Den aktuella utvecklingen i Ukraina kom att påverka Krigsvetenskapsakademiens sammankomst den 16 mars på så sätt att det ursprungliga programmet med Corona­kommissionens rapport som tema, liksom ett inträdesanförande, fick skjutas på framtiden. Kvar stod ledamoten Marika Ericsons inträdesanförande, och tillkom gjorde ett block med rubriken ”Kriget i Ukraina – Konsekvenser för Europa och Sverige”. Eftersom sammankomsten var sluten berörs här endast Marika Ericsons anförande, vilket hade rubriken Att försvara en regelbaserad världsordning eller att försöka skapa en ny – om juridikens roll i kris och krig?

Ukraina-kriget var således den kuliss mot vilken Marika Ericson talade. Det inledande anslaget – ”fred är krig och krig är fred” – fick onekligen åhörarna att associera till Orwells dystopiska 1984 och ett av de tre valspråk som där trummades in i befolkningen av en oligarkisk diktatur. Likväl handlade Marika Ericsons anförande inte primärt om den ryska oligarkins krig i Ukraina. I ett perspektiv med start i Paris-pakten från 1928 fördes istället ett resonemang som utmynnade i en uppmaning till juristerna att sluta sig samman och skydda ”folkrätten utifrån de grundläggande värderingar som vår regelbaserade världsordning vilar på”. De värderingar som åsyftades var då främst de universella mänskliga rättigheterna och våldsförbudet.

I resonemanget ställdes två ytterligheter mot varandra. Internationalisterna vill göra startandet av krig illegitimt medan motpolen, interventionisterna, anser att krig kan vara legitimt i brist på en världsregering. Folkrättens regler förändras över tiden, och frågan om förbud mot användande av våld är central i spänningsfältet mellan de två polerna. Folkrättens roll och utveckling i en turbulent tid som denna är allt annat än klar.

FN är världspolitikens spegel. FN är en aktör men också en arena. FN-stadgan är ”en tydlig pelare i en regelbaserad världsordning”. Folkrätten är, framhölls det, stark så länge staterna stödjer eller åtminstone accepterar de spelregler som gäller för hur de skall agera gentemot varandra. Saknas samsyn och några starka stater utmanar regelverken, kan dock systemet falla samman snabbt.

Folkrättsliga regler som gör startandet av krig illegitimt finns manifesterade i 1928 års General Pact for the Renunciation of War, mer känd som Kellogg–Briand-pakten eller Paris-pakten. Även sedan denna pakt ingicks har stater varit i konflikt med varandra – men det har i grund och botten likväl funnits någon form av acceptans för regelverken som sådana. Om inte annat så åberopas återkommande folkrätten i argumentationen för den egna sidans positioner.

Många faktorer är av betydelse för utvecklingen av folkrätten. Samhällets ökade digitalisering och framväxten av olika cyberförmågor hör hit. Försök att gemensamt åstadkomma en rättslig reglering på området har gjorts men misslyckats. Föga förvånande går skiljelinjen i centrala frågor ofta mellan USA och västländerna å ena sidan samt Kina och Ryssland å den andra. Motsättningarna bottnar då bl a i olika syn på yttrandefrihet och på rätten till fri informationsspridning.

Problemet för oss alla är nu, framhöll Ericson, ”att Ryssland och Kina inte längre godkänner den folkrätt som underbygger den regelbaserade världsordningen som utgångspunkt för hur stater kan och får agera i förhållande till varandra. Och de är starka nog, åtminstone innan kriget i Ukraina, att faktiskt utöva makt för att förändra folkrätten.” I många fall försöker man inte ens argumentera i folkrättsliga termer för sitt agerande. Emellertid är det inte bara Ryssland och Kina som skapar problem för folkrätten. Västvärldens förhållande till folkrätten har inte heller varit oproblematiskt, och en rad exempel, såsom Kosovo, Irak och Afghanistan, nämndes. ”Ska vårt försvar av folkrätten bli trovärdigt måste vi också visa att vi lever som vi lär” var budskapet.

Tillsammans med andra måste Sverige försvara folkrätten. Man bör då observera att utvecklingen av denna medför att det ibland kan finnas anledning att se över vårt interna regelverk för totalförsvaret.

Folkrätten är inte död men den är under omvandling och man kan då, framhölls det, se positiva tecken och hämta inspiration ur Ukrainas användning av de folkrättsliga medel som står till förfogande.

Med ledamoten Marie Jacobsson som inledare följde därpå en diskussion, vilken främst handlade om folkrättens utveckling och användning mot bakgrund av den aktuella politiska situationen. Också frågan om behovet av anpassning av den svenska totalförsvarslagstiftningen berördes.

Referenten är Fil dr och f d kanslichef. Han är ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent