Résumé
This report discusses the uncertain future of Europe in 2025, focusing on the impacts of the war in Ukraine, the influence of external actors, and the challenges to European unity. It highlights the roles of key organisations and countries, as well as the complex relationships between them.
Key points:
- Europe’s precarious situation: The report notes that the war in Ukraine, along with other global issues, has created a volatile situation in Europe, with an unpredictable future. The continent is described as heterogeneous, with varying political interests.
- The war in Ukraine: The full-scale Russian attack on Ukraine is identified as a major turning point, impacting all aspects of European life. The conflict has continued for almost three years with no clear victory for any party, and negotiations are anticipated. Russia’s use of ”red lines” has hindered or delayed Western support for Ukraine.
- EU’s role: The EU has strongly supported Ukraine through sanctions against Russia and Belarus, while coordinating with other countries like the US and the UK. However, some EU members have not fully participated in the sanctions, notably Hungary, and the bloc has also had to manage issues like the flow of Russian energy into Europe. The EU is also preparing for potential trade wars with the US under a new administration.
- NATO’s role: NATO has also played a vital role in supporting Ukraine, coordinating both military and non-military aid. NATO is balancing its support to avoid escalating the conflict. The organisation has been working to protect its continued support to Ukraine, especially in light of potential changes in US policy.
Key countries:
- USA: While not a European country, the US plays a crucial role in European security. The report highlights the importance of US support for Ukraine, while also noting potential shifts in US policy under a new president.
- China: The relationship between NATO and China has deteriorated, with China accused of trying to destabilise NATO countries. The EU is facing a dilemma in trade relations with China, especially concerning the electric vehicle market and China’s support of Russia.
- Germany: The war in Ukraine has significantly affected Germany, disrupting its relationship with Russia. Germany has been a major provider of aid to Ukraine, but has faced internal divisions regarding the provision of more advanced weapons. Political instability has also grown within Germany due to the rise of populist parties.
- France: France has previously sought a reformed Russia as part of Europe, and a reduced US influence over the continent but has changed its policy. However, France has faced criticism for its relatively low level of support to Ukraine. Political instability has also increased in France.
- UK: Despite Brexit, the UK continues close cooperation with EU countries on security and defence. The UK also seeks closer ties with the EU post-Brexit.
- Poland: Poland has emerged as an increasingly important player in Europe, acting within both NATO and the EU and significantly increasing its defence spending.
- Emerging Alliances: A group of countries, including France, Italy, Poland, the UK, Spain and Germany, have formed an alliance to protect European interests amidst uncertainty about the US. These countries have reaffirmed their support for Ukraine even if US support diminishes and are exploring options for joint borrowing to finance Ukrainian defence.
- Divergent views: Some countries, notably Hungary and Slovakia, have pursued policies closer to Russia’s, including seeking to limit support for Ukraine. Italy, despite its populist government, has supported Ukraine.
- EU Enlargement: The EU is in the process of enlarging to include countries in the Western Balkans and countries further east, like Ukraine, Moldova and Georgia, though the process faces many challenges. Russia is attempting to undermine the democratic processes in these countries, and some EU member states are resistant to further enlargement.
- NATO Enlargement: NATO is also considering enlargement, but the inclusion of countries at war is not possible. Some countries, such as Georgia, have pro-Russian governments, and are therefore unlikely to join NATO.
- Economic concerns: The report highlights concerns about potential trade wars with the US due to protectionist its policies. It also notes the economic challenges within Europe, and the difficulty of achieving increased defence spending among member nations.
- European cohesion: The report emphasises the difficulty of maintaining unity among European nations due to differing interests and external influence, particularly from Russia. The influence of populist parties within Europe also further fragments the political landscape.
Conclusion:
The report portrays a Europe facing significant challenges from external actors and internal divisions. The report stresses that while there was initial unity, the long war in Ukraine has tested European unity. The future of Europe will depend greatly on the actions of the US, the degree of European cooperation and cohesion, and the resolution of the conflict in Ukraine.
Sammanfattning
Denna rapport diskuterar Europas osäkra framtid år 2025, med fokus på krigets effekter i Ukraina, påverkan av externa aktörer och utmaningarna för europeisk enighet. Den belyser nyckelorganisationers och länders roller samt de komplexa relationerna mellan dem.
Viktiga punkter:
- Europas osäkra situation: Rapporten noterar att kriget i Ukraina, tillsammans med andra globala frågor, har skapat en volatil situation i Europa med en oförutsägbar framtid. Kontinenten beskrivs som heterogen, med varierande politiska intressen.
- Kriget i Ukraina: Den fullskaliga ryska attacken på Ukraina identifieras som en viktig vändpunkt som påverkar alla aspekter av europeiskt liv. Konflikten har pågått i nästan tre år utan någon tydlig seger för vare sig Ryssland eller Ukraina, och förhandlingar förväntas. Rysslands användning av ”röda linjer” har hindrat eller försenat västerländskt stöd för Ukraina.
- EU:s roll: EU har starkt stött Ukraina genom sanktioner mot Ryssland och Belarus, samtidigt som man samordnar med andra länder som USA och Storbritannien. Dock har vissa EU-medlemmar inte fullt ut deltagit i sanktionerna, särskilt Ungern, och blocket har också behövt hantera frågor som flödet av rysk energi till Europa. EU förbereder sig också för potentiella handelskrig med USA under en ny administration.
- Natos roll: Nato har också spelat en viktig roll i att stödja Ukraina, genom att samordna både militärt och icke-militärt stöd. Nato balanserar sitt stöd för att undvika att eskalera konflikten. Organisationen har arbetat för att skydda sitt fortsatta stöd till Ukraina, särskilt med tanke på potentiella förändringar i USA:s politik.
Nyckelländer:
- USA: Trots att det inte är ett europeiskt land spelar USA en avgörande roll för europeisk säkerhet. Rapporten betonar vikten av USA:s stöd för Ukraina, samtidigt som den noterar potentiella förändringar i USA:s politik under en ny president.
- Kina: Förhållandet mellan Nato och Kina har försämrats, med Kina anklagat för att försöka destabilisera Natoländer. EU står inför ett dilemma i handelsrelationerna med Kina, särskilt när det gäller elfordonsmarknaden och Kinas stöd till Ryssland.
- Tyskland: Kriget i Ukraina har betydligt påverkat Tyskland och stört dess relation med Ryssland. Tyskland har varit en stor biståndsgivare till Ukraina, men har stött på interna splittringar angående tillhandahållandet av mer avancerade vapen. Politisk instabilitet har också ökat inom Tyskland på grund av framväxten av populistiska partier.
- Frankrike: Frankrike har tidigare eftersträvat ett reformerat Ryssland som en del av Europa och ett minskat amerikanskt inflytande över kontinenten men har nu ändrat sin politik. Dock har Frankrike kritiserats för sin relativt låga nivå av stöd till Ukraina. Politisk instabilitet har också ökat i Frankrike.
- Storbritannien: Trots brexit fortsätter Storbritanniens nära samarbete med EU-länder om säkerhet och försvar. Storbritannien söker också närmare band med EU efter brexit.
- Polen: Polen har framträtt som en allt viktigare aktör i Europa, agerar inom både Nato och EU och ökar betydligt sina försvarsutgifter.
- Framväxande allianser: En grupp länder, inklusive Frankrike, Italien, Polen, Storbritannien, Spanien och Tyskland, har bildat en allians för att skydda europeiska intressen mitt i osäkerheten om USA. Dessa länder har bekräftat sitt stöd för Ukraina även om USA:s stöd minskar och utforskar alternativ för gemensam upplåning för att finansiera Ukrainas försvar.
- Divergerande åsikter: Vissa länder, särskilt Ungern och Slovakien, har fört en politik närmare Rysslands, inklusive att begränsa stödet till Ukraina. Italien, trots sin populistiska regering, har stött Ukraina.
- EU-utvidgning: EU är i färd med att utvidga för att inkludera länder på Västra Balkan och länder längre österut, som Ukraina, Moldavien och Georgien, även om processen står inför många utmaningar. Ryssland försöker undergräva de demokratiska processerna i dessa länder, och vissa EU-medlemsstater är motståndare till ytterligare expansion.
- Natoutvidgning: Nato överväger också en utvidgning, men inkluderingen av länder i krig är inte möjlig. Vissa länder, som Georgien, har pro-ryska regeringar och är därför osannolika att gå med i Nato.
- Ekonomiska bekymmer: Rapporten lyfter fram oro över potentiella handelskrig med USA på grund av dess protektionistiska politik. Den noterar också de ekonomiska utmaningarna inom Europa och svårigheten att uppnå ökade försvarsutgifter bland medlemsländerna.
- Europeisk sammanhållning: Rapporten betonar svårigheten att upprätthålla enighet bland europeiska nationer på grund av olika intressen och extern påverkan, särskilt från Ryssland. Inflytandet från populistiska partier inom Europa fragmenterar också ytterligare det politiska landskapet.
Slutsats:
Rapporten skildrar ett Europa som står inför betydande utmaningar från externa aktörer och interna splittringar. Rapporten betonar att även om det fanns initial enighet, har det långvariga kriget i Ukraina testat den europeiska enigheten. Europas framtid kommer att bero mycket på USA:s agerande, graden av europeiskt samarbete och sammanhållning samt lösningen av konflikten i Ukraina.
Introduktion
Få personer skulle idag – nyåret 2025 – vilja förutsäga med någon bestämdhet hur tillståndet i Europa kommer att vara, ens om en så kort tid som några månader. I öster härjar en diktator, som sedan nästan tre år för ett oprovocerat storskaligt krig mot ett europeiskt land, och med hybridmetoder också fört det vidare till närliggande länder. I väster hörs kraven från en inkommande president vars pretentioner på sina allierade redan passerat normala gränser. Osäkerheterna för Europa slutar emellertid inte där. Kinas inflytande på, framför allt, handeln, Mellanösterns explosiva tillstånd och Afrikas stora problem har alla potential att förändra européernas tillvaro.
Europa självt är såväl svårdefinierat som heterogent. Den geografiska definitionen, som drar gränsen vid Ural, passar illa ihop med politiskt baserade definitioner. I det följande kommer emellertid ”Europa” att användas utan några anspråk på precision för länderna på den europeiska kontinenten med undantag för Ryssland och Belarus.
Inom SV-A-R-projektet kan man urskilja tre huvudområden: det globala, det europeiska och Sverige. I denna skrift, som ingår i projektets mellanrapport, ligger tonvikten på Europa, med fokus på de två stora organisationerna, Nato och EU, samt på de europeiska länderna. Europa påverkas i hög grad av alla viktiga globala händelser och Sverige i sin tur påverkas av vad som händer i det övriga Europa.
Utgångspunkten är att ett krig nu rasar i Europa. Den ryska fullskaliga attacken mot Ukraina har påverkat allt, såväl organisationer som länder och människor. Samtidigt finns också, i och hos länder, intressen som i många fall har en lång varaktighet och som förklarar mer av ländernas beteende och politik än vad deras medlemskap i olika organisationer gör. I det följande kommer det som nu sker i Europa att beskrivas med organisationer och länder som huvudkomponenter men också – och inte minst viktigt – det samspel som sker i olika konstellationer mellan dem, där de inte bara framför sina intressen utan också starkt påverkas av olika händelser och av relationer till varandra.
Kampen om Europa
Den situation som rådde i Europa före de ryska anfallen mot Ukraina var inte den bästa sett från väst, som under drygt ett decennium efter murens fall hade upplevt att ett gott samarbete med Ryssland var möjligt och önskade en fortsättning. Ännu mer negativ upplevdes den av Ryssland, där Vladimir Putin som president från år 2000 såg politiska avtal mellan olika länder som ett nollsummespel. En första ögonöppnare för många var Putins uttalande år 2005 om att det sovjetiska imperiets fall var den största geopolitiska katastrofen under det förra århundradet.[1] År 2007 kom cyberattacken mot Estland och följande år angreps Georgien, varefter Ryssland behöll kontrollen över två enklaver i landet, Sydossetien och Abchazien. Många länder föredrog att se dessa händelser som enstaka företeelser utan större betydelse, medan, framför allt, länderna i norra Europa upplevde en förändring i den ryska politiken.
Mycket uppmärksammat blev utrikesminister Lavrovs brev av december 2021, i vilket han, i form av ett fördrag mellan Ryssland och USA, ställde långtgående krav på militära restriktioner på USA samt för USA:s politik i tidigare ryska områden, inklusive krav på att inte tillåta fler länder att bli medlemmar av Nato.[2] USA och Nato fokuserade i sitt svar på det faktum att Ukraina var en suverän stat, som själv valde sina säkerhetsarrangemang och allianser.[3] Därefter gav anfallet på Ukraina den 24 februari 2022 de återstående konkreta beläggen för att den ryska avsikten nu var att med militära och andra medel ändra dagens världsordning.
Det heterogena Europa
Europa har aldrig varit homogent. Det gällde också de sex länder som en gång bildade EG samt de tio europeiska grundarländerna av Nato. Inre eller yttre faror har emellertid kommit att få länder att inse att sammanhållning har varit nödvändig, och därutöver har visionära och starka ledare kunnat skapa enighet på olika områden.
Med Berlinmurens fall 1989, och det kalla krigets slut, inleddes en period då samarbetet blev allt tätare. Inom EU förde Maastrichtfördraget 1993 till ökad integration och för Nato blev den främsta uppgiften nu inte längre avskräckning och kollektivt försvar utan i stället krishantering och partnerskapssamarbete. En rad nedrustnings- och samarbetsavtal trädde i kraft. Samarbetet med Ryssland var gott och såväl Nato som EU utvidgades, framför allt 2004, då sju länder samtidigt blev medlemmar av Nato och tio av EU.
Efter det kalla kriget kom tidigare dolda konflikter i EU:s och Natos grannskap upp till ytan. På Balkan, där Daytonavtalet 1995 hade medfört ett slut på kriget i Bosnien och Hercegovina, önskade de flesta länderna att ingå i såväl EU som Nato. I öst skapades 2009 det Östliga partnerskapet, initierat av Polen och Sverige, som ett medel att genom vissa reformer minska den frustration som människor kände i Armenien, Azerbaijan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina över att man allmänt i övriga EU nu upplevde en utvidgningströtthet. Orsaken till det senare var inte minst utvidgningen till Bulgarien och Rumänien 2007, två länder som togs in i EU trots att de inte genomfört de utlovade förändringarna.
Snart började dock situationen bli sämre. I slutet av 2010 inleddes den arabiska våren, som inte medförde den positiva utveckling som man hoppats på och som i Libyen och Syrien medförde regelrätta krig. 2015 ledde kriget i Syrien till att en våg av migranter sökte sig norrut, med Turkiet, Grekland och Italien som de första mottagarländerna.
Olikheter mellan europeiska länder har formats av deras olika erfarenheter, historiskt liksom under de senaste åren, och lett till skillnader i deras hotbilder. De nordiska och baltiska länderna samt Polen, ser den stora faran i en rysk revanschism, medan södra Europa upplever att stora migrantströmmar från Mellanöstern och Afrika, terroristangrepp och naturkatastrofer är de största utmaningarna.
Utöver skillnaderna mellan länder har också heterogeniteten inom varje land i Europa ökat genom den populism som nu finns överallt, med partier som inte delar den värdegrund som övriga har.
