliga strategier och utredningar, framförallt när det gäller utvecklingen inom USA och Nato som helhet.
Del I av föreliggande mellanrapport har utarbetats av projektledaren SV-A-R och ledamoten Lars-Erik Lundin samt ledamoten Michael Sahlin, ansvarig för omvärldsanalys och allmän säkerhetspolitik inom projektet[3]. Del II redigeras av ledamoten Björn Anderson[4] med bidrag från delprojektledare i SV-A-R.
Björn von Sydow Lars-Erik Lundin
Styresman Projektledare
Inledning
- Sverige har nyligen antagit en nationell säkerhetsstrategi med välkommet fokus på sambanden mellan inre och yttre säkerhet – och med nära koppling till begreppen avskräckning och motståndskraft. Dokumentet betonar situationens allvar men också Sveriges förutsättningar att möta de utmaningar som förestår. Redan efter ett antal månader krävs nu – som förutses i strategin – i varje fall en partiell uppdatering av strategin med fokus på de närmaste årens utmaningar både vad avser Ukraina och vårt närområde liksom Nato:s och EU:s utmaningar ”out of area”.
- Amerikanska administrationer, inklusive Trump I, har under lång tid sökt driva på det europeiska bidraget till en bättre bördefördelning inom Nato. Detta hade sannolikt också varit ett krav under en president Harris. Mycket i den amerikanska politiken hade kanske utvecklats likartat oberoende av vem som vann presidentvalet. Men Trump har aviserat att han vill gå mycket längre när det gäller ”America First”, inklusive när det gäller att utvidga amerikansk territoriell kontroll till nya områden.
- Tidsfönstret för president Trump att snabbt genomföra aviserade förändringar i amerikansk säkerhetspolitik kommer förmodligen vara kort, kanske mindre än två år. Omvälvande omorganisationer kan ofta förefalla som en attraktiv möjlighet att genomföra på det sätt som nu Trump-administrationen annonserar inför sitt tillträde till makten i januari 2025. Men erfarenheterna visar att stora och drastiska förändringar i praktiken kan visa sig kräva längre tid för faktiskt genomförande än mer planerade och gradvisa förändringsprojekt. Från ett ryskt perspektiv kan president Putin heller inte vara säker på hur länge den nu aviserade amerikanska politiken kommer att vara giltig. Utvecklingen i Syrien visar hur snabbt geopolitiska omvälvningar med osäkra konsekvenser kan inträffa.
- Det är vår bedömning att en övervägande reaktiv, i motsats till proaktiv, svensk och europeisk säkerhetspolitik under de närmaste åren kan leda till allvarliga hot mot Sverige redan under andra halvan av 2020-talet. Att se utvecklingen inte bara i Ryssland och Kina (inklusive relationen mellan dessa stater) utan också i väst med öppna ögon är kanske viktigare än någonsin. Lika lite som ekonomin utvecklas linjärt går det att utgå ifrån att samarbetet i väst kommer att utvecklas utan allvarliga störningar. Arbetet för att förstärka Sveriges totalförsvar och integrera Sverige i Nato kommer sannolikt att pågå under instabila externa förhållanden. Och för Ukraina kan västlig passivitet leda till en frysning av konflikten utan verklig stabilitet och utan respekt för Ukrainas folkrättsligt etablerade rättigheter.
- Samtidigt är det starka krafter i rörelse som söker undergräva de åtaganden som Sverige och andra västländer gjort när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Detta är i sig allvarligt. Men det är också allvarligt ur ett totalförsvars- och allmänt säkerhetspolitiskt perspektiv. Medborgarnas förtroende för demokratin och rättsstaten kan, om detta sviktar, leda till en allvarligt försämrad motståndskraft/resiliens i det svenska samhället. Att rättsstatlighet liksom demokrati och mänskliga rättigheter är en omistlig del av vår och västvärldens motståndskraft är fundamentalt. Utan rättsstatlighet faller samhällets förmåga att svara för medborgarnas säkerhet. Då tar privat rättsskipning över.
- Frestelsen att vänta och se är stor och framstår som den allmänna rekommendationen från ett betydande antal internationella bedömare. För små och medelstora länder som Sverige är detta dock ett förhållningssätt som medför stora faror. Det som nu, efter presidentvalet, aviseras i Washington kan beskrivas som något av ett slags påtvingat undantagstillstånd som måste ses i samband med det undantagstillstånd som gäller i Ryssland och i Mellanöstern, samtidigt som Ukraina kämpar ett överlevnadskrig. Mycket kan inte ses och hanteras som ”business as usual” även om börskurserna kanske säger något annat.
- Totalförsvarets förmåga måste höjas i en helt annan takt än vad som hittills förutsetts i Sverige och Europa, inte minst på det civila området,. Det finns ständigt risker för vad som kan betecknas som globala geopolitiska systemkollapser, totala eller partiella – som Covid-19-pandemien illustrerade. Därutöver finns det flera exempel på blockeringar av internationella virtuella och materiella flöden.
- Detta leder till mycket stora krav på Sverige, liksom på andra västländer, att komma bort ifrån normala åtgärdsprocesser med långdragna utredningar och budgetförhandlingar. Istället skall det finnas en beredskap för långtgående beslut som i praktiken motsvarar dem som faktiskt infördes under pandemin även om det tog tid. Kopplingen till debatten om den låga svenska statsskulden är uppenbar. Sverige har handlingsutrymme och stora delar av det svenska samhället (läs kommuner, landsting, frivillig-Sverige och näringslivet) måste känna att de har brådskande uppgifter framför sig.
- Beslutsfattare måste också offentligt använda mått på framsteg som relaterar till de faktiska utmaningarna på samma sätt som var kravet under pandemin. När det gäller det militära försvaret är det frågan om krigsorganisationen och den dagliga beredskapen. När det gäller det civila försvaret är det förmågan att klara krig, vilket nu för svensk del är klart utsagt av regeringen vilket vi välkomnar. Att försvarsbeslut antas i stor politisk enighet räcker dock inte som mått på framgång. 2025 års försvarsbeslut innehåller mycket som redan beslutades 2020.
- Artikel 3 i Nato-fördraget ställer kravet:
In order more effectively to achieve the objectives of this Treaty, the Parties, separately and jointly, by means of continuous and effective self-help and mutual aid, will maintain and develop their individual and collective capacity to resist armed attack.
- Det är inte en ambition som ska ses på tio års sikt utan måste få effekt redan inom ett par år. Hur det går med detta och vad det innebär behöver tydliggöras för det svenska folket, och då är inte anslagna medel det som kommer att övertyga utan faktisk förmåga. En del av detta kan inte redovisas offentligt men mycket kan. Klara ”benchmarks” som är offentligt tillgängliga skulle underlätta för allmänheten att förstå vad som krävs.
- Sverige måste samarbeta intensivt, inte bara inom Nato och EU, utan också Det gäller med USA, sannolikt på dess egen begäran, liksom med europeiska nyckelländer utanför det nordisk-baltiska området. Det inkluderar i högsta grad Storbritannien, där särskilt ambitionerna för JEF-samarbetet måste konkretiseras, jfr varningssystemet Nordic Warden för att skydda undervattenskablar. Det gäller också Polen när det gäller försvaret av det baltiska området, samt Tyskland. Sverige har ett särskilt ansvar tillsammans med flera andra nordiska länder, Baltikum och Polen för just försvaret av Östersjön och Baltikum. Här behöver Nato redan i närtid sända ytterligare tydliga signaler till Moskva att väst avser försvara mot denna potentiella ryska angreppsriktning.
- EU är det enda samarbetsformat som har förutsättningar att på medellång sikt skala
upp de europeiska bidragen till det europeiska totalförsvaret genom att tvinga fram solidariska samarbetsprojekt. Detta är i sin tur möjligt inom ramen för budgetar av det slag som skapades genom den europeiska fredsfaciliteten, liksom även inom gemenskapspolitikens ram när det gäller den europeiska försvarsfonden. Det är viktigt att så sker. Samtidigt måste det Europeiska Rådet hållas ständigt aktivt för att hindra att makt och resurser överförs till EU från medlemsstaterna på ett sätt som inte är inrikespolitiskt acceptabelt för de berörda staterna.
- Utvidgningen av Nato och EU kommer att vara en särskilt kontroversiell fråga under de kommande åren. Sverige måste ta i beaktande att en sådan utvidgning kanske inte kommer att understödjas av USA och dra slutsatser utifrån detta. Det kräver ett omfattande studiearbete i närtid.
- Frågan om avskräckning som begrepp är för många svenskar säkerligen abstrakt. Ett farligt antagande i detta sammanhang är att Nato genom Sveriges inträde i alliansen tar över huvudansvaret för svensk säkerhet. Att begränsa användningen av begreppet avskräckning till Natos roll i svenska officiella dokument med betoning på kärnvapen kan därför leda till svensk passivitet.
Allt hänger ju ihop – på alla nivåer – när det gäller att förhindra angrepp och stärka motståndskraft.
Rekommendationer för att ge SV-A-R i närtid
Det kan inte uteslutas att Sverige är i krig redan inom de närmaste åren, särskilt om Ryssland får utrymme för att återföra den personal och utrustning som överförts till Ukrainafronten och allmänt fortsätta sin upprustning. Men krig kan också föras på andra sätt än en offensiv på marken, exempelvis genom storskaliga terroranfall mot det svenska samhället.
Detta leder i sin tur till att Sverige, inom ramen för sitt medlemskap i både Nato och EU, måste påskynda genomförandet av redan fattade beslut och fatta ytterligare beslut i särskild påskyndad ordning. Grundläggande för detta arbete är insikten som måste ytterligare förankras och spridas att Sverige behöver USA och USA behöver Europa. Europa är dock inte en konsoliderad entitet och det finns inga i strikt mening europeiska kärnvapen.
Nedan förtecknas några av de mest uppenbara åtgärder som måste prioriteras i närtid. Ett urval ytterligare rekommendationer återges senare i rapporten och utvecklas närmare i bilagor till denna skrift som publiceras separat.
Projektet SV-A-R kommer att ytterligare utveckla och vid behov modifiera sina slutsatser i sin slutrapport inför en internationell konferens i slutet av november 2025.
- Två parallella planeringshorisonter
Såväl Nato, EU som Sverige måste förbereda sig för det värsta scenariot, för svensk del främst ett krig i norra Europa inom några år.
Svensk planering och genomförande måste därför samtidigt arbeta med dubbla tidshorisonter:
En snabb, inom 1-3 år, för att i huvudsak inom ramen för existerande och påbörjad organisation öka försvarsförmågan.
En annan, inom 5-6 år, som bäddar för en substantiell tillväxt t ex genom omfattande materielbeställningar, officersutbildning, utbyggnad av infrastruktur mm.
Den nuvarande inriktningen med så kallad sekventiell tillväxt, först göra det ena och sedan det andra, är i grunden att blunda för de risker omvärldsutvecklingen innebär.
- Samarbeten
Hot och möjligheter
Utmaningarna för svensk del gäller inte endast konflikter utan också samarbeten. I detta sammanhang måste teknologiutvecklingen och AI-dimensionen kopplas tydligare till svensk säkerhetspolitik än vad som till exempel görs i AI-kommissionens rapport. Kopplingarna mellan hot och möjligheter illustreras i denna rapport särskilt när det gäller Kina.
USA
Det brådskar att under de närmaste månaderna bilateralt med USA identifiera ytterligare samarbetsområden av gemensamt intresse med den nya amerikanska administrationen, sannolikt särskilt i norr och i rymden/luften. Dessa bör kunna utvecklas oberoende av hur samarbetet inom Nato går. Detta kommer att kräva stor svensk förmåga att förhandla och genomföra beslut på flera fronter samtidigt.
Storbritannien
På liknande sätt bör Sverige positivt besvara det brittiska intresset för att ytterligare förstärka samarbetet inom ramen för Joint Expeditionary Force JEF. Det gäller både före och under ett krig, genom att ta fram en konkret plan. Denna bör innehålla förslag på inom vilken säkerhetspolitisk och ekonomisk ram och med vilka prioriteringar JEF bör utvecklas
Kina och Ryssland
Sverige bör verka för att Nato och EU aktivt medverkar till att förstärka det kinesiska beroendet av västvärlden för att undvika en allians mellan Kina och Ryssland, samtidigt som västvärldens beroende diversifieras så långt som möjligt. En proaktiv dialog med USA både på regerings- och näringslivsnivå måste omgående till för att leda utvecklingen rätt.
Nordisk och Baltisk samsyn
En förhöjd nordisk och i en vidare ram nordisk-baltisk samsyn i säkerhets- och försvarspolitiska frågor bör eftersträvas för att minska sårbarheterna i norra Europa, både vad gäller motståndskraft och avskräckning. Medel bör tillskjutas i närtid för att göra en sådan samsyn möjlig genom täta policysamråd mellan politik, näringsliv och akademia under 2025.
- Totalförsvaret
Styrning
Ledning och styrning av totalförsvaret I Norden bör ske inom så kongruenta ramar som möjligt för civila och militära gränsöverskridande insatser. Detta kräver bl a starkt stöd för att Norge inom EU skall kunna delta på så lika villkor som möjligt i av EU finansiererade verksamheter.
Återupprustning
Den pågående återupprustningen av Försvarsmakten måste inriktas mot både kort- och långsiktiga mål samtidigt, och inte ske sekventiellt. Man får acceptera att vissa förband bara kommer kunna lösa begränsade uppgifter i närtid, till exempel i väntan på att beställd materiel tillförs.
Investeringsfond
För att kunna beställa materiel och vidta olika infrastrukturella åtgärder i närtid måste en investeringsfond för totalförsvaret, vid sidan om ordinarie försvarsbudget, skapas.
Östersjön
Sverige måste med hög prioritet verka för ökad Nato-kontroll över Östersjön. Detta kräver en brådskande övergripande analys av hur både hybridhot och militära angrepp bäst kan mötas. Artikel 4-samrådet är en bra början när det gäller hybridhoten. Samtidigt måste den svenska marinen förstärkas vilket. inkluderar att i nära framtid dubblera besättningarna till våra örlogsfartyg och parallellt öka kustbevakningens förmåga. Försvaret av Gotland bör förstärkas, bland annat genom fast stationering av utländska Nato-förband och att öns svenska förband huvudsakligen bemannas med gotlänningar. Samtidigt måste kustnära Nato-förmågor i hela Östersjöområdet från olika vapenslag inventeras så att bästa möjliga synergi uppnås.
Personal
Fler officerare måste årligen examineras, både för att delta i utbildning av och kunna placeras i krigsförband. Ett sätt att åstadkomma detta är att förkorta officersutbildningen genom att förlägga den akademiska utbildningen till en senare tidpunkt i officerens karriär.
Hybrid
Här och nu pågår hybridattacker, bl a mot infrastruktur i Östersjön. Motmedel för ökad motståndskraft och proaktiva åtgärder måste utvecklas för att vara effektiva i närtid. Det finländska exemplet när det gäller skuggflottan i Östersjön pekar på vägar att verka mera robust.
Civilt Försvar
Resurser bör tilldelas områden centrala för det civila försvaret, i nära samarbete med EU, för att påskynda åtgärder som skyddar civilbefolkningen, främst med beaktande av kärnvapenhotet.
Föreskriftsrätt
Planeringsanvisningar och budgetordningar bör snarast utformas så att alla ansvariga offentliga institutioner, från central nivå ner till lokal nivå, kan börja bygga förmåga inom de viktigaste samhällsområdena. Detta kräver att föreskriftsrätt måste kunna utövas i hela ansvarsstrukturen vad gäller beredskapsförberedelser även i fredstid.
Flödessäkerhet
Frågan om svensk och europeisk flödessäkerhet i alla dimensioner och riktningar är central och bör analyseras mera övergripande för att säkerställa försörjningssäkerhet/mobilitet och skydd mot hotande flöden både vad avser materiella, personella och inte minst virtuella flöden – där geografiska avstånd inte längre sätter gränser. Staten bör med prioritet verka för en helhetssyn på detta område både nationellt samt inom Nato och EU. En utredning som ger underlag för detta bör tillsättas i närtid och börja avrapportera under 2025.
Utbildnings och övningsbehov
Det finns utbildnings- och övningsbehov inom hela den civila delen av totalförsvaret, vilket kräver stora insatser i närtid. Övningar i samarbete med närliggande länder inom Nato behöver komma igång och fokusera på frågor som rör värdlandsstöd, flödessäkerhet, förmåga att möta hybridhot och samarbete med Nato:s militära enheter. Detta arbete bör nära samordnas med samarbetet för att stärka säkerheten inom Östersjöområdet.
I. Syfte och referensram
Syftet med projektet SV-A-R illustreras av förkortningen, där SV står för Sverige, A för avskräckning och R för Resiliens. Tankestrecken symboliserar behovet av uthållighet över tid och tematisk synergi i spektret från fred till krig.
Sverige är medlem i både Nato och EU och analysen av svenskt totalförsvar måste nu i ökad utsträckning ta fasta på detta större sammanhang.
Nato och EU kan och bör påverka omvärldsutvecklingen på ett positivt sätt och Sverige bör som medlem ha en ambitiös politik för att beslut skall fattas om detta.
Samtidigt har Nato och kanske särskilt EU möjligheter att hjälpa till att förstärka Sverige och västvärldens motståndskraft.
Både omvärldsutvecklingen (positiv och negativ) och motståndskraften påverkar tillsammans med totalförsvaret i Sverige och Nato förutsättningarna för avskräckning.
Detta är i sin tur – i den situation världen befinner sig i – en förutsättning för att krig ska kunna förhindras, vad fredsforskare ibland kallat negativ fred: avsaknad av konflikt. Det är inte ett idealtillstånd (positiv fred med globalt förbättrade levnadsvillkor) men mycket nog i den nuvarande situationen i världen.
I svensk försvarspolitisk debatt hävdas ofta att Sverige måste fokusera på närområdet och på försvaret av Sverige vilket i samverkan med andra krävs i Artikel 3 i Nato-fördraget. Samtidigt måste Sverige se hela bilden, nämligen att också Nato och EU har vidare intressen som påverkar kraven på svenskt totalförsvar.
I projektets förstudie, publicerad i maj 2024, fokuserade vi på Sveriges inträde i Nato efter en utdragen anslutningsprocess och Sveriges fortsatta medlemskap i EU samt de möjligheter som dessa multilaterala samarbeten kunde skapa. Samtidigt kunde vi utgå ifrån en kraftfull inrikespolitisk enighet om att det svenska totalförsvaret måste stärkas över 2%-nivån.
Vi skrev i förstudien att:
”Världen står redan i år inför betydande risker för en allvarlig krigsutveckling. Detta beror främst på utvecklingen av Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina, men också på den explosiva situationen i Mellanöstern som skapats av Israels vedergällningskrig mot Hamas i Gaza och på Västbanken. För att hantera dessa kriser krävs ett fungerande och ansvarsfullt USA. Därför är det inrikespolitiska läget i USA inför årets presidentval mycket oroväckande. Samtidigt påminner parlamentsvalet i Taiwan oss om de krigsrisker som finns i Sydostasien på lite längre sikt, med tanke på Kinas politiska och militära ambitioner.”
Det kan konstateras att läget med avseende på dessa krigs- och krigshotande frontavsnitt sedermera utvecklats dramatiskt i negativ riktning.
Det brukar hävdas att, över tid, närmar sig staternas säkerhetspolitik det allmänt uppfattade nationella intresset och en grundläggande respekt för internationella åtaganden. Både i demokratier och diktaturer får man finna sig i att politiken varierar över tid men diplomatiska rapportörer utbildas ofta i konsten att se de stora, oföränderliga sammanhangen.
Det är inte minst riskabelt i en tid då riskerna för globala, regionala och nationella systemkollapser och förödande katastrofer – partiella eller mångsektoriella – förefaller större än på mycket länge
- med massförstörelsevapen,
- klimatförändringar,
- internationellt hotade – och hotande – flöden inklusive pandemier
- och regionala krig, mm,
samtidigt som de internationella geopolitiska spänningarna gradvis har eroderat vad avser
- fördrag och andra överenskommelser på rustningskontroll
- krishanteringsmekanismer
- institutionella mekanismer för fredlig lösning av tvister, inklusive på kärnvapenområdet,
- och internationellt etablerad och respekterad normbildning.
En dramatiskt ökad komplexitet vad gäller beslut och hastighet i informationsflöden ställer samtidigt allt större krav på ledare i både stora och små länder. Detta ökar insatserna när statsledare i stormakter försöker åstadkomma radikala förändringar av tidigare politik.
- –
Samtidigt kan det just vara nödvändigt för freden och länders ekonomi att kraftfulla multilaterala förslag läggs fram för att hantera stora hot och utmaningar. Det är inte minst fallet i ett läge då flera krig pågår i Ukraina och Mellanöstern och då ytterligare en stor konflikt mellan Kina, Taiwan och USA hotar.
II. Omvärldsutvecklingen
När denna rapport slutredigeras vid årsskiftet 2024/25 har Donald J Trump segrat stort i det amerikanska presidentvalet. Han kommer nu att ta över ledningen för världens ledande stormakt med:
- ett tydligt folkligt mandat för sitt i valkampanjen aviserade politiska program genom den överraskande övervikten i det totala röstetalet och den klara segern i själva presidentvalet,
- majoritet för det av honom numera helt dominerade republikanska partiet (GOP) i kongressens båda kamrar,
- därigenom ett starkt stöd vad gäller presidentens utnämningsmakt,
- Högsta domstolens utlåtande om presidentiell immunitet och övriga tecken på domstolsväsendets försvagning i förhållande till den exekutiva ledningen, samt, genom
- medias generellt försvagade roll som kontrollmakt.
Donald Trump har snabbt nominerat huvudaktörerna i sin administration, med tonvikt på lojalitet. Det förestår i skrivande stund en dragkamp mellan det kommande Vita huset och GOP-senatorerna i en process att konfirmera hans i ett antal fall uppseendeväckande utnämningar.
Successivt mindre handlingsfrihet för Trump?
Hur kan Trump och hans nu väl förberedda team och stödtrupper använda den makt som de fått av de amerikanska väljarna? Gäller intrycket av oinskränkt makt enbart till tiden inför nästa mellanårsval, 2026, varefter nya politiska processer (och folkstämningar) kan förväntas växa i styrka och Trumps position/image som ”lame duck” inför slutet av sin sista mandatperiod kan börja dominera? För Trump blir det i det skedet viktigt, kan man anta, att hans politik trovärdigt kan beskrivas som framgångsrik.
Det är också möjligt att Trump behåller sin ledande position presidentperioden ut och därefter ersätts av vicepresident Vance som då har möjlighet att fullfölja Trumps politik i maximalt ytterligare åtta år.
Trump tar nu över huvudansvaret för USA i en värld som i väsentliga avseenden är annorlunda än under ”Trump 1.0”. Detta sker samtidigt som det inses att hans politik, sådan den aviserats och presenterats hittills, riskerar att göra världen ytterligare mer annorlunda, även farligare. För team Trump, liksom varit fallet för avgående team Biden, kan krishanteringen i Ukraina, Mellanöstern och Sydostasien väntas stå i centrum. Till detta kommer för Trump-administrationen de omvälvande planer som aviseras för att, i närtid och i grunden, förändra det amerikanska samhällets (inklusive migrationspolitiken) och den amerikanska rättsstatens karaktär.
Trump har sedan länge utvecklat en strategi som i första hand bygger på bilateral ”dealmaking” som rundar olika multilaterala arrangemang. Han har visat sig beredd, när så krävs, att ifrågasätta eller åsidosätta existerande både politiska och folkrättsliga åtaganden. Amerikas intressen sätts då först, och betydelsen av solidaritet med allierade och andra bundsförvanter får en lägre status.
Redan från tillträdesdagen den 21 januari 2025 väntas Trump utfärda ett antal så kallade ”executive orders” som dels upphäver beslut fattade av president Biden (motsvarande de ”återställare” som Biden 2021 dekreterade), dels även i övrigt går utöver och modifierar vad den föregående administrationens politik innefattat. Detta kommer att öka osäkerheten i omvärlden när det gäller kontinuiteten i amerikansk säkerhetspolitik.
Här är makten att förändra tydligast kopplad till förmågan att hindra verksamhet att fortsätta. Förhandlingar tar längre tid och uppbyggnad av förmåga likaså. Experter med erfarenhet av tidigare försök – till exempel under försvarsministern Rumsfeld – varnar också för en övertro på möjligheterna att påverka civila och militära byråkratiers invanda beteenden.
Redan under sitt andra år måste presidenten göra sitt bästa för att behålla kontrollen över kongressen inför mellanårsvalet i slutet av 2026. Vi utgår ifrån att det kan innebära en viss återgång till en fokusering på traditionella amerikanska intressen för att vinna bredare väljargrupper och möta opposition från ett då kraftfullt mobiliserat demokratiskt parti. Till detta kommer
- kravet från de amerikanska väljarna på en positiv ekonomisk utveckling med begränsad inflation, samt
- behovet att manifestera både säkerhetspolitisk styrka och att han kan bidra till en positiv utveckling i världen under det motto ”fredspresident” som han redan uttryckt. Starka krafter i hans eget parti definierar detta motto utifrån kravet att kunna förhandla utifrån en styrkeposition och att vara beredd att avskräcka på ett trovärdigt sätt.
- Till detta skall sedan läggas att bland de ”megatrender” som i dagens värld präglar den globala scenen, således utöver hoten från klimatförändringar, pandemier, massmigration, terrorism, mm. Här finns utmaningar som borde befordra globalt samarbete, men som också kan leda till konflikter. Här återfinns också vad som kan benämnas ”säkerhetspolitikens globalisering”, alltså tendensen till sammankoppling mellan den globala scenens olika delkonflikter, både i öst-västdimensionen och i nord-syddimensionen, ”allt hör ihop”. Olika faktorer har medverkat och samverkat till denna för svensk och europeisk säkerhetspolitik viktiga utveckling.
Liksom den allmänna globaliseringen på gott och ont:
- teknikutvecklingen,
- multipolariseringen,
- risken för kärnvapenspridning,
- USA:s minskande men fortsatt dominerande makt, samt
- dragkampen mellan revisionist- och status quo-krafter i både öst-väst- och nord-syd-dimensionerna (jfr ex ”Global South”), mm.
Detta innebär att:
- ”Det tredje världskriget” kan inledas lite var som helst avsiktligt eller oavsiktligt (Taiwan, Moldavien, Baltikum, Mellanöstern…?),
- även konflikter ”långt bort” kan innebära en konkret krigsrisk, även utöver vad skulle följa av Nato-solidaritet med ett USA (även ett Trump-USA) som kämpar med säkerhetsintressen och åtaganden i andra delar av världen.
Det innebär vidare att det blir ett svenskt (och europeiskt) säkerhetsintresse att efter förmåga aktivt bidra till att dämpa konflikter och konfliktspridning även långt utanför närområdet.
Trump´s USA: knappast “business as usual”

Foto: Shutterstock
Det som Trump-administrationen nu liksom under kampanjen säger sig vilja åstadkomma har beskrivits som ett undantagstillstånd Ett tillstånd som är en eftertraktad möjlighet för USA:s ena halva och ett allvarligt hot för den andra. Och det handlar då om både inrikespolitiken och utrikespolitiken, var för sig och tillsammans.
Donald Trump har redan visat genom sina kontroversiella utnämningar att han avser att till punkt och pricka faktiskt genomföra de omvälvande förändringar av stat och samhälle i USA som han utlovat i valkampanjen.
Led i detta är att söka
- hämnas på allehanda vedersakare under Biden-åren,
- dramatiskt skära ner den federala förvaltningsapparaten,
- stöpa om det gigantiska Pentagon och rensa ut misshagliga höga officerare,
- stöpa om och underkuva justitiedepartementet, samt
- brådskande och dramatiskt genomföra en radikal omstöpning av den amerikanska migrationspolitiken, inkluderande ”undantagstillstånd”, massdeportationer och varsel om krav på militärt stöd vid dessas genomförande.
Vad det sistnämnda kommer att innebära, indirekt och eventuellt direkt, för migrationstrycket i Europa återstår att se.
Redan detta garanterar att den inrikespolitiska scenen i USA 2025, kommer att kännetecknas av betydande turbulens, med en slags dragkamp mellan den tillträdande, Trump-dominerande regimens strävan efter snabb och dramatisk implementering och allas erfarenhet att denna slags omvälvande förändringar normalt kräver mycket lång tid för att få på plats.
En fråga uppstår då ofrånkomligen. Vilka konsekvenser får detta vad gäller den utrikes- och säkerhetspolitik som den tillträdande Trump-administrationen vill och kan bedriva. Det gäller balansen mellan de i närtid kritiska krisområdena Ukraina/Ryssland och Mellanöstern och det långsiktigt dominerande hotet från Kina, samt i balansen mellan mål (”America first”, ”fred”, mm) och medel, såsom allianspolitiken, Nato, kärnvapenmodernisering, etc.
Omvärldsutvecklingen präglades mot slutet av 2024 av berörda parters förväntan att när Trump tillträder skulle detta komma att innebära någon form av grundläggande ”game changer”, syftande till att bereda vägen för ett eld upphör och en fredlig avveckling av denna förödande konflikt. Att Trump tidigare påstått sig kunna skapa fred mellan Ryssland och Ukraina på 24 timmar tar dock ingen, knappast heller Trump själv, på allvar längre.
- Därav olika aktörers febrila strävan till att flytta fram fronten och positionera sig inför detta förväntat nya läge, och Ukrainas och dess europeiska partners farhågor om att en ”deal” initierad av Trump skulle tvinga Zelinskys Ukraina till en fredsprocess i hög grad på Putins villkor.
- Därav den tydliga tendensen till militär eskalering i slutet av 2024, men också trenden att det internationella samtalet nu har modifierats till att mer tala om stöd till Ukrainas kommande position i förhandlingar än om det oacceptabla i varje annan utgång än Ukrainas totala seger, och Rysslands klara förlust.
Att detta dramatiskt ovissa läge inför klargörandet av Donald Trumps intentioner tär hårt på den europeiska arenans överläggningar i centrala säkerhetsfrågor var vid slutet av 2024 uppenbart. Det gäller både Nato och EU under ny ledning, liksom den transatlantiska sammanhållningen.
En viktig frågeställning var därvid om Trumps övertagande av makten såsom befarat leder till ett tydligt minskat amerikanskt engagemang till stöd för Ukrainas existentiella försvarskamp, och är då Europas länder kapabla och beredda att inom rimlig tid fylla tomrummet efter den amerikanska reträtten?
