Veckans fördjupning

Här en mer utförlig text med media som belyser ett centralt ämne för Akademiens projektverksamhet från flera olika perspektiv.

Artikeln är tänkt att ge underlag för samtal och debatt, både inom akademin och i en bredare offentlighet.

Kungl Krigsvetenskapsakademien | Projekt SV-A-R 2.0 | 9 juni 2026

Det här är akademins andra podd i en ny serie om europeisk säkerhet och försvar. I detta samtal tar deltagarna sig an en av säkerhetspolitikens mest missförstådda frågor: vad betyder egentligen de siffror som cirkulerar om europeisk upprustning — och omvandlas pengarna till faktisk militär förmåga i tid?

Bakgrundsbild: vad händer med de 800 miljarderna?

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 har Europa genomgått sin snabbaste försvarsupprustning sedan kalla kriget. Försvarsutgifterna har gått från 218 till 392 miljarder euro. Alla NATO-länder nådde tvåprocentsmålet vid utgången av 2025 — för första gången i alliansens historia. Tyskland har beslutat om en försvarsutgiftsnivå som når 3,5 procent av BNP till 2029. Polen är redan på 4,5 procent.

Siffrorna bakom rubrikerna

ReArm Europe-paketet, som lanserades för knappt ett år sedan, lanserades med den politiska paraplybeteckningen “800 miljarder euro”. Det siffran är reell — men den är inte en sammanhållen investeringsplan. Den består av tre delar med fundamentalt olika karaktär:

SAFE-instrumentet (Security Action for Europe): 150 miljarder euro. Det är den verkligt styrbara delen. SAFE innebär att EU-budgeten används som säkerhet för att ge medlemsstater möjlighet att ta upp lån på marknaden till bättre villkor än de annars fått. För länder med höga skuldsättningsnivåer — och det är de länder som behöver rusta upp mest — är det en meningsfull hävstång. SAFE hanteras av ett generaldirektorat för försvar och rymd (DG DEFIS), inte av den mellanstatligt styrda Europeiska försvarsbyrån (EDA). Villkoren är att inköpen ska riktas mot de kritiska militära förmågegap som NATO definierat, och att gemensam upphandling ska prioriteras.

Ukraina-lånet: 90 miljarder euro, varav 60 miljarder öronmärkta för försvarsmateriel. I praktiken en parallell SAFE-konstruktion för Ukraina — lån mot EU-budgeten som säkerhet. Planerade Gripen-leveranser till Ukraina ska finansieras inom denna ram.

De resterande cirka 650 miljarderna: ändrade budgetregler. Här lättas på Stabilitets- och tillväxtpaktens regler, vilket innebär att skuldsatta länder kan öka försvarsutgifter utan att riskera EU-sanktioner. Effekten är ännu i stort sett inte möjlig att mä. Hur mycket av denna finansiella elasticitet som faktiskt omsätts i beställningar — och vilka beställningar — vet vi ännu inte.

Resultatet är att EU i praktiken styr ungefär en tredjedel av de offentliga investeringarna i europeisk försvarsindustri. Två tredjedelar sker utanför EU-ramen, bilateralt eller nationellt.

Granatlöftet och vad som faktiskt hände

I mars 2023 utlovade EU en miljon artillerigranater till Ukraina på tolv månader. Löftet var politiskt modigt — och industriellt omöjligt. Den europeiska produktionskapaciteten låg då på några hundratusen granater per år.

Det som skedde sedan är ett av de mer anmärkningsvärda industripolitiska exemplen under denna period. Genom ASAP- och EDIRPA-instrumenten — sammanlagt knappt 800 miljoner euro i direkt EU-finansiering — delade kommissionen investeringsrisken med industrin. Det räckte för att utlösa en kedjereaktion av privata investeringar. Europeisk produktion av artillerigranater uppgår nu till omkring två miljoner per år.

Det är fortfarande inte tillräckligt. Men det är dubbelt vad det var — och det visade att modellen fungerar.

