Kungliga Krigsvetenskapsakademiens sammankomst den 5 oktober 2022

Akademiens styresman Björn von Sydow med ledamoten Per Edling som vid sammankomsten höll sitt inträdesanförande. Foto: privat.

Sammankomsten genomfördes i tre olika delar.

”Rysk militär doktrinutveckling sedan 1991”

Inträdesanförande i Kungl. Krigsvetenskapsakademien Stockholm den 5 oktober 2022 av Ledamoten Jörgen Cederberg

Hur har Rysslands militärdoktrin utvecklats sedan Sovjetunionens fall? Vad är förnyelse och vad är kontinuitet i det ryska doktrinära tänkandet? Hur har omvärldsutvecklingen inverkat på utvecklingen? Givet slutsatserna av 30 års utveckling – vad kan vi förvänta av nästa militärdoktrin? Vilka ryska målsättningar kommer Sverige att behöva förhålla sig till?

Ledamoten Cederberg anförande belyste hur Rysslands militärdoktrin har utvecklats under de senaste 30 åren och hur det doktrinära tänkandet har förändrats mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Cederberg fokuserade i sitt anförande på fyra områden:

hur hotbilden beskrivs,
uppgifter för de väpnade styrkorna
hur begreppet partner utvecklas samt
kärnvapenaspekten

Ryssland^[1] har sedan Sovjetunionens upplösning antagit fyra militärdoktriner: 1993, 2000, 2010 och 2014. Cederberg började med en kort historisk exposé över utvecklingen sedan 1991 och därefter gick han igenom ovan fyra utvalda områden. Han avslutade sedan med ett resonemang om vad nästa doktrin kan innehålla. Cederbergs genomgång visar att det ryska doktrinära tänkandet genomgått en betydande förändring under de drygt 20 år som de fyra existerande doktrinerna spänner över.

I 1993 års doktrin (den optimistiska) betonas vikten av samarbete. De största hoten sägs komma från religiös, nationalistisk och etnisk separatism. Fokus ligger på interna hot och därmed på lokala och regionala konflikter i det postsovjetiska rummet.

2000 som Cederblad väljer att kalla den militärteoretiska doktrinen, är den ryska uppfattning att Rysslands intressen har ignorerats, och att väst har försökt lösa internationella problem utan Rysslands medverkan. Ryssland drar slutsatser av sin konventionella underlägsenhet och frångår principen om no first use för kärnvapen.

2010 som Cederberg kallar den skeptiskt utrikespolitiska doktrinen, blir bilden av ett Ryssland som med ett fåtal allierade står i motsats till en fientlig omvärld än tydligare. Det yttre hotet ses inte längre som en teoretisk möjlighet utan en realitet. Lokala väpnade konflikter och fredsfrämjande insatser blir mindre viktiga för försvarsmakten^[2] medan mellanstatliga konflikter blir den dimensionerande uppgiften. Försvarsmakten får användas för att försvara ryska medborgare ”mot anfall” även utanför Rysslands gränser. Kärnvapendoktrinen når sin nuvarande utformning. Långräckviddig precisionsbekämpning blir en del av avskräckningspolitiken.

2014 som Cederberg väljer att kalla den aggressivt utrikespolitiska doktrinen innehåller relativt få förändringar. Kina befästs som en partner. Det blir tydligt att ett hot mot regimen i stor utsträckning emanerar från subversiv verksamhet från specialtjänster och privata militära företag som har som målsättning att forma och vilseleda medborgarnas uppfattning i syfte att undergräva det ryska politiska systemet. Regimstabiliteten framstår än tydligare som en avgörande faktor i säkerhetspolitiken.

Utvecklingen efter 2014 – nästa militärdoktrin?

