Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna försvarsföreningen, Försvarsutbildarna och Kungl Krigsvetenskapsakademien. Genom seminarier runtom i landet är syftet att upplysa medborgarna om det försämrade säkerhetspolitiska läget, Sveriges militära och civila försvarsförmåga, samt upplysa om de hot som kan bli verklighet och riktas mot oss.
De två senaste aktiviteterna genomfördes 14/11 i Stockholm respektive 21/11 i Göteborg. Något mer än 60 åhörare hade mött upp i Stockholm medan drygt 260 hade lockats till Chalmers stora hörsal, ett deltagarantal som får tillskrivas det informationsarbete som Föreningen För Göteborgs Försvar genomfört.
Videoupptagningarna är producerade av AKA-Film på Vimeo.
Upplägget har varit likartat på båda platserna. Orsakerna till och hur ett ryskt militärt angrepp mot Sverige skulle kunna genomföras har presenterats av förre rektorn vid Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks. Här är det frågan om en överraskande och tidsmässigt kortvarig aktion med stöd av hybrida angreppsmetoder. Ryssland är resursmässigt betydligt svagare än Sovjetunionen varför landet högst sannolikt inte vill ge sig in i ett utdraget krig med Nato. Samtidigt har Nato små initiala resurser som kan förstärka de baltiska staterna i samband med ett ökat ryskt hot. Med ryska ögon är därför succékriterierna överraskning, vilseledning och ett snabbt avslut av de militära operationerna. Våra nationella militära resurser är små samtidigt som vi borde ha förmågan att klara oss av egen kraft intill eventuell hjälp anländer.
Neretnieks lyfte också upp frågan om en situation skulle uppstå där Ryssland har snabba initiala framgångar i Baltikum. Skulle Nato i det läget riskera ett tredje världskrig genom ett kraftfullt ingripande? Vi vet inte svaret.
Två scenarier presenterades. Det ena handlade om en påverkansoperation som syftar till att indirekt styra regeringens handlande i en riktning där man säger nej till Nato-närvaro på svenskt territorium. Således att skrämma regeringen samtidigt som man undviker att skrämma befolkningen. Detta kan ske genom att exempelvis fullt synligt lägga ut minor utanför någon stad på västkusten för att på visa att ” vi gör det vi vill och som vi vill”, slå ut sensorer, genomföra IT-angrepp på exempelvis Riksbanken och aktivera Putin-anhängare.
Nästa scenario som presenterades var ett militärt angrepp på vårt land vilket högst sannolikt skulle syfta till att ta områden i Sverige varifrån Luft- och sjömålsmissiler skulle kunna hindra Nato- förstärkningar att komma till balternas hjälp. Här är överraskning helt centralt liksom avledande operationer, t ex genomförda i Ukraina. Målen för angreppet på svenskt territorium skulle kunna vara Gotland, Nynäshamnsområdet och Karlskrona.
Tidigare chefen för Rikskriminalpolisen, Lars Nylén, inledde med att karakterisera det svenska samhället som starkt utlandsberoende, vi förlitar oss på ett just-in-time-koncept vars konsekvenser är obefintlig lagerhållning och en privatisering av verksamheter som tidigare stod under statlig kontroll. Han kompletterade den tidigare talaren genom att tala om det hot, förutom de militära, som kan materialisera sig i form av ex vis kontrakterade våldsaktörer.
Gränserna mellan fred – kris – krig är suddiga och här har den politiska verktygslådan utökats med möjligheterna till cyberangrepp, anlita terroristorganisationer som kan nyttja massförstörelsevapen etcetera. Vi behöver därför en allomfattande beredskapsförmåga som är robust, var några av Lars Nylens budskap.
Avslutningsvis presenterades en åtgärdslista som innehöll följande behov:
- Bättre ledningsförmåga
- Kunskap om hur det moderna samhället fungerar
- Se över ansvars- och närhetsprincipen
- Snabb detektion och bedömning av hot
- Nationell cyberförmåga
Bo Richard Lundgren, tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan, talade över ämnet ”kan vi skydda vår befolkning”. Han redovisade hur det var under beredskapsåren 1939-45 liksom under det kalla kriget 1945-1989 då Sverige för många länder, inte minst våra nordiska grannar, var förebild för hur en liten nation skyddar sina medborgare.
Föreläsaren gick in på de olika ansvarsnivåerna där individen ska klara sig i 72 timmar. Kommunerna ska svara för värme (el) dricksvatten, livsmedel (svårt med nuvarande just-in-time-koncept) och räddningstjänst (personalen ej längre utbildad på att gå in i raserade hus för att rädda liv). Landstingen svarar för sjukvård och läkemedel och slutligen staten för befolkningens överlevnad.
Bo Richard Lundgren pekade på behovet av ett antal angelägna åtgärder, d v s hur bör det vara:
- Det finns ett stort behov av en nationell säkerhetsstrategi
- Behov finns av upprustade skyddsrum, evakueringsplaner och civilförsvarsplikt för att kunna återuppbygga ett fungerande hemskydd
- Behovet att kunna tillgodose behovet av dricksvatten. Livsmedel och el i kris och krig behöver lösas
- En fungerande krigssjukvård och läkemedelsförsörjning måste organiseras
- Information om individens ansvar behövs på bredden i samhället
Efter presentationerna följde en paneldebatt där, förutom föreläsarna ett antal politiker hade inbjudits att medverka för att bl a svara på publikfrågorna. I Stockholm deltog Allan Widman (L), Alexandra Völker (S) och Stig Henriksson (V) och i Göteborg Allan Widman och Åsa Lindestam (S). Samtliga politiker signalerade god situationsförståelse för dels omvärldsläget liksom att detta kräver substantiella nationella satsningar. Givetvis framkom åsiktsdifferenser beroende på partitillhörighet men gemensamt fanns ändå ett fundament av samförstånd.
Tommy Jeppsson