Rysslands krig mot Ukraina
Det krig som Ryssland inledde mot Ukraina år 2014 upphörde egentligen aldrig och Minsk I- och Minsk II-avtalen spelade aldrig någon roll. I stället fortsatte stridshandlingarna, om än med mindre antal soldater, för att den 24 februari 2022 övergå i ett fullskaligt ryskt anfall och ett krig som nu varat i närmare tre år. Det som Ryssland kallade en specialoperation, och som ryssarna trodde skulle vara i tre dagar, fortgår fortfarande med oerhörda mängder döda på båda sidor och med stora mängder med vapen som västländer försett Ukraina med, men som ändå inte har varit tillräckliga för att kunna ge Ukraina en avgörande seger. Få människor tror nu att Ukraina kommer att kunna leva upp till sitt mål, d v s att undvika att bli tvunget att lämna ifrån sig delar av sitt territorium. Det mål som man nu söker – och som också Nato talar om – är att med hjälp av mer vapen kunna få en starkare position inför de förhandlingar som kommer att ske.
Ett ryskt vapen mot Ukraina har varit att gång på gång sätta upp så kallade röda linjer, över vilka västmakterna inte fick passera utan att Ryssland skulle eskalera kriget. I det sammanhanget har ryssarna också talat om kärnvapen. Även om väst ändå korsat många av dessa linjer har de ryska hoten försenat leveranserna, alternativt användandet av dem.
EU:s roll
Efter anfallet mot Ukraina ställde sig EU:s ledning genast på Ukrainas sida och Ryssland har många gånger uppmanats att upphöra med sina militära aktiviteter och dra tillbaka trupper och vapen samt att respektera Ukrainas territorium och oberoende. Ett viktigt medel för EU har varit de sanktioner mot Ryssland som genomförts utöver de som löper sedan 2014. Sanktionerna, som också är riktade mot Belarus, omfattar servicesektorn, handel, energi, transport, teknologi samt de finansiella- och försvarsområdena och fick ett starkt stöd från organisationens medlemsländer. EU har också koordinerat sitt agerande med USA, Storbritannien, Kanada, Norge, Sydkorea och Australien.
Även om stödet mot sanktionerna var oväntat starkt deltog inte alla EU-länder fullt ut. Det stora problemet har varit Ungerns upprepade nej till att stödja Ukraina. Lösningen har blivit att EU har betalat ut en del av det belopp som varit infryst på grund av att Ungern inte, som man lovat, har genomfört vissa åtgärder mot korruption och bedrägerier.[4]
Ett annat problem i sammanhanget har varit att Ungern under andra halvåret 2024 har varit ordförande i EU. Landet har fått mycket kritik för att inte vara lojalt mot EU, förutom beträffande sanktionerna också på grund av det nära samarbetet med Ryssland. Polen, som den 1 januari efterträtt Ungern, har i sin plan fokuserat på säkerhet och planerar bland annat att försöka stoppa det ökande flödet av rysk energi in i Västeuropa. Moskva använder sig av en rad kryphål, t ex den så kallade skuggflottan, som säljer ryska fossila bränslen, liksom det kryphål som sker via tredjeländer beträffande den flytande naturgasen.[5]
Den 16 december 2024 gick det femtonde sanktionspaketet igenom. Det inkluderade bland annat ett förbud för cirka 52 fartyg från Rysslands skuggflotta att angöra hamnar och att få viss service. I december påförde EU också Ryssland sanktioner mot ryska hybridattacker. Det sextonde sanktionspaketet är redan planerat till februari i samband med treårsminnet av det ryska anfallet. [6]
Även från amerikansk sida finns emellertid planer för den närmaste tiden med stor potential att skada Europa. Redan före presidentvalet bildade EU vad som kallats ”Trump task force” för att förbereda sig för det handelskrig som Donald Trump som president sannolikt skulle föra mot bland annat Europa. Enligt en av diplomaterna i Bryssel koordinerar EU-länderna sin strategi och känner sig trygga med att kunna vinna kriget.[7]
Natos roll
Nato har spelat en viktig roll för stödet till Ukraina efter attacken 2022 och ställde sig liksom EU snabbt på Ukrainas sida efter den ryska attacken. En uppgift är att samordna det icke-militära stödet från olika länder, vilket sker genom den s k Comprehensive Assistance Package (CAP), som också inkluderar kapacitetsbyggande på olika områden. Därutöver koordinerar Nato den militära hjälpen genom NATO Security Assistance and Training for Ukraine (NSATU).
Nato måste, samtidigt som man hjälper Ukraina, också avväga hjälpen på ett sådant sätt att man inte blir krigförande och därmed eskalerar kriget. Som Nato ser det skulle en flygförbudszon eller krigförande trupper innebära direkt kontakt med Ryssland och därmed kunna leda till ett sådant utfall. [8]
Under hösten, och särskilt efter presidentvalet i november 2024, har Nato försökt skydda den fortsatta hjälpen till Ukraina mot nedskärningar som Donald Trump skulle kunna göra. En sådan åtgärd är att Nato övertagit ordförandeposten från USA för den så kallade Ramsteingruppen, som träffas månatligen och koordinerar hjälpen till Ukraina.
Samarbete Nato – EU
Samarbetet mellan Nato och EU har varit nära under ett tjugotal år och särskilt efter attacken 2014 mot Ukraina har det utvecklats och fått större bredd och djup. Efter det fullskaliga anfallet i februari 2024 blev samarbetet ännu mer omfattande på en lång rad områden. Den nionde i raden av rapporter om EU-Nato-samarbetet, vilken publicerades i juni 2024, betonar arbetet mot hybridhot, operativ samverkan, cybersäkerhet och försvar, försvarskapacitet, försvarsindustrier och forskning samt övningar. Regelbundna möten mellan EU:s och Natos personal för att stödja Ukraina, inleddes redan i februari 2022.[9]
Viktiga länder
USA
USA är geografiskt inte ett europeiskt land, men som den stat som garanterar säkerheten för de europeiska Natomedlemmarna är USA i hög grad en del av Europa. Genom sin position som det mäktigaste landet har USA också varit det viktigaste landet för Ukraina och president Bidens stöd har varit obrutet. Parallellt med EU har USA genomfört omfattande sanktioner på samma typ av områden. Stödet till Ukraina måste emellertid också gå genom kongressen, något som försenade hjälpen med flera månader under 2024. Anledningen var att republikanerna röstade emot, vilket hade mer att göra med antagonismen mellan de två partierna än med tveksamhet mot att hjälpa Ukraina.
President Biden har emellertid fått kritik som går ut på att han avskräcker sig själv även utan hot från Putin beträffande röda linjer. I september 2024, efter att Ukraina under flera månader frågat efter ATACMS-missilen, tillät president Biden att ett antal av missilen sändes till Ukraina.[10] I november 2024 gick presidenten med på att låta Storbritannien och Frankrike använda sina långräckviddiga missiler, Storm Shadow respektive Scalp, som, på grund av att de innehåller amerikansk teknik, kräver amerikanskt tillstånd för att användas av Ukraina. Joe Bidens engagemang för Ukraina har emellertid hela tiden varit starkt och inför Trumps tillträde som president har han ökat det amerikanska biståndet.
Donald Trumps politik gentemot Ukraina är fortfarande svår att få grepp om, men i en intervju med NBC’s Meet the Press den 8 december 2024 förklarade han, som svar på en fråga, att Ukraina ”troligen” kunde förvänta sig mindre hjälp när Trump återvänder till Vita huset.[11] Oklarheten blir inte mindre av att det första mötet mellan Trump och Zelenskyj, som skedde dagen dessförinnan, tycks ha avlöpt mycket bra att döma av den senares kommentarer.
