Karlis Neretnieks artikel Avskräckning mot vad? (KKrVA blogg 25 maj 2026) är ett av de mest klargörande svenska bidragen till avskräckningsdebatten under 2026. Den introducerar med stor pedagogisk tydlighet en analytisk distinktion — skillnaden mellan att möta angrepp och att avskräcka från att krig inleds — som är grundläggande men alltför sällan explicit i den politiska debatten. Neretnieks numeräranalys av Baltikum är nykter och välgrundad, och hans geografiska prioritering är inte ett politiskt önsketänkande utan en operativ slutsats med stark empirisk förankring.
Denna granskning tar fasta på artikelns metod: att börja med frågan ”avskräckning mot vad?” snarare än ”hur mycket?”. Utgångspunkten är att Neretnieks på ett föredömligt sätt besvarar den frågan för det konventionella Baltikum-scenariot, men att samma fråga behöver ställas lika systematiskt på fyra kompletterande nivåer: den nukleära kopplingen, gråzonen, relationen mellan denial och punishment i ett sammanhållet allierat system, samt de asymmetriska svar som gör punishment trovärdigt i praktiken. Syftet är därför inte att visa att Neretnieks har fel, utan att visa att hans svar är nödvändigt men inte tillräckligt som vägledning för svensk och nordisk säkerhetspolitik efter NATO-inträdet.
Neretnieks huvudbidrag
Artikeln inleds med ett grundläggande analytiskt skifte: avskräckningsfrågan formuleras som ”mot vad?” snarare än ”hur mycket?”. Det är en metodologisk prioritering av ett slag som saknas i alltför mycket av försvarsdebatten, där BNP-procentsmål, brigadantal och kapacitetslängder ofta dominerar utan en tydlig diskussion om vilket hotscenario de ska avskräcka och hur den specifika kapaciteten kommunicerar till den specifika motståndaren.
NATO:s målsättning sammanfattas i artikeln som att alliansens grundläggande uppgift är att verka avskräckande och, om detta misslyckas, ha sådan krigföringsförmåga att ett angrepp kan avvärjas. Här gör Neretnieks klart att avskräckning och krigföringsförmåga är relaterade men inte identiska begrepp. Denna begreppsutredning, liksom hans formulering att förmågan att möta ett angrepp inte automatiskt är samma sak som fungerande avskräckning mot beslutet att starta krig, utgör artikelns konceptuella kärna.
Artikelns analytiska fokus är det nordisk-baltiska området. Neretnieks identifierar två geografier där Ryssland kan se skäl att genomföra större militära operationer: Nordområdena och Baltikum. Efter att ha analyserat båda landar han i slutsatsen att Natos mest angelägna avskräckningsbehov finns i Baltikum. För Sverige formulerar han den centrala frågan som om landet kan bidra till alliansens avskräckningsförmåga på ett sådant sätt att den ryska viljan att starta krig påverkas.
Numeräranalysen av Baltikum är detaljerad. Neretnieks ställer de baltiska brigaderna och allierade stridsgrupperna mot en rysk mobiliseringspotential i storleksordningen tio divisioner efter viss förberedelsetid. Slutsatsen är att det inte går att bortse från numerär i avskräckningskommunikationen. I Nordområdena gör han en distinktion mellan hotet mot Rysslands andraslagsförmåga på Kolahalvön och behovet av en allierad krigföringsförmåga som träder in först om avskräckningen misslyckats i Baltikum.
Styrkor i analysen
Det är viktigt att erkänna vad artikeln tillför debatten som genuint värdefulla insikter. Den begreppsliga distinktionen mellan war-prevention och war-fighting är grundläggande i avskräckningsteorin, men sällan explicit i den svenska politiska debatten. Neretnieks gör denna distinktion begriplig utan att förlora precision.
Numerärpoängen är nykter och nödvändig. Den ryska mobiliseringsförmågan presenteras inte som ett alarmistiskt worst case utan som en operativt förankrad jämförelse, och siffrorna kopplas direkt till avskräckningslogik snarare än till lösryckta hotbilder. Suwałki-analysen är också framsynt: observationen att Kaliningrad och delar av Belarus måste hanteras innan substantiella allierade förstärkningar kan verka i Baltikum pekar på ett reellt operativt problem som ofta tonas ned av politiska skäl.
