Lars-Erik Lundin i dialog med ambassadör Michael Sahlin inom ramen för projektet SV-A-R 2.0. [1]

Ingress

Diskussionen om Donald Trumps andra mandatperiod rör sig ofta mellan två ytterligheter: antingen ses han som grundaren av en ny politisk era, eller som en symtomfigur buren av djupare samhällstrender. Tre tolkningar återkommer — att Trump är impulsiv utan plan, att han följer en genomtänkt doktrin nedskriven av andra, eller att hans intuition rör sig inom en ram lagd av andra. Utgångspunkten är att Sveriges Nato-medlemskap efter Putins ultimatum i december 2021 och anfallet mot Ukraina 2022 inte ifrågasätts, men att det Nato vi nu tillhör har blivit en mer problematisk företeelse — inte minst därför att USA under Trump framstår som en osäker faktor.

Artikeln och  podden prövar de tre tolkningarna mot tre grunddokument: Vita husets nationella säkerhetsstrategi från december 2025, Heritage-stiftelsens Mandate for Leadership inom Project 2025, samt Trumpkampanjens Agenda 47. Syftet är inte att hävda att dokumenten ensamma förklarar politiken, utan att undersöka hur långt de räcker som analytisk karta.

Källanalys

En trovärdig prövning kräver att man skiljer grunddokument från tolkningar. Den nationella säkerhetsstrategin är en auktoritativ regeringstext; Mandate for Leadership på omkring 900 sidor är Heritage-stiftelsens grundtext för Project 2025; Agenda 47 är kampanjplattformens program och mobiliseringsretorik. Dessa tre är inte likvärdiga: en strategi anger prioriteringar men är ingen prognos i kris, en kampanjtext säger mindre om institutionella kompromisser efter maktövertagandet, och en tankesmedjas handbok ger idéer och personal men är ingen regeringsinstruktion.

Bedömningar från tankesmedjor som Brookings, Chatham House, Carnegie, Atlantic Council och Peterson Institute kan användas som vägvisare men inte ersätta grundtexten. Det är först i sambandet mellan text, budget, utnämningar, myndighetspraktik och faktisk utrikespolitik som man kan avgöra om dokumenten fungerar som styrande doktrin, ideologisk fond eller efterhandsrationalisering.

Säkerhetsstrategin från 2025

Strategin är indelad i fyra delar — inledning, mål, medel och själva strategin — och den regionala ordningen är talande: västra halvklotet först, därefter Asien, Europa, Mellanöstern och sist Afrika. Dokumentet beskriver sig självt som en korrigering av en elit som övertygat sig själv om att permanent global dominans låg i USA:s intresse.

De strategiska målen inkluderar ett Trump-tillägg till Monroedoktrinen, att neka konkurrenter strategiska tillgångar på västra halvklotet, att stödja europeiska allierade samtidigt som Europas civilisatoriska självförtroende återupprättas, och att amerikansk teknik och amerikanska standarder — särskilt inom AI, bioteknik och kvantdatorer — ska driva världen framåt. Principerna är fred genom styrka, icke-inblandning, flexibel realism, nationernas företräde, maktbalans och rättvisa — det sista som krav på betydligt högre europeiska försvarsutgifter. Strategin slår också fast att massmigrationens era är över, att tiden då USA bar upp hela världsordningen är förbi, och avvisar ideologierna kring klimatförändringar och nollutsläpp.

Tydligheten ska dock inte överdrivas: strategin säger mindre om prioriteringar när flera kriser — Ukraina, Taiwan, västra halvklotet, Mellanöstern, den inhemska gränspolitiken — samtidigt kräver resurser. Den bör därför läsas som en hierarki av preferenser, inte en färdig operationsplan.

Project 2025

Mandate for Leadership organiseras kring fyra fronter: familjen, nedmonteringen av den administrativa staten, suveränitet och gränser samt individens gudagivna rättigheter. Den juridiska grunden är teorin om en enhetlig exekutivmakt, med centraliserad kontroll över regeringsapparaten till Vita huset. Konkret föreslås att meritbaserade tjänstemän ersätts med lojala medarbetare, partipolitisk kontroll över justitiedepartementet, FBI och tillsynsmyndigheterna, samt att utrikesdepartementets ledning avsätts före den 20 januari 2025 och ersätts av ideologiskt prövade tillförordnade chefer utan senatens bekräftelse.

Project 2025 är därmed både idéprogram och administrativ genomförandemodell. Samtidigt krävs försiktighet: överlappning med presidentordrar kan betyda direkt påverkan, men också ideologisk familjelikhet, gemensamma personalnätverk eller en bredare republikansk programutveckling.

Agenda 47

Agenda 47 presenteras som Trumps plan för att montera ner ”den djupa staten” och återföra makten till folket, med löften om att göra det lättare att avskeda tjänstemän och rensa ut ”krigshetsare och globalister” i försvars-, utrikes- och säkerhetsapparaten. Utrikespolitiskt utlovas omprövning av försvarsalliansen med Europa, krav på att Europa ersätter materielkostnaderna för Ukraina, och en förhandlad lösning på Rysslands invasion ”på tjugofyra timmar”. Överlappningen med Mandate for Leadership rör bland annat tjänstemannareform, nedläggning av utbildningsdepartementet, massdeportationer, dödsstraff för narkotikaförsäljare och inkallande av nationalgardet.

Till skillnad från de övriga två texterna är Agenda 47 mer personlig, kampanjmässig och retoriskt polariserande: folket mot den djupa staten, nationen mot globalisterna, fredsmäklaren mot krigshetsarna. Det gör den svårare att använda som exakt prognos över regeringspolitik.

Prövning av de tre tolkningarna

Tolkningen att Trump enbart är en oberäknelig narcissist utan plan försvagas av att administrationen publicerar en sammanhängande säkerhetsstrategi, att Heritage levererar en omfattande handbok, och att kampanjen har en program-matris som återkommer i faktisk politik. Impulsiviteten finns i tempo, stil och personlig intervention — inte nödvändigtvis i de doktrinära texterna.

Tolkningen att Trump genomför en genomtänkt plan får starkt stöd där grunddokumenten är tydliga: Monroedoktrinens återuppväckande, bördefördelning i Europa, energidominans, avvisandet av nollutsläpp, slutet på massmigrationens era och den enhetliga exekutivteorin. Men den riskerar att underskatta krisbeslut, personlig prestige, medielogik, fraktionsstrider och den praktiska svårigheten att genomföra radikala idéer i en komplex statsapparat.

Den tredje tolkningen — intuition inom en ram lagd av andra — är därför den mest fruktbara, men ska inte behandlas som slutgiltigt bevisad. Den riskerar annars att bli en syntes som förklarar allt: när politiken följer dokumenten bekräftas ramen, när den avviker förklaras avvikelsen med intuitionen. Räls och lok är en användbar bild endast om man också undersöker när loket byter spår, när rälsen tar slut och när kongressen, domstolarna, Pentagon, finansmarknaderna, allierade och motståndare påverkar färdriktningen.

Kriget mot Iran som prövosten

Ett krig mot Iran passar illa in i den doktrinära ram som grunddokumenten lägger ut, med nyckelord som icke-inblandning, fred genom styrka, flexibel realism och ovilja mot att bära upp hela världsordningen. AI-analysen i tre varv — opinionsbildare, grundkällor och prövning mot Iran-fallet — ger stöd åt att det finns en plan, men Iran-äventyret, som enligt opinionsmätningar cirka 65 procent av amerikanerna nu anser vara en dålig idé, komplicerar bilden.

Om kriget är begränsat, kortvarigt och inriktat på att förhindra iransk kärnvapenförmåga kan det tolkas som en hård variant av fred genom styrka. Om det blir utdraget, regimförändrande eller resursbindande undergräver det strategins påstående om återhållsamhet, icke-inblandning och regional prioritering. Iran blir därför inte bara ett tillägg till analysen utan ett test av den.

Följder för europeisk och svensk säkerhetspolitik

Om den tredje tolkningen är den starkaste arbetshypotesen är riktningen mer förutsägbar än tempot: omorientering mot västra halvklotet, förskjutning av bördan mot Europa, en mer transaktionell hållning mot Ryssland och Kina, samt en ideologisk offensiv mot europeiska eliter. För Sverige och Norden gäller det att planera för strategin utan att inbilla sig att den eliminerar chockerna — särskilt kring försvarsutgifter, amerikansk närvaro, stödet till Ukraina, Arktis, Östersjön, underrättelsesamarbete, strategisk transport, luftförsvar och försvarsindustriell uthållighet.

Begreppet transaktionalism behöver preciseras: ett USA som kräver mer europeiska resurser är en utmaning; ett USA som villkorar själva säkerhetsgarantin är något mer grundläggande. Ett amerikanskt krig mot Iran kan dessutom binda resurser som enligt strategin skulle flyttas till västra halvklotet, öka kraven på europeiskt ansvar i Ukraina, göra en transaktionell uppgörelse med Ryssland mer lockande för Vita huset, ge Kina större manöverutrymme i Asien och tvinga Europa att hantera flera säkerhetskriser samtidigt.

En svensk och europeisk strategi bör därför kombinera två arbetssätt: att läsa dokumenten noggrant eftersom de anger riktning och prioriteringar, och att följa beslutsprocessen dag för dag eftersom faktiskt handlande påverkas av personliga initiativ, kriser, medier, marknader och motståndarnas agerande. En diplomati som enbart väntar på en tid efter Trump underskattar den strukturella förändringen; en diplomati som bara läser strategidokumenten missar den dagliga rörligheten.

Källkritisk slutreflektion

Att gå till grundkällorna tvingar fram korrigeringar i flera vanliga berättelser. Bilden av en administration som är mjuk mot Ryssland och Kina är en överförenkling — strategin uttrycker vilja att förhindra andras regionala dominans — men delvis korrekt om ”mjukare” avser att ideologisk konfrontation ersätts av en transaktionell hållning. Bilden av en hård linje mot Europa har starkare textuellt stöd, men även här bör retorisk konflikt, politiskt tryck och faktisk alliansupplösning hållas isär: det är inte samma sak att kritisera europeiska eliter, kräva fem procent av BNP till försvar, minska amerikansk närvaro och underminera artikel 5.

Överlappningen mellan Project 2025 och Trumps presidentordrar är varken konspiratorisk spekulation eller en ensam styrningskedja. Den visar att administrationen arbetar inom ett ideologiskt och personellt ekosystem där Project 2025 spelar roll, men den exakta betydelsen måste prövas fråga för fråga — ibland som direkt inspiration, ibland som personalbas, ibland som uttryck för en bredare konservativ agenda.

Slutsatsen blir inte att Trumpismen saknar plan, utan att planen är ofullständig som förklaring. Den anger riktning, prioriteringar och politiskt språk, men ersätter inte analysen av kriser, institutionellt motstånd, personligt beslutsfattande och de materiella begränsningar som möter varje amerikansk administration. Den bästa analysen är varken att avfärda Trump som planlös eller att läsa varje beslut som doktrinärt förutbestämt — den är att se samspelet mellan idé, institution, person och kris.

 

[1] Artikeln har utarbetats med stöd av AI som verktyg för källkritik, hypotesprövning och identifiering av luckor.