Det verkliga styrproblemet

Kommissionen har alltså visat att den kan driva konsolidering och stimulera gemensam upphandling. Det den inte kan göra är att tvinga medlemsstaterna att köpa det som behövs.

Det är en avgörande distinktion. NATO definierar de kritiska förmågegapen. EU kan finansiera anskaffning — men kan inte bestämma vad länderna köper. Och i praktiken handlar nationalstaterna i hög grad det de ändå tänkt köpa, som lika mycket återspeglar nationella industriintressen och politiska kompromisser som gemensamma förmågebehov.

Tyskland spenderar nu mer på försvar än Frankrike — och drygt 90 procent av investeringarna går till den egna industrin. Det är ett rationellt nationellt val. Men det adderar självklart inte upp till en sammanhållen europeisk förmåga.

Tidsgapet som oroar analytikerna

Flaskhalsen är inte längre viljan att spendera. Den är tid och produktionskapacitet.

De investeringar i produktionslinjer som görs nu tar två till fem år att mogna till faktisk leveransförmåga. Det innebär att Europa är mest sårbart just nu — i det fönster analytikerna identifierar till 2027–2029 — och att de kapaciteter som behövs mest akut inte kan levereras förrän runt 2030–2032.

Amerikanarna räknar parallellt om sin förstärkningskapacitet. Det budskap de signalerar — och som delvis väntas konkretiseras vid NATO-toppmötet i Ankara i juli — är att en ny försvarsplaneringscy­kel ska tas fram till 2027. USA avser att samarbeta om överlämningen fram till dess. Vad som händer därefter är öppet.

Det sätter en konkret deadline. Europa måste inte bara investera mer — utan investera rätt, och snabbt.

Om podden

Den 9 juni 2026 spelade KKrVA:s projekt SV-A-R 2.0 in ett samtal om europeisk försvarsindustri, EU:s finansiella instrument och det verkliga genomförandegapet. Samtalet äger rum mot bakgrunden av Rysslands pågående krig mot Ukraina, Trumpadministrationens nya hållning och en situation där Europa för första gången på decennier måste ta en avgörande roll i sin egen säkerhet.

Samtalet är det tredje i akademins podd-serie och hålls som ett analytiskt underlag — inte ett slutord, utan en öppen och fortlöpande debatt kring de frågor som formar vår tids säkerhetspolitik.

Deltagare

Lars-Erik Lundin

Moderator och projektledare

Ambassadör, tidigare chef för Europeiska utrikestjänstens enhet för säkerhets- inklusive försvarspolitik. Projektledare för SV-A-R 2.0 vid Kungl Krigsvetenskapsakademien. Femton år erfarenhet från EU-Natosamarbetet.

Katarina Engberg

Faktaruta — Katarina Engberg

Ledamot av KKrVA.Fil. dr. i freds- och konfliktforskning med avhandling om EU:s militära operationer. Utbildad vid Harvard’s Kennedy School. Tidigare departementsråd i Statsrådsberedningen och Försvarsdepartementet. Tjänstgjord i Bryssel med täta kontakter mot både NATO- och EU-strukturerna. Grundat sina kunskaper i försvarsplanering vid Försvarsmaktens högkvarter — “Det var på verkstadsgolvet i försvarsmakten jag lärde mig grunderna”, som hon uttryckte det under samtalet. Aktiv analytiker och frekvent mediekommentator med ett erkänt analytiskt register. Nyligen genomfört uppdaterade intervjuer på seniornivå i Bryssel. Se även hennes Sieps-analys ReArming Europe: What is the current state of affairs? (Sieps, mars 2026).

Katarina Engberg tar sin utgångspunkt i EU-institutionernas logik: vilka verktyg kommissionen faktiskt har, var de fungerar och var de inte räcker. Hennes analys av SAFE-instrumentet och de 800 miljarderna är ett av de tydligaste bidragen i det offentliga samtalet om vad européerna faktiskt kan och gör.