Distinktionen Baltikum/Nordområdena — konventionellt-territoriellt respektive primärt nukleärt-strategiskt hot — är analytiskt välmotiverad inom artikelns egen ram. Just därför blir också dess begränsningar tydliga när artikeln läses som vägledning för svensk och nordisk planering i ett bredare systemperspektiv.
En nödvändig avgränsning
Det är viktigt att konstatera att Neretnieks artikel gör en medveten avgränsning: fokus ligger på större konventionella militära operationer och på frågan var alliansens mest angelägna avskräckningsbehov finns. Att den nukleära och hybrida nivån inte utvecklas i detalj är därför inte nödvändigtvis ett fel i artikelns egna termer, utan en fråga om scope.
Problemet uppstår när artikeln läses som vägledning för svensk och nordisk försvarsplanering efter NATO-inträdet. För ett sådant syfte blir det otillräckligt att bara ställa frågan ”mot vad?” på den konventionella nivån. Frågan måste tillämpas lika stringent på den nukleära kopplingen till Baltikum-scenariot, på gråzonsaggressionen i Östersjöregionen, på relationen mellan denial och punishment i den samlade eskalationslogiken, och på vilka asymmetriska kostnader som faktiskt kan göra punishment trovärdigt.
Problematisering 1: Den nukleära kopplingen
Neretnieks behandlar kärnvapendimensionen främst som ett ryskt inre problem: behovet att skydda andraslagsförmågan i norr. Den nukleära dimensionen är dock också ett allierat avskräckningsproblem på Baltikum-nivån, särskilt eftersom NATO själv betonar att kärnvapen är en kärnkomponent i alliansens samlade avskräcknings- och försvarskapacitet.
Frågan som lämnas obesvarad är mot vad den nukleära avskräckningen riktas i ett Baltikum-scenario, och hur Moskva uppfattar kopplingen mellan ett snabbt konventionellt förlopp och risken för bredare eskalation. Om ryskt ledarskap drar slutsatsen att ett begränsat konventionellt angrepp mot Baltikum kan hanteras som ett kontrollerbart företag utan risk för större vedergällning, förändras kalkylen för att starta ett sådant krig radikalt.
Här finns dessutom en transatlantisk dimension som artikeln inte berör. Trovärdigheten i USA:s säkerhetsgaranti diskuteras öppet i nordiska analyser, och CSIS betonar att de nordiska länderna måste förhålla sig till NATO:s kärnvapenparaply samtidigt som den amerikanska garantins trovärdighet ifrågasätts. Om Moskva tvivlar på Washingtons vilja att ta stora risker för Baltikum urholkas punishment-komponenten, och trycket på lokala och regionala denial-lösningar ökar.
Den europeiska nukleära diskussionen — Macrons dissuasion avancée, Northwood-deklarationen och ökande nordiskt intresse för europeisk nukleär riskdelning — måste därför ses som försök att hantera en osäkerhet, inte som ett redan fullt utvecklat alternativ. Kritiken mot Neretnieks är inte att han ignorerar ett färdigt europeiskt system, utan att han inte fullt ut prövar vad den förändrade nukleära diskussionen betyder för Baltikum-scenariots trovärdighet.
Problematisering 2: Gråzonen och resiliens
I artikeln framstår hotalternativen implicit som två: ett öppet konventionellt angrepp eller fred. Den mest sannolika ryska metoden i Östersjöregionen i närtid är dock åtgärder under tröskeln: kabelsabotage, manipulation av handelsflöden, shadow fleet-operationer, informationspåverkan och annan gråzonsaggression. Dokumenterade händelser kring undervattenskablar och energiförbindelser i Östersjöområdet visar att denna konfliktform redan pågår.
Det vore dock orättvist att kräva att Neretnieks skulle ha utvecklat en fullständig gråzonsdoktrin i en artikel om större militära operationer. Den mer precisa kritiken är att artikeln inte relaterar sitt konventionella resonemang till den typ av gråzonstryck som i praktiken formar det strategiska läget i regionen.
I ett SV-A-R[1] -perspektiv kan gråzonsaggression inte primärt mötas genom klassisk avskräckning, eftersom sådan förutsätter tydlig attribution. Den måste i stället hanteras genom en kombination av resiliens och svar: teknisk och samhällelig tålighet mot störningar, redundans i kritisk infrastruktur, robust informationsmiljö, samt snabba och proportionella motåtgärder som ökar kostnaden för fortsatt aktivitet. Den avskräckning som återstår i gråzonen är därför indirekt: att signalera att sådana attacker inte når sina politiska mål eftersom samhället förblir funktionellt och svarsförmågan är intakt.