Cederberg framförde att det har gått snart åtta år sedan den senaste doktrinen antogs. Utkast till ny militärdoktrin lär ha tagits fram under hösten 2021, men ännu har ingen färdig doktrin presenterats. Cederberg framför några tankar kring vad en ny doktrin skulle kunna innehålla. Ryssland har bedrivit ett krig i östra Ukraina sedan 2014 och hur det förlöper kommer med största sannolikhet att ha stort inflytande på nästa doktrin. Man har också erfarenheter från Syrien som kommer att omsättas i nästa doktrin. Utvecklingen har visat hur Ryssland i allt högre grad orienterar sig mot OSS/CSTO-länder och bort från väst när det gäller samarbetspartner. Det kommer rimligen att återspeglas i nästa doktrin. Nato (och EU) nämns fortfarande som dialogpartner 2014, men kommer knappast att göra det i nästa doktrin. Parallellt med Abchazien och Sydossetien hade Cederberg tänkt lägga ”folkrepublikerna” i Donbass med i doktrinutvecklingen, men den politiska utvecklingen hann förändra detta. Cederblad kan tänka sig andra nya partners som ”Folkrepubliken Odessa” eller FR Transnistrien. Kina som finns på listan över partnerländer sedan 2010 befäster sannolikt sin ställning. Kina har deltagit i övningar i Östersjön och deltar i Vostok.

Slutligen kommer så klart svensk och finskt Natomedlemskap att vara ett viktigt ingångsvärde. Kanske det enda som spelar någon strategisk roll för Ryssland i förhållande till Sverige enligt ledamoten Cederberg.

Den teknologiska underlägsenheten har enligt Cederberg länge varit ett stort problem för Ryssland. En viktig milsten ur ryskt perspektiv passerades när den ryska marinen den 7 oktober 2015 besköt mål i Syrien med kryssningsrobotar från fartyg i Kaspiska havet. Ryssland visade då att man har en förmåga som åtminstone befinner sig på samma nivå som USA 1991. Det är rimligt att anta att nästa doktrin på ett tydligare sätt markerar hur Ryssland ska kunna använda förmågan att på långa avstånd och med hög precision utöva avskräckning. För det talar att de senaste två doktrinerna ägnat den amerikanska förmågan särskild uppmärksamhet. Den ”bukett” av nya vapensystem som Putin presenterade den 1 mars 2018 har omfattar såväl system som har konventionell som nukleär förmåga. Därigenom kan Ryssland peka på en konkret militärteknisk grund för sådan förmåga.

Kriget i Ukraina går dåligt – trots omfattande materiell förnyelse och intensiv övningsverksamhet de senaste 10-15 åren. Varför det är så ligger utanför ramen för Cederbergs anförande, men det verkar troligt att konventionella motgångar i ett läge där Ryssland definierar sig bort från väst kommer att generera ett starkare fokus på kärnvapen. 2000 i ett läge av konventionell underlägsenhet frångick Ryssland principen om no first use. 2022 efter ett konventionellt nederlag kan Ryssland komma att utsträcka avskräckningsprincipen även till sin intressesfär.

Det är däremot inte säkert att en ny militärdoktrin tillför ytterligare tydlighet i fråga om när Ryssland anser att det finns grund för kärnvapenanvändning. Snarare ger de senaste årens yviga retorik anledning att tro att den medvetna vagheten syftar till att skapa en osäkerhet och ge en avskräckningseffekt i sig. Det sägs ofta att dagens motsättningar mellan Ryssland och Väst saknar det ideologiska element som fanns under kalla kriget. Det är förvisso sant om med det menar att Ryssland saknar ideologi. Men om man ser till det senaste decenniets utveckling där den ryska regimens överlevnad framstår som det kanske allt överskuggande målet och där hotet mot regimen från subversion, kuppförsök och färgrevolutioner får en framträdande plats kan man ändå tala om ett ideologiskt element såtillvida att det ryska auktoritära systemet ställs mot det liberala demokratiska västliga. Värdegemenskapen med Kina m.fl. stater ska inte underskattas. Det kan alltså komma att bli ytterligare skärpta skrivningar om väst.

Cederberg sammanfattar sitt anförande med ”Mer avgörande än någon annan faktor är hur den ryska regimen ser ut när nästa doktrin antas. Min slutsats är att därmed har betydelsen av regimstabilitet bekräftats”.

”Det handlar om att behärska flödena”

Inträdesanförande i Kungl. Krigsvetenskapsakademien Stockholm den 5 oktober 2022 av Ledamoten Per Edling

Ledamoten Edling inleder sitt inträdesanförande med att havet erbjuder oss människor många förmåner, mat, energi, rekreation samt, i fokus för detta inträdesanförande, transportleder. Syftet med en marin är att hålla krigets fasor borta från land och att ge en stats medborgare tillgång till ovan nämnda förmåner. Genom sin marin får en stat möjlighet att utnyttja havet för sina egna syften och kan samtidigt förvägra motståndaren detta tillfälle. En del av denna strävan är att vinna kontrollen om flöden under och över havets yta. Det finns flera historiska exempel på att om de flöden som gynnar en stats egna intressen kommer fram och motståndarens stryps, så kommer den som behärskar sjövägarna att gå segrande genom kraftmätningen. Detta inträdesanförande syftar till att belysa betydelsen av att Sverige i samtliga konfliktnivåer kan behärska de flöden som passerar över och förbi våra gränser.

