av Erik Norberg

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 
Den långa fredsperiod, som vi uppmärksammar idag, avtecknar sig mot en bakgrund av helt annat slag.

Sveriges krig

I Göteborgs konstmuseum visades nyligen historiemålningar som utgör en viktig del av en svensk konstkanon. Här hängde Gustaf Hellqvists målning Valdemar Atterdags brandskattning av Visby, Carl Larsson och Gustav Vasas intåg i Stockholm, Alfred Wahlberg och Gustav II Adolfs död vid Lützen, Gustaf Cederström med Karl XII och en hjältes likfärd.

Och vårt poetiska arv slår ofta an liknande strängar. Hos Tegnérs Karl XII, Heidenstams Karoliner, Snoilskys Svenska bilder och Runebergs Fänrik Stål framställs den krigstida miljön som nästintill självklar. Vår historiebild är ju i mycket präglad av de krig som ligger långt bakom oss, men som påverkat vår historia och en betydande del av vår självbild.

Vårt land har från Gustav Vasa och nationalstatens grundande fram till början av 1800-talet – under 300 år eller det som nu brukar kallas tidigmodern tid – utkämpat drygt 30 krig. De flesta hade sin orsak i grundläggande dynastiska, ekonomiska eller geopolitiska motsättningar i Norden. Vi kan ganska lätt urskilja huvudmotståndarna.

Med vårt grannland Danmark, och därmed också Norge, utkämpades 12 krig. De första hade sina rötter i Kalmarunionen mellan de tre skandinaviska rikena, så har vi maktbalansen i Östersjöområdet och det som följde av historikern Bertil Boëthius uttryck ”arronderingen av det svenska kärnlandet”. När Sverige och Danmark år 1813 för sista gången möttes på slagfältet var striden en del i den pågående kontinentala kraftmätningen.

Mot Ryssland fördes åtta krig. Kampen om Östersjöväldet, Finland och de baltiska områdena låg till grund för konflikterna. Efter uppgörelsen i Tilsit mellan Napoleon och tsar Alexander utkämpades det sista kriget med Ryssland, vilket slutade med att Finland 1809 blev storfurstendöme i det ryska imperiet.

Mot Polen har vi fört sex krig. En tidig intressekonflikt uppstod med den svenska expansionen i Baltikum som inleddes när delar av Estland 1561 ställde sig under Erik XIV:s beskydd. Kung Sigismunds anspråk på den svenska tronen ledde till en mångårig maktkamp, och striden om Östersjöhamnarna skapade djupa motsättningar under Gustav II Adolf och den karolinska epoken.

Sex krig kan vi direkt hänföra till Trettioåriga kriget eller de förpliktelser som följde med den Westfaliska freden. Den tysk-romerske kejsarens målsättning att motverka protestantismen i Europa skapade en ny slags konflikt, som förstärktes av maktpolitiska ambitioner. Fredsslutet gav Sverige en stormaktsställning, men också territorier som måste försvaras. Särskilt gällde det besittningarna i Pommern, där den växande stormakten Preussen hade egna intressen.

Napoleonkrigen och Wienkongressen förde in Sverige i tre krig. Gustav IV Adolfs konsekventa hållning gentemot Napoleon ledde till att de nordtyska provinserna förlorades och bidrog till förlusten av Finland. Men politiken under den nye tronföljaren Bernadotte bidrog till Napoleons fall, och efter krigen med Danmark och Norge, som bekant, till unionen med Norge.

Kriget och folkrätten

Detta var trehundra år, i mycket präglade av krig. Kungens roll var i regel också fältherrens. Av 14 monarker anförde inte mindre än 10 själv sina styrkor i strid. Ingen man eller kvinna undgick krigets verkningar. Men när vi bedömer historien, måste vi också veta hur man på den tiden såg på kriget som politiskt instrument eller hur man uppfattade krigets väsen.

Till idébakgrunden hörde Gamla testamentet som många militärhistoriker har använt som utgångspunkt för krigshistoriska studier, men det var med den holländske rättslärde Hugo Grotius som kriget i början av 1600-talet sattes in i ett folkrättsligt system. Den i naturrätten grundade ordningen måste ibland försvaras med vapen, och tesen om det rättfärdiga kriget, bellum justum, fick stor betydelse för samtiden. Vi vet att Gustaf II Adolf hade med sig arbeten av Grotius i fält, och Grotius stod Oxenstierna nära. Det var Oxenstiernas förtjänst att denne, århundradets mest framstående jurist, gick i svensk tjänst som sändebud i Paris.

Tankarna hos Grotius utvecklades vidare av Samuel von Pufendorf, som under sin tid i svensk tjänst tillämpade teorierna på aktuella politiska stridsfrågor, förklarade spelet mellan de kontinentala allianserna i början av 1670-talet och rättfärdiggjorde det svenska angreppet mot Brandenburg 1674.

Så kommer Montesquieu, Immanuel Kant och de franska encyklopedisterna under 1700-talet med sina försök att definiera begreppen krig och fred. Ingen av dem dömer ut möjligheten att föra rättmätiga krig. Fredstanken uppenbarar sig mer konkret under 1700-talet och en fredsrörelse i dagens mening långt senare.

Kriget och samhället

En genomgång av ett trettiotal krig under 300 år kan lätt bli kalendarisk, men vi bör tänka oss in i miljön för dem som då levde i det svenska riket. I mer än häften av deras tillvaro, 53 % av tiden noga räknat, befann sig landet i krig. Kriget var således för kvinnor och män på landsbygden och i våra små städer en ständigt återkommande företeelse, näst intill ett normaltillstånd.

Och då måste man ställa sig frågan, vad var det för samhälle som orkade bära bördor av detta slag?

Militärstaten
Man har präglat uttrycket militärstaten, 1600-talets svenska militärstat, en stat som kännetecknas av ett hårt uttag av skatter och knektar och ett fast grepp över folket, manifesterat i en effektiv kontrollapparat. Här ingick ämbetsverk, landshövdingar och präster. Hit hör de enastående informationssystem som från nationalstatens grundande än idag karakteriserar den svenska staten, folkbokföringen med kyrkoböcker och skattelängder, rullföringen över soldater och båtsmän, kontrollen av land och egendom med lantmäteriets ritningar. Vi fick tidigt en centraliserad och hyggligt fungerande förvaltning, och vi har alltid kunnat hålla reda på våra medborgare.

Ett tecken på militärsamhällets roll var också den officiella rangordning som etablerades under Karl XI. Här intog officerskåren det främsta rummet, både under den karolinska perioden och under frihetstiden. Först kom fältmarskalkar, generaler och amiraler, därefter hovkansler, landshövdingar och högre jurister. Den civila förvaltningen stod långt efter den militära i rang, och den akademiska sektorn gjorde sig knappast påmind.

Men en förutsättning för denna kraftutveckling var också ekonomin. Utrustningen av soldater, befästningsbyggandet runt hela Östersjön, upprätthållande av garnisoner och byggandet av stora örlogsfartyg dominerade statsutgifterna under långa tider. I merkantilismens föreställningsvärld ingick värdet av en aktiv ekonomisk politik. Bergsbruk och industri utvecklades starkt. Tillsammans utgjorde koppar och järn omkring fyra femtedelar av exportvärdet under den karolinska epoken.

Och så har vi dem som skulle uträtta det hela, knektar och sjömän. År 1544 fattade riksdagen ett viktigt beslut. Huvuddelen av soldaterna skulle utgöras av inhemska svenska och finska män, och de skulle skrivas ut eller, som Gustav Vasa själv formulerade det, rekryteras ”med lämpor och utan stort rop”, d.v.s. så långt möjligt på frivillig grund.

Man hade fört in ett nytt synsätt, som innebar att hela befolkningen skulle engageras i krigsansträngningen, och det blev förstås prästerna, som med sin kännedom om församlingsborna, gjorde upp de första längderna över mansfolk som kunde skrivas ut.

Sverige har pekats ut som det första land i Europa, som grundade sitt försvar på någonting som liknade allmän värnplikt. Värvade yrkestrupper var annars regel på kontinenten. Det var ett dyrbart system, men tidens bondeuppror gjorde att man i de flesta länder tvekade att sätta vapen i händerna på allmogen.

De långa krigen fick Karl XI att söka ytterligare utvägar och den svenska krigsmakten reformerades från 1680 med det bekanta indelningsverket, som skulle bestå ända till början av 1900-talet. Det byggde på de självägande bönderna och en effektiv samhällskontroll. Vi känner systemet från Wilhelm Moberg och Raskens. Landskapen delades upp i rotar, som var och en hade att sätta upp en soldat, hålla honom med uniform, torp och en täppa för underhållet. Man fick tillgång till en stående armé som försörjde sig själv och ständigt var beredd att rycka ut mot rikets fiender, men som det med tiden skulle visa sig inte räckte till för krig mot betydligt starkare stater.

Förlusterna
Bördorna var förstås oerhört tunga för ett rike som under denna period inte omfattade mer än mellan en och två miljoner invånare, och självklart slog stormaktspolitiken hårt mot alla och envar. Man har beräknat att Sverige och Finland från erövringen av Riga år 1621 till slaget vid Lützen år 1632 förlorade 50 000 man i strid, sjukdomar eller umbäranden. Omräknat till vår tids befolkningsförhållanden skulle det ha motsvarat bortemot 500 000 stupade män under en tioårsperiod.

När Gustav II Adolf uttalade sig om förhållandena i Rigas garnison i början av 1620-talet, ”soldaterna dö som flugor sin kos”, var det ett tecken på att utskrivningen av bondsöner inte kunde räcka länge, och man fick värva legosoldater från Tyskland, Schweiz och Skottland.

Annorlunda var det under den karolinska tiden, då indelningsverket fungerade. Men förlusterna kulminerade under det stora nordiska kriget 1700-21, då 200 000 man föll i arméns och flottans tjänst, fördelade på 150 000 från nuvarande Sverige och 50 000 från den dåvarande östra rikshalvan Finland. 1710-talet, vårt sista stormaktsdecennium uppvisar en bild av vad man skulle kunna kalla en total krigsinsats.

Det är inte så förvånande, att riket tidigt visade upp ett stadigt ökande kvinnoöverskott. Cromwells sändebud Whitelocke noterade häpet under sin resa i Sverige 1652 att »kvinnfolken, med lika färdighet som mankönet, köra sin plog, sin vagn, ro sin båt, med flera sysslor, som manfolken på andra ställen hava sig förbehållne«. En sentida historiker har konstaterat att stormaktstidens Sverige var knektänkornas land. Kvinnorna trädde fram ur hem och familj och övertog skötseln av gårdar och jordbruk.

Samhället
Men vid sidan av statens organisation och samhällskontroll samt det effektiva utnyttjandet av ekonomiska och mänskliga resurser återstår fortfarande en avgörande faktor. Systemet fungerade visserligen inte utan tvång eller protester mot bördorna, men i det stora hela utan större uppror och kraftigare motstånd. Ett modernt begrepp är tillit. Det förutsätter någon form av förtroende och känsla av delaktighet. Man brukar peka på en gammal tradition med sockenstämmor och självägande bönder, en riksdag med fyra relativt självständiga ständer, ett system som minskade avståndet mellan medborgare och överhet, och som resulterat i att många in i vår egen tid fortfarande betraktar förvaltningen som beskyddare snarare än som förtryckare.

Militärsamhället var genomorganiserat på alla nivåer, men det var ändå ingen diktatur. Även under det karolinska enväldet fungerade ämbetsverk med egen makt och på ett sätt som ytterst var reglerat i lag. Man har betonat samspelets betydelse för tidens inhemska omdaning, samspelet mellan olika samhällskrafter och befolkningsskikt. Allmogens besvär kunde leda till undersökning och jämkning, ständerna hade inflytande i riksdagen, och kronan hade hela tiden att ta hänsyn även till bondeståndet. Den bondearmé som skapades genom Gustav Vasas utskrivningar och Karl XI:s indelningsverk skiljde sig också från yrkesarméer och soldatesk och hade en viktig del i samhällsutvecklingen.

Så började tidigt utvecklingen mot en miljö som i dag brukar karakteriseras som ett förhandlande och kompromissande samhälle. Det är inte utan orsak som Karl XII kunde styra landet i femton års frånvaro, varav fem i Turkiet.

Och på det sättet lade nog militärsamhället en grund för kommande sekel. Man har i diskussionen om systemskiften noterat hur smidig övergången från militärstaten till ämbetsmannastaten ändå blev. En del av förklaringen är antagligen att långsiktiga civila strukturer redan fanns på plats. De hade kommit till för att möjliggöra den militära kraftsamlingen, men de visade sig vara seglivade även under andra förhållanden.