Under samtalet betonade hon att bristen på en centraliserad europeisk försvarsplaneringsprocess — varken i NATO eller i EU — är det enskilt allvarligaste strukturproblemet. Och att materiel enbart är en komponent: “Det är ju sammangjutning av olika komponenter. Varav personal kanske är den största bristen på europeisk botten.”

Thomas Engevall

Faktaruta — Thomas Engevall

Ledamot av KKrVA. Konteramiral och mariningenjör med civilingenjörsexamen i skeppsbyggnadsteknik från Chalmers Teknisk Högskola. Utbildad i säkerhetspolitik och strategi vid U.S. Naval War College. Han har tidigare bl.a. varit Försvarsmaktens CIO samt Materiel- och Logistikchef. Han avslutade sin aktiva karriär som FMV:s stabschef och hade då även rollen som ställföreträdande NAD (National Armaments Director). Verkar idag som reservofficer samt som strategisk rådgivare inom medelstor försvarsindustri. Har bidragit med kapitel i SV-A-R-projektets forskningsrapporter.

Thomas Engevall för in perspektivet från försvarsindustrins insida: vad produktionslinjer faktiskt kräver, var flaskhalsarna ligger och varför politiska beslut och industriella realiteter ofta lever i parallella tidsspår.

Han var under samtalet den som tydligast argumenterade för ett europeiskt “Apolloprogram” — ett storstrategiskt mål med hård deadline för strategiska möjliggörare, inklusive europeisk ISR-förmåga och ledningssystem: “Precis som Kennedy sa: nu ska vi sätta en man på månen och ta hem honom säkert igen innan decenniet är slut. Det behövs något likartat.”

Samtalets huvudteman

1. Granatfrågan — och vad den illustrerar

Uppskalningen från knappt en halv miljon till två miljoner artillerigranater per år i Europa är ett viktig framgång. Thomas Engevall identifierade tre samverkande faktorer: den ökade känslan av brådska efter USA:s förändrade hållning, insikten om hur låga lagren faktiskt var, och att politiken sent omsider kommunicerade klara finansiella signaler. Det minskade industrins risk att investera i ny produktionskapacitet.

Katarina Engberg tillade den institutionella kontexten: modellen är hämtad direkt från pandemihanteringen. Precis som EU upphandlade vacciner gemensamt och delade investeringsrisken med läkemedelsindustrin, appliceras nu samma logik på försvarsmateriel. Och det fungerar — “för mindre summor”, som Engberg konstaterade. Frågan är om modellen håller när beloppen mångdubblas och komplexiteten ökar.

2. Vad Ryssland läser ut at detta — och vad som faktiskt avskräcker

En av samtalets diskussioner handlade om avskräckningens psykologi. Thomas Engevall var övertygad om att Ryssland tagit intryck: “De blev väldigt förvånade hur snabbt det ändå gick i början att västvärlden visade upp en tämligen enad front.” Sverige hade fattat beslut om att skänka pansarskott på under en vecka.

Det bygger dock på en klassisk distinktion — retorik kontra faktisk handling. “Det är en påverkan och riktig action ger en annan”, som Engevall formulerade det. Det är den faktiska kapaciteten, inte löftena, som avgör om Ryssland tar ett militärt äventyr i beaktande.

Katarina Engberg kompletterade: Ukrainas motståndskraft har också överraskat Ryssland. Och den ukrainska försvarsindustrin — nu ett innovationscentrum med direktinvesteringar från europeiska aktörer — integreras alltmer med den europeiska basen.

3. AI och erosionen av det regelbaserade systemet

Lars-Erik Lundin lyftte en rapport från UI om militär AI. Det är inte bara tekniken som eskalerar, utan den parallella erosionen av folkrätten. Katarina Engberg satte ord på det: “En kombination av att teknikens möjligheter och eroderingen av folkrätten — där man fattar medvetna beslut om att släppa det här löst.”