Edling påpekar att vårt närområde är ett bra exempel för att åskådliggöra flödenas betydelse. Östersjön och Västerhavet är några av världens mest trafikerade havsområden. Dessutom finns viktiga kommunikations- och energiflöden i kablar och rörledningar under vattenytan. Även geografin i vårt närområde är intressant. Här finns många förträngningar som tvingar sjötrafiken till särskilda vägval. Den som behärskar dessa olika terrängavsnitt kommer att kunna behärska – strypa eller öppna – de flöden som passerar förbi. En omfattande säkerhetspolitisk kris eller ett krig i vårt närområde kommer att begränsa flödena, vilket kommer att påverka andra nationer som är beroende av våra hamnar och flöden, som södra Norge samt Finland och de baltiska länderna som är beroende av lederna genom Östersjön ut i Västerhavet. Sjövägarna i vårt närområde leder som sagt inte bara till Sverige. Ett mer aktivt försvar av Baltikum kräver förmodligen att fler Natoförband kommer på plats och att dessa kan försörjas. Nato kommer att behöva understödja sina trupper i Baltikum även sjövägen och ingenstans mellan Storbritannien eller USA:s östkust och de baltiska hamnarna är farlederna så trånga som genom Östersjöinloppen. Det kommer att vara nödvändigt att hålla dem öppna om ett säkert flöde sjövägen till de baltiska staterna ska komma fram. På samma sätt kan flödena till och från öster strypas genom att stänga in både Östersjömarinen och den ryska handelstrafiken, alternativt hindra Rysslands övriga flottor från att förstärka i Östersjön.

Edling framför att behärskandet svenska flöden är en uppgift för Sverige. Det är således ur många perspektiv redan idag helt nödvändigt att behärska de flöden av varor, tjänster, data och energi som passerar förbi eller till och från Sverige. I händelse av en långvarig säkerhetspolitisk kris eller ett krig i Sverige eller i vårt närområde kommer denna kontroll att bli ännu viktigare. Förmågan att behärska flödena är krigsavgörande, i alla fall om striden blir utdragen och förs utan massförstörelsevapen. Uppgiften att hålla igång flödet till och från svenska hamnar är en nationell fråga även i högre konfliktnivåer. Att skydda flödena är, beroende på säkerhetsläget, en militär eller en polisiär uppgift eller kanske ännu mer troligt en fråga som hamnar i gränslandet mellan flera myndigheters ansvar. Att se till så att flödena kommer fram blir således inte en uppgift bara för marinen, utan en operation för hela Försvarsmakten. Denna ”flödesskydds-operation” är med andra ord ett bra exempel på en multidomänoperation, vilken syftar till att samordna militära aktiviteter och icke-militära aktiviteter över alla domäner och miljöer. Man kan med andra ord säga att en flödesskyddsoperation har två karaktärer. Den första är statisk och handlar om att med vapenmakt ta kontroll över vad som sker i det aktuella området. Den andra karaktären är dynamisk och är bunden till de objekt som styrkan är satt att skydda. Tillsammans skapar dessa ansträngningar en kanal som är fri från rörliga och fasta hinder där flödet flyter fram till sjöss och på land.