Problematisering 3: Baltikum först — utan binär prioritering
Neretnieks slutsats att Baltikum utgör alliansens mest angelägna konventionella avskräckningsbehov är väl underbyggd inom hans eget ramverk. Problemet uppstår när ”Baltikum först” tolkas som ett binärt språk som implicerar ”Norr sedan — om något blir över”.
Ett alternativt planeringsfall som bör prövas är att Ryssland genomför en begränsad, dementerbar operation i Nordområdena, exempelvis mot Svalbard eller mot norsk infrastruktur, i syfte att förändra kontrollen över GIUK-korridoren utan tydlig Artikel 5-tröskel. Poängen är inte att hävda att detta är det mest sannolika scenariot, utan att visa att en strategi som ensidigt binder nordiska resurser och politisk uppmärksamhet till Baltikum kan skapa ett exploaterbart glapp i norr.
Den kritiska poängen blir därför inte att Baltikum inte bör prioriteras, utan att prioriteringsspråket måste vara mer än binärt. Det bör finnas en tydlig princip för hur svenska och nordiska investeringar vägs mellan konventionell denial i Baltikum, bidrag till nukleär trovärdighet och riskdelning, samt nordlig närvaro och resiliens mot nukleär-strategiska fait accompli.
Problematisering 4: Denial, punishment och asymmetriska svar
Neretnieks övergripande mål är att avskräcka Ryssland från att starta ett krig överhuvudtaget — alltså påverka det politiska beslutsfattandet i Moskva. Hans konkreta rekommendationer är däremot huvudsakligen denial-åtgärder: fler brigader i Baltikum, tidig allierad närvaro och operativ kontroll av Suwałki-korridoren.
En central insikt från avskräckningsteorin är att denial och punishment samverkar: en stark denial-förmåga påverkar också den politiska kalkylen eftersom möjligheten till en snabb och billig seger minskar. Men denial kan inte ensamt bära avskräckningen. Om Moskva bedömer att ett misslyckat initialt angrepp bara leder till ett utdraget konventionellt krig inom en begränsad del av Baltikum, utan bredare kostnader, kan krigsbeslutet ändå framstå som rationellt i en viss politisk kontext.
Det är här punishment-dimensionen blir avgörande, inte endast i nukleär mening utan genom ett spektrum av asymmetriska svar som tydligt signalerar att ett angrepp mot Baltikum utlöser kostnader långt bortom själva frontavsnittet. Ett första sådant spår är kontroll och potentiell stängning av Östersjön för rysk sjöfart. En samlad NATO-kontroll över de danska sunden, Gotland och svenska samt finska kustvatten skulle i ett skarpt läge kunna skapa en de facto-blockad av ryska civila och militära transporter mellan S:t Petersburg, Kaliningrad och övriga världen. Den typen av maritim punishment är asymmetrisk: Ryssland kan angripa Baltikum, men får då betala med kraftigt försämrad strategisk och ekonomisk tillgång till Östersjön.
Ett andra spår är fördjupat säkerhetssamarbete med Ukraina. Ett angrepp mot Baltikum skulle sannolikt omedelbart påverka förutsättningarna i kriget mot Ukraina, och ett asymmetriskt punishment-svar vore att NATO-länder, inklusive Sverige, kraftigt skalar upp stöd till Ukraina i form av långräckviddiga system, underrättelser, luftförsvar och industrikapacitet. Signalen till Moskva blir då att ett försök till begränsat krig i Baltikum i praktiken öppnar en andra kostnadsfront genom att Ukraina ges bättre förutsättningar att slå mot rysk militär kapacitet.
Ett tredje spår är fördjupade band till Polen och östra flanken i andra domäner. Polen är både frontstat och logistisk ryggrad för NATO i öst, och ett ryskt angrepp mot Baltikum skulle göra polsk infrastruktur central för alliansens uthållighet. Ett asymmetriskt svar kan därför bestå i att Sverige och andra nordiska länder på förhand bygger in mekanismer för att vid aggression öka investeringar i polsk försvarsindustri, omdirigera handel och energiflöden för att stärka Polen och Ukraina, samt använda sanktioner, beslag och rättsliga åtgärder mot ryska tillgångar på ett sätt som specifikt gynnar frontstaternas uthållighet.
