– sammankomst med KKrVA den 14 september 2016

av Thomas Hörberg

Det har sagts att Preussen var en armé med en stat. Det var inte utan att tankarna gick till detta klassiska påstående när man lyssnade till ledamoten John Rydqvists inträdesanförande med rubriken Strategiskt starka och samtidigt sköra: krigföring och krigsförberedelser i Asiens och Mellanösterns regionala stormakter. I linje med en inledande avsiktsförklaring koncentrerades framställningen på fallet Pakistan, men en rad utblickar mot andra stater i de aktuella regionerna gjordes också.

Situationen i Pakistan präglas av två separata inbördeskrig och av ständig beredskap för krig mot en grannstat, Indien. En central tes i framställningen var att Pakistan inte främst ska förstås som en stat definierad på sedvanligt sätt, d v s i termer av regering, territorium och befolkning, utan att Pakistan ska uppfattas som idén om kampen mot Indien. I det perspektivet är det militären som är statsbärande. Ett mönster har också varit att militären efter olika kupper inte överlämnat makten till en eller annan civil gruppering, utan istället har kuppledare lagt av uniformen och framträtt som civila statschefer.

Också en rad andra stater kännetecknas av att militären inte främst är länkad till staten utan till någon annan maktstruktur. I Kina, exempelvis, är militären främst kopplad till partiet, och i Saudiarabien till kungafamiljen. (Notera att det är huset Saud som givit staten dess namn; inte tvärtom.)

När maktkonstellationerna ser ut så behöver krig och andra konflikter inte nödvändigtvis uppfattas som kraftmätningar mellan stater i vår mening. Inte sällan rör det sig istället om kampen för regimens eller en folkgrupps överlevnad, något som är fallet i Syrien i dag. Även krigen i Pakistan är överlevnadskrig. Uppgörelser av denna typ är ofta mycket brutala. Vårt synsätt, att det existerar en stat som har en armé, är inte alltid tillämpligt när man ska försöka förstå konflikter i de regioner det här är frågan om.

Anförandet följdes inledningsvis av synpunkter från opponenten, ledamoten Michael Sahlin, som tog upp aspekter på Pakistan som kärnvapenmakt. Därefter följde en allmän diskussion, vilken bl a rörde den pakistanska självbilden, Pakistans ökade orientering mot Kina samt konflikten mellan Pakistan och Indien.

Under akademisammankomstens slutna del utgjordes huvudpunkten av ett miniseminarium med rubriken Totalförsvaret – hur skall det utvecklas? Frågeställningarna som behandlades var sådana som studeras inom KV21, delprojekt 4, och ansvariga var ledamöterna Björn Körlof, Peter Lagerblad och Bo Richard Lundgren.

Globalisering, demografiska förändringar, miljön, utbildning, energiförsörjning, transportlösningar och vad som får betecknas som en ny industriell revolution är exempel på faktorer som i ett högt tempo påverkar samhället. Såväl omfattning som komplexitet är betydande.

Som påpekades i inledningen av miniseminariet berör utvecklingen av totalförsvaret i stort sett alla aspekter av samhällslivet och detta under lång tid. Att på några få rader söka återge vad som framkom under programpunkten har inga förutsättningar att bli rättvisande. Några nedslag skall dock göras.

Föredragningarna koncentrerades till tre områden:

  • ledning av det nya totalförsvaret
  • mental beredskap
  • civila aktörers stöd till Försvarsmakten

Delprojekt 4 inom KV21 handlar dock även om annat, främst då frågor rörande skyddet av civilbefolkningen och elförsörjningen. Hot av olika slag, t ex militära hot och cyberhot som totalförsvaret också ska parera, analyseras huvudsakligen inom andra delprojekt.

I ett första block behandlades den modell för ledning av samhället under kris och krig som tagits fram inom delprojekt 4. Den täcker hela hotskalan och avser alla organisatoriska nivåer i samhället, från kommuner och uppåt. En rad förslag rörande var och en av dessa nivåer presenterades.

Under den frågestund som följde tog ledamöterna framförallt upp aspekter på ledning på central nivå, såsom stödet till regeringen och förhållandet mellan olika myndigheter. En rad jämförelser med hur det varit och vad som gäller i dagsläget gjordes. Även annat, t ex effekter på det kommunala självstyret, berördes.

I miniseminariets andra block presenterades ett nytt koncept för mental beredskap som en del av det nya totalförsvaret. Flera av de faktorer som bidrar till samhällets förändring, och som nämnts ovan, är av stor betydelse i detta sammanhang och – i förlängningen – vid uppbyggandet av ett nytt psykologiskt försvar. Hit hör bl a demografisk förändring genom invandring, nya kulturmönster och ett ändrat medielandskap.

Inom ramen för delprojekt 4 har utarbetats en modell för ett nytt psykologiskt försvar. Den är anpassad till det framväxande nya samhället, och den beaktar de framtida förändringar som man kan ana.

Frågestunden i denna del gav uttryck för både principiella och praktiska funderingar. Hur ska man exempelvis kunna skilja sinistra påverkanskampanjer med utländskt ursprung från legitima förändringskrav som drivs av inhemska, politiska aktörer? Är förslagen förenliga med nuvarande rättsordning, eller behövs lagändringar? Har tillräcklig hänsyn tagits till att traditionella media befinner sig i snabb upplösning?

I det tredje blocket, det som rörde civila aktörers stöd till Försvarsmakten, gavs en dyster bild både av sakernas nuvarande tillstånd och av myndigheternas agerande för att komma framåt. ”Det går trögt” sades det i föredragningen, och så gavs en rad exempel på långsamt och mindre ändamålsenligt agerande. Medan man som åhörare funderade över lämplig etikett på det beskrivna – inkompetens, obstruktion, byråkratisk låsning eller något annat – fortsatte presentationen med att ge en bild av en situation där det blir svårt att möta Försvarsmaktens behov av sjukvård, drivmedel, transporter, el m m. Att Försvars­makten behöver bygga upp egen kompetens på en rad områden stod dock klart. Åtskilliga förslag på lämpliga åtgärder presenterades.

Under den tid som var avsatt för kommentarer och frågor bidrog flera ledamöter med egna erfarenheter som överensstämde med den bild som redovisats i föredragningen. Det ställdes också frågor om vad vi kan lära från Finland och om hur frivilligorganisationerna kan komma in i sammanhanget.

Som avslutning på miniseminariet identifierades ett antal faktorer som särskilt måste uppmärksammas när man ska utveckla ett modernt civilt försvar. Målen var det första som lyftes fram. Hotbilderna och samhällsutvecklingen i stort formar den miljö i vilken det civila försvaret skall verka, och de måste naturligtvis också beaktas. Därutöver nämndes, bland faktorer som är påverkbara: beredskaps­lagstiftningen samt det civila försvarets struktur, organisation och ”förmågor”. Delvis påverkbar är också ansvarsfördelningen i samhället, mellan offentlig sektor/näringsliv, mellan individ/myndigheter etc Att genomförandefrågor och ekonomi måste belysas vid införandet av det nya civila försvaret ligger i sakens natur.
Referenten är fil dr och ledamot av KKrVA.