Foto: Jouni Mölsä/Republikens presidents kansli.

Republiken Finlands president, Sauli Niinistös, festtal vid Kungliga Krigsveten­skaps­akademiens 225:e högtidssammankomst i Stockholm den 12 november 2021


Ers Kungliga Högheter, herr statsråd, ärade ledamöter och gäster,

Jag vill varmt gratulera Kungliga Krigsvetenskapsakademien till dess 225-årsjubileum. Er historia är lång och ärorik. Åren som gått rymmer många krig i Europa och Norden, men lyckligtvis också långa perioder av fred. Jag ser nämligen att krigsvetenskap i bästa fall är en garant för fred.

Kompetensen i fråga om teknik, färdigheter och taktik för krigföring måste utvecklas kontinuerligt. Men krigshistorien visar att man genom strategisk kompetens och statsmannaförmåga också har kunnat förebygga och undvika konflikter, utan att göra avkall på nationella intressen. Om man måste ta till vapen har man redan misslyckats med det viktigaste.

Min tolkning är naturligtvis inte enbart akademisk eller historisk. Samma princip gäller för dagens politik i praktiken. Att värna om fred är också ett kännetecken på en framgångsrik utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Men vi kan inte bygga fred eller säkerhet på passivt önsketänkande. Det behövs en aktiv stabilitetspolitik.

När det gäller Finland har jag tidigare presenterat  fyra pelare som den aktiva stabilitetspolitiken vilar på. Den första är det nationella försvaret och säkerheten – dels höjer ett trovärdigt försvar tröskeln för ett eventuellt yttre angrepp, dels gör det oss till en mer attraktiv partner för andra. Den andra pelaren är integration och partnerskap i väst – ett brett spektrum av olika sammanslutningar och initiativ förbättrar ytterligare vår förmåga att samarbeta. Den tredje pelaren är vår relation till Ryssland –  bestämdheten att försvara våra egna intressen och principer kan kombineras med att föra en konstruktiv dialog och upprätthålla så fungerande relationer som möjligt under de givna omständigheterna. Den fjärde pelaren är den internationella ordningen och den övergripande säkerheten – den gäller hela mänskligheten. Den gäller våra gemensamma mänskliga skyldigheter att trygga framtiden för vår planet.

Till skillnad från verkliga pelare är ingen av dem huggen i sten. De förändras och utvecklas med tiden. Men precis som verkliga pelare måste de bilda en sammanhängande helhet. Om en av pelarna försvagas och inte kan lagas, måste de andra kunna bära mer av tyngden.

* * *

”Det finns mer högljudda och mer tystlåtna varningsklockor. Men deras budskap är detsamma: det gäller att vakna till insikt. ”Detta konstaterade jag i mitt tal på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i början av 2014. Kort därefter torde händelserna på Krim och i Ukraina ha väckt oss alla.

Tiden för att vakna till insikt är inte över. Olika varningsklockor fortsätter att ringa, allt starkare. Den tilltagande stormaktskampen blir allt tydligare också för oss i Norden. De mer traditionella bekymren i fråga om vapenkontroll har inte förlorat sin betydelse. Men vid sidan av dem görs nu nya tekniska genombrott som ytterligare komplicerar vapenkontrollen. Klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald och globala pandemier är inte längre bara hot och avlägsna framtidsscenarier. De har snabbt blivit aktuella problem.

I den verklighet vi nu lever i på 2020-talet kommer hela den världsordning som skapades efter andra världskriget att förändras. Inte heller många av de lagbundenheter som gällde efter det kalla krigets slut är som förut. Det är klart att vi står på tröskeln till en ny tidsperiod, om vi inte rentav har stigit över den redan.

* * *

Finland och Sverige har även tidigare stått tillsammans inför nya tidsperioder. Vår djupa ödesgemenskap har stått sig över flera århundraden, i mycket olika konstellationer. För Finland, som först var den östra rikshalvan, sedan i drygt ett sekel under Ryssland och nu i över hundra år en självständig republik, har relationen västerut till Sverige alltid varit särskilt viktig. Vi har bundits samman av grundlagar och regeringsformer, samhällsmodeller och rättssystem, språk och kultur. Det nyaste lokomotivet för vår relation är vårt försvarssamarbete som har gått raskt framåt under de senaste åren.

Under det gångna året har vi i Finland färdigställt både en utrikes- och säkerhetspolitisk redogörelse och en försvarsredogörelse. I dem båda sägs det klart och tydligt att Sverige är Finlands närmaste bilaterala partner. Denna utgångspunkt kvarstår, oberoende av regeringarnas sammansättning. Jag diskuterade detta med statsminister Löfven senast i dag, och jag ser fram emot ett fortsatt samarbete med hans efterträdare.