Under de senaste åren har Försvarsmaktens fokus på doktrin-, reglementes- och krigsplaneringsfrågor ökat avsevärt, vilket har inneburit att de konceptuella faktorerna stärkts. Exempelvis knyts nya reglementen för marin- och luftoperationer i stor utsträckning samman av ett träd av doktriner och handböcker. Tillsammans stödjer detta den bärande idén för gemensamma operationer, där en samordning av flera försvarsgrenars strid leder till större förmåga än summan av flera enskilda operationer. En annan fråga Edling tar upp i sitt inträdesanförande är att anpassa det juridiska regelverket till de rådande och förväntade situationerna. Det finns många juridiska problemställningar som idag är oklara och där politiken och regelverket måste utvecklas och vara mer flexibelt, för att kunna öka effekten i totalförsvaret.
Våra förutsättningar att genomföra en omfattande flödesskyddsoperation liksom andra militära aktiviteter beror även på moraliska faktorer. Vilja, ledarskap och inlärningsförmåga är svåra att ta på, men ger sig tillkänna i form av stil, anda och förmåga att ta sig an nya och svåra uppgifter. Den svenska marina kulturen är i stor utsträckning uppbyggd kring tesen att ”slå först, slå hårt och fortsätt att slå”, vilket innebär att stor del av det gemensamma tankegodset handlar om att på bästa sätt formera sig för att anfalla och slå fienden sönder och samman. Behovet av svensk förmåga att kunna genomföra långvariga flödesskyddsoperationer accentueras av att vi förväntar oss att en allierad kommer till vår hjälp i händelse av kris eller krig. Problemet är bara att det förmodligen kommer att dröja innan det finns resurser som räcker till för att stödja striderna i Sverige eller i södra Norden.

Edling framför att den som kan behärska de flöden av varor, tjänster, idéer och människor som rinner fram över världen kommer både att kunna öka sitt eget välstånd och att gå segrande ur en kraftmätning. För svenskt vidkommande, men även för de andra länderna i vårt närområde, är det av stor betydelse att Nordsjön, Västerhavet, Östersjöinloppen och Östersjön hålls öppna i alla konfliktnivåer. Försvarsmakten kommer att ha många och svåra uppgifter att lösa, vilket innebär att stora delar av sjö- och luftförsvaret kan behöva flyttas västerut och markstridsförbanden fokuseras mot att skydda flödena iland. Svåra strategiska val kommer att behöva göras. Ska Sverige försvaras i öster eller försörjas från väster? Det handlar helt enkelt om vilka flöden som vi vill behärska.

Ledamoten Edling sammanfattade sitt inträdesanförande med att finns flöden som vi måste kunna behärska i alla konfliktnivåer, genom att strypa eller hålla dem öppna. Att råda över dessa flöden är en fråga för stora delar av totalförsvaret och det militära maktmedlets uppgift är inte bara att stoppa flödena, utan också att skydda dem. Således måste Försvarsmakten organiseras, utrustas och utbildas för att lösa även denna uppgift.

Avdelning II seminariedel ”Samtal angående operativ ledning”

Ledamoten Jon Wikingsson och Ledamoten Per Edling

Krigsvetenskapsakademien har en ambition att genomföra ett arbete inom operativ ledning som förhoppningsvis kommer att kunna svara på vad operativ ledning kan vara, hur det nyttjas och hur det ska organiseras. Krigsvetenskapsakademien behöver ge sin syn på operativ ledning och hur sjöstridskrafterna kan användas inom ramen för detta. Akademien bör angripa uppgiften genom att se på ledning ur ett top-down perspektiv, alltså från militärstrategiska nivå till taktisk nivå. Därefter kan vi exemplifiera vad svenska sjöstridskrafter kan bidra med ur ett operativt perspektiv i nationella operationer och tänkbara operationer som medlemmar i Nato.

Sverige måste komma ur våra tankar kring igelkottförsvar. Som Natomedlem ändras hela kartan även om nationellt försvar fortsatt är prioriterat. En arkitekt ritar ju inte ett hus utan att se på omgivningen. Vad som omger av huset och var huset ska stå är centralt. Ledamöterna Wikingsson och Edling beskrev sätt att se på operativ ledning ur ett top-down perspektiv som ger förutsättningar för Sverige att kunna hantera nationella operationer och vara en spelare i Nato.

Den operativa nivån leder gemensamma operationer genom att inrikta och samordna den taktiska nivåns genomförande. Syftet med gemensamma operationer och en operativ ledning är att kunna uppnå högre effekt än vad enskilda stridskrafter, förband eller funktioner kan åstadkomma. Den bärande idén med gemensamma operationer är att effekten av en samordnad operation är större än summan av enskilda operationer. Den operativa nivån gör antaganden, planerar och fattar beslut som sträcker sig under veckor eller månader framåt och måste därvid förstå och ta hänsyn till den säkerhetspolitiska och militärstrategiska utvecklingen.