En viktig del av USA:s politik mot Europa under president Trump kommer att vara de höga tullar som Trump ser som ett viktigt medel för att förstärka den amerikanska ekonomin och därmed möjliggöra skattesänkningar. Genom den minskade importen och ökade produktionen i USA som blir följden ska dessutom de amerikanska företagen gynnas. Förslaget är att påföra varor från Kina en tull på 60 procent samt alla andra länder en tull på 10 – 20 procent. På olika sätt söker nu EU och dess medlemsländer försöka förhindra, alternativt mildra, effekterna av tullarna.[12]
Kina
Relationen mellan Nato och Kina har under de senast åren blivit allt sämre och givetvis har Kinas samarbete med Ryssland lett till ytterligare försämring. Vid en presskonferens i december 2024 hävdade Natos generalsekreterare, Mark Rutte, att i likhet med Ryssland försöker Kina att destabilisera Natos länder genom sabotage, cyberkriminalitet och genom att använda energi som ett vapen.[13]
EU har under en period haft ett dilemma i hur man ska agera gentemot Kina i handelsfrågor. Kan man försöka blunda inför Kinas aktiva industripolitik, som bland annat innebär att man ger fördelar till de egna företagen, samt den kinesiska massiva överkapaciteten, eller bör man slå tillbaka och därmed riskera ett handelskrig? Särskilt besvärande har frågan om kinesiska elbilar varit, eftersom de skulle kunna slå ut den europeiska industrin helt. Frågan blev inte enklare efter att Kina började bistå Ryssland med drönare, viktiga komponenter för vapentillverkning med mera, i kriget mot Ukraina. Andra svåra frågor har varit att USA kan försöka tvinga Europa in på samma hårda linje som USA självt har, liksom att de europeiska länderna är oeniga i sin syn på Kina.
I oktober 2024 togs EU:s beslut: inför risken att kinesiska elbilar med statligt stöd slår ut den europeiska marknaden belades kinesiska företag med strafftullar på upp till 45 procent, men i Europa råder fortfarande stor oenighet om detta. Vissa europeiska företag oroas över handelskrig och några har redan tagit beslut om att flytta produktion till Europa från Kina.[14]
Tyskland
För Tyskland fick den ryska storskaliga attacken mot Ukraina mer genomgripande effekter än för något annat land i Europa. Därigenom brast definitivt de förhoppningar som Tyskland haft på en fredlig samexistens med Ryssland, som också inneburit ett stort handelsutbyte. Tyskland hade efter sin nedstängning av kärnkraften blivit i hög grad beroende av rysk olja och gas, vilka nu till stora kostnader måste ersättas. På exportsidan har genom EU:s sanktioner drabbat den betydelsefulla exporten av tyska bilar hårt.
Det tyska stödet till Ukraina är det näst största efter USA, men rankas, liksom det amerikanska, betydligt lägre om man räknar i per capita av bruttonationalprodukten. Efter att i början framför allt ha levererat defensiva vapen, vilket ledde till stor kritik från andra länder, har Tyskland sänt en hel del kraftfulla vapensystem, inklusive luftvärnssystemet Patriot, men ett stort problem är att regeringen är delad när det gäller kryssningsmissilen Taurus. Förbundskanslern Olaf Scholz anser, liksom en del av hans eget parti, Socialdemokraterna (SPD) att Taurus, med sin räckvidd av 500 km, är ett alltför offensivt vapen, som skulle riskera att eskalera kriget. Däremot hävdar andra socialdemokrater, liksom de övriga regeringspartierna, de Gröna och liberalerna FDP att Taurus är helt nödvändig för Ukrainas försvar.
Tysklands situation, både internt och externt, blev ännu mer problematisk i augusti 2024, efter att den liberale finansministern, Christian Lindner, förklarat att inga medel från budgeten efter 2026 skulle gå till Ukraina. Anledningen var Tysklands svåra ekonomiska situation, som skulle ha gjort en upplåning nödvändig, men en sådan var inte möjlig på grund av en lag som begränsade upplåningar. Stödet skulle i stället komma från andra källor, förklarade ministern, och han nämnde framför allt de frysta ryska tillgångarna i Europa som en möjlig sådan.[15]
Situationen mellan partierna, och framför allt mellan Socialdemokraterna och FDP, blev till slut så dålig att förbundskanslern avskedade Lindner och FDP lämnade regeringen. Beslutet blev att förbundsdagsval skulle avhållas den 23 februari 2025. Scholz politik, inte minst gentemot Ukraina, har nu blivit föremål för mycket kritik, och att han själv besökte Ukraina med nyheten om ett nytt tyskt stödpaket har inte hjälpt honom. Allmänt förväntas att det kristdemokratiska partiet (CDU) kommer att vinna och att dess ledare, Friedrich Merz, blir ny förbundskansler. CDU står bakom ett beslut att sända Taurus till Ukraina.
Även Merz skulle emellertid som förbundskansler möta stora problem, och ett stort sådant gäller inrikespolitiken. Populistpartierna Alternative für Deutschland (AfD) och det nybildade Bündnis Sarah Wagenknecht (BSW) har båda haft stora framgångar under höstens regionval i Thüringen, Sachsen och Brandenburg, alla i den östra delen av Tyskland. I valkampanjerna har det tydligt framgått att människor i det forna Östtyskland ännu inte känner att de ses stå på samma nivå som dem i den västra delen.
Medan AfD ses som ett högerparti och BSW ett vänsterparti är de båda slående lika, även om BSW, som i hög grad styrs av partiledaren, har behållit den ekonomiska politiken från det gamla östtyska kommunistpartiet, som hon tidigare tillhörde. De två partierna förenas bland annat i sin proryska politik, en högerpopulistisk politik i migrationsfrågor samt klimatskepsis. Båda partierna förde en skicklig valkampanj, i vilken de framställde sig som de partier som önskade fred i Europa, medan stöd till Ukraina var något som skulle kunna dra Tyskland in i ett krig. Detta fick gensvar hos väljarna, som också i många fall anser att det stöd som går till Ukraina hellre borde gå till bostäder, pensioner med mera. Vid de tre valen fick AfD cirka 30 procent av rösterna, medan BSW erhöll mellan 11 och 15 procent.
Vid tidigare val har tyska politiker i sina regeringsförhandlingar varit skickliga i att skapa en ”brandvägg” till AfD. En sådan har nu blivit betydligt svårare med två stora populistpartier. De traditionella partierna har tidigare sagt att de inte är villiga att ingå i koalition med AfD, som bland annat stött nynazistevenemang[16], men samarbete med BSW medför utöver partiprogrammet även andra komplikationer. Anledningen är att Sarah Wagenknecht har deklarerat att hennes parti inte kommer att medverka i en koalition om den fortsätter med att hjälpa Ukraina och hon accepterar inte heller att Tyskland, som tidigare bestämts, ska köpa det amerikansk-israeliska missilsystemet Arrow 3, som har kapacitet att avvärja ballistiska missiler på mycket långt avstånd.[17]
Efter de regionala valen under hösten fick Sachsen en regeringskoalition bestående av SPD och CDU medan BSW blev en del av regeringskoalitionen i Thüringen och Brandenburg. Frågan om Arrow 3 samt stöd till Ukraina löstes med diplomatiskt formulerade uttalanden.[18] Att notera är att de regionala regeringarna har mycket litet med försvarsfrågor att göra. Den stora frågan är vad som ska hända i förbundsdagsvalet i februari. I väntan på det är nu Tyskland starkt försvagat.