I våra redogörelser konstateras det att Finland fortsätter att fördjupa det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet och försvarssamarbetet med Sverige utan på förhand ställda restriktioner. Vårt försvarssamarbete omfattar tider av fred, kris och krig. När vi förbättrar vår beredskap och ökar den militära avskräckningen stärker vi tillsammans både säkerheten i Östersjöregionen och vårt eget försvar.

* * *

Jag vill fästa uppmärksamhet vid att det intensivare försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige inte är enbart bilateralt. Vi deltar också tillsammans i många nya multilaterala arrangemang. De bildar en allt tätare väv som både stärker den regionala stabiliteten och förbättrar försvarsförmågan. Vårt trilaterala försvarssamarbete med Förenta staterna å ena sidan, och med Norge å andra sidan, är en viktig del av denna helhet. Trepartsdiskussionerna med Finlands, Sveriges och Norges nyckelministrar inleddes vid ett inofficiellt möte på Gullranda i Finland för två år sedan, och de kommer att fortsätta.

När det gäller större grupper av länder arbetar vi sida vid sida inom Nordefco-ramen. Vi samarbetar också med andra europeiska partner och deltar i European Intervention Initiative under ledning av Frankrike, Joint Expeditionary Force under ledning av Storbritannien och Framework Nation Concept under ledning av Tyskland.

Särskilt starkt förenas vi naturligtvis av både vårt EU-medlemskap och vårt partnerskap med Nato. Båda institutionerna arbetar för närvarande med att utveckla sina strategier för säkerhet och försvar för de kommande åren. EU:s strategiska kompass och Natos strategiska koncept är nära kopplade till varandra både när det gäller tidsplaner och innehåll.

Bland de 27 (tjugo-sju) EU-medlemsländerna och i Natos 30 + 2 (trettio plus två)-format är vi de enda två länderna i samma ställning. Därför skulle det vara bra om Finland och Sverige också på denna punkt skulle kunna söka samstämmighet. Ett tillfälle till detta erbjöds för några veckor sedan när Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och hela Nordatlantiska rådet för första gången gjorde ett gemensamt besök i Finland och Sverige. Att stärka säkerheten i Europa, oavsett om det sker i regi av EU eller Nato, tjänar också våra intressen.

* * *

I sista hand ansvarar var och en för sin egen säkerhet. Det är ett ansvar vi inte kan lägga ut på någon annan, inte ens på våra närmaste partner. Också Finland fattar sina beslut på sina egna premisser för att trygga ett trovärdigt försvar. Inte ens ett nära samarbete betyder att parterna automatiskt har en samordnad ståndpunkt i alla frågor. Men Finlands och Sveriges intressen sammanfaller så gott som alltid. Och varje gång det händer är vi garanterat starkare tillsammans än på egen hand.

Det är fint att vi gör framsteg i försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige både bilateralt och som en del av andra helheter. Det vittnar om att vi tillsammans har vaknat till insikt om behoven i vår föränderliga omvärld. Detta är en bra utgångspunkt för fortsatt samarbete.

Våra försvarsförvaltningar håller dagligen kontakt på olika nivåer. När vi lär känna vår motpart på andra sidan Östersjön och hela tiden står i kontakt med varandra, ökar också det ömsesidiga förtroendet av sig självt. När kontakten redan finns kommer vi även inför nya problem osökt att tänka på vår nära granne – kan vi hitta en gemensam lösning också här?

Jag vill dock påminna om att det krävs mer än bara militär beredskap. När världen förändras måste varje enskild medborgare ta ett allt större ansvar för säkerheten. Jag är oroad över huruvida övriga livsområden har lyckats hålla jämna steg med försvarssamarbetet. Har relationen mellan våra länder blivit för mycket av en självklarhet för oss? Känner vi varandra tillräckligt väl? Har var och en av oss en klar motpart att vända sig till såväl under normala förhållanden som i trångmål, från Finland till Sverige och från Sverige till Finland? Även dessa frågor är det skäl att reflektera över.

* * *

Också i fråga om det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet framhåller vi att samarbetet fördjupas utan på förhand ställda restriktioner, så som jag redan nämnde. Visserligen upprätthålls kontakter mellan Helsingfors och Stockholm redan nu på många plan – våra statsledningar, utrikesförvaltningar och riksdagar för en intensiv dialog med varandra. Men kan vi finna andra nya impulser att fördjupa samarbetet, utöver att bara konstatera att det inte finns några restriktioner? Kan vi ge mer utrymme för gemensamma ståndpunkter och gemensamma initiativ?

När det gäller den inre säkerheten har jag redan länge varit vaksam på risken att Finland går i en annan riktning än Sverige och de andra nordiska länderna. Det är viktigt att Finland inte hamnar i en situation där vår bedömning av säkerhetsrisker är mindre allvarlig och vår lagstiftning mera tillåtande än i andra, liknande länder. De liberala demokratierna i Norden måste sörja för sin säkerhet med samma allvar och med liknande medel. I och med att våra länder löper samma risk för terrorism och cyber- och hybridhot finns det också utrymme för ett närmare informationsutbyte och harmoniserade motåtgärder.