Det var inför maktskiftet också uppenbart att Donald Trumps valseger, även utöver den helt centrala Ukraina-faktorn, skulle kunna få en märkbar, och ur liberal-demokratisk synpunkt bekymmersam, inverkan på inrikespolitiska förhållanden i Europa och för EU:s institutioner. Detta mot bakgrund av den stimulans som Trump-segern och MAGA-rörelsens framväxt förväntas ge särskilt höger- men också vänsterextrema krafter i viktiga europeiska länder – krafter som nu kan utmana partier och koalitioner som under efterkrigstiden burit stabiliteten och utvecklat välståndet på denna sidan av Atlanten. I europeisk politik handlade det inför årsskiftet därvid främst om, dels den uppstådda parlamentariska instabiliteten i de europeiska stormakterna Tyskland och Frankrike, dels den avvikande hållningen på regeringsnivå i länder som Ungern och Slovakien, dels framstegen för ytterhögern i Europavalen sommaren 2024.
Riskerna för global(a) systemkollaps(er) och relaterade krigsrisker
Händelseutvecklingen nu senast i Sydkorea och Syrien påminner om det volatila i det globala läget i stort och behovet av att gardera, såväl analytiskt såväl som politiskt, för plötsliga scenförändringar och lappkast. Just detta perspektiv förstärks kraftfullt om totalbilden inkluderar även den turbulenta situationen inför årsslutet i världsdominanten USA och den explosiva situationen i Mellanöstern, inklusive Syrien.
Det handlar således om vad som kunde benämnas en ”skenande omvärldsutveckling”, givet kombinationen av negativa faktorer här ovan, och just faktorn frånvaro – som trend och fakticitet – av fungerande mekanismer för att dämpa konflikter och att lösa problem. Att särskilt kriget i Ukraina, dess risker för eskalation och svårighet att lösa, härvid är centralt är uppenbart, liksom osäkerhetsfaktorn avseende Trump-administrationens intentioner och kapaciteter. Men riskbilden under denna rubrik är vidare än så.
Länderna i väst, givetvis inklusive Sverige, har länge talat om ”en regelbaserad världsordning” och en ”europeisk säkerhetsarkitektur”, vilket dels är en skapelse av segrarmakterna i andra världskriget tillsammans, dels, väsentligen, av västmakterna genom segern i det kalla kriget.
Om dessa regler och denna institutionaliserade ordning allt tydligare och alltmer oförblommerat visar sig inte accepteras och respekteras av motparter som ”Global East” respektive, i det svårare fallet, ”Global South” har världen de facto berövats gemensamma spelregler och ett gemensamt normsystem, som under efterkrigstiden har varit likare och grund för fredlig lösning av tvister. Adderas därutöver frånvaron av ett fungerande säkerhetsråd i FN med minskad handlingskraft (även i FN-institutionerna i övrigt), ett fungerande euro/transatlantiskt forum som OSSE, och att det sista forumet för samtal USA/Ryssland om vapenkontroll på kärnvapenområdet (New Start) riskerar att inte förlängas fr o m 2026 samtidigt som risken för kärnvapenspridning i högsta grad kvarstår, framtonar en bild av ett globalt system i olag, ett dysfunktionellt system. Detta både till följd av det skenande förloppet och till följd av trenden mot bortfall av gemensamma spelregler. En systemkollaps med svårbedömda konsekvenser går alltså inte att utesluta, också vad gäller konfliktspridning och krigsrisk, avsiktlig eller oavsiktlig, även för svenskt vidkommande.
Mot denna risk står sedan de krafter och intressen som även i ett ”regellöst” och ”skenande” globalt scenario har vilja och förmåga att verka för ett återställande av strategisk stabilitet och åtminstone minimal samverka; rörande rädslan för kärnvapenkriget och för klimathotet, behovet av fungerande världshandel, det ekonomiska egenintresset, mm.
Kriget i Ukraina dimensionerande för det svenska totalförsvaret
Det dimensionerande hotet för totalförsvaret konstitueras av ett Ryssland med obrutna imperieambitioner. Kriget i Ukraina utgör därvid en viktig faktor för bedömningen av hur akut hotet kan vara. Därav betydelsen av det amerikanska presidentvalet och frågan huruvida Trump-administrationens Ukraina- och Rysslandspolitik, ännu oklar i sina konturer, kommer att innebära en avveckling/minskning av Biden-administrationens relativt helhjärtade militära och ekonomiska stöd till Zelinskys Ukraina.
Fortsatt gäller – men mer om detta nedan – att Ukrainas allierade i väst i grunden och väsentligen ställts och ställs inför ett krävande val mellan tre strategiska huvudalternativ:
- Minska stödet och riskera att Ukraina förlorar och Ryssland faktiskt till sist vinner (oavsett definition) – med de säkerhetspolitiska konsekvenser detta skulle medföra för Europa, och världen,
- eller bibehåll stödet (och restriktionerna) ungefär som hittills – och riskera ett utdraget fler- eller mångårigt utnötningskrig med stort lidande för det ukrainska folket,
- eller utöka stödet kraftigt för att möjliggöra en krigsavgörande ukrainsk frontframflyttning (”seger”, eller i varje fall påtagligt stärkt förhandlingssituation) – med det där inbyggda problemet att bedöma i vilken utsträckning Putins hot att i en sådan situation radikalt eskalera konflikten ska tas på allvar. Just nu ser vi ett ökat internationellt intresse för att trots allt börja sondera möjligheterna till förhandlingar om vapenvila och fred. Därmed närmar man sig frågan om Ryssland i slutändan kommer uppfattas ha belönats för sitt anfallskrig. Uppenbart är att västliga säkerhetsgarantier, som exemplet ”Budapest memorandum” från 1994 åskådliggör, i framtiden då riskerar att betraktas med stor skepsis bland andra stater som för närvarande litar till USA:s stöd och amerikansk avskräckning för sin säkerhet
Det ryska aggressionskriget mot Ukraina passerade under senhösten 2024 och inför sin tredje krigsvinter sin 1000-dags gräns, detta att jämföra med den vecka eller så som Vladimir Putin torde ha trott och planerat för när han inledde sin så kallade specialoperation. Det ukrainska motståndet har – med tillväxande västligt stöd – således uppvisat en enastående uthållighet. Samtidigt har kriget kommit in i den tredje krigsvintern med ihärdigt ryskt bombardemang av kritisk ukrainsk infrastruktur och energiförsörjning – samt terrorbombningar riktade mot civilbefolkningen liknande de som genomfördes under andra världskriget.
På krigets dag 1000 skedde därtill upptrappning genom Bidens senkomna beslut att tillåta Ukraina att använda den långräckviddiga ATACMS-missilen djupt (max 300 km) in på ryskt område – och den ukrainska arméns omedelbara utnyttjande av denna förmåga. President Putin svarade omgående genom att underteckna en skärpt doktrin för användning av kärnvapen. Den innefattar att kärnvapen kan användas även vid ett angrepp från en icke-kärnvapenstat (läs Ukraina) som aktivt stöds av en kärnvapenmakt (läs USA, men också Frankrike och Storbritannien). USA har således passerat flera ryska röda linjer om man inkluderar det samtidiga beslutet att tillhandahålla ytterligare ett militärt stödpaket om 275 mrd USD, samtidigt som den ryske ledaren presenterar det faktiska läget som casus belli för insats av kärnvapen.
Biden-administrationens beslut får ses mot bakgrund
- av den ryska sidans tillförsel till Kursk-fronten av mer än 10 000 man nordkoreansk trupp och den horisontella utvidgning och upptrappning av konflikten som detta innebär,
- av den ukrainska sidans uppenbart sviktande militära kapacitet att hålla ställningarna i Donbass men också i Kursk-området.
Frestelsen att deklarera detta läge som en akut risk för direktkonflikt mellan USA/Nato och Ryssland (med bundsförvanter av olika slag och grad) dämpas rimligen av den nu snart treåriga erfarenheten av retorik kopplad till kärnvapenhot och strömhopp över ryska röda linjer och åtföljande reducering av trovärdigheten.
Ukrainsk motståndskraft, militär och samhällelig, tillsammans med västlig stödvilja och samlad västlig avskräckning i alltså nu mer än 1000 dagar förmått stå emot en konstant rysk anstormning, till lands, till sjöss och i luften, så att det i praktiken uppstått ett slags utnötningskrig utan väsentliga förskjutningar i den frontlinje som i krigets tidiga skede uppstod efter inledande ryska framgångar. Man kunde också använda ordet utmattningskrig, med tanke på de enastående ryska förlusterna i soldater och materiel men också på allt det som det brutala kriget kostat den ukrainska nationen i militära och civila offer, i materiell och infrastrukturell ödeläggelse, mm.
De snart tre årens krig har i hög grad handlat om en uthållighetsduell och en avskräckningsduell, dels mellan Ryssland och Ukraina bilateralt, dels mellan dessa länder med stöd av andra länder. Ryssland har sedermera stöttats i varierande grad av partners som Kina, Iran och Nordkorea, och Ukraina av USA/Nato/”väst”.
Uthållighetsduellen har å ena sidan handlat om ukrainsk motståndskraft och viljan och förmågan i väst att uthålligt stödja denna. Allt ställt mot uthålligheten i den ryska förmågan att ställa om till krigsekonomi och krigsproduktion, hitta alternativa avsättningar för sina olje- och gastillgångar, och reducera verkan av västliga sanktioner av olika slag.
Avskräckningsduellen, å andra sidan, är en treårig historia om ömsesidiga strävanden att åstadkomma avskräckning På rysk sida har detta främst manifesterats i återkommande hot om användning av kärnvapen (se ovan) och olika röda linjer för att bromsa eller hindra ökningen av de västliga stödinsatserna, kvalitativt och kvantitativt. På västlig sida sågs först det misslyckade försöket att avskräcka Ryssland från att angripa Ukraina, därefter (den, hittills, lyckade) satsningen på att förstärka den militära styrkan och beredskapen längs Natos östra flank för att avskräcka Ryssland (och Belarus) från varje form av militärt angrepp på Nato-länders territorium. Därefter har det skett strömhopp över en rad befarade eller uttalade ryska röda linjer rörande olika vapensystem, nu senast ATACMS (och brittiska Storm Shadow) och anti-personella landminor. I dessa fall är det snarast en fråga om att trotsa eller ignorera rysk avskräckning. I avvaktan, således, på eskalationseffekt till följd av rysk vilja och förmåga att respondera/retaliera på detta steg.
Det visade sig sedermera att det ryska svaret, förutom allmänt hållna retoriska hot, konkret skulle handla om dels en demonstration, i Dnipro, av en ny hypersonisk, långräckviddig och kärnvapenkapabel missil, ”Oreshnik”, med multipla stridsspetsar (”MIRV”), och dels en generell upptrappning av luftkriget över Ukraina och av markoffensiven både längs den långa fronten i Ukraina och mot ukrainska ställningar i det av Ukraina erövrade Kurskområdet inne i Ryssland.
Slutet på kriget ses därför nu på västlig sida snarare i termer av en stärkt ukrainsk förhandlingsposition inför förhandlingar än en ”total seger”.
I förväntan på att tillträdande presidenten Trump skulle tillkännage sina intentioner och sin (eventuella) planering ser sig ett antal aktörer som nämnts nödsakade att utnyttja tomrummet och ovissheten genom försök till att flytta fram sina positioner, i sig potentiellt destabiliserande.
På rysk sida observerades alltså en allmän intensifiering av krigföringen, på olika plan, parallellt med relativt tydliga markeringar av intresse från Putins och Kremls sida för samtalskontakter med tillträdande Trump och hans administration. Detta kunde ses som en slags svar på Trumps olika uttalanden om vikten av en fredsöverenskommelse och hans explicita kritik mot den avgående Biden-administrationens beslut att tillåta att amerikanska (och därmed västliga) långräckviddiga missiler får insättas av den ukrainska sidan mot mål på ryskt territorium.
Samtidigt, på västlig sida, har det väsentligen rört sig om vad som har benämnts ”Trump-proofing”, alltså strävan på olika områden och nivåer att genom snabba stödbeslut tillse att ett slags fait accompli skapas före maktskiftet i USA, dvs att binda upp maximala stödnivåer som uppbackning av det ukrainska försvarskriget och på så sätt mildra effekterna av en eventuell/befarad mer eller mindre radikal kursomläggning fr o m maktskiftet den 20 januari 2025.
Detta västliga arbete har skett och sker på tre aktörsnivåer:
- Dels har det handlat om avgående Biden-administrationens forcerade arbete med att i konkreta åtgärdspaket – i tid – omsätta de stödvolymer som redan, om än efter långvarig fördröjning, beslutats av den splittrade kongressen, hela tiden med osäkerhet om huruvida detta skett med tillträdande Trump-administrationens införståddhet och vilja till fullföljande.
- Dels har det rört sig om påskyndade beslut inom Nato respektive EU – senast vid EU:s toppmöte i mitten av december – för att säkerställa politiskt maximal handlingsfrihet vad gäller Ukrainastödet, inklusive tydligast möjliga signaler i den ömtåliga utvidgningsfrågan, EU respektive Nato.
- Och dels har europeiska Nato och Biden-administrationen överenskommit om att den operativa ledningen av det militära stödet till Ukraina (Ramstein) nu handhas av Nato, inte USA.
Till detta kommer motsvarande stödbeslut på nationella nivåer. För svensk del har det i samband med försvarsbeslutet handlat om den delikata balansgången mellan svenska försvarsbehov och det bilaterala militära och civila stödet till Ukrainas försvarsstrid.
Det västliga arbetet har behövt utföras i ett känsligt läge vis-a-vis en Trump-administration vars återkomst till Vita Huset, med tydligt stöd i kongressen, har utvecklats under året. Från något hypotetiskt till något fullt möjligt till (efter valutgången) något säkert, med åtföljande ökning av tvånget att hantera transitionen i största möjliga öppenhet och samordning gentemot det tillträdande teamet. Detta har varit en delikat balansgång, inte minst för president Zelinsky.
Året 2024 har således utmynnat i stora frågetecken vad gäller den fortsatta utvecklingen av Rysslands katastrofala krig mot Ukraina. Blir det :
- fortsatt eskalation (horisontell och/eller vertikal),
- eller långvarig frysning
- eller någon slags kursändring i förhandlingsriktning.
Det har länge stått klart att i ett scenario konsekvensen av maktskiftet blir en tydlig minskning av det amerikanska stödet, relativt omgående eller på längre sikt. Utmaningen för europeisk politik blir då att mobilisera ekonomisk vilja och förmåga att kompensera för det amerikanska bortfallet. Det är en nödvändighet om en slutlig rysk seger skall kunna förhindras, med för europeisk säkerhet utomordentligt allvarliga följder.
Beredskap att hantera en sådan ytterst krävande situation måste skapas och bibehållas i Europa. Om detta råder det numera stor enighet, även om en tillträdande Trump-administration skulle dröja länge, kanske ett år eller mer, med att ge slutligt besked om hur och var man står i denna ödesfråga. En fördröjning som kanske är en följd av allehanda distraktioner i andra delar av världen och/eller på hemmaplan, eller till följd av allehanda förhandlingsutspel.
Detta är ett scenario, det finns fler. Ett annat är möjligheten att Trump överraskar världen genom ett tydligt ställningstagande till Ukrainas försvar, även om ställningstagandet i grunden handlar om ett förhandlingsutspel, kanske med hög grad av riskbenägenhet.