Frankrike
Frankrike har under en längre tid, liksom Tyskland, fört en politik där en god relation till Ryssland ingår som en viktig del. I Frankrikes fall har emellertid framför allt funnits en bakomliggande önskan att få se ett reformerat Ryssland bli en del av Europa, som på så vis kan balanseras mot USA och Kina. I detta har också legat en önskan om en transatlantisk relation i vilken USA skulle fortsätta att garantera Europas säkerhet men inte längre ha ett lika dominerande inflytande över kontinenten. Den franska attityden har tidvis lett till en dålig relation till andra länder i Europa. När president Macron i december 2022 förklarade att det var dags för Europa att tänka på den framtida säkerhetsarkitekturen och därför hur man skulle kunna ge säkerhetsgarantier till Ryssland när landet återvände till förhandlingsbordet, fick han allmänt skarp kritik.[19] Den franska synen på Ryssland är nu betydligt mer desillusionerad och president Macron har också beklagat sin tidigare inställning.[20]
Mellan Frankrike och Tyskland har tonen blivit alltmer irriterad på grund av oenighet om hur Ukraina ska hjälpas. Frankrike har försökt att ta en politisk ledarroll och Macron har talat (om än i vaga ordalag) om att sända trupper från väst till Ukraina, men har själv blivit kritiserad för att Frankrike ligger mycket lågt när det gäller egna bidrag till landet, särskilt räknat i stödet per capita av bruttonationalprodukten. När Weimargruppen, bestående av Frankrike, Tyskland och Polen, höll ett av sina traditionella möten sågs premiärminister Tusk, som den som skulle medla mellan de två övriga länderna.[21]
President Macrons vågspel misslyckades, när han en kort tid efter det dåliga resultatet i Europavalen i maj 2024, kallade till nyval i förhoppningen att hans parti, Renaissance, skulle återerövra sin tidigare ställning. I stället blev vänstern blev den stora vinnaren. Efter stora svårigheter med att bilda regering, blev den tidigare konservative ministern och brexitförhandlaren, Michel Barnier, godkänd som premiärminister. Barnier föll i en förtroendeomröstning den 4 december efter att han försökt få igenom en budget med vissa besparingsåtgärder, varpå presidenten utnämnde mittenpolitikern François Bayrou till Barniers efterträdare. En ny tillfällig budget utan de besparingsåtgärder som Barnier förslog har nu godkänts och det är svårt att se att en lösning i närtid. Jean-Luc Mélenchon, från det radikala och mycket ryssvänliga vänsterpartiet Det okuvliga Frankrike, vill rösta ner Bayrou, men inget nyval kan hållas före juli 2025.[22]
Trots detta spelar Frankrike en viktig roll inom internationell politik. Den 7 december, då Notre Dame återinvigdes, var president Macron värd för en lång rad av politiker och statschefer på hög internationell nivå och lyckades åstadkomma ett möte mellan Donald Trump, Volodymyr Zelenskyj och sig själv. Återinvigningen tjänade dessutom som en möjlighet för andra statsmän att träffa den blivande amerikanske presidenten. Dessförinnan deltog president Macron i rollen som medlare tillsammans med USA och lyckades att skapa eldupphör mellan Israel och Libanon.[23]
Samtidigt kvarstår emellertid den inre situationen som ett stort problem. Populistpartierna, och framför allt Marine le Pens Nationell samling, har starkt stöd. Partiet har emellertid ändrat sin profil något, då le Pen har dämpat sin proryska hållning, och den nye partiledaren Jordan Bardella helt tagit ställning för Ukraina mot Ryssland.[24] Marine le Pen är fortfarande partiets huvudkandidat till presidentposten, något som kan bli omöjligt i nästa omgång eftersom hon väntar på sin dom i mars 2025 för förskingring av EU-medel, som kan leda till att hon under fem år inte får inneha ett offentligt ämbete. År 2027 är det dags för nästa presidentval, men Mélenchon vill gärna utmana Macron tidigare. Presidenten själv hävdar dock att han inte kommer att avgå i förtid. I vilket fall som helst finns risken för att Frankrikes president, 2027 eller tidigare, kommer att vara en person från något av populistpartierna, med föga ambition eller kunskap att sanera Frankrikes ekonomi. Det är svårt att se Frankrike då spela en ledande roll i Europa.
Storbritannien
Inom områdena säkerhet och försvar har brexit inte påverkat det bilaterala samarbetet mellan Storbritannien och övriga EU-länder på samma sätt som inom andra områden. Viktigast av dessa är Lancaster House-samarbetet med Frankrike, som har en lång historia men formaliserades under detta namn 2010. Samarbetet går framför allt ut på att öka interoperabiliteten och kapaciteteten att agera snabbt tillsammans samt att skapa gemensamt kapacitetshöjande. I det senare ingår också samarbete inom kärnvapenteknologin.[25] Tyskland och Storbritannien har också samarbetat väl även efter brexit, senast med Trinity House Agreement-avtalet, inom vilket en rad försvarsprojekt inom alla vapengrenar kommer att genomföras. Det är det första avtalet som sluts mellan de två länderna av så stor omfattning.[26] En anledning till de generellt goda relationerna även efter brexit är givetvis att Storbritannien är medlem av Nato och som sådant ett mycket viktigt land på grund av sin relativt starka försvarsmakt.
Detta innebär inte att det brittiska samarbetet är inriktat enbart på Natoländer. Sverige och Finland anslöt sig 2017, som alliansfria, till den brittiska snabbinsatsstyrkan Joint Expeditionary Force (JEF), som med fokus på norra Europa omfattar en rad länder.
De projekt som nämnts har ändå inte kunnat ersätta det viktiga säkerhetspolitiska samarbetet i Europa som bedrivs inom EU. Såväl Storbritannien som andra länder har efter brexit letat efter ett forum som kan knyta britterna till säkerhetspolitiken, men det har varit svårt att åstadkomma den rätta formen för ett sådant. The European Political Community (EPC), som initierades av Emmanuel Macron år 2022, och nu omfattar 47 länder, alla europeiska länder utom Ryssland och Belarus, kom att lösa knuten i att inkludera Storbritannien utan att sätta en EU-etikett på samarbetet. För britterna kom EPC att bli ett bra forum för att få kontakt med andra länder och därigenom gemensamt kunna hantera vissa frågor.
När Labour vann valet 2024 fick landet också en premiärminister, Keir Starmer, som inte tyngdes av egen medverkan i brexit och samarbetet med andra EU-länder ses nu bli allt närmare. Inte minst gäller det mellan Starmer och Macron, som tillsammans vädjade till president Biden om att tillåta deras långdistansmissiler, Storm Shadow respektive Scalp, att avfyras in mot ryskt territorium. Ett tecken på att relationerna har förändrats är också att Keir Starmer kommer att delta i det informella möte om försvarsfrågor för stats- och regeringschefer som EU:s nye rådsordförande, António Costa, håller den 3 februari 2025. Det blir då fem år sedan Storbritannien senast deltog i ett EU-möte.[27]
Gamla och nya stormakter
De länder som hittills nämnts, USA, Kina, Tyskland, Frankrike och Storbritannien är, utöver Ryssland, traditionella stormakter av betydelse för Europa. Kring dem alla finns dock frågetecken, om än av olika slag. USA:s nye presidents politik gentemot Europa är ännu höljd i ett töcken, Tyskland och Frankrike är i viss mån olika varandra men har båda stora inre problem, och populistpartier som kan ta över makten inom kort tid. Dessutom har det fransk-tyska samarbetet, som tidigare setts som en motor för det europeiska samarbetet, nu försvagats i samband med Ukrainafrågan. Å andra sidan har den tredje europeiska stormakten, Storbritannien, som efter brexit blev mindre betydelsefull, nu verkat hitta en väg tillbaka.
Likt Storbritannien har även Polen under den sista tiden kommit att bli allt viktigare för Europa, och i motsats till britterna kan polackerna agera inom såväl Nato som EU. Det land som nyligen befann sig i en kategori då medel hölls inne på grund av att landet inte följde EU:s regler, står nu som ett mönster för andra. Medan många andra länder har svårt att ta sig över gränsen på 2 procent, betalar Polen nu 4,2 procent av sin budget till försvaret och aviserar höjningar till nästa år. Redan under hösten 2024, innan det polska ordförandeskapet inleddes, var premiärminister Tusk i intensiva samtal med en rad politiker och bland andra Ukrainas president Zelenskyj. Friedrich Merz, som förväntas bli ny förbundskansler i Tyskland, samt president Macron, har redan besökt Polen. I samband med den senares besök diskuterades också Emmanuel Macrons tanke att skapa en europeisk fredsbevarande styrka i Ukraina. Att USA inte var berett att ställa upp med trupper hade redan tidigare klargjorts av Donald Trump. Tusk var vid mötet inte beredd att stödja idén, men Italiens försvarsminister, Guido Crosetto har förklarat att Italien var positivt.[28]
Nya konstellationer
Europeiskt stormaktssamarbete
Ett Europa som står mellan en inkommande amerikansk president, vars idéer i många fall upplevs som skadliga för européerna, och en rysk president som de vet avser att lägga under sig Ukraina samt ersätta de västliga rättsprinciperna med ett samarbete grundat på maktdominans, har stor anledning att vara oroligt. En naturlig reaktion kan då vara att söka styrka i samarbete mellan starka länder. Här visade EPC sig än en gång vara ett lämpligt forum för att söka flexibla lösningar.