Poängen är inte att i fredstid programmera exakt vilka åtgärder som ska utlösas vid vilken tröskel, utan att göra själva principen för punishment tydlig: ett konventionellt angrepp mot Baltikum möts av denial på plats, men om Ryssland eskalerar eller om denial brister följer en förutsägbar men inte detaljerat förannonserad stege av asymmetriska maritima, ekonomiska, teknologiska och politiska svar där Sverige, Finland, Danmark, Norge och Polen spelar definierade roller. Neretnieks analyserar i princip enbart den första delen av denna kedja.
Problematisering 5: Den europeiska nukleära förändringen
Neretnieks bedömning att behovet att skydda ryska strategiska ubåtsstyrkor mot europeiska kärnvapenmakter är begränsat är tekniskt korrekt. Varken Frankrike eller Storbritannien har kapacitet att hota den ryska andraslagsförmågan på ett sätt som motsvarar USA:s strategiska potential.
Samtidigt pågår en europeisk nukleär diskussion med direkt bäring på Norden: Macrons dissuasion avancée, UK–Frankrike Northwood-deklarationen och ett växande nordiskt intresse för en mer synlig europeisk nukleär roll. En rimlig tolkning är dock att dessa steg ska förstås som strategiska signaler om politisk vilja och riskdelning, snarare än som ett färdigt systemskifte där en europeisk kärnvapengaranti redan ersätter USA:s.
En rättvis kritik mot Neretnieks är därför inte att han ignorerar en fullt utvecklad europeisk nukleär ram, utan att han inte fullt ut prövar frågan mot vad denna europeiska nukleära agens bör riktas i det nordisk-baltiska sammanhanget: mot att stabilisera avskräckningen om USA:s trovärdighet ifrågasätts, och mot att synliggöra att ett angrepp mot Baltikum inte kan betraktas som ett isolerat regionalt företag. Samtidigt behöver en svensk analys vara försiktig med att överdriva vilken faktisk materiell skillnad europeiska nukleära steg gör för ryska beslutsfattare i närtid.
Balansen i kritiken
Granskningen syftar inte till att avfärda Neretnieks bidrag. Artikeln utgör ett ovanligt klart exempel på att en militär praktiker med operativ bakgrund väljer att föra en begreppsanalytisk diskussion snarare än en ren planerings- eller budgetövning. Den metodologiska kvaliteten — att ställa frågan ”mot vad?” och hålla fast vid den — är i sig ett bidrag av lång varaktighet om den anammas av Försvarsberedningen, Försvarsmakten och NATO:s nordiska planeringsprocesser.
Detta manuskript bygger vidare på den metodologin men hävdar att samma exakthet måste tillämpas samtidigt på nukleär, konventionell och hybrid/resiliens nivå samt på de asymmetriska svar som ger punishment trovärdighet. Neretnieks demonstrerar med stor precision hur ”mot vad?” kan tillämpas på den konventionella nivån; uppgiften här är att visa att frågan måste ställas lika tydligt på de andra nivåerna och att svaren därefter måste integreras i ett system snarare än läggas sida vid sida.
Policy-implikationer
- Den svenska försvarspolitiska debatten bör omfamna Neretnieks metodik och tillämpa frågan ”mot vad?” konsekvent på alla tre nivåer — nukleär, konventionell och hybrid/resiliens — samt på den asymmetriska punishment-kedja som följer om denial brister.
- Neretnieks rekommendation om Baltikum-fokus bör anammas som huvudspår för konventionell denial, men kompletteras med en uttrycklig princip för hur nordisk avskräckning och resiliens i Nordområdena ska utformas så att inget exploaterbart glapp uppstår.
- Sverige bör tillsammans med nordiska och polska partner tydligare utveckla de asymmetriska punishment-spår som gör ett angrepp mot Baltikum strategiskt destruktivt även bortom själva frontavsnittet: maritim kontroll i Östersjön, förstärkt stöd till Ukraina och djupare ekonomiskt, industriellt och logistiskt samarbete med Polen och andra frontstater.
- En uppföljningsdialog inom KKrVA, Försvarsberedningen och de nordiska regeringarna bör initiera en genomlysning av hur punishment-signaleringen faktiskt uppfattas i Moskva givet osäkerheten kring USA:s långsiktiga åtaganden, samt hur industriella och politiska intressen påverkar valet av avskräckningsmode