I fråga om coronapandemin är våra upplevelser mycket olika. Trots skillnaderna i sätten att hantera pandemin är lärdomarna mycket lika. Det är viktigt att vi delar dem. Det gäller också att se till att krisberedskapen täcker mer än bara pandemier. Det är glädjande att se att Försvarshögskolan i Sverige och Säkerhetskommittén i Finland redan nu genomför ett utbildningsprogram i krisberedskap inom ramen för det så kallade Hanaholmen-initiativet.

* * *

Många av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens stiftare 1796 var födda i Finland. En av dem var officer Otto Carl von Fieandt, som föddes på Kyyhkylä gård nära S:t Michels och blev känd bland annat som kartograf.

Kartografi var av stor betydelse för krigsvetenskaper redan i slutet av 1700-talet. Begreppet geopolitik, som betonar sambandet mellan geografi och internationell politik – varför inte också krigsvetenskap – myntades dock inte förrän ett sekel senare. Begreppet har sitt ursprung i Sverige. Geopolitikens fader anses vara Rudolf Kjellén, som var verksam som riksdagsledamot och professor i Göteborg, Uppsala och Stockholm i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Det begrepp som Kjellén myntade kom för att stanna. Under de senaste åren har det talats mycket om att geopolitiken har återvänt. Rättare sagt hade den väl aldrig försvunnit.

Den traditionella geopolitiken blomstrar igen, men den har också tagit nya uttrycksformer. Makten utövas av fler aktörer än tidigare. Och dessa aktörer behärskar också ny teknik och nya metoder. I 2020-talets värld består de geopolitiska realiteterna, men hotbilderna förändras. Under kalla kriget blev vi vana vid att leva i terrorbalans. Nu håller denna balans på att rubbas. Jag hyser ingalunda endast farhågor för vår framtid, men jag befarar att tiderna blir bara svårare och svårare.

Vi måste förbereda oss på svåra tider genom att stärka vår resiliens. Det gör Finland med hjälp av sina två första pelare. Det nationella försvaret och de internationella partnerskapen syftar till samma mål och stöder varandra.

Styrkorna i vårt försvar är såväl kvantitativa som kvalitativa. När vi i Finland kallar in vår utbildade reserv till tjänstgöring är antalet män och kvinnor som rycker in större än i Tyskland, som har en mer än femton gånger större befolkning än vi. Våra tidigare och framtida upphandlingar säkerställer att vi också med vår materiel kan reagera på föränderliga utmaningar. Och viktigast av allt: ett trovärdigt försvar bygger på medborgarnas genuina vilja att försvara sitt eget land. Den viljan har traditionellt varit hög i Finland. Den viljan måste vi aktivt utveckla också bland kommande generationer.

* * *

Ers Kungliga Högheter, herr statsråd, ärade ledamöter och gäster

Enbart försvar räcker emellertid inte. Vi måste också aktivt göra vad vi kan för att styra in utvecklingen i resten av världen på ett bättre, stabilare spår. Det gör vi under vår tredje och fjärde pelare, både genom att sköta vår relation till Ryssland och genom att påverka den internationella ordningen.

Ökade spänningar leder till ett ökat behov av att förebygga konflikter, bygga upp förtroende och stärka dialogen. Behovet av att hitta gemensamma nämnare för att upprätthålla en dialog över skiljelinjerna ökar snabbt. Mitt initiativ om att sprida Helsingforsandan globalt handlar om just det här.

Helsingforsdeklarationen, alltså de principer som fastställs i slutakten från Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa 1975, utgör fortfarande en giltig grund för den samarbetsbaserade säkerheten på vår kontinent. Sverige har under sitt ordförandeskap i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i år utfört ett värdefullt arbete för att genomföra dessa principer. Jag anser det naturligt att Finland i sin tur erbjuder sig att ta över ordförandeskapet 2025, samtidigt som vi firar OSSE:s 50-årsjubileum.

Men Helsingforsandan, som också har sin upprinnelse i samma källa, står nu högre i kurs än någonsin tidigare. Mitt i det kalla kriget kunde man, trots alla konflikter och motsättningar, sitta vid samma bord och söka samförstånd i frågor som rör vår gemensamma säkerhet. Nu gäller det verkligen att återuppliva denna anda. Inte bara i OSSE-området, utan i hela världen. Vi har inte råd att vänta med det till 2025. Vi måste lägga ner krafter på att bygga upp förtroende här och nu.

Utan förtroende finns det ingen säkerhet. Och utan säkerhet kan krigsvetenskapen inte utföra sin allra viktigaste uppgift. Att stärka freden i världen.