Vid EPC-mötet i Budapest, direkt efter det amerikanska valet i början av november 2024, skapades därför en grupp bestående av Frankrike, Italien, Polen, Storbritannien och Tyskland, med avsikt att försvara de europeiska intressena gentemot en kommande republikansk administration och transatlantiska osäkerheter.[29]
Ytterligare ett möte mellan de fem utrikesministrarna (och dessutom Spanien) samt den höga representanten, Kaja Kallas, ägde rum i Warszawa den 19 november och på polsk inbjudan. Den här gången skedde det mot bakgrund av farhågorna att Donald Trumps administration kommer att minska sitt engagemang i Ukraina. Vid detta möte enades diplomater från de sex länderna bland annat om att stå fast vid sin solidaritet med Ukraina även om den amerikanska hjälpen skulle minska, att inte medverka till fredsplaner som påtvingats Ukraina samt att utreda möjligheten (för de fem EU-länderna) att använda sig av europeiska euroobligationer, innebärande gemensam upplåning av samma typ som under covidepidemin, men nu för finansiering av det ukrainska försvaret.[30]
De sex länderna samt Kaja Kallas och Ukrainas utrikesminister möttes också den 12 december i Berlin. Fokus låg även denna gång på stöd till Ukraina och man upprepade de löften som gavs vid det tidigare tillfället. Liksom i Warszawa betonade man också vikten av ett gott transatlantiskt samarbete.[31]
Ytterligare ett möte som rörde Ukraina och omfattade samma grupp länder och ytterligare två (Danmark och Nederländerna som var tillgängliga i Bryssel på grund av mötet om Västra Balkan) ägde rum i Bryssel den 18 december. Dessutom deltog Ursula von der Leyen, Europeiska rådets president António Costa och Volodymyr Zelenskyj. Vid detta möte var Mark Rutte ordförande och hans syfte var mycket klart: Med tanke på att det hade varit mycket spekulationer kring när förhandlingarna om fred skulle inledas, ville Rutte betona att fokus nu borde vara på att i första hand ge Ukraina en styrkeposition. Alltför tidiga fredsförhandlingar gynnade enbart Ryssland. [32]
Länder med andra värderingar och intressen
Det synsätt som framkommit från möten mellan de sex stora länderna har inte stöd av alla länder i Europa. Framför allt för Ungern en annan politik än majoriteten av de övriga, något som till en del kan hänföras till det ungerska beroendet av rysk olja och gas. Ungerns period som ordförande för EU har också fått en hel del kritik. Det inleddes med ett besök i Moskva för samtal med Vladimir Putin, och ett beslut att förenkla processen för att ge arbets- och uppehållstillstånd i Ungern för personer från vissa länder, bland annat från Belarus och Ryssland – vilka därmed fick tillträde till övriga Europa.[33] Vidare har Ungern, i stället för att anta rollen som ”den ärlige medlaren” som en ordförande bör ha, upprepade gånger gått i konfrontation med övriga EU-medlemmar. I frågor som gällt stöd till Ukraina har Ungern röstat emot och vikt sig först efter att EU betalat ut belopp från de medel som innehållits på grund av att Ungern inte har följt EU:s regler.
Utöver den goda relationen till Moskva har Victor Orbán också en nära relation till Donald Trump, uppenbarligen baserat på att de båda kan ha stora fördelar av varandra. För Orbáns del gäller det att få en motvikt till det motstånd som han möter inom EU, medan Trump kan dra stora fördelar av att få stöd för sin Ukrainapolitik och att ha en allierad i andra frågor inom EU-kretsen. Trump har ju inför sitt presidentskap givit löften om en snabb fred, något som också Orbán, som kallar sig själv en fredsskapare, uppmanat till.[34]
Även andra EU- och Natoländer har åsikter som närmat sig de ryska. Det gäller Slovakien som bytte politik efter valet 2023 av premiärminister Robert Fico, vilket genast ledde till att vapenleveranserna till Ukraina avslutades. I december 2024 förklarade Ukraina att man kommer att upphöra med sina transitleveranser av gas från Ryssland till Slovakien, detta med anledning av att det kontrakt som Slovakien hade ingått med Ryssland innan kriget började nu hade löpt ut. Fico, som just hade besökt Moskva, har svarat med att hota att stänga av den reservelförsörjning till Ukraina som finns i Slovakien, varefter Zelenskyj har anklagat honom att gå Moskvas ärenden samt förklarat att en sådan åtgärd skulle bryta mot EU:s regler.[35]
Även andra länder i Centraleuropa tycks gå i samma politiska riktning. Den österrikiske ledaren för det populistiska Frihetspartiet (FPÖ), Herbert Kickl, kan komma att leda landets regering efter att ha fått flest röster (29 procent), men först krävs att de potentiella regeringskollegerna accepterar programmet, vilket inte är givet. I Tjeckien, där val ska hållas hösten 2025 leder populisten Andrej Babiš, ANO (Patrioter för Europa) och, som det nu ser ut, utan behov av att bilda en koalition. I Polen, slutligen, sker presidentvalet i maj. Valet ser ut att stå mellan regeringsgruppen Medborgarkoalitionens kandidat, Rafal Trzaskowski, som är borgmästare i Warszawa och Karol Nawrocki, som backas av PIS. Det är dock ännu för tidigt att utnämna en segrare i något av dessa val, men uppenbart är att det totala utslaget kan bli påverka europeisk politik och EU starkt.
Turkiet har en relation till Ryssland som innehåller ömsesidiga beroenden, liksom också konkurrens och egna intressen och ambitioner i Medelhavsområdet, där frågor kring Cypern och relationerna med Grekland ständigt varit aktuella. Som Natomedlem har landet tidvis vållat andra en del problem, som då man anskaffade ett luftförsvarssystem från Ryssland, vilket dessutom inte var kompatibelt med västliga system. Samtidigt har Turkiet också hjälpt Ukraina genom att leverera drönare samt att spärra av Bosporen för inkommande militära fartyg. När Assadregimen föll under hösten 2024 innebar det flera fördelar för Turkiet. Bland annat försvagades konkurrenterna Ryssland och Iran och förutsättningarna var nu goda för att de drygt tre miljoner flyktingar från Syrien som bodde i Turkiet skulle vilja återvända. [36]
Italien har en regering bestående av populistpartier, med premiärminister Giorgia Meloni från partiet Italiens bröder, i koalition med Lega och Forza Italia. De tre regeringspartierna har alla traditionellt haft goda kontakter och sympatier för Ryssland och 2022, då regeringen tillträdde, hade Ryssland stora förhoppningar på den. Trots detta har hon givit ett starkt stöd till Ukraina genom bland annat vapenbistånd och även i övrigt fört en politik som påminner mer om de traditionella partiernas.