Ukraina, Israel och Iran är redan testbäddar för autonom vapenföring på en nivå som ingen fredskonferens reglerat. Debatten om när och om Europa ska reglera militär AI intensifieras. — men som Engberg noterade: Trump-administrationen har nu utövat makt i den frågan på grund av inrikespolitiska påtryckningar.

4. Tidsgapet — den hårda industriella verkligheten

Det mest centrala spänningsfältet i samtalet gällde time-to-delivery. Engevall var tydlig: Det som beställs nu levereras inte förrän runt 2030 och framåt. I det omedelbara tidsfönster 27–29 gäller att maximera nyttan av det som redan finns och som är beställt där leverans sker i närtid.

 

 

Det inkluderar drönare, som Engevall bedömde kan skalas upp väsentligt snabbare än tyngre system.

Katarina Engberg lade till den institutionella dimensionen: amerikanarna signalerar nu att en ny NATO-försvarsplaneringscy­kel ska vara klar till 2027, och att USA deltar i överlämningen fram till dess. Vad som händer därefter är oklart. “Det kommer lägga över ett mycket stort nytt beting på européerna”, konstaterade hon.

En central kapacitetsbrist är strategiska möjliggörare — ISR-satelliter, ledningssystem, strategisk underrättelse. Det är de förmågor som idag nästan uteslutande kontrolleras av USA. Europa saknar dem. Och det är dessa förmågor som tar längst tid att bygga upp.

5. NB8, Sverige och vad samarbete faktiskt kan leverera

Lars-Erik Lundin tog upp frågan om det nordisk-baltiska samarbetets medvärde. Svaren var nyanserade.

Thomas Engevall var försiktigt positiv till taktiskt-operativt samarbete, men skeptisk till industriella format som tvingas fram: “Vi behöver inte samarbete för samarbetets skull.” Det polska ubåtsbeslutet — Saab-ubåtar och en utlånad Södermanland — ger dock konkreta möjligheter.

Katarina Engberg var mer direkt kritisk: NB8-formatet är “för litet att stå för sig självt”. Sverige är tillbaka i kontinentaleuropeisk försvarssamverkan efter tvåhundra år. Det är den stora förändringen — och det är i det sammanhanget det nordisk-baltiska bör förstås, som ett viktigt delformat i ett mycket större system, inte som en självständig lösning.

6. Vad som behövs: beslut, inte planer

Samtalets slutord formulerades samstämmigt men med olika accenter.

Thomas Engevall: “Det absolut viktigaste är att agera. Att fatta beslut från politisk nivå och neråt.” Han efterlyste ett europeiskt Apolloprogram för strategiska möjliggörare — med ett konkret, aggressivt tidsmål, 2031–2032, och ett åtagande att driva det stenhårt. “Bestämmer man sig för att vilja göra något och är beredd att ta de beslut som krävs, kan vi titta på vad Ukraina faktiskt åstadkommit under fyra år.”

Katarina Engberg: “Vad vi behöver är en centraliserad europeisk försvarsplaneringsprocess under politisk ledning. Vi har inte det idag.” Hon efterlyste också ökad synergi mellan EDA och kommissionen — just nu präglas relationen av ett “pingpongspel” som ingen tjänar på. Och hon pekade ut luftförsvar som den tydligaste akuta prioriteringen: från nästa generation stridsflyg till drönare.

Faktaruta: Centrala begrepp och instrument

ReArm Europe / Vitbok om europeiskt försvar (mars 2025) EU:s paraplybeteckning för upprustningspaketet. Det politiska rampriset är 800 miljarder euro, men begreppet innehåller faktorer av mycket olika styrbarhet.

SAFE (Security Action for Europe) 150 miljarder euro i lånekapacitet med EU-budgeten som säkerhet. Villkor: gemensam upphandling, fokus på NATO-definierade förmågegap. Hanteras av DG DEFIS, inte EDA.