Sammantaget kan knappast 2025 undgå att bli ett dramatiskt år, för svensk, europeisk och även global säkerhet där Ukrainafrågan är central.
Mellanöstern
Också i det brutala kriget i Mellanöstern mellan Israel och dels Hamas i Gaza, dels shiamuslimska Hizbollah i Libanon, dels houthierna i Jemen och diverse shiamuslimska och Iranstödda miliser i Syrien och Irak, dels själva staten Iran – är det fråga om en konflikt med hög risk att sprida sig regionalt och potentiellt även globalt.
Redan i det läge som förelåg mot slutet av 2024 i regionen fanns tydliga kopplingar till den globala nivån. Ett läge som under hela krigsåret föranlett en nervös amerikansk storsatsning på avskräckning – främst av Iran – genom storskalig militär närvaro, både i östra Medelhavet och Persiska viken och genom specialstyrkor i känsliga markavsnitt i Syrien och Irak. Det gällde då främst de jemenitiska houthiernas beskjutning av civil fartygstrafik i Röda havet – med Israels angrepp på Hamas i Gaza som förevändning och med svåra konsekvenser för världshandeln genom att betydande delar av den globala sjöfarten tvingades undvika den kortare vägen genom Röda havet-Suezkanalen och i stället ta den kostsamma och tidsödande omvägen runt Afrika. Detta blev ett ihållande problem, trots omfattande amerikanska (m fl) militära motangrepp . Houthierna uppvisade därvid en överraskande uthållighet och (Iran-försörjd) militära kapacitet, främst avancerade drönare.[5]
Det gällde också utvecklingen av det militära samarbetet mellan Ryssland och Iran, inkluderande iranska leveranser till den ryska krigföringen i Ukraina av betydande mängder av drönare av typen Shahed. Således finns det en direkt koppling mellan krigen i Mellanöstern och Ukraina och en manifestation av det framväxande samarbetet mellan länderna i axeln Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran.
En ytterligare fråga med globala ringverkningar var vid årsslutet den internationella brottsdomstolens (ICC) dramatiska besked att åtala och utfärda arresteringsorder mot inte bara Hamas-ledare utan också Israels premiärminister Netanyahu och före dettta försvarsminister Gallant. Det innebär en internationellt rättslig skyldighet för de 124 signatärerna av Rom-traktaten att arrestera de utpekade vid ett besök i dessa länder. Beslutet, som i sig innebär ett underkännande av Israels egen juridiska kapacitet (vilja och förmåga) att hantera ärendet internt, ställer på sin spets grannlaga frågor rörande tilltro till och hållfasthet i principen om ”en regelbaserad världsordning”. Likaså blir dess hantering i förestående diplomatiska dragkamp ett viktigt inslag i kommande års geopolitiska konfliktstruktur. För länder i väst, som till skillnad mot USA och Israel faktiskt undertecknat Romtraktaten, handlar det också i hög grad om ”double standard”-dilemmat, inte minst med tanke på att även Putin stämplats av ICC. Till detta skall läggas att Israels krigföring, först i Gaza men sedermera också i Libanon (m fl platser), samtidigt granskas i FN-organet ICJ, International Court of Justice.
Detta – risken för internationell pariastämpel – understryker tillsammans med komponenten fortlöpande vapenleveranser Israels snarast tilltagande beroende av uppbackning av USA. Det i sin tur har förhöjt frågans betydande känslighet i amerikansk inrikespolitik, särskilt i en valkampanj som hösten 2024.
Det bör här erinras om att den bredare om än inte fullskaliga regionala konflikten i Mellanöstern ända från starten den 7 oktober 2023 – i grunden har handlat om just Gaza-kriget och den internationella dragkampen om ett eld upphör. Houthier, Hizbollah och Iran-stödda miliser har samfällt konsekvent deklarerat (och verifierat detta under ett kortare eld upphör i december 2023) att krigföringen upphör vid ett eld upphör. Och mycket av både krigföringen, i både Gaza och Libanon, och diplomatin kring det har varit en fråga om svårigheten att få till stånd ett eldupphör, som start och utgångpunkt för ett komplicerat vidare spel om krigets avveckling. En avveckling som utgör grund för ett nödvändigt arbete med att undsätta drabbade civila och att få till stånd utväxling mellan främst israelisk gisslan i Gaza och ett antal palestinska fångar i israeliska fängelser.
Trots betydande amerikanska, qatariska och egyptiska medlaransträngningar för att åstadkomma det extremt angelägna eldupphöret, inklusive anmärkningsvärda elva besök i regionen under detta enda år av utrikesminister Blinken, hade detta avgörande delmål vid i slutet av 2024 ännu inte uppnåtts, till närmast total frustration från alla inblandades sida. Se dock nedan om eldupphör i Libanon.
Orsak till detta kan sägas ha varit i grunden tvåfaldig, dels oförenligheten mellan de stridande parternas krigsmål – total seger för Netanyahus del, organisationens överlevnad för Hamas´del, dels Biden-administrationens gradvis minskande inflytande över Netanyahus agerande. Till det kom svårigheten att i valkampanjen hemma på minsta sätt avvika från huvudlinjen om att politiskt och militärt stå bakom Israel, även ett Israel under Netanyahus ledning i ett internationell minst sagt kontroversiellt krig. Ett krig sedermera därtill vidareutvecklat till Libanon och uppgörelsen med Israels andra fiende i närområdet Hizbollah – och det därvid tillväxande internationella ifrågasättandet av vad som konstituerar rätten till självförsvar och ett rättfärdigt krig. Siffrorna för mänskliga förluster och raserad infrastruktur i särskilt Gaza förskräcker och chockerar även Israels vänner i världen.
Trump förväntas när han tillträder föra en än mer pro-israelisk (och anti-iransk, eventuellt också anti-palestinsk) politik, väsentligen ett fullföljande av vad som prövades under ”Trump 1.0”. Det välkomnas såtillvida av överlevnadskonstnären Netanyahu som är mindre intresserad av att tillmötesgå en avgående Biden, trots att denne brett internationellt anses vara något av historiens mest pro-israeliske USA-president.
Inför 2025 står det klart att Hamas´ brutala angrepp den 7 oktober 2023 och Israels efterföljande massiva och mänskligt förödande krigföring i väsentliga avseenden har ändrat den strategiska balansen i det alltid känsliga Mellanöstern.
Å ena sidan har den israeliska, av USA konsekvent stödda, krigföringen varit framgångsrik, utifrån de deklarerade krigsmålen, genom att näst intill militärt krossa Hamas i Gaza, till synes allvarligt reducera Hizbollahs militära kapacitet i Libanon, återställa viss avskräckningsförmåga gentemot houthierna i Jemen och shiamiliserna i Syrien och Irak och, särskilt viktigt, till synes (och med amerikansk backning) avskräcka Irans trängda ledning från en länge väntad militär vedergällning. Och detta har åstadkommits utan att behöva hänvisa till den ultimata avskräckningen, kärnvapeninnehavet. Möjligen kan Donald Trump se fram mot att bidra till ytterligare mått och steg för att säkra den till synes segerrike Netanyahus politiska överlevnad, mot alla odds, inklusive protester från gisslanfamiljer och hot om ansvarsutkrävande för fiaskot 7 oktober 2023. Kan det leda till att Netanyahu, för att stärka sin popularitet, väcker frågan om att formellt inkorporera Västbanken i Israel?
Det avtal om eld upphör som i slutet av november till sist slöts mellan (de extremt motsträviga) parterna i detta senaste libanesiska krig genom amerikansk/fransk medling innebar stor humanitär lättnad – och visst hopp om att även Gazakrisen äntligen kunde landa ett motsvarande avtal – men samtidigt en stark oro för efterlevnad och implementering.
Å andra sidan finns allt som talar för fortsatt dramatik i Mellanöstern, även för en president Trump som kan förmodas eftertrakta äran av någon form av större, freds- och stabilitetsuppgörelse i regionen som helhet, inklusive Iran. Frågorna om vad som ska ske härnäst, i både Gaza och Libanon (och i Israel), är gigantiska i komplexitet och svårlösthet. Svar saknas redan när det gäller frågan om styrningen av Gaza efter slutligt eld upphör och slut på kriget, och det handlar då både om israeliska svar och internationella svar. Uppgiften att – äntligen – undsätta miljoner Gaza-bor som i mer än ett år utsatts för krigets och svältens ansikte saknar motstycke. Jämförelser görs med Dresden, Mosul och Groszny, men de torde halta. Och vad ska ske med palestinierna i Västbanken? Och hur ska staten Libanon, hårt drabbad redan före kriget av år av katastrofer, kunna återfinna någon form av stabilitet och statlig normalitet, med eller utan ett mer eller mindre besegrat Hizbollah.
Internationell diplomati talar nu mycket om nödvändigheten av att trots alla uppenbara hinder och svårigheter igångsätta en process, en trovärdig process, mot en politisk lösning Den lösning som finns är bara en tvåstatslösning på Oslo-avtalets grund, vilket även den avgående Biden-administrationen anser. Detta kräver numera också intilliggande arabstaters medverkan, inte minst Saudiarabiens, vars fysiska medverkan i varje form av normalisering och återuppbyggnad ses som en förutsättning för minimal framgång. Samtidigt klargör Israel allt tydligare, i ord och handling, att det nu, om inte förr, är dags att lägga tvåstatslösningen på glömskans hylla.
Tillkommer så variabeln Iran och de blandade signaler som numera utgår från Teheran, nu under en president, Masoud Pezeshkian, som är klämd mellan ayatollavälde och ICRG-maktspråk (och hot om hårda tag under Trump). Han försöker befria sitt land från sanktioner och sanktionshot och antyder vilja till de-eskalering och nukleära samtal, dock med bibehållet hot om vedergällning.
Den 27 november 2024 nåddes omvärlden av nyheter om att de rebellgrupper – under dominans av ”jihadistiska” Hayat Tahrir al-Sham (HTS) – som alltsedan 2016 hållit stånd mot den ryskstödda Assad-regimens upprepade attacker i provinsen Idlib i nord-västra Syrien under visst turkiskt beskydd hade genomfört ett blixtangrepp på storstaden Aleppo. På kort tid hade de intagit staden och dragit vidare söderut, via Hama och Homs mot huvudstaden Damaskus. Detta var upptakten, och inom bara ett par veckors förbluffande snabb utveckling hade det HTS-ledda rebellupproret, inför en häpen omvärld i öst och väst, lett till Sunnirebellernas snabba seger och Assad-regimens kollaps och fanflykt. Likaså till de stödjande aktörernas, Rysslands, Irans och libanesiska Hizbollahs, tillbakadragande – alltså en total geopolitisk omkastning på mycket kort tid. Detta är en ny utmaning för avgående Biden- och tillträdande Trump-administrationer i en redan ansträngd regional kontext. I princip är det frågan om oavslutade krig i Gaza och Libanon och med ett oavslutat spänningsförlopp mellan regionens militära huvudrollsinnehavare, Israel och Iran.
Assad-regimens kollaps innebar sammantaget en ytterligare stor förändring på kort tid av regionens säkerhetsstruktur och avskräckning. Följden blev en glädje för regimens alla offer på hemmaplan och i omvärlden, Irans (och Hizbollahs, m fl iranska proxies i Syrien och Irak) och Rysslands försvagade ställning i regionen, och de Sunni-islamska väpnade krafternas förbluffande snabba om än osäkra maktövertagande. Det går nu att preliminärt tala om det stora och sargade Syrien och dess kommande experiment i stats- och nationsbyggande som innehavare av nyckeln till den vidare regionala utvecklingen. Denna sattes i rörelse och i brand den 7 oktober 2023, med Israel och Turkiet som synbarliga nettovinnare, tills vidare. Samtidigt innebär Assad-regimens fall att det finns risk att europeiska jihadister nu återvänder till Europa för att där genomföra nya terrordåd.
Sammantaget: även för en tillträdande president Trump kommer med säkerhet Mellanöstern att vara en krutdurk – utöver den krutdurk som regionen alltid varit – som ställer stora och allvarliga frågor om det amerikanska ansvarets art och grad. Globalt och historiskt sett handlar det ju om ett inflytandemässigt försvagat USA som dock riskerar att dras in snarare mer än mindre i ett turbulent område där parterna tycks eftersträva en slags normalisering. Det handlar om Iran och Saudiarabien, delvis genom proaktiv kinesisk förmedling, , USA förutan och vid sidan av Trumps tidigare diplomatiska triumf, Abraham Accords – som i grunden handlade om sunni-israelisk normalisering.
Mellanöstern fortsatta krisutveckling påverkas av och påverkar det intilliggande krisområdet Afrikas Horn som i sin tur gränsar till ett förödande krig i Sudan, m fl internationella utmaningar.
En långsiktig risk för det tredje världskriget: Sydostasien/Taiwan
Kinas globala expansion, särskilt till havs, är en av detta århundradets viktigaste trender. Det handlar om en diktatur med stora resurser som är fast beslutet att återta rollen som Mittens Rike i global mening. Politiken innebär en långsiktig utmaning av USAs ställning som den globala sjömakten. Vare sig man misslyckas eller lyckas kommer detta att få viktiga konsekvenser – även för Europa och Sverige.
Att konkurrensen med USA också är i hög grad virtuell, omfattande en rasande snabb AI-utveckling, understryker allvaret ytterligare. För Trumpadministrationen förestår en oerhört komplicerad uppgift att navigera också i frågor gällande avvägningen av sanktioner, tullar, investeringsrelaterade beslut, etc. Hur Europa förhåller sig och agerar i denna giganternas positionering blir centralt inte bara för EU utan i hög grad för USA med dess stora behov av allierade inom detta område.
President Xi Jinping har slagit fast att bygga upp en sjömakt ”är av stor och långtgående betydelse för att främja en hållbar och sund ekonomisk utveckling, värna om nationell suveränitet, säkerhet och utvecklingsintressen, förverkliga målet att slutföra byggandet av ett välmående samhälle och därefter förverkliga den kinesiska nationens stora föryngring.” Vidare lägger Kinas militära strategi från 2015 fast att: ”Den traditionella mentaliteten att land väger tyngre än hav måste överges, och stor vikt måste läggas vid att förvalta haven och oceanerna och skydda maritima rättigheter och intressen”. Detta är lite ironiskt eftersom den kinesiska politiken just begränsar friheten till havs.
Det kinesiska målet omsätts i en exempellös upprustning av den kinesiska marinen. Denna är redan nu världens största även om den inte än kvalitativt sett kan mäta sig med den amerikanska. Nya fartyg sjösätts i hög takt. Vid sidan av örlogsmarinen finns världens största kustbevakning och en maritim milis med ”militäriserade fiskefartyg”, ett slags aggressivt marint hemvärn.
Kina är också allt mer aktivt i Arktis. För närvarande är fem nya isbrytare under byggnad. Det strategiska målet här anges vara ”För att utveckla Arktis kommer Kina att förbättra kapaciteten och förmågan att använda tillämpad arktisk teknik, stärka teknisk innovation, miljöskydd, resursutnyttjande och utveckling av sjöfartsleder i Arktis, och bidra till den ekonomiska och sociala utvecklingen i Arktis, förbättra levnadsvillkoren för lokalbefolkningen och sträva efter gemensam utveckling.” Exakt hur den svenska och norska befolkningen norr om polcirkeln skall få bättre sociala förhållanden tack vare Kinas expansion är dock oklart.