I några frågor har Giorgia Meloni emellertid utmärkt sig genom att ha närmare kontakter med Victor Orbán och Donald Trump än vad övriga större länder i Europa har. En av de viktigaste frågorna i Italien gäller den stora gruppen av migranter som kommer till landet. Melonis plan, att migranter som sökt sig till Italien ska kunna skickas till Albanien medan deras ansökan behandlas, har visat sig stöta på juridiska problem, men hennes starka önskan om att minska migrationen har fått stöd av Victor Orbán, som liksom Meloni vill åstadkomma detta genom samarbete med ursprungs- och transitländerna. Tanken om att flyktingar ska invänta beslut i länder utanför EU finns emellertid också i andra länder och i september 2024 besökte Keir Starmer Italien för att studera det italienska systemet.[37]
Även Donald Trump söker närmare kontakt med Giorgia Meloni och har inbjudit henne till sin invigning den 20 januari 2025. James Carafano, medlem av Heritage Foundation, har i ett uttalande förklarat att med tanke på president Trumps behov av en ”stark och pålitlig konservativ röst i Europa, en person som kan förena människor och leverera resultat”, skulle en sådan relation bli avgörande. Giorgia Meloni å sin sida förordar en pragmatisk, konstruktiv och öppen inställning till USA och anser att det inte skulle vara klokt att inleda förhandlingarna med att undvika de höga tullsatserna mot EU som Trump talar om genom att utnämna honom till fiende.[38]
EU:s utvidgning
EU har utvidgats ett flertal gånger men aldrig under liknande omständigheter som de som gäller nu. Den aktuella utvidgningen gäller dels sex länder på Västra Balkan (Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Montenegro, Nordmakedonien och Serbien) och dels Georgien, Moldavien och Ukraina. Ytterligare ett land, Turkiet, är kandidatland, men förhandlingarna har nu avstannat på grund av den politiska situationen i landet. I december 2024 uppmanade president Erdoğan EU att ”visa en tydligare väg framåt” för Turkiet mot medlemskap men von der Leyen svarade undvikande att situationen var komplicerad. Turkiet rankas som den sämsta rättsstaten i Europa efter Belaus och Ryssland.[39]
Utvidgningen ses av EU som en geo-strategisk investering i fred, säkerhet, stabilitet och välfärd. Samtidigt är den meritbaserad, vilket innebär att länder som aspirerar på att bli medlemmar måste genomföra de reformer som EU anser nödvändiga. En viktig och ny punkt i denna utvidgningsprocess, som förväntas bli lång, är att kandidatländerna gradvis kommer att integreras i EU allteftersom de gör framsteg i processen.
De två grupperna är mycket olika varandra: länderna på Västra Balkan har under många år varit en del av EU:s utvidgningsprocess, men av olika anledningar (oftast egna tillkortakommanden eller problematiska grannar) har de inte lyckats nå ända fram. Utöver detta har under ett antal år vissa EU-länder inte varit positiva till en utvidgning. Under 2024 har Montenegro och Albanien emellertid gjort framsteg, medan övriga länder fortfarande har stora problem. Serbien, som haft stora konflikter med Kosovo under året, fick, av denna anledning, inte övriga EU-länders tillstånd att öppna ett nytt s k kluster av frågor till förhandling. Ytterligare en negativ faktor för Serbien är att stora demonstrationer har ägt rum i landet under december 2024, detta som en reaktion på en olycka med 15 dödsoffer, orsakad av korruption i byggnadsbranschen. Kosovo, å sin sida, har ännu inte uppnått kandidatstatus, och inga framgångar kan noteras. Nordmakedonien, som ändrade sitt namn för att tillgodose Greklands krav, blockeras nu av Bulgarien, som kräver vissa konstitutionella ändringar, och Bosnien-Hercegovinas reformprocess har avstannat.[40]
En positiv händelse för Västra Balkan är den tillväxtplan för området som antogs 2024. Planen är avsedd att ge ett närmande till EU, öka den ekonomiska tillväxten och minska den socio-ekonomiska skillnaden mellan Västra Balkan och EU. Därigenom är tanken att den också ska bidra till ländernas möjligheter att bli medlemmar av EU. Givetvis finns också en tanke, om än inte alltid utsagd, att med hjälp av tillväxtplanen hejda den kinesiska och ryska infiltrationen i området.[41]
För de tre länderna längre österut inleddes utvidgningsproceduren långt senare än för Västra Balkan. Moldavien och Ukraina blev båda kandidatländer i juni 2022 och i december 2023 gav kommissionen klartecken för förhandlingar. Georgien, som blev kandidatland i december 2023, har ännu inte inlett förhandlingar.
Ukraina är givetvis i en svår situation att genomföra förhandlingar på grund av det pågående kriget, men arbetar ändå med kraven inom de kluster som ingår i processen och värderas inom dem.[42] Ukraina kan inte bli medlem av EU samtidigt som det är i krig, men det är ändå svårt att genomföra alla nödvändiga reformer på kort tid. 2030 nämndes tidigare som det år då Ukraina, Georgien och Moldavien borde vara EU-medlemmar men detta ses nu inte som möjligt.
Inte bara Ukraina utan även de andra två länderna är på många sätt utsatta för Rysslands försök att förhindra närmande till väst. I Moldavien försöker Ryssland på olika sätt att undergräva den demokratiska regimen t ex genom att Transnistrien, den del av Moldavien som kontrolleras av proryska separatister, i februari 2024 bad Ryssland om stöd, en typ av agerande som man tidigare sett i Ukraina. I november besegrade Moldaviens president, Maia Sandu, i den andra omgången av presidentvalet, den proryske kandidaten. Detta lyckades trots att Ryssland hade köpt ett stort antal röster i Moldavien och genom bombhot försökt förhindra moldavier på flera platser i Västeuropa att rösta. I slutet av december meddelade Gazprom att man den 1 januari 2025 skulle upphöra att leverera till Moldaviens största elkraftverk. Anledningen sades vara obetalda skulder. [43]
I Georgien är situationen sämre än i Moldavien och Ukraina i det avseendet att proryska krafter har lyckats ta över regeringsmakten. Vid det senaste valet, i oktober 2024, behöll det proryska partiet, Georgiens dröm, ledningen av landet, enligt många uppgifter efter valfusk. Ett ytterligare tecken på det är att, enligt en opinionsundersökning, stöddes EU-medlemskap 2023 ”helt” av 73 procent och ”delvis” av 13 procent av dem som besvarade enkäten.[44] En tändande gnista, som ledde till stora demonstrationer i Tbilisi, var när premiärministern förklarade att Georgien inte kommer att börja förhandla förrän om fyra år, något som i och för sig var betydelselöst, eftersom EU redan förklarat att man avbrutit anslutningsprocessen. Från oppositionens sida har man önskat se hårda sanktioner mot de personer som var ansvariga för våldet mot demonstranterna, men det förslag om sanktioner som Kaja Kallas sökte stöd för vid EU:s utrikesministermöte i december fälldes av ungerskt och slovakiskt veto. Vid utgången av december hade landet två presidenter, eftersom president Salome Zurabisjvili vägrade att acceptera den parlamentsomröstning som ledde till att en annan person blev vald. Hennes argument var att detta val inte var legitimt på grund av valfusk. [45]
Vid EU:s möte den 17 december 2024 kritiserades den georgiska regeringen, som enligt EU hade äventyrat Georgiens möjligheter att bli medlem i EU och lett till ett uppehåll i anslutningsprocessen. Samtidigt upprepade man sin ”orubbliga solidaritet” med det georgiska folket och sin villighet att fortsätta med att stödja georgierna i deras europeiska ambition.[46]
Sammanfattningsvis är ett EU-medlemskap avgörande för att möjliggöra en fortsatt demokratisk utveckling i de länder som det gäller men problemen är stora. Många av länderna har fortfarande en lång väg kvar att gå beträffande nödvändiga reformer, men ett ännu större problem är att Ryssland uppenbarligen är fast beslutet att se till att utvidgningen inte äger rum.
Det senare gäller framför allt Georgien, Moldavien och Ukraina. Till detta kommer motstånd från vissa EU-länder. Georgien, Moldavien och Ukraina måste liksom länderna på Västra Balkan uppfylla EU:s krav, men för dem är den politiska situationen betydligt farligare. Det agerande som Ryssland bedriver mot dem kan närmast liknas vid ett krig om än just nu med andra än militära medel, och allt eftersom integrationsprocessen fortsätter blir EU:s brist på möjligheter att avskräcka Ryssland ett allt större problem.
Utvidgningen av Nato
Utvidgningen av Nato är mindre krävande än motsvarande process för EU i det avseendet att den inte påverkar kandidatländerna i samma utsträckning utan framför allt gäller deras kapacitet i militärt avseende. Formellt kräver fördraget att landet i fråga har förutsättningar att främja principerna i fördraget och bidra till säkerheten i det nordatlantiska området. I praktiken innebär det givetvis att landet inte bör ha några territoriella krav på ett annat land. Att ansluta ett land som är i krig är inte heller möjligt, eftersom det skulle innebära att Nato självt blev involverat i krig. Men eftersom varje Natoland har rätten att lägga in sitt veto baserat på vad som helst kan ett kandidatland möta oväntade hinder.
Tre länder har nu anmält sitt intresse för Natomedlemskap: Bosnien-Hercegovina som deltar i Natos Membership Action Plan (MAP), vilket inte innebär att Nato har utlovat medlemskap samt Georgien och Ukraina, som båda vid Natomötet i Bukarest år 2008 utlovades ett sådant under förutsättning att de uppnått de krav som Nato ställer på ett medlemsland.
På Västra Balkan finns, förutom Bosnien-Hercegovina, ytterligare två länder som inte är medlemmar: Kosovo, som inte kan bli medlem förrän landet blivit erkänt av alla Natomedlemmar och Serbien, som har förklarat att man inte har Natomedlemskap som mål. För Serbien, som traditionellt är ryssvänligt, har relationerna med Nato varit mycket dåliga efter Natos bombning 1999 mot mål i landet (efter rapporter om etnisk rensning i Kosovo). De flesta serber (och särskilt serberna i Kosovo) har nu sina sympatier hos Ryssland i kriget mot Ukraina.[47]
Längre österut är Moldavien inte aktuellt för Natomedlemskap, eftersom landet är neutralt, och Georgien har med sin proryska regering ingen möjlighet att inleda en sådan process trots att en opinionsundersökning 2023 visade att 65 procent av respondenterna säger att de ”helt” och 14 procent att de ”delvis” stödjer en sådan.[48] Vad beträffar Ukraina är det ännu svårt att säga hur USA kommer att ställa sig, men Natos generalsekreterare, Mark Rutte, håller fast vid löftet till landet och säger att Ukraina nu är närmare Nato än någonsin tidigare och ska fortsätta på den vägen tills landet blir medlem. Däremot är, inte oväntat, Ungern och Slovakien negativa.[49]
Avslutande kommentar
För Europa idag är det ryska hotet det dominerande. Att Ryssland nu lägger all sin kraft mot Ukraina och andra länder, inklusive västmakterna, är uppenbart, men utgången av kampen är i hög grad beroende på USA:s svar och på graden av sammanhållning hos länder och organisationer i Europa.
Vi oroar oss mycket för vad som ska komma, men redan dagens situation är alarmerande: förutom ett fullskaligt krig i Ukraina för Ryssland också ett hybridkrig mot Georgien och Moldavien. I Centraleuropa pågår ett krig med gas som vapen och i Östersjön förstörs kablar på havsbotten. Medan ett militärt angrepp mot Natoländer ter sig mindre sannolikt i det korta perspektivet, är krig med civila medel både billigare för förövaren och svårare att försvara sig mot.
Reaktionen mot det ryska anfallet var så gott som samstämmigt lojalt mot Ukraina bland de europeiska länderna och USA. Men nu har det gått nästan tre år och trots stora mängder av militär och annan hjälp har insatserna inte varit tillräckliga för att Ukraina skulle segra. Ryssland har fått hjälp av Kina och hotar att eskalera kriget också till kärnvapennivån. Samtidigt är det uppenbart att även Ryssland nu vill ha fred och diskussionen har börjat röra sig mot vilka villkor och medel som kommer att gälla.
Europa – USA
I det läget ter sig inte bara det ryska agerandet utan också det amerikanska efter den 20 januari mycket osäkert. De uttalanden som hittills gjorts har inte lugnat européerna, särskilt inte det övermodiga löftet att åstadkomma fred på en dag. I Europa förstår nu de flesta länder vilka Putins motiv är, och därmed vet man att en snabb fred i Ukraina skulle innebära att den blev på Rysslands villkor och att kriget så småningom skulle fortsätta och då med tiden komma närmare de egna länderna. Om Donald Trump förstår att Putins mål gäller hela västvärlden, inte bara Ukraina, är mer tveksamt.
Liksom enskilda länder i Europa har Nato och EU, var och en för sig samt gemensamt, strävat efter att hjälpa Ukraina och har under den senaste tiden försökt att ”Trumpsäkra” hjälpen till Ukraina. På samma sätt har de sex största länderna i Europa – Frankrike, Italien, Polen, Spanien, Storbritannien och Tyskland – gått samman och gjort utfästelser mot Ukraina även om den amerikanska hjälpen skulle minska.
Donald Trumps inställning till hur kriget kan avslutas kan jämföras med den som Natos generalsekreterare, Mark Rutte, intar. Som beskrivits ovan har den senare reagerat mot spekulationer om när förhandlingar om fred ska inledas. Det viktigaste, enligt Rutte, är att ge Ukraina den hjälp som är nödvändig för att skapa bra förutsättningar för fredsförhandlingarna när de kommer. Därutöver hänvisar han till att det löfte om Natomedlemskap som gavs till Ukraina 2008 fortfarande är giltigt.
En idé om europeiska fredsbevarande styrkor som lanserats av Frankrike, har diskuterats under hösten. Här finns en del problem, ett av dem att Ryssland knappast skulle gå med på denna plan. Den framställs som en lösning för att inte kunna likställas med en Natostyrka, som fallet skulle vara om amerikanska soldater deltog, men den starka länken till Nato skulle ändå finnas och därmed bli oacceptabel för Ryssland. Men även om Ryssland skulle vara nöjt med att inte se amerikaner i styrkan kan man fråga sig om Ryssland skulle respektera ett ingånget avtal. För att undvika detta skulle de europeiska trupperna behöva stå för en solid avskräckning, inte enbart vara en snubbeltråd. Till det krävs bland annat stora mängder trupper. Ett ytterligare förslag gäller att använda sig av en FN-trupp. Det skulle lösa problemet med anknytning till Nato men knappast kunna stå för den nödvändiga avskräckningen.
Även utöver de Ukrainarelaterade frågorna innehåller den framtida relationen mellan USA och Nato ytterligare frågetecken. Vi vet att den kommande presidenten kommer att vara oberäknelig, men vi vet inte i hur hög grad han låter sig påverkas av andra och vi kan inte heller vara säkra på vilka dessa i slutändan kommer att vara. Trumps idé att USA skulle lämna Nato kan återkomma, men på grund av den lag som en grupp republikanska och demokratiska senatorer initierade, och som infördes i slutet av 2023, blir det mycket svårt. Det som Donald Trump sannolikt vill åstadkomma, det vill säga en tillbakadragning av amerikanska styrkor från Europa, kan han göra ändå. Att lämna Europa utanför det amerikanska kärnvapenparaplyet kan inte heller ses som särskilt önskvärt, med tanke på att ett svagt Europa knappast kan vara i USA:s intresse.
I stället tycks en huvudtanke vara att se till att Europa inte längre är en fripassagerare gentemot USA när det gäller Nato, en punkt där väl de flesta i dag kan vara eniga om att han (och tidigare presidenter) hade rätt. Samma sak gäller en ytterligare höjning av försvarsanslagen, men detta är ju mer relaterat till situationen i Europa än till relationen till USA.
Ekonomiska frågor
Ett akut problem för Europa är Trumps tro på att protektionism kommer att hjälpa USA. Eftersom man från EU-håll tycks vilja anta en hård linje mot de annonserