av Magnus Liljegren

Jag skall kortfattat ge min bild över luftarenan och då i synnerhet hur jag ser på framtidens FV.

Jag är väldigt ödmjuk inför denna uppgift. En stor utmaning med att diskutera framtiden är att man samtidigt måste frigöra sig från arvet utan att samtidigt helt tappa fotfästet och bli alltför utopisk.

Jag har en bakgrund som krigsplacerad pilot på Jaktviggen. Jag har sedan varit provflygare på JAS39 och jag flyger fortfarande denna typ, dock något mer sporadiskt än tidigare. Jag har också studerat luftmakt i USA och då på Air Command and Staff College. För närvarande är jag tillförordnad chef för Blekinge Flygflottilj, F17.

Upplägget för min föredragning är att jag genom att nyttja historien kommer fram till hur jag anser att luftmakt bäst kommer till sin rätt. Detta utgör sedan i sin tur grunden för min framtidsutsikt.

Vad ger då historien för vägledning in i framtiden?

Om vi gör en historisk exposé hävdar jag att ingenting är annorlunda och samtidigt att allting faktiskt är det. Hur hänger då detta motsägelse ihop?

Jag menar att det som inte är annorlunda är syftet med att nyttja det militära maktinstrumentet. Det är, för övrigt precis som för de övriga maktinstrumenten, att man vill påverka motståndarens och då främst den beslutande maktens vilja. Som en röd tråd genom historien, och analogt med detta, går viljan att nå denne beslutsfattare direkt. Jag menar att detta alltid utgjort syftet. Det går nog att hävda att samtliga konflikter i grunden går ut på detta. Hade romarrikets fiender kunnat påverka kejsare Ceasar mer direkt istället för att behöva slåss mot dess här hade man sannolikt gjort så. Samma sak med Hitler.

Det som däremot är annorlunda är förmågan att göra det och det är där tekniken kommer in.

Det är förmågan att mer direkt hota en beslutsfattare och därmed dess vilja som har förändrats med tiden. Under mycket lång tid, i princip till dess att luftarenan behärskades, bestod skyddet främst av markstridsförband. Marina stridskrafter utgjorde främst en form av ett skalskydd, precis som idag. Detta gjorde att man hade få valmöjligheter och att man i princip var tvungen att penetrera detta skydd för att nå beslutsfattaren i fråga. Att man sedan under en period i historien var korkad nog att placerade denne beslutsfattare i de främre leden på slagfältet hade andra orsaker, såsom moral och kanske traditioner. 1 VK utgör ett typexempel där tekniken inte förmådde någon att ta sig förbi den andres skydd, vilket resulterade i ett väldigt statiskt läge, där viljorna inte förmåddes påverkas i tillräcklig omfattning.

Även då tekniken inte förmådde att penetrera skyddet har man dock historiskt alltid nyttjat andra sätt att påverka viljan, såsom lönnmord o.d. Här utgör mordförsöket på Hitler ett tydligt exempel.

Jag hävdar ett det stora klivet togs först då luftarenen kunde nyttjas för att på så sätt kringgå det skydd som markstridskrafterna utgjorde. Att det just är luftarenan som nyttjas för detta har sin logik i att det är där som markstridskrafterna, d.v.s. skyddet inte är och att luftarenan erbjuder möjligheter som någon annan arena inte har, såsom räckvidd och hastighet, som i sin tur grundar sig på luftens egenskaper. Detta ger i sin tur möjlighet till flexibilitet, tredimensionellt nyttjande, underrättelseinhämtning och därmed erhålls också en möjlighet till överraskning, vilket är vitalt för att nå den efterfrågade effekten.

Att påverka beslutsfattarnas viljor har därmed alltid utgjort det yttersta syftet med militärt nyttjande. Verktygen har dock förändrats och därmed också möjligheterna.

Jag vill också hävda att luftmaktsteoretikerna har varit och är överens om detta yttersta syfte (fast de vet inte om det). Man har däremot haft olika inställningar till metoden för att nå dit och därmed målvalen. Detta har i sin tur påverkat vad vi vill ha ut av tekniken. Här kan hyggligt moderna teoretiker som John Warden och Dr. Pape utgöra två antagonister då det gäller målval, där Warden med sin ringteori vill gå mot beslutsfattaren direkt, genom decapitation, emedan Pape istället hävdar att det är genom att ta bort det viktigaste verktyget för att fortsätta slåss, d.v.s. markstridskrafterna, som gör att viljan bryts. Syftet detsamma – metod och målval olika. Jag påstår att båda kan ha rätt då det korrekta svaret utgörs av det klassiska ”det beror på”. Svårigheten ligger i att analysera vad som får den beslutande makten att ändra sin vilja och därmed kan olika målval uppstå och därmed krävs olika förmågor.