Under senare år har Kinas flotta också varit aktiv i Atlanten, Medelhavet och Östersjön. Kina strävar efter att verkligen skapa ett Mittens Rike där omgivande länder är någon form av vasaller. The Belt and Road Initiative eller One Belt One Road (OBOR) är ett viktigt instrument. Kinesiska intressen har gjort stora investeringar i viktiga hamnar som Hamburg och Pireus. På andra ställen som i Colombo (Sri Lanka) kontrolleras hamnar nu av kinesiska intressen. På ytan gäller det civila ekonomiska intressen men det är uppenbart att en civil hamn relativt lätt också kan bli en marinbas. Den kinesiska framstöten avseende Lysekil 2018 – ”Kinekyl”- bör nog ses mot denna bakgrund. Med sin allt större närvaro i europeiska farvatten och i Atlanten behöver Kina en marin bas på europeisk sida av det asiatiska fastlandet.
Taiwan-frågan bör ses i detta ljus.
Oavsett Donald Trumps ”möjlighetsfönster” närmaste år enligt vad som anförts ovan kan konstateras att hans fulla mandatperiod täcker det i Sydostasien och världen i stort kritiska året 2027. Det är det år då Kinas starke man och president Xi Jinping beordrat Kinas snabbt tillväxande krigsmakt att stå redo med militär kapacitet att (kunna) erövra Taiwan. Taiwan-frågan inrymmer således alla möjligheter att utvecklas till den allra största och mest globalt dominerande säkerhetsutmaningen under Trumps mandatperiod, snarast oavsett utvecklingen av krigen i Ukraina och Mellanöstern.
Bakgrunden till detta är att Taiwan-frågan redan i sig utgör ett utmanande taktiskt och strategiskt dilemma för USA. Samtidigt innebär Kinas militära (och politiska) makttillväxt i en multipolariserad global kontext ett växande hot mot USA regionala allierade, Japan, Sydkorea, Filippinerna och Australien, länder som därtill är hotade av Nordkoreas aggressiva retorik, avancerade kärnvapenambitioner och nu inledda försvarssamarbete med Ryssland i kriget mot Ukraina. Dessa fyra länder har därför de senaste åren reagerat genom inte minst en kraftig militär upprustning och genom intensifierat försvarspolitiskt samarbete med varandra – och med det allierade USA. Man kan således konstatera att regionen kännetecknas av en tydlig eskalering och en snabb dynamik, med allvarliga globala säkerhetsimplikationer.
I denna miljö är det en till sannolikhet gränsande möjlighet att det är just Taiwan-frågans egen dynamik, inför ”ödesåret” 2027 eller dessförinnan, som representerar den tändande gnistan och den stora krigsrisken. Men på global nivå handlar relationen Kina-USA om en fortsatt – säkerhetspolitiskt ambivalent – balansakt mellan det ömsesidiga ekonomiska beroendets intresse av (visst minimalt) samarbete och den militär- och geopolitiska konkurrensens risk för och frestelse till även väpnad konflikt, en konflikt med kärnvapenkonsekvenser.
Under Biden-administrationen skedde i Taiwan-frågan en om än kanske inte dramatisk så dock påtaglig eskalering. Det var en process av action-reaction, innehållande dels satsningen på alliansförstärkning och militär upprustning av och med allierade, dels en tendens till förskjutning av den amerikanska politiken, bl a genom den förra talmannen Nancy Pelosis besök och Joe Bidens svar ”ja” på en fråga om USA avser att försvara Taiwan vid ett kinesiskt angrepp. Även Lai Ching-tes valseger och hans mer oförblommerade självständighetsretorik var en del av denna process. Följden blev tydligt upptrappade militärpolitiska kinesiska reaktioner på alla amerikanska och taiwanesiska signaler med vad som kunde tolkas som ifrågasättande av den hittills gällande, men över tiden alltmer grannlaga, amerikanska ”One China”-politiken.
Det mått av eskalering som detta sammantaget omfattade belyste det amerikanska dilemmat: hur, och hur länge (inför 2027) bibehålla hittillsvarande ”strategiska tvetydighet” – att bistå Taiwan med relevant försvarsförmåga. Samtidigt som man så länge det går skjuter upp att tydligt besvara frågan om hur USA kommer att agera vid ett kinesiskt angrepp på ön, oavsett angreppets form i tid och rum.
Taiwans befolkning, kluvet mellan förespråkare för anti-kinesisk trotsighet och dem som fruktar den kinesiska vreden och tvivlar på den amerikanska viljan och förmågan till relevant stöd, utsätts under tiden för en hårdnande kinesisk hybridkrigföring.
Ytterligare en faktor som måste vägas in vid analysen av en eventuell konflikt som skulle beröra Taiwan är de globala konsekvenser med kopplingar till AI-konkurrensen som avbrutna leveranser av halvledare från TSMC (Taiwan Semiconductor Manufacturing Company) skulle kunna leda till. TSMC står i dag för i storleksordningen 50 % av världens behov av chips och 90 % av de mest avancerade chipsen. De flesta företag som är beroende av chips i sina produkter: tillverkare av mobiltelefoner, bilar, datorer, termometrar, spisar, granater, mm skulle få extrema problem med att upprätthålla sin produktion. Sannolikt skulle ett längre avbrott i chipsleveranser från Taiwan få stora återverkningar på världsekonomin. Här bör noteras att även Kina är starkt beroende av importerade taiwanesiska chips för sin industri.
Lägger man till detta den separata och säregna Nordkorea-faktorn framtonar bilden av en säkerhetspolitisk/geopolitisk arena upptagen av en närmast extremt riskfylld dynamik. Och stor ovisshet även inför den närmaste framtiden. En säker prognos om den kommande utvecklingen saknas. Kraftfulla inslag av nervkrig kommer dock med all säkerhet att dominera bilden, liksom flerfaldiga exempel på processer med ömsesidig avskräckning och en duell mellan avskräckning och motståndskraft, på olika nivåer.
Donald Trump ärver således ett komplicerat politikområde från sin företrädare Biden vars politik visserligen – trots Ukraina och Mellanöstern – signalerat prioritering av denna arena. En politik som skördat betydande framgångar inom området alliansstärkande (och, indirekt, befästande av NPT-regimen, givet japanska och sydkoreanska frestelser), men likväl ett politikområde fylls av utmanande policyöverväganden, och dilemman.
Det betyder att även på detta område världen nu, inte utan oro, inväntar svaret på frågan om vad en Trump och hans tillträdande administration ska ha som strategi och taktik i denna konfliktladdade, om än inte direkt krigsdrabbade, region. Grunden för omvärldens bedömningar och gissningar är dels erfarenheterna från ”Trump 1.0”, dels vad som kunnat utrönas från och intolkas i årets valkampanj. Minnesgoda erinrar sig från mandatperioden 2016-20 å ena sidan blandade och motsägelsefulla episoder av personliga möten med Xi Jinping i Mar-A-Lago och Kim Yong-un vid stilleståndslinjen och i Vietnam, och å andra sidan hökaktigt tal om ”the Chinese pandemic” respektive ”fire and fury”. Men att döma av vad som sagts i valkampanjen och valet av medarbetare (inte minst utrikesministern Marco Rubio) förestår under ”Trump 2.0” en snarast ytterligare förhårdnad amerikansk Kina- och Sydostasien-politik. En stor tveksamhet finns dock med stor tveksamhet vad gäller den allianspolitiska delen av en sådan politik. Det gäller villkorande betalningskrav eller engagemang och solidaritet. Det torde vara frågor man grunnar över i Seul, Tokyo, Manilla och Canberra samt i och Dehli.
Men vad betyder MAGA- och ”America first”-politiken för Taiwans oroliga befolkning? Tydligt svar avvaktas, men signalerna från den amerikanska valkampanjen har varit på det hela taget illavarslande. Det har låtit, och har av taiwaneser uppenbarligen tolkats, som att utmanande, för att inte säga farliga, tider förestår. Att Trump kritiserat Biden för svaret ja på frågan om huruvida USA avser att militärt försvara Taiwan vid ett eventuellt kinesiskt angrepp – det uttalande som Bidens medarbetare sedermera i och för sig tonade ner – är en sak. Man kan här tala om ett förtydligande och återställande av klassisk, klassiskt tvetydig, amerikansk linje, men det sker i en ny kontext av upptrappat dilemma. Härvid framstår det som uppenbart att den pågående dynamiken bilateralt mellan Kina och Taiwan och i den vidare regionen kommer att fördjupa och försvåra det amerikanska dilemmat, eller balansgången. Och Trumps valkampanjsignaler, för övrigt liknande dem som riktas mot Europa, om att Taiwan inte kan förvänta sig en ”free ride” och frikostigt och ovillkorat amerikanskt stöd tycks indikera en tillspetsad situation i en synnerligen känslig region.
Så långt den sydostasiatiska arenan. Det finns kopplingar finns som vi konstaterat till Europas närhet genom samarbetet, på olika nivåer och i olika format, mellan Kina och Ryssland och mellan Nordkorea och Ryssland. I båda fallen dessutom, genom den amerikanska säkerhetspolitikens involvering, ovissa kopplingar– till följd av Trump-faktorn, liksom i Mellanöstern.
III. Västvärldens SV-A-R
Västvärldens svar på utmaningar och hot
Vi utgår i det följande från antagandet att den nya amerikanska administrationen kommer att försöka fokusera i första hand på Kina. Uppgiften är på medellång och särskilt på längre sikt så stor att den förutsätter samarbete mellan USA och likasinnade länder, inom och utanför Nato. Fokus på Kina leder till att amerikanska mer begränsade resurser avsätts till Ukraina och att Israel får maximal handlingsfrihet i Mellanöstern, samtidigt som en vidare upptrappning och utvidgning av kriget riktning Iran så långt möjligt undviks.
Den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 24 februari 2022 har provocerat fram en reaktion i väst som sammantaget hittills har avskräckt Moskva från vidare militär aggression mot Nato.
Här är Sveriges och Finlands anslutning till Nato och beslut om att anslå stora ytterligare resurser till totalförsvaret en viktig och för Ryssland kontraproduktiv utveckling.
Kanske mest uppseendeväckande är därutöver utvecklingen i Polen som i stor inrikespolitisk enighet, trots skarp polarisering i övrigt, anslagit mer än 4 % av BNP till försvaret och har betydande amerikansk truppnärvaro på det egna territoriet.
Den polska positionsförskjutningen från en önskad nivå på 2 % till 3% och kanske 4 % inom hela Nato kan mycket väl komma att anammas av den amerikanske presidenten. Det kan inte uteslutas att han kommer att uttala en sådan nivå som en förutsättning i fortsättningen för amerikansk allianssolidaritet.
Det som i väst har uppfattats som ryska framsteg i Ukraina genom annekteringen av Krim och delar av Donbass-området 2014 kan inte skymma det faktum att Ryssland genom Maidan-händelserna samma år förlorade möjligheten att genom en ryssvänlig president påverka utvecklingen i kontrollen över en central del av det tidigare Sovjetimperiet. Nu ser man i Moskva att – trots alla påverkansförsök – också det moldaviska folket röstar – om än med knapp majoritet – för en anslutning till EU.
Frågan är då hur avskräckningen påverkas av Trumps återkomst till makten. Han kommer att från början tvingas hantera ett komplicerat samspel mellan konventionella insatser och nukleära hot som uppföljning till den upptrappning som beskrevs i omvärldsavsnittet ovan.
Stödet till Ukraina – avskräckning och resiliens från ett ryskt perspektiv
Den mest näraliggande frågan för Sverige är USA:s stödet till Ukraina, där presidenten har oinskränkt makt att omedelbart avsluta all pågående verksamhet till stöd för Ukraina och allmänt minska konfliktytorna med Ryssland.
För att kunna göra detta krävs att han trovärdigt kommunicerar avsikten att kraftfullt reagera mot ryska försök att gå vidare västerut. President Trump kommer får man förmoda mot denna bakgrund försöka sätta Ryssland under press för att ett sådant scenario inte skall bli verklighet. Det inkluderar ett krav på att Ryssland ska upphöra att hota om användning av kärnvapen.
Det är dock mycket stora krav på Ryssland som i Moskva kan uppfattas skapa osäkerhet i det egna landet om vägen framåt. En sådan osäkerhet kan tänkas undergräva den ryska regimens stabilitet. Denna bygger på omfattande repression, desinformation och snabb uppbyggnad av förmåga i en krigsekonomi där en järnhård disciplin upprätthålls med hjälp av en stark fiendebild. Om bilden av fienden förändras kan detta påverka förutsättningarna att upprätthålla momentum i krigsansträngningarna. Det innebär att Putin måste försöka noggrant kalibrera hur han vill beskriva relationerna till den nya amerikanska administrationen vilket har blivit tydligt redan i de ryska kommentarerna före Trumps tillträde.
Den amerikanske presidentens handlingsmöjligheter är också begränsade om han håller fast vid ambitionen att inte USA ska engageras ytterligare militärt på marken i Europa och att de amerikanska kostnaderna i Ukraina ska begränsas maximalt.
Trump kan heller inte vara säker på att det är tillräckligt för Putin att konsolidera hittillsvarande territoriella vinster i Ukraina. För Putin är den historiska förlusten den förlorade möjligheten att påverka utvecklingen i Ukraina som helhet 2014 och kontrollen över Sovjetimperiet 1991. Det av Putin upplevda hotet från väst och söder med färgrevolutioner riskerar undergräva den ryska regimens resiliens och existens. Denna ryska hotföreställning kan den amerikanske presidenten endast till en del påverka.
Putin kan också dra slutsatsen att vad Trump kan lova idag kanske inte håller särskilt länge. Även han ser med säkerhet att Trump har ett tidsfönster till sitt förfogande vilket föranleder stor rysk försiktighet.
Det amerikanska beroendet av Europa
Mycket snart kan Trump komma att se sig beroende av samarbeten med europeiska stater för att skapa en ökad trovärdighet i den amerikanska förhandlingspositionen gentemot Ryssland och givetvis också Kina.
Två handlingsvägar kan då framstå som särskilt angelägna att pröva för den nya Trump-administrationen.
- Den första gäller det som kanske upplevs som det största hotet i Ryssland – utvidgningen av Nato och EU – något som i sig både utmanar och avskräcker. Här kan Trump visserligen själv uttala sig som motståndare till en sådan utvidgning framförallt av Nato. Men hur kan Putin veta att den positionen kommer att vidmakthållas av kommande amerikanska administrationer? För att komma vidare på denna punkt krävs överenskommelser med tongivande europeiska länder.
- Det andra gäller möjligheten att ytterligare öka kraven på andelen av bruttonationalprodukten som de allierade måste lägga på försvaret – 3%, 4% eller kanske t om 5%? Detta kräver dock en förhandling, dels bilateralt mellan USA och olika allierade, dels inom Nato. Trump kan till Putin säga att han helst skulle avstå från en sådan ökning, som riskerar att långsiktigt försvåra för Ryssland att bevara någon form av paritet både när det gäller kärnvapen och konventionella vapen. Samtidigt kommer Putin återigen att ställa sig frågan hur detta kommer att följas upp i ett läge då Trump inte längre kan kontrollera situationen.
I ett läge då USA markerar ett minskat intresse för Europa kan visserligen ett antal europeiska stater anse sig behöva öka sina militärutgifter ytterligare. Men det amerikanska inflytandet över hur dessa resurser kommer att användas, till exempel när det gäller inköp av försvarsmateriel från USA, kan begränsas av en ovilja från amerikansk sida att bekräfta gällande säkerhetsgarantier inom Nato. De europeiska Nato-medlemmarnas villighet att militärt stödja USA ”out of area” kommer sannolikt också att påverkas.