DG DEFIS Europeiska kommissionens generaldirektorat för försvar och rymd. Ökande roll i och med att kommissionen tar en mer aktiv ställning i försvarsmateriell upphandling och finansiering.

ASAP och EDIRPA Tidigare EU-instrument för att dela investeringsrisken med industrin. Totalt ca 800 miljoner euro — den direkta katalysatorn för uppskalningen av artillerigranatstillverkning.

CON-VulnerabilityWindow Analytikernas beteckning för det kapacitetsgap som öppnas 2027–2029, innan nya industriinvesteringar hunnit mogna till faktisk leveransförmåga.

Strategiska möjliggörare ISR-satelliter (underrättelseinhämtning), strategiska ledningssystem, cyberförmågor och luftfart med lång räckvidd. Idag nästan uteslutande USA-kontrollerade. Den europeiska svaga länken.

Faktaruta: Katarinas nyckelargument

EU kan driva konsolidering — men kan inte styra vad länderna köper. Kommissionen saknar verktyg för att tvinga medlemsstater att investera i de förmågor NATO prioriterat. Det är ett genuint styrproblem varken NATO eller EU har löst.

Materiel är bara en komponent. Personalförsörjning är sannolikt den enskilt största bristen i Europa. Fungerande avskräckning kräver tränad personal, övad samordning och integrerade ledningssystem — inte bara hårdvara.

En tredjedel EU, två tredjedelar nationellt. EU svarar för ungefär en tredjedel av de offentliga investeringarna i europeisk försvarsindustri. Fragmenterade nationella inköp riskerar att inte addera upp till sammanhållen förmåga.

Luftförsvar är den mest akuta prioriteringen. Från nästa generations stridsflyg till drönare. Kombinationen civila och militära system kräver politisk styrförmåga som Europa inte har idag.

Sverige bör driva synergi mellan EDA och kommissionen. Sverige har ett industriellt intresse, en bred NATO-EU-kompetens och en tradition av konstruktiv institutionsbyggande. Att bidra till synergisering av dessa två EU-institutioner vore ett konkret bidrag.

Faktaruta: Thomas nyckelargument

Produktionsuppskalning kräver tre saker i kombination. Finansiella signaler, viljan att satsa, politisk tydlighet att beställningarna fullföljs och tid.

Beställt nu levereras runt 2030. I det omedelbara tidsfönstret gäller det att maximera nyttan av befintlig materiel och befintliga förmågor. Drönare är ett undantag — de kan skalas upp väsentligt snabbare.

Ett europeiskt ”Apolloprogram”. Europa behöver ett storstrategiskt mål — med hård deadline — för strategiska möjliggörare. ISR, rymdförmåga, cyber och ledningssystem. Inget senare än 2031–2032. “Det handlar om att bestämma sig och agera.”

Industriellt samarbete måste bottna i reella behov. Nordiskt-baltiskt industrisamarbete för samarbetets skull skapar inte förmåga. Det polska ubåtsbeslutet är däremot ett fall där faktiska behov och industripolitisk logik sammanfaller.

Sverige och Polen är naturliga partners i marindomänen. Östersjöns geografi, Saabs ubåtskunnande och den polska upprustningens skala skapar en naturlig konvergenspunkt som inte finns i lika hög grad i nordisk-baltiska format.

Lyssna på podden

Poddinspelningen publiceras på akademins hemsida. Samtalet varar cirka 65 minuter.

Projekt SV-A-R 2.0 är ett löpande analysprojekt vid Kungl Krigsvetenskapsakademien. Samtal, rapporter och analyser publiceras på akademins hemsida och utgör underlag för det kumulativa bokmanuset SV-A-R 2.0, som presenteras vid höstsymposiet 2026.

Nästa samtal i serien: Lars Nylén samtalar med generaldirektören för psykologiskt försvar Magnus Hjort och professor Wennström från Uppsala om underminering av det svenska samhället.