Militärstrategisk nivån förenklar genom att beskriva operationsmiljön i domäner. Domänerna ska ses som en abstraktion av operationsmiljön (bild) – en förenkling som syftar till att hålla fokus på rätt nivå och identifiera tidsaspekter mellan domänerna. Domänerna ska inte reduceras till väpnade styrkor. Förband kan agera i en domän mot en motståndare i samma domän men även mot motståndaren i alla andra domäner. En operation kan vara i en domän eller samordnat i flera domäner. Gemensamt för alla domäner utom rymden är att skapa kontroll och motverka motståndarens kontroll och därmed säkra eget syfte och påverka motståndarens syfte. Det är väsentligt att inte se domänerna utifrån stridskrafter utan se stridskrafterna utifrån vilken domän de kan verka i. Luftvärnsbataljonen är organiserad i markstridskrafterna men verkar i luftdomänen. JAS Gripen är organiserad i flygstridskrafterna men verkar i markdomänen när de genomför Close Air Support (CAS) och ubåtar verkar i sjöstridskrafterna men verkar i luftdomänen när de torpederar luftvärnsfregatter samt i markdomänen när de transporterar SF.

Den operativa nivån ska samordna flera taktiska operationsområden inom ett gemensamt operationsområde, så målsättningarna i domänerna möts, inte samordna stridskrafterna i ett taktiskt operationsområde. Operativ ledning handlar således om att samordna stridskrafter, så att de strategiska målsättningarna uppnås inom alla domäner som ska påverkas – det är detta som är ”multi-domain” operations och det är samordningen av stridskrafternas verkan i domänerna som är operativa ledningens funktion. Operativa ledningen har alltså samordnat flera taktiska operationsområde till en operativ helhet. Stridskrafter ur armén, flygvapnet och marinen kan agera tillsammans i ett taktiskt operationsområde genom taktisk ledning. Det som görs i ett taktiskt operationsområde är samordnat med verksamheten i ett annat taktiskt operationsområde och just detta har operativ ledning utverkat. Effekterna i de taktiska operationsområdena följs upp och värderas, vilket ger en ny lägesbild som ligger till grund för en ny planering. Men den här synen kräver ju att vi spänner ut vårt område och tänker större, det kommer ju att bli trångt i Sverige annars.

Vi måste tillse att militärstrategisk nivå ser på omvärlden i ett större perspektiv än Sverige och strax utanför territorialvattengränsen för att kunna analysera och ta fram målsättningar inom domänerna, framförallt i informations-, rymd-, cyber- och sjö- samt luftdomänen. Detta är gällande för vår territoriella integritet, men även för att Sverige ska kunna ta en roll i Nato. Detta beror naturligtvis på domänernas olika tidsperspektiv. I rymd- och cyberdomänen rör sig allt i ljusets hastighet, informations- och luftdomänen rör sig inte lika fort eftersom människans roll i dessa domäner är närvarande – men vi vet ju att en film från Ukraina påverkar oss några minuter efter den släpps och att det tar några få timmar att röra sig i luftdomänen.

Det operativa intresseområdet kan naturligtvis göras mindre – det är inom detta område som den operativa ledningen måste följa och värdera lägesbilden för att kunna vidta åtgärder som påverkar vår territoriella integritet, alltså beordra stridskrafter att agera. Vi kan välja att använda samma område för att se på vår framtida roll i Nato – låt oss anta att Sverige kommer att ha en roll i norra Europa och i Nordkalotten. De ljusblå linjerna beskriver logistikflöden till sjöss (bild ovan) En tydlig bild över sjödomänens område som måste kontrolleras i syfte att skapa uthållighet för stridskrafter och samhället – i Sverige och våra Nato partners inom kort. Om detta är vårt operativa intresseområde – där vi samlar den operativa lägesbilden som ligger till grund för att kunna göra en planering som samordnar stridskrafternas verksamhet och strid, så att målsättningarna i respektive domän uppnås, så kommer det gemensamma operationsområdet att vara mindre.

Vårt gemensamma operationsområde kan indelas i två. Ett för vår territoriella integritet. (bild ovan) Det är i detta område vi alltid, oavsett fred, kris eller krig, ska verka med stridskrafter i gemensamma operationer för att upprätthålla vår territoriella integritet. Området går utanför vårt territorium i Östersjön för det markerar områden som vi uppträder i dagligdags för att kunna inhämta information och påvisa vår vilja att försvara Sverige.