Ett försök från Trumps sida att bilateralt förhandla fram fred i Ukraina kan innebära en frysning av konflikter utan egentlig konfliktlösning. Det kommer att krävas ytterligare omfattande förhandlingar med vidhängande praktiska kontrollåtgärder innan man då kan säkerställa att vapenvilan inte utnyttjas av motståndare för att bygga upp ytterligare förmåga och omdisponera resurser.
För Sveriges del är det då av särskild betydelse om Ryssland får möjlighet att återupprusta Leningrads militärdistrikt, inklusive Kaliningrad.
Möjlig konsekvens för norra Europa: ett ökat militärt hot mot Sverige
Sammantaget framstår de amerikanska handlingsmöjligheterna som mycket begränsade i närtid utan ytterligare stöd till Ukraina.
Sverige bör mot denna bakgrund göra värstafallsantagandet att de närmaste åren kommer att innebära en förbättrad rysk styrkeposition som kan leda till ökade militära hot, i värsta fall krigshandlingar, mot Nato och Sverige redan inom något eller några år.
Det kan komma att ta lång tid för Europa och Nato att återta förlorad terräng både bildligt och bokstavligt efter en sådan katastrofal utveckling, om det ens överhuvudtaget är möjligt.
Hot mot samhällelig resiliens – undantagstillstånd i öst och väst?
Det blev under åren 2022 till 2024 möjligt för Sverige att uppnå betydande framsteg på vägen mot närmare gemenskap med likasinnade i västvärlden genom medlemskapet i Nato och bilaterala överenskommelser med USA och andra centrala västliga samarbetspartners. Närmandet byggde i hög grad på en samsyn i Sverige inte bara om stödet till Ukraina utan också, på ett bredare plan, på en värdegrundad känsla av samhörighet i förhållande till det samlade väst, och ytterst på grund av det uppenbara hot som Ryssland utgör . Trenden beskrevs i den säkerhetspolitiska slutrapporten från SES-projektet[6] vid årsskiftet 21/22 på följande sätt:
”Sverige har inte något annat alternativ för överskådlig framtid än att avsevärt tydligare än hittills definiera sig som en del av den de facto i huvudsak västliga värdegemenskap som håller fast vid demokratins, mänskliga rättigheternas och rättsstatens principer. Det gäller också på den globala nivån. Vi måste också förbereda oss för möjligheten att de politiska förutsättningarna för transatlantiskt samarbete på nytt skulle dramatiskt försämras – i ljuset av den pågående omvärldsutvecklingen. Det gäller att nu utnyttja den tid som står till buds för att permanent fördjupa detta samarbete så långt som möjligt genom långsiktiga och juridiskt bindande överenskommelser. Detta hör också till bilden när beslutssystemen på internationell nivå diskuteras. Det är särskilt betydelsefullt från ett svenskt militärt perspektiv.”
Den fråga som många svenskar hoppades att de aldrig igen skulle behöva ställa efter det kalla krigets slut är nu återigen på bordet. Finns det, faktiskt, en hållbar västlig värdegemenskap som överlever det yttre trycket och maktskiften i många av de väststater som är viktiga för svensk säkerhet? Eller upplever Sverige nu en övergång från en värdegemenskap till en mer komplicerad geografi av ömsom gemensamma och ömsom divergerande intressen inom och mellan olika aktörer i väst och i världen i övrigt? Två möjliga utvecklingar framtonar i ett vägskäl. Antingen att omvärldsutvecklingens riktning med en ihållande offensiv av allt fler alltmer tydligt auktoritära stater, och kanske koalitioner av dessa, frampressar en ökad sammanhållning mellan stater som identifierar sig som liberala demokratier (”vi i väst”), eller att denna globala trend tvärtom framtvingar splittring och ideologisk vilsenhet i väst ( mycket beroende på utvecklingen i USA).
Tidigare utgick vi från att grunden för vår säkerhet byggde på Sverige som en del av en västlig värdegemenskap när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Nu är det inte bara stater i krig som är på god väg in i ett undantagstillstånd när det gäller dessa principer, det kan också hända i flera länder i väst.
Att Ryssland misslyckades med att initialt invadera hela Ukraina har alltså lett till vad som kan kallas ett undantagstillstånd utan att krig förklarats. Ett omfattande och brutalt krig döptes till en specialoperation vilket satte många konstitutionella hinder ur spel i Ryssland. Samtidigt genomfördes med stor kraft införandet av en krigsekonomi där många normala rutiner sattes ur spel och människoliv kom att offras i stor skala.
Parallellt utvecklades Kinas politik på ett sätt som skapar ökade hotföreställningar i väst. Nordkorea och Iran ställer nu upp på Rysslands sida på ett sätt som hotar både yttre och inre säkerhet i Europa.
Det vi ser nu på västsidan är en utveckling i riktning mot vad som vissa avseenden också kan kallas ett undantagstillstånd, eller åtminstone en avsevärd förstärkning av den exekutiva makten. Utvecklingen leds av USA där en president, Donald J. Trump, har valts med full kontroll över kongressens båda kamrar och goda förutsättningar att ytterligare påverka högsta domstolens sammansättning i riktning mot större handlingsfrihet för presidenten. Det får anses anmärkningsvärt att den samlade expertisen på opinionsundersökningar i USA misslyckades att prognostisera vad som i slutändan blev en övertygande seger för Trumps linje.
Redan före presidentens tillträde har han som nämnts inte minst när det gäller förslag till högre utnämningar signalerat vad som av många kommer att uppfattas som ett slut på ”business as usual” i Washington. Presidenten avser att med stor kraft hantera effektivitetsproblem i den amerikanska administrationen, inklusive den amerikanska krigsmakten. Han kommer i det sammanhanget inte att dra sig för att åsidosätta tidigare administrationers beslut att USA skall verka för en rad miljömässiga och andra krav. Avsikten att reducera antalet befattningshavare på olika nivåer och kanske också lägga ner ett antal myndigheter och till och med departement är inte helt ny i amerikansk politik när en ny administration tillträder. Men kraften i denna ambition i förening med handlingsfriheten som den tillträdande amerikanska presidenten har är exceptionell. Samtidigt är det känt att när stora byråkratier skakas om och omorganiseras tar det tid för systemet att på nytt fungera effektivt, ibland åratal. Det är ett hot mot Trumps ovan nämnda tidsfönster.
Till detta kommer att detta i Europa sannolikt kommer att leda till motsvarande omfattande krav i ett antal länder, kanske även i Sverige. Även detta kan på kort sikt underminera ordningen i västs demokratiska politiska system . På längre sikt kan dock effekterna till en del komma att vara positiva. Pandemin ökade beslutsförmågan i många länder i väst och gjorde medborgarna medvetna om behovet att agera i kris under villkor som åsidosatte normala byråkratiska principer. Frågan är om det ledde till en generell insikt om behovet av ökad handlingskraft eller om det kommer betraktas som en engångsföreteelse
Samtidigt är det uppenbart att beslutskomplexiteten och hastigheten i AI-utvecklingen i stort kräver mer effektiva besluts- och genomförandesystem särskilt i demokratiska länder. Tålamodet med långdragna multilaterala förhandlingsprocesser kan väntas minska överlag.
Negativa förändringar när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och kanske framför allt rättsstatlighet i väst försämrar svensk motståndskraft.
Väljarna i USA och sannolikt också ett antal länder i väst i övrigt förefaller dock redo att överlåta sina demokratiska rättigheter till sina politiska ledare i en utsträckning som närmast måste jämföras med utvecklingen i delar av Europa under 1920- och 30-talen. Till detta kommer en av många underskattad vrede hos stora väljargrupper i väst mot vad som upplevs som en försämrad ekonomi och en invandring som uppfattas leda till en större otrygghet i vardagen.
Omsorgen om kvinnors och minoriteters rättigheter även i det militära och ett utvidgat rättsligt skydd för oliktänkande har i ett flertal länder mobiliserat en motreaktion som med stor kraft riskerar vrida klockan tillbaka, kanske temporärt men kanske också på längre sikt.
Flera regeringar är dessutom nu övertygade om att åsidosättande av humanitära principer är ett pris som måste betalas i ett krig mot en terrorism som inte kan hanteras med handskarna på.
Allt detta ökar sårbarheten i de politiska systemen i Europa, inklusive i Sverige, när det gäller tilltron till politiken och den allmänna försvarsviljan. När samhällsnormerna försvagas tvingas människorna i många samhällen att skapa en egen trygghet i format som inte är integrerade i rättsordningen, inklusive genom klanbildning och privat rättskipning nära kopplad till organiserad brottslighet. Här finns en koppling till migrationspolitiken.
Sverige måste samarbeta med många länder där politiken i stort drivs på grundval av principer som är främmande för rättsstatligheten i det svenska politiska systemet. Det förestår när det gäller USA efter valet av Trump ett grannlaga diplomatiskt och politiskt arbete för svensk del och inom EU för att kombinera fortsatt samarbete med USA bilateralt och inom Nato med den nödvändiga distansen till amerikansk politik på en rad områden.
Detta försvåras dock genom den bilaterala förhandlingsmetod som Trump administrationen kan förväntas återanvända till, och nu med ännu större beslutsamhet. En betydande ansträngning måste därför göras av Sverige, även inom EU och Nato samt på FN- nivå och både i termer av säkerhetspolitisk och juridisk analys, för att se hur långt Sverige kan gå i riktning mot att ansluta till den nya amerikanska politiken. Samtidigt är det just genom bilaterala överenskommelser, bland annat inom ramen för DCA-avtalet, som Sverige i viss mån skulle kunna kompensera för ett minskat amerikanskt engagemang i Europa.
Mot denna bakgrund blir psykologibegreppet ”compartmentalization” – att hålla oförenliga eller motstridiga värderingar skilda från varandra – centralt. Det finns åtskilliga exempel tillbaka i tiden där länder väljer att samarbeta på ett område, men inte på ett annat. För Sverige förstärks i det nya läget behovet av bilateralt totalt försvarssamarbete med USA samtidigt som det kommer att vara svårt att utan vidare acceptera en del mera långtgående amerikanska förslag som eventuellt kan leda till inskränkta mänskliga rättigheter. Detta påminner om de omfattande åtgärder som vidtogs från amerikansk sida efter terrorangreppen mot New York och Washington den 11 september 2001. Bland annat ledde kraven på ökad övervakning av flygpassagerare till åratal av diskussioner och förhandlingar i Europaparlamentet.
En ny period av bilateral ”dealmaking”: Behovet för Sverige att tänka efter – före
En utgångspunkt är den viktiga förändring i svensk säkerhetspolitik som inträdet i Nato inneburit och innebär, det svensk-finska svaret på Putins aggression mot Ukraina och därmed mot den etablerade europeiska (och transatlantiska) säkerhetsordningen. Denna nödvändiga och logiska förändring innebär, tillsammans med DCA-avtalet med USA, å ena sidan tillskottet av vitala säkerhetsgarantier, å andra sidan att Sverige (och Finland) i och med alliansmedlemskapet ikläder sig förpliktelser gentemot andra Nato-länder. Sverige får därmed ett medansvar för att hantera den samlade alliansens samlade hotbild och har att utforma och planera sin samlade säkerhetspolitik med detta som (ny och krävande) utgångspunkt.
En deklarerad motvilja mot långdragna förhandlingar i multilaterala fora kan väntas leda till bilaterala påtryckningar från USA på ett antal allierade och partners att mobilisera de resurser och den förmåga som krävs som villkor för att få stöd av USA. Detta gör att Nato och EU som multilaterala fora och format för samarbete med USA med stor sannolikhet under en tid kommer att minska i betydelse i förhållande till bilateral “dealmaking” mellan USA och viktigare allierade.
Detta kan komma att för svensk del föra tyngdpunkten i samarbetet med USA delvis tillbaka till det bilaterala format som dominerade de svenskamerikanska relationerna på försvarsområdet under den första Trump-perioden.
Man kan redan nu utgå ifrån att dialogen mellan USA och andra länder kommer att präglas av långt större otålighet än vad som var fallet då. Det skämtsamma uttrycket “we tell, you pay” kan väntas vara vägledande för amerikanskt uppträdande både bilateralt och multilateralt och inte bara när det gäller ekonomi utan också när det gäller insatser militärt och civilt i kris- och krigssituationer. Särskilt sannolikt är detta med tanke på att Trumps tidsfönster torde vara kort.
Bilateralt kommer Sverige med stor sannolikhet att möta robusta amerikanska krav på förändringar av svensk säkerhetspolitik i riktning mot en bilateralisering av förhållandet mellan USA och Sverige. Kanske kan detta medföra krav på strategiska ställningstaganden i svensk försvarspolitik, till exempel rörande
- att anskaffa amerikansk krigsmaterial
- att sätta större fokus på amerikanska prioriterade geografiska områden (läs Arktis),
- att göra insatser där användning av amerikansk trupp av olika skäl kan vara kontraproduktiv inom ramen för operationer ”out of area” i tredje land, samt
- att kompensera USA för kostnader för närvaron i Europa,
Det gäller också förhållande till Kina där USA kan komma att ställa krav på Sverige och Europa att gynna amerikanska intressen genom att minska flödena till och från Kina.
I den nordisk-baltiska kontexten innebär allt detta en risk för ökad svårighet för Sverige att prioritera både försvarsriktningen via Baltikum och försvarsriktningen via Nordkalotten, trots att räckvidderna för många moderna vapensystem nu talar för att det rör sig om ett operativt område vilket ställer högre krav på luftförsvaret i Norden/Sverige.
Återkoppling till riskerna för global(a) systemkollaps(er)
Till riskbilden hör även att den nya amerikanska administrationen, med stöd av ett stort antal länder inom och utanför Europa – och genom att alienera andra , genom sin faktiska politik kommer att motverka det internationella behovet av att möta negativa megatrender på ett tillräckligt beslutsamt och gemensamt sätt.
Kampanjbudskapet ”Drill baby, drill” och andra satsningar som förvärrar klimatet kommer att få prioritet. Ekonomiskt kan Trump-administrationen väntas vara beredd att kraftigt ytterligare öka underskottet i det amerikanska statsfinanserna för att möjliggöra skattesänkningar och bädda för en republikansk valseger i kongressen i mellanårsvalet 2026. Större kriser och naturkatastrofer riskerar, liksom var fallet under pandemin, att bemötas sent och reaktivt.
Med detta sagt om tänkbara följder av en ominriktning av amerikansk politik går det inte att bortse från globala megatrender som hotar såväl säkerhet som ekonomisk utveckling, och där inget enskilt land utövar ett avgörande inflytande. Problem som måste lösas genom bred internationell samverkan .
Riskerna för en global systemkollaps – enligt ovan – ökar successivt så länge som världen inte kan ena sig om att hantera en rad megatrender på ett effektivt och gemensamt sätt. Detta inkluderar först och främst klimathotet. Men en global systemkollaps kan som nämnts också uppstå till följd av en övergripande eskalation på det geopolitiska, säkerhetspolitiska planet. Global systemkollaps hotar i flera tänkbara dimensioner som var och en är interrelaterade och kan tänkas förstärka varandra. En föraning om vad detta kan innebära gavs under Covid-pandemin. En annan möjlig utveckling är förstärkta hinder mot flöden på världshaven och havsbotten (datakablar-pipelines). En tredje är konsekvenserna av massiv spridning av radioaktiva ämnen till följd av en eller flera kärnkraftshaverier (Zaporizha?) eller verklig användning av sub-strategiska kärnvapen. En fjärde är en blockad av FN-systemet och olika internationella kommunikationsmedel, inklusive internationella betalningar eller flygtrafik. En femte är om navigationssystem beroende av rymdbaserade system blockeras.
Hybridhot
Redan idag finns en konkret hotbild mot Sverige. När det gäller hybridhot pågår attacker här och nu, och motmedel för ökad motståndskraft samt proaktiva åtgärder måste utvecklas för att vara effektiva i närtid. Det kan konstateras att det på detta område, i denna domän, pågår en snabb global eskalation, på stor bredd, inklusive cyberområdet, men också antagonistisk användning av medel för opinionspåverkan, inom respektive utom ramen för årets många val, och politiskt utnyttjande av migration och organiserad brottslighet. Detta är således en realitet här och nu. Många bedömare talar idag , särskilt i hybriddomänen, om att det ”tredje världskriget” redan har börjat. De ifrågasätter på den grunden relevansen i begrepp som ”gråzon” och liknande för att markera ett slags mellanläge (med oklara beredskapsimplikationer) mellan ”fred” och ”krig”.
Särskilt allvarligt är det om begreppet gråzon normaliseras som ett tillstånd som inte kräver aktiva åtgärder.
Den så kallade hybridkrigföringen, där våra motståndare oftast använder icke-militära medel genom ombud, kommer att öka i intensitet. Ryssland, hårt trängt av utnötningskrig i Ukraina och Assads fall i Syrien, måste ur sitt perspektiv stegra ansträngningarna att underminera Europa och USA medan regimen återuppbygger sitt militära instrument. Ryssland med sitt nollsummetänkande kring säkerhet anser att vi måste uppleva högre nivåer av osäkerhet för att den ryska eliten ska känna sig säkrare.
Ryssland är heller inte ensamma i sina försök att genomföra en väpnad kamp mot oss. Kina och Iran liksom Nordkorea räknas ofta in i en slags axel mot demokratierna. Till dessa kan vi också lägga Kuba som stödjer framförallt Ryssland och Kina i både Nord- och Sydamerika med påverkansoperationer och underrättelseinhämtning, en slags ”Five-lies-alliance”.
Andra länder kan också biträda utgående från vilka intressen som prioriteras i olika skeenden. Att bevaka och förstå vad som sker bakom kulisserna i Mellanöstern och Nordafrika kommer att vara av stor vikt för att på strategisk nivå kunna motverka alltför nära band mellan stora regionala aktörerna och Kina/Ryssland. I sammanhanget är det noterbart att varken EU eller USA fanns representerade vid konferensen i Doha i december, där en slags överenskommelse kring Syrien träffades strax före Assads fall. Ryssland har till exempel, trots de tiotusentals förluster de åsamkat de segrande rebellerna under kriget, kunnat dra sig tillbaka i god ordning.
Möjligheterna att tränga bakom dolda motiv och byggandet av antagonistiska kapaciteter är starkt beroende av samarbetet mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Väst. Ur det perspektivet är flera av de kontroversiella nomineringar som den blivande amerikanska presidenten gjort för några av de högsta säkerhetsföreträdarna bekymmersamma. I en värld styrd av nationella säkerhetsintressen är förtroende bildligt talat värd sin vikt i guld. Om de värsta farhågorna skulle infrias vad gäller något slags fientligt övertagande av eller starkt inflytande över det amerikanska underrättelsesamhället, så skulle Europa raskt förlora aktuella kunskaper över tid kring antagonistiska hot. Även i mindre hotande delscenarier med endast generellt ökad amerikansk isolationism och möjliga fysiska tillbakaträdande från baser i Mellanöstern och Afrika, så skulle den kollektiva kunskapen kring hot som terrorism, korruption eller sabotage eroderas allteftersom.
Vi måste därför ställa in oss på terrorism och fortsatta cyberangrepp, fast mera inriktat på infrastrukturmål. Försöken att påverka våra och grannarnas befolkningar kommer att fortgå med negativa förtecken för att misstänkliggöra idéer och institutioner. I synnerhet Ryssland kommer att bedriva påverkansoperationer som kretsar kring massförstörelsevapen i syfte att slå split och påverka vår beslutsfattning. De aktuella sabotagen mot fiber- och elkablar i Östersjön kommer att fortsätta liksom användandet av ombud för att kringgå sanktioner från USA och EU. En illavarslande trend vi sett under de senaste två åren är de avslöjade fallen i Storbritannien, Polen och Tyskland med försök eller genomförande av fysiska sabotage mot förråd, kommunikationer och militär personal.
Motståndarna saknar inte heller kreativitet. Iran hackade en svensk SMS-tjänst för att skicka ut uppmaningar till 15 000 personer att hämnas koranbränningarna som man själva med stor sannolikhet själva låg bakom genom en medlem i en iranskt stödd milis som slåss i Irak. Genom att angripa oss elektroniskt genom hackning, kognitivt genom att påverka en del av befolkningen och försöka initiera en fysisk fortsättning genom att få någon annan att agera fysiskt mot koranbrännarna, så försökte man skapa kaos och motverka vårt Natomedlemskap utan att synas.
Vårt samhälle är organiserat med fokus på delarna och därför missar vi helheten i angreppen mot oss. Det finns tre nyckelområden för att effektivt försvara oss mot hybridangreppen:
Förneka motståndaren möjligheten att göra angreppet genom att bli mindre sårbar.
Om angreppet ändå sker att det ska finnas motståndskraft så att effekten blir begränsad och aktören avslöjad.
Att svara på angrepp genom motåtgärder så att nya angrepp inte blir ett attraktivt alternativ.
Vi har lagt mycket kraft under 20-talet för att kunna bli bättre inom de två första områdena. Vi kan luta oss mot en territoriell och administrativ kontroll i Sverige. Ökat informationsutbyte och samarbete mellan myndigheter och med allierade har ökat vår kunskap och mobiliserat försvarsvilja i såväl byråkrati som bland medborgarna.
Länge har vi tampats med att vi bara försökt att absorbera och minimera skadorna av de attacker som genomförts. EU inklusive Sverige har haft svårt att förhålla sig till egna offensiva operationer mot de som angriper oss, inte sällan på grund av juridiska och folkrättsliga tolkningar. Vi skymtar emellertid försök att ta tillbaka initiativet som i exemplet med Finlands agerande mot fartyget Eagle S som i december av allt att döma medvetet saboterade Estlink 2 med ett släpande ankare. Genom ett resolut agerande lyckades finländska myndigheter få fartyget till finskt vatten och genomförde en aggressiv bordning med en väpnad specialenhet ur Gränsbevakningen med möjligheter att göra beslag och genomföra förhör.
Förutom den taktiska vinsten av det offensiva agerandet, så har effekten redan blivit den som vi förutspått tidigare: En ökad försvarsvilja och en stolthet av att sätta dessa aktörer på plats genom kraftfulla motståndshandlingar.
En förutsättning för att kunna uppnå önskvärda strategiska effekter är att samarbetet inom Nato och EU fortsätter att utvecklas genom effektivare informationsutbyten och skapandet av olika slags insatsstyrkor. I scenarier, där USA helt eller delvis vänder Europa ryggen på grund av att transaktioner (taktik) ersätter strategier som fundament för maktutövningen, så ökar de nordiska och baltiska ländernas beroende av de stora europeiska aktörerna Storbritannien, Frankrike och Tyskland för både mjuk och hård säkerhet. Inte minst Storbritannien med sitt geografiska läge, sin vana att handskas med olika typer av icke-linjär krigföring, sin ställning som underrättelsestormakt via Five Eyes och med egna kärnvapen kommer att få en nyckelställning ur små staters perspektiv i norra Europa för existentiell överlevnad om USA inte längre skulle uppträda som den yttersta säkerhetsgaranten.
Vad betyder allt detta – och mer därtill – för den militära hotbilden mot Sverige?
Frågan är då om och när en mer konkret militär hotbild eller snarare ett konkret militärt hot kan komma att bli verklighet. Beslut om vad som krävs av militära förmågor för att hantera olika situationer kan därför inte grunda sig på prognoser om vad som kommer att hända, utan måste i huvudsak grunda sig på vad som eventuellt kan hända.
Trots att det är omöjligt att förutsäga vilken, eller vilka, händelseutvecklingar, som är sannolikast, är det nödvändigt att fatta beslut om långsiktiga inriktningar. Ledtiderna för att genomföra mer omfattande militära organisationsförändringar eller anskaffning av kvalificerad materiel rör sig om år, ibland till och med decennier. Det går inte bygga militär förmåga på nutidshändelser, sådan förmåga måste hanteras på basis av de resurser som tidigare beslut skapat. Det krävs därför att inriktningsbeslut är hållbara mot olika händelseutvecklingar, samt att man är beredd att ta risken att vissa beslut kan bli fel. Man får utgå från grova hypoteser och undvika att förblindas av detaljer – att inte se skogen för bara träd.
Låt oss ställa denna fråga om konkret militär hotbild med fokus på tjugotalets senare år, då Donald Trump fasar ut och facit från ytterligare en femårsperiod i EU-samarbetet kan definieras. I kort sammanfattning kan dessa år komma att bli kritiska, eftersom ett flertal olika variabler, i första hand i amerikansk politik men också i det samlade väst, riskerar att samvariera på ett problematiskt sätt – kopplat till krigsutvecklingen i Ukraina och Mellanöstern (kanske också Sydostasien) – och därmed öka påfrestningarna också på svensk säkerhet och säkerhetspolitik. Med den nu rådande geopolitiska spänningsnivån kan förvisso en ytterligare väsentligt försämrad säkerhetssituation hinna bli verklighet långt dessförinnan, men beträffande den militära hotbilden mot Sverige finns skäl att fokusera på dessa senare år, i kombination med övriga variabler. Vi talar här om risken att läget i Ukrainakriget då utvecklats på ett sådant sätt – i riktning mot en frysning – att Putins Ryssland, med stöd av Kina, Nordkorea och Iran får strategiskt utrymme att frigöra styrkor och resurser från den ukrainska fronten till det nordeuropeiska närområdet.
Nedan skisseras i en första punktlista ett antal möjliga utvecklingar – det kan kallas ett ”worst case scenario”, som påtagligt skulle försämra svensk säkerhet i detta skede:
- Ökat avstånd mellan å ena sidan överenskomna förpliktelser och värderingsrelaterade principer och å den andra faktiskt förd politik. Det skulle försämra förutsättningarna för en gemensam politik för avskräckning och motståndskraft inom både Nato och EU. Redan idag aviserar Trump/Vance med all önskvärd tydlighet att juridiskt bindande säkerhetsgarantier (såsom artikel 5 i Nato-stadgan) från amerikansk sida inte är generellt och absolut giltiga utan kan bli föremål för ytterligare villkor eller förbehåll som ställs av USA.
- Tydligare prioritet för exklusivt amerikanska intressen framför de intressen som delas av olika allierade. Det kan innebära tillämpandet av ett avståndskriterium med företräde för inhemska och näraliggande problem, där till exempel skyddet av den södra gränsen till Mexiko anses långt viktigare än gränsen mellan Baltikum och Ryssland. Deklarationer inom Nato om att varje tum av alliansens territorium ska försvaras, med samma beslutsamhet, motsägs av ett sådant kriterium. Här måste dock perspektivet problematiseras genom erinran om Taiwan mm, alltså frågor om mål och medel i de amerikanska säkerhetsåtagandena i Sydostasien, inklusive dessa frågors kärnvapen- och kärnvapenspridningsaspekter. Frågan om Kinas politik och agerande kommer att bli successivt viktigare under dessa år.
- Mindre aktiv amerikansk roll i konflikter som uppfattas som militärt olösbara och som medför en risk att USA engageras på en nivå som anses oproportionerlig i förhållande till USA:s nationella kärnintressen (jfr Afghanistan). Det kan också komma att leda till eftergifter till Ukrainas nackdel och en betydande, kanske dramatisk, minskning av det amerikanska stödet till Ukraina, samtidigt som t ex det tyska och/eller det franska stödet (och därmed EU:s samlade) inte bibehålls på tidigare nivå.
- Som nämnts, successiv bilateralisering av USA:s säkerhetspolitiska samarbeten med tonvikt på USA:s egna intressen. Det kan leda till att planerade förstärkningsoperationer till Europa i händelse av krig blir mer selektivt inriktade och med mindre hänsyn till allierades behov. Här finns, till exempel, redan indikationer som pekar på ett större amerikanskt intresse för svenska bidrag till försvaret av nordligaste Europa – bl a med koppling till den ryska andraslagsförmågan på Kolahalvön – snarare än förstärkningen av försvaret i södra Sverige, riktning Baltikum och södra Finland.
- Mer uttalat fokus på kärnvapen (kärnvapenavskräckning) till skydd för USA snarare än Nato. Tillsammans med föregående kriterier innebär det att kärnvapenavskräckning som grundval för Natos politik får minskad trovärdighet. Samtidigt uppstår delvis nya frågor om NPT inom väst (Sydkorea?, Japan?) och de franska och brittiska kärnvapnens roll.
- Större osäkerhet om nuclear sharing med allierade i samband med att bomben B61-12 moderniseras och F-35-planet successivt certifieras för att bär kärnvapen.
- Svaret på frågan vilken politik USA i praktiken kommer att föra kräver sålunda ett noggrant studium av vad som händer på nivån megatrender (se också den säkerhetspolitiska rapporten från SES-projektet) och vad som händer i samspelet mellan Kina, Indien och Ryssland i samarbete och/eller i konflikt med länder som Iran och Nordkorea.
En viktig utgångspunkt för analysen inom SV-A-R har hittills varit
- att politiken bestäms inte unilateralt utan i ett aktions-reaktionsmönster där utmaningar och svar till stor del kan komma att vara asymmetriska.
- att hoten kan också visa sig oroa även Trump, även om de inte är massiva utan mer ”salamitaktiska”.
Hur kommer Trump att reagera om ambitionen att inte bli alltför engagerad inte visar sig kunna fullföljas och spänningarna med Ryssland eskalerar till följd av amerikansk besvikelse över att Ryssland inte spelar med öppna kort? På denna punkt ger jämförelsen med hanteringen av Nordkorea under den första Trump-administrationen anledning till oro. Trots tre toppmöten med den nordkoreanske ledaren och en uttalad förhoppning från den amerikanska sidan om att kunna etablera positiva relationer med landet blev nettoeffekten ett antal förlorade år. Syftet med Nordkoreas de-nuklearisering uppnåddes aldrig.
Nettoeffekten kan också denna gång bli en ökad rysk militär förmåga utan att framsteg har nåtts för att försvara Ukraina. Det är detta som Sverige måste analysera konsekvenserna av. Det betyder också att man inte kan utesluta att Trump väljer att ta strid för containment, och kanske till och med för rollback, om han känner sig utmanad.
Men det kan inte utgöra en svensk planeringsförutsättning.
