I samband med Akademiesammankomsten 21 maj hölls ett inträdesanförande av ledamoten Tommy Pettersson samt att Avd I presenterade sin Årliga redovisning. Båda framförandena innehöll intressanta och inspirerande tankar om den framtida svenska försvarsmakten.

Luftförsvaret inför nästa decennium
Ledamoten Petterssons tankar om luftstridskrafterna inför 2020-talet, tog utgångspunkt i det nära samband som råder mellan säkerhetspolitik – ekonomi och doktrin och kunde konstatera att IO 14 på sikt är underfinansierat. Förutom i termer av reell köpkraft indikerar andelen av BNP som ett land lägger på sitt försvar den vikt som tillmäts detsamma. Fakta är här att vårt land, jämfört med våra grannländer, uppvisar den lägsta satsningsnivån relaterat till BNP och här påminde Petersson auditoriet att det säkerhetspolitiska syftet med innehavet av militära maktmedel är ett verka krigsavhållande, att luftrummet utgör en mycket viktig kommunikationsled och att luftförsvaret är av avgörande betydelse för att skydda samhällets flöden.

Ledamoten Pettersson angav de prioriterade områden för luftförsvarets utveckling till: insatsförmåga, närvaro, överlevnad, operativ verkningsgrad och interoperabilitet, där ett budskap var att JAS 39 i E-versionen säkerställer vår luftstridsförmåga i tidsspannet 2025-2040. Ett annat budskap handlade om behovet av en kvalificerad missil för sjömålsbekämpning med en räckvidd på cirka 300 km. Helikoptersystemet är framtidssäkrat, flygtransportsystemet kräver en förnyelse, den luftburna signalspaningskapaciteten är operativ intill 2030, radarsystemet behöver ersättning omkring 2025 och basbataljonerna behöver utvecklas i en robust riktning, var andra budskap som gavs.

Luftvärnets betydelse betonades där IRIS-T som ersättning för robot 70 innebär en förbättring samtidigt som ett system med längre räckvidd erfordras. En utmaning är det stora omsättningsbehovet av materiel som föreligger omkring 2025 liksom de allt större svårigheterna med att upprätthålla den personella förmågebredden. Den nationella försvarsförmågan kräver återtagning inom områdena ledning och baser och sammantaget kan konstateras att de framtida utmaningarna inte utgör någon bristvara.

Ledamoten Tommy Peterssons karakteristik att ett land utan luftförsvar är som ett hus utan tak tjänar i sammanhanget väl som god pedagogisk illustration av luftförsvarsförmågans betydelse.

Alternativa framtider för armén
Avdelning I:s årliga redovisning som presenterades av ledamöterna Karlis Neretnieks, Jan Mörtberg och Henrik Sjövall innehöll åtskilligt framtidsrelaterat som grund för fortsatt analys och debatt, inte minst kopplat till Akademiens kommande stora projekt om det framtida stridsfältet.

De operativa ramfaktorer som tydligt bär mot ett markstridskoncept och som till del kan karakteriseras av relativ tidlöshet är förhindrandet att en angripare kan utnyttja svenskt territorium, omöjliggöra användandet av tagen terräng samt ambitionen att återta densamma. Givet Försvarsmaktens litenhet trycktes här mycket tydligt på betydelsen av ett markstridskoncept som bidrar till en gemensam och adderad effekt av de olika kapaciteter som har hemvist i Armén, Marinen och Flygvapnet.

Också framtidens armé måste ha förmågan till såväl nationella som internationella insatser. Den behöver motanfallsförmåga med syfte att återta vital terräng samt framtvinga en stor resursinsats hos motståndaren. Här krävs bland annat långräckviddiga bekämpningssystem vilka möjliggör tidig insats och som bygger på en yttäckande organisation med “eldledningsförmåga” liksom förband för bevakning och objektskydd. Ledamoten Neretnieks konstaterade att i den mån vi får hjälp så lär det inte vara med markförband.

Fyra olika koncept presenterades. De tre första med utgångspunkt i perspektivstudien och det fjärde ledamoten Sverre Diesens tankar om framtidens markstridskoncept. Ett proaktivt koncept handlar om att tidigt kunna slå mot motståndarens kritiska sårbarheter på ett stort operationsdjup. Markstridskrafterna i konceptet består i huvudsak av lätta rörliga förband. Den markstridsförmåga konceptet innehåller är begränsad mot en luftlandsatt och landstigen motståndare och kan endast genomföras i ett geografiskt område.

I ett aktivt koncept ska en motståndare kunna mötas med manöverkrigföring med hög operativ rörlighet samt att stridskrafterna ska kunna kraftsamlas för att lokalt uppnå en styrkemässig överlägsenhet. Markstridskrafternas antal reduceras i konceptet till en fördefinierad och allsidigt sammansatt brigad där stridsvagnar ingår. Markstridskrafterna ska kunna genomföra anfallsstrid i en riktning.

Det reaktiva konceptet utgår ifrån att Sverige försvaras utan traditionellt operationsdjup och med fokus på skydd och försvar av befolkning och infrastruktur. Markstridskrafterna består i alternativet av medeltunga mekaniserade bataljoner, förstärkta hemvärnsförband och understödjande förband. Brigadstruktur finns inte, men markoperativ samordning behövs. Markstridskrafterna bedöms med begränsad anfallsförmåga kunna ta upp strid i en riktning.

En alternativ lösning presenterades, vilken var en nätverksbaserad dito framtagen av kallade ledamoten Sverre Diesen. I denna medger Teknologin ett helt annat tidstempo för beslutsfattande vilket innebär att motståndaren kan utmanövreras. Markstridskrafterna skulle i detta koncept bestå av små ISTAR-enheter som utgör de egentliga stridande enheterna. Vapensystemen är långräckviddiga, har förmåga till precisionsbekämpning och täcker operationsområdet.

De presenterade alternativen är sinsemellan särskiljande och ska ses som utgångspunkt för en fördjupad analys och diskussion om vår framtida markstridsfunktion.

Tommy Jeppsson