Som medlem i Nato skapas även ett gemensamt operationsområde. (bild ovan) Ett område i vår närhet där vi förväntas kunna bidra med stridskrafter i syfte att uppfylla Nato strategiska målsättningar. I fred kan det vara Baltic Air Policing, markförband i grupperade stående förband i Baltikum och stående förband till sjöss för korvetter och minröjningsfartyg. I händelse av krig förväntas vi verka med stridskrafter i det gemensamma operationsområdet – Finland och Baltikum/Polen är även vår frontlinje i öster och Finland/Norge är vår frontlinje i norr från den dagen vi är Natomedlemmar.

Denna syn kräver verkligen att vi aktivt väljer bort igelkottförsvaret. Det kommer att kräva acceptans för proaktivitet. Å andra sidan innebär ju detta att vi tidigare kan möta hot mot Sverige, genom att vi tillsammans i Nato agerar tidigt i domänerna. Om vi utgår från domänbegreppet och Natomedlemskap så är läget annorlunda. Men här gäller det att tänka rätt och inte låsa sig till att sjöstridskrafterna endast verkar i sjödomänen. Men låt oss titta på vad situationen innebär för sjödomänen (bild ovan). Sjödomänens syfte är att etablera sjökontroll och skapa förutsättningar för uthållighet. Förstärkning och logistik av Nato stridskrafter i norr kan ske genom Narvik, men i bästa fall endast till fronten, ej till övriga Finland, som måste logistikförsörjas genom Sverige via Göteborg och sjötransport över Bottenhavet eller via Bälten/Öresund och genom Östersjön. Baltikum kan förstärkas och logistikförsörjas genom Europa eller genom Bälten/Öresund och genom Östersjön.

Förutom förstärkning och logistik av Natostridskrafter är beskrivna flöden även det sätt som nationerna i övrigt – alltså den civila civilisationen – måste försörjas.

Ryssland kommer att störa och försöka avbryta dessa linjer med sjö-, mark- och flygstridskrafter. Det blir tydligt att Finland och Baltikum kommer vara helt avskurna om inte logistikflödena kan upprätthållas – vi måste skapa kontroll eller åtminstone försvåra Ryssland att upprätthålla kontroll. Handlingsfriheten med sjöstridskrafter är stor för att på mycket korta tider insätta förbanden eller ändra uppgift, dessutom finns förmågan att agera i flera domäner samtidigt över tid. Sjödomänens sjögående resurser karakteriseras av stor flexibilitet avseende förmåga att agera inom flera domäner och kan förhållandevis snabbt förflyttas stora sträckor och under förflyttningen dessutom agera inom flera domäner. Detta är gällande oavsett fred, kris eller krig och oavsett territoriell integritet eller inom ramen för Nato. Senast 8 h efter signal kan sjöluftvärn grupperas i Rigabukten. Samma tid gäller för gruppering av luftvärn vid t.ex. en terrorhandling i Sverige. 6 dygn efter signal kan de första torpederna skjutas i hamnområdet Murmansk. Inom 6 dygn efter signal har korvetter grupperat Medelhavet. 12h efter signal kan del av amfibiebataljonen gruppera på Gotland, i Finland eller Baltikum.

Ledamoten Wikingsson och ledamoten Edling menar att vi måste komma ur igelkottsförsvaret med utpekade stridskrafter i fördefinierade områden. Framtidens stridsfält är större än gränser på kartan och påverkas av andra krafter – därav domänbegreppen. Sjöstridskrafterna och likaså flygstridskrafterna ska kunna röra sig i stora områden – detta får inte vara komplicerat. Dessutom kommer våra Natopartners göra det samma – vi måste ha en metod för operativ ledning som medger detta. Samma ledningsmetod och samma operativa syn som Nato fast nedskalat till vår nationsgräns för att försvara vår territoriella integritet är framtiden. Denna princip medger ett snabbt agerande oavsett om det sker inom nationell eller Natokontext och framförallt kan vi växla mellan nationell ledning och Nato sömlöst. Ledamöterena Wikingsson och Edling har gett en bild av vad operativ ledning är. Ett gemensamt arbete i akademin kräver att vi har samma bild. Är det denna eller något annat? Innan en gemensam bild, som kan vara flera alternativ, av vad operativ ledning är och syftar till kan vi inte mejsla ut en organisation eller en ledningsmetod.