Utmaningar för svensk säkerhets- och försvarspolitik i ett globalt perspektiv
En analys av utmaningarna för svensk säkerhet kan därför inte reduceras till en allmänt formulerad fråga om Natos eller EU:s avskräckningsförmåga eller motståndskraft. Omvärldsutvecklingen kräver mer ingående nyanseringar – och problematiseringar. Särskilt måste stor försiktighet iakttas när det gäller en linjär framskrivning av utvecklingen:
Det har visat sig farligt att tänka linjärt i termer av att samarbetet inom väst förbättras inkrementellt och att västsidan successivt ökar sin gemensamma relativa militära förmåga och civila motståndskraft. Trenden kan också bli den motsatta på flera viktiga områden.
- Det är också centralt att analysera förutsättningarna för Ryssland att öka sin militära kapacitet och avskräckningsförmåga med relevans för det nordiska området. Också här är det viktigt att inte göra linjära antaganden utan noggrann analys och eftertanke.
- Hittills har det varit ett vanligt antagande sedan februari 2022, när Ukraina visade sig framgångsrikt kunna bemöta de initiala massiva ryska angreppen, att Ukraina successivt skulle nöta ut den ryska kapaciteten, med västlig hjälp.
- Det är dock fullt möjligt att den ryska förmågan att producera krigsmateriel och mobilisera militär personal fortsatt överstiger vad västsidan kan och vill bidra med till Ukraina och vad Ukraina kan åstadkomma av egen kraft.
- Det är också fullt möjligt vid eventuell militär frysning av konflikten mellan Ukraina och Ryssland att Ryssland kan omdisponera och återföra styrkor från fronten i söder till nordvästra Ryssland och Belarus, vilket kan ställa Sverige och Norden inför nya militära hot redan mot slutet av detta årtionde.
- Frågan om vart Storbritannien och dess försvarsmakt går blir då också alltmer betydelsefull – med svåra avvägningar mellan kärnvapen, out of area operations, hybridoperationer och försvaret av närområdet.
Om den amerikanska politiken utvecklas mot en selektiv prioritering av vad USA är berett att göra för sina allierade vid händelse av kris och krig, ligger de återstående områdena inom det forna Sovjetunionen som ännu inte står under rysk kontroll särskilt illa till. Det gäller då främst Moldavien och de baltiska staterna, förutom Centralasien och Kaukasus.
Schablonmässiga antaganden om vad Nato kommer att göra nr avskräckningen misslyckas för att försvara ”varje tum” av alliansmedlemmarnas territorium måste då utsättas för seriösa stresstester.
Även när det gäller EU måste frågan tidigt ställas om hur sannolikt och realistiskt det är att samtliga länder inom EU kommer att stödja ett resolut försvar av varje del av unionens område med åtgärder och resurser som har verklig betydelse för exempelvis de baltiska staternas säkerhet.
I sammanhanget kan noteras att valet av hög representant inom EU, Kaija Kallas från Estland, liksom nomineringen av en försvarskommissionär från Litauen illustrerar spännvidden av uppfattningarna inom EU. Det gäller främst synen på Ryssland och det ryska hotet men också i förhållande till Ungern (med mer eller mindre explicit stöd från flera andra länder inom unionen). Samtidigt står länder i södra Europa, inklusive Frankrike och Italien, inför stora utmaningar internt och i nord-syd-dimensionen, vilket kan göra det svårt för dessa länder att effektivt bistå i norr. Frågan om de franska kärnvapnens roll inom EU framstår som ett stort frågetecken.
För svensk del illustrerar detta behovet, således ett ökande behov, av att parallellt med ett intensivt arbete inom Nato och EU, verka på många bilaterala och multilaterala fronter samtidigt för att genom olika typer av samarbeten skapa förutsättningar för ökad svensk militär och civil förmåga. När det gäller USA är en bilateralisering sannolikt en nödvändighet men kraven på Sverige att nätverka brett stannar inte där.
Till en del motiverar detta på nytt en (stärkt) betoning av olika samarbetsformat inom det nordisk-baltiska området och Storbritannien, som diskuterades utförligt under SES-projektet.
Att bygga förmåga och verka diplomatiskt på bred front blir mot denna bakgrund centralt för Sverige för att klara de utmaningar som kan komma att möta landet mot slutet av årtiondet. Ett intensifierat analysarbete blir också nödvändigt, även i det offentliga rummet, för att visualisera hur hot och utmaningar kan gestalta sig.
I detta perspektiv går det heller inte för bl a svensk del att uteslutande fokusera på den bilaterala relationen mellan Ryssland och det nordisk-baltiska området. Också Kina och Indien blir centrala aktörer. Därtill kommer konfliktytorna i Mellanöstern, liksom alla former att genom ombud, proxies, slå mot svensk säkerhet.
Flödessäkerhet
Frågan om svensk flödessäkerhet i alla dimensioner och riktningar blir central. Redan de hot mot världshandeln som Houthis skapat har medfört stora kostnader och risker. [7]
Samtidigt måste Sverige verka för att den strategiska signaleringen gentemot Ryssland från Nato, EU, de nordiska länderna och Sverige, utformas för att på ett trovärdigt sätt beskriva hur Sverige vill se avskräckning och motståndskraft i perspektivet av omfattande osäkerheter.
I sammanhanget blir det av central betydelse att utveckla en klar uppfattning om hur förekomsten av substrategiska kärnvapen och andra relaterade vapensystem, inklusive civilförsvarsaspekter, kan komma att användas av Ryssland. Sverige måste ha en uppfattning om vad detta borde innebära för Nato, EU och västsidan i stort för att avskräcka konventionella (militära) och hybridangrepp.
Man måste också konkret försöka föreställa sig vilka möjligheter och vilken vilja våra allierade kommer att ha att förstärka försvaret av norra Europa (genom Suwalki-gapet, Östersjön, Göteborg, Trondheim, med flyg, etc).
Säkerhetspolitiska utsikter inför slutet av 20-talet
För att ytterligare konkretisera med ett exempel kan man ställa frågan vilken sårbarhet Sverige har under Donald Trumps senare år som president, då han är på väg att bli en ”lame duck” eftersom han inte längre kan återväljas och klan vara för gammal (är då långt över 80 år).
- Man kan anta att han i ett sådant läge inte vill ha något som allvarligt stör bilden av honom som en framgångsrik president i eftervärldens ögon – på samma sätt som Biden under sina sista månader torde komma att fokusera på sitt eftermäle (”legacy”).
- Man kan vidare anta att han under sina fyra år försökt undvika att ingripa militärt runt om i världen inklusive i Europa. Natos beredskap att ingripa har också på motsvarande sätt reducerats i förhållande till de ambitioner som uttalades i samband med toppmötet i Washington i juli 2024.
- USA har vidareutvecklat sin kärnvapenkapacitet, inte i första hand för att avskräcka aggression mot allierade, utan för att skydda USA och garantera USA:s status som supermakt.
- Under åren har Trump frestats att ingå olika typer av bilaterala överenskommelser med ledare både i Kina, Ryssland och Nordkorea och möjligen även med Indien, för att minska risken för upptrappning som skulle kunna beröra det amerikanska fastlandet.
- Hans politik har successivt undergrävt trovärdigheten i säkerhetsgarantierna inom Nato, men också när det gäller allierade partner såsom Japan, Sydkorea, Filippinerna och Australien.
- Han har inte velat sätta sin ställning på spel genom att utmana Kina när det gäller Taiwan.
- Kina har å sin sida valt att avvakta till den tidpunkt då USA på nytt befinner sig i en svaghetsposition när det gäller beslutsförhet, det vill säga efter 2027.
- Under åren som president har Trump fortsatt utvecklat strävan att kontrollera även den dömande statsmakten och kongressen.
- Han kommer i sammanhanget ha samma intressen som president Jeltsin på sin tid hade att söka en efterträdare som garanterar honom och hans anhängare straffrihet.
I mellantiden har Ryssland och Kina
- med stöd av Iran och Nordkorea successivt utvecklat sina hotföreställningar inte första hand mot USA, utan mot övriga delar av västvärlden,
- fortsatt en mycket omfattande militär investering, inklusive på kärnvapenområdet,
- systematiskt fördröjt och undvikit diskussioner om rustningskontroll fram till dess att den kinesiska ambitionen att åtminstone uppnå paritet med Ryssland och USA är en verklighet,
- fortsatt utvecklat massförstörelsevapen som kan användas substrategiskt och som utgör trovärdiga hot mot till exempel Europa också genom olika former av anonyma angrepp och via proxies,
- förstärkt kopplingen mellan inre och yttre säkerhet genom metoden att utrusta och finansiera organiserad brottslighet för att utföra terrorangrepp inte minst riktade mot nyckelpersoner i väst. Man får dock anta att detta sker gradvis och med viss försiktighet från kinesisk sida för att försöka minska störningarna av handelsrelationerna med väst, som uppfattas som ett primärt kinesiskt intresse. Olika typer av avvägningar måste hela tiden göras av Kina i stödet till Ryssland och att Ryssland samtidigt diversifierar sitt beroende av Kina genom fortsatt förbättrade relationer med Indien. Även Indien måste också försöka förbättra sina relationer med väst så som man hittills gjort till exempel med länder som Österrike, som mottog ett indiskt högnivå-besök samtidigt som Nato-toppmötet pågick, samt
- visat allt större intresse för de arktiska sjövägarna.
USA, Ryssland, Kina och Indien
- kommer att utveckla en transaktionell samarbetspolitik med enskilda europeiska stater och som redan inletts i länder som Ungern, Turkiet och Österrike liksom även i utvidgningskretsen i länder som Serbien.
Europeiska länder
- kommer att som vanligt agera inom sina olika organisationer, grupper samt bilateralt för sina syften i sina relationer till övriga länder och framför allt Ryssland och USA. Gruppens komposition/valet av organisation kommer i hög grad att bestämmas av frågorna/området och ganska mycket av inrikespolitiska förhållanden.
- Storbritannien ligger som alltid nära övriga europeiska länder i försvarsfrågor även efter Brexit. Närmandet till EU och möjligheten att träffas inom European Political Community (EPC) har underlättat relationerna, men det är medlemskapet i Nato som förenar länderna när det gäller rena försvarsfrågor. Bilateralt gäller Lancaster House-samarbetet med Frankrike som en stark länk. Starmer-Macron-besöket för att övertyga Biden om att tillåta långräckviddiga missiler att användas längre in i Ryssland kan ses som ett tecken på att de två ser sig som i viss mån ha ledarskapet i Europa.
- I Ukrainafrågan hejar Polen på medan Tyskland är ett frågetecken och starkt försvagat i väntan på valet den 23 februari 2025. Merz som kansler skulle ansluta sig till den fransk-brittisk-polska linjen (med hjälp av de Gröna och FDP, som också gärna släpper till den långräckviddiga missilen Taurus), men kommer att få svårt att skapa regering. Skulle Scholz vinna så blir det inget mer tyskt budgetstöd, eftersom han skulle vara beroende av Wagenknecht som ju har detta som ett krav. Därmed skulle ett antal andra länder (särskilt de som tvekar och har svag ekonomi) också avsluta stödet.
- Norden-Baltikum är enat och vårt per capita-stöd till Ukraina är långt över vad de stora länderna kan åstadkomma men vår litenhet gör inflytandet mindre på områden som gäller hela Europa.
- Detta är en ögonblicksbild giltig fram tills Trump börjar agera. Om han helt släpper Ukraina kan Europa knappast åstadkomma mer än uppehållande stöd. Men en sådan linje skulle i vida kretsar – kanske även hans egen – stämpla honom som svag. En annan politik – kanske med utdragna förhandlingar – skulle däremot kunna ge visst europeiskt inflytande där just Storbritannien och Frankrike skulle ha viktiga roller. Att dra in Nato och EU skulle nog vara mot Trumps (och Putins) natur.
För EU innebär utvecklingen
- ökade svårigheter att fatta mellanstatliga beslut med konsensus vilket leder till tryck på EU:s ledande makter att gå i supranationell riktning och skapa större handlingsfrihet för kommissionen att genomföra långsiktiga beslut, vilket man redan försökt att göra genom att säkra långsiktigt stöd till Ukraina. En ökad betoning av eurogruppens makt inom EU minskar Sveriges inflytande i unionen. Samtidigt ökar oviljan att från amerikansk och andra länders sida erkänna EU diplomatiskt och politiskt och försök görs att inte medge deltagande av EU-institutionerna vid internationella toppmöten. Detta försvårar EU:s möjligheter att föra till exempel handelsförhandlingar med tredje part.
- att utvidgningsplanerna av EU motverkas resolut av både USA och ett antal medlemsstater inom unionen.
- Beträffande EU är det uppenbart att Polen kommer att göra vad som står i dess makt för att stödja Ukraina. På Nato-sidan har Rutte också uttryckt sig starkt och bl a förklarat att det inte är möjligt för Nato att dra tillbaka löftet om medlemskap för Ukraina, även om medlemsländerna anser att det inte är möjligt för Ukraina att bli medlem medan kriget pågår.
- EPC, denna märkliga konstellation av 47 länder, har vid flera tillfällen spelat en stor roll, framför allt för att dra in (ett mycket villigt) Storbritannien i samarbete med övriga. Vid Budapestmötet i slutet av 2024 överenskoms att Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Polen och Italien ska bilda en grupp för att framföra europeiska åsikter i samtal med Trump. I den mån de fem länderna är eniga kan en gemensamt uppträdande ha viss effekt. Alla är ju medvetna om att Trump med förkärlek agerar bilateralt, vilket ger europeiska länder underläge.
För Sverige föranleder utvecklingen
- som noterats ovan en ökad betoning på det nordiska och det nordisk-baltiska samarbetet.
- att Storbritannien blir en allt viktigare samarbetspartner med Sverige där dock den brittiska försvarsmaktens status och utveckling inger farhågor
- att osäkerheten om vad samarbetena med Tyskland och Polen kan ge till norra Europas försvar ökar.
- att Sverige samtidigt överväger vad Sverige har råd med militärt och ekonomiskt i form av förstärkning av försvaret av grannländerna och vad Sverige kan bidra med genom EU:s budget.
- att behovet av svensk militär närvaro i Baltikum och på Gotland ökar, inte minst mot bakgrund av hoten från inte bara Kaliningrad utan också Belarus.
- att Ryssland kan förutsättas successivt öka hybridattackerna mot Baltikum och ställa krav på att de ska omforma sin säkerhetspolitik.
Diplomatiskt ger detta anledning för Sverige att intensivt inventera samarbetsmöjligheter också bilateralt med olika länder i och utanför Europa. Förutsättningarna för vidare bilaterala överenskommelser med USA blir av central betydelse. Men också möjligheterna att bygga partnerrelationer med enskilda länder som har viktiga strategiska råvaror m m blir viktiga att utveckla bilateralt och genom EU.
Sammantaget innebär utvecklingen i detta inte otänkbara scenario en kraftig problematisering av begreppen avskräckning och motståndskraft. Frågan om avskräckning kan inte längre ses bara på Nato-nivån, som det framställs i den nationella säkerhetsstrategin.
Artikel 3 i Nato- stadgan, vad avser kravet på eget försvar, får ökad relevans och betydelse för Sverige.
[1] Kungl. Krigsvetenskapsakademien ISBN: 978-91-
88581-41-9
[2] www.kkrva.se
[3] Lars-Erik Lundin är fil.dr och tidigare ambassadör inom UD och EU:s utrikestjänst
Michael Sahlin är fil.dr och tidigare ambassadör inom UD, generaldirektör FBA och statssekreterare FÖ
[4] Björn Anderson är generalmajor och tidigare ständig sekreterare i KKrVA.