Summerar man detta påstår jag att man numera alltid kommer att vilja nyttja luftarenans egenskaper för att påverka beslutsfattarens vilja. Målvalen kommer dock vara olika för olika typer av konflikter och under olika faser för samma konflikt. Detta utgör en stor utmaning för flygstridskrafternas design.

Vad innebär då detta för flygstridskrafternas utformning och nyttjande?

Beroende på uppgift och därmed målval i en konflikt, agerar flygstridskrafterna någonstans i den ljusblå ellipsen och då många gånger som den understödjande komponenten. Med begränsad ekonomi, och det gäller alla länder, även USA, krävs det en prioritering gällande var flygstridskrafterna gör mest nytta och mot vad denna stridskraft därmed bör optimeras. Skall man optimera flygstridskrafterna för stöd till markstridskrafterna är det kanske främst flygplan för CAS som skall vara dimensionerande, typ A10. I USA har det förts en flitig debatt om att FV skall gå mot att utgöra ett COIN-flygvapen, där helikoptrar och långsamtgående flygplan för direkt understöd, såsom CAS, utgör stommen. I en sådan miljö behövs ingen större luftförsvarsförmåga. Inom ramen för denna debatt fattades beslut om utveckling av F22 och också hur stor volym som skulle produceras. Denna diskussion kan sägas vara en produkt främst av insatsen i Afghanistan. Man kan också tänka sig att suboptimera sig mot stöd till de marina stridskrafterna, men där blir skillnaden i design inte lika påtaglig, då samverkan sker på ett annat sätt och på större avstånd till såväl vän som fiende. Där är det snarare vapentyperna som är olikt. Det har heller inte varit några moderna konflikter där den marina arenan utgjort den primära, varför detta inte behövt prövas.

Jag vill hävda att den viktigaste förmågedelen att täcka upp för flygstridskrafterna utgörs av det ljusblå området som inte överlappar de övriga två. Det är här förmågan till strategisk påverkan finns och det är nyttjandet av denna förmåga som utgör det mest effektiva sättet att dra fördelar av luftarenans egenskaper. Om man studerar Warden menar han att ett av de sämsta och farligaste sätten att nyttja luftmakt är att endast agera defensivt och att avdela flygstridskrafter till de två övriga arenorna. Jag vill påstå att om man, som jag tycker, skall ta sin utgångspunkt i den nationella försvarskontexten utgör den strategiska förmågan att påverka den fientliga viljan grunden för flygstridskrafternas design. Flexibiliteten i nyttjandet av luftrummet gör dock att man inte får förkasta stödet till de övriga två arenorna. Detta stöd är också en förutsättning i vissa sammanhang och i vissa typer av konflikter, där det kombinerade vapnet utgör nyckeln till lösning. Även om detta har debatterats och gör så än hävdar jag att konflikttyper som den under Bosnienkriget påvisade tydligt att flygstridskrafterna inte kan vinna ensam. Det krävdes ett hot från marken för att målen skulle bli tillgängliga, då de annars gömmer sig på plaster som inte går, eller snarare tillåts att bekämpas från luften. Det ena förtar alltså inte det andra, men med begränsade resurser utgör den strategiska slagförmågan den förmåga som bör prioriteras högst enligt min mening.

Jag vill hävda att detta kommer att bli tydligare nu när flertalet länder ”kryper hem till sina bon igen” och ser det nationella försvaret som allt viktigare. En sådan inriktning kräver självfallet också en politisk vilja och detta har , som ni alla vet, den svenska FM fått anpassa sig till under modern tid.

När jag nu sagt att den strategiska förmågan är viktigast vill jag redogöra hur detta påverkar flygstridskrafternas utveckling.

Det är tekniken som kommer att avgöra utvecklingen. Kom ihåg syftet: Vi vill kunna påverka vår motståndares vilja. Problemet är ofta att de måltyper som ger mest effekt befinner sig på långa avstånd och är väl skyddade. Detta eftersom vår antagonist troligen vet om vad som skulle få honom eller henne att ändra inställning. Detta i sin tur kräver främst räckvidd, hastighet, precision och timing eller annorlunda formulerat – möjlighet till överraskning. För att lösa ut detta behöver inte ett flygplan nödvändigtvis vara inblandat, utan mark- eller sjöbaserade system har denna förmåga och sådana system existerar idag som ni alla vet. Varför nyttjas då flygplan trots allt? Det handlar främst om en sak som jag ser det, och det är just överraskningseffekten. Man vill ha möjligheten att snabbt förändra tiden och rummet för avfyringen genom att förflytta avfyringsrampen, i detta fall ett flygplan, från en plats till en annan. Återigen – detta handlar om teknik. Kan man ha kryssningsrobotar som kan göra motsvarande så faller argumentet att nyttja flygplan som avfyringsramp. Där är vi dock inte idag och inte heller inom en snar framtid, enligt min bedömning. Frågan om det krävs flygplan som leverantör av vapen är intressant och utgör kanske t.o.m. En form av existensberättigandet för ett FV. Därför vill jag utveckla detta något.

Krävs det då en flygande plattform? Tills vidare – ja, men det är mest beroende på ringarnas utformning på bilden, där en flygande plattform medger ett flexibelt nyttjande som ger effekt i samtliga arenor. Detta kan dessutom ske inom ett och samma flygpass. Tekniken har ännu inte lyckats kompensera detta och viljan har kanske inte heller funnits. Att befinna sig i luften och nyttja luftens egenskaper kommer alltid vara viktigt, men jag bedömer att skillnaden mellan en robot och ett flygplan kommer att suddas ut på sikt, vilket det till del också har gjorts med de UAV:er eller UCAV:er som finns idag. Dessa täcker dock ännu inte det bemannade flygplanets fulla förmågespektrum, men det handlar, enligt min mening, bara om teknik och den tillit vi har till tekniken. Idag finns helt enkelt inte den teknik som krävs för att fullt ut ersätta en pilot, men för mig är det självklart att det är dit vi måste gå och det gäller för övrigt alla arenors stridskrafter. Kan vi få tekniken att göra det som en soldat, sjöman eller pilot kan göra så varför utsätta människan för risken? Lika övertygad om detta är jag också om att det kommer att ta lång tid innan vi har den tilliten till tekniken som krävs, men att vi kommer att se mer obemannat inom samtliga arenor det är jag helt övertygad om.

Det vore också förmätet av mig om jag diskuterar luftarenan och inte nämner något om rymden. Självfallet ger rymden stora möjligheter till de förmågor som krävs för att agera strategiskt. Förutom kostnaderna handlar utvecklingen här också om hur regler skall sättas upp och liknande kontroversiella faktorer för nyttjandet. Jag är dock övertygad om att begagnandet av rymden för detta syfte kommer att öka.

Syftet med det militära maktinstrumentet har genom alla tider varit detsamma, nämligen att påverka viljan hos vår motståndare att agera på ett visst sätt. Tekniken har medgett olika målval och tack vara luftens egenskaper har möjligheten att nå fler målval ökat.

Det är inom den strategiska förmågan som flygstridskrafterna har sitt främsta existensberättigande. Vi ser att utvecklingen går mot längre räckvidder, högre precision och flexiblare lösningar, där ökat nyttjande av rymden och obemannat för mig är en självklarhet.

Under överskådlig tid kräver såväl stridskrafterna på markarenan som den marina arenan stöd från luftarenan. Så länge flygplan utgör plattformen för vapenleveranser kommer FV ha till uppgift att stödja dessa arenors stridskrafter. Luftförsvarsrollen är också en uppgift där liknande paralleller kan dras, d.v.s. det kommer vara en uppgift för ett FV så länge flygande plattformar utgör en vapenleverantör.

Gällande obemannat eller inte, så är det min övertygelse om att detta handlar om teknik och tillit till denna teknik och inget annat. Idag kan inte tekniken fullt ut kompensera för en pilots egenskaper, men den tiden kommer. Viljan att gå dit kan alltid diskuteras, men med minskad risk för förlust av mänskligt liv som drivkraft går utvecklingen åt ett håll.

Så länge nationalstaten existerar och att ett av maktinstrumenten utgörs av det militära, kommer luftarenan nyttjas och jag tror att detta också kommer att öka då luftens egenskaper ger så stora fördelar. Huruvida det i framtiden finns ett FV eller inte menar jag är starkt kopplat till nyttjandet av flygplanet som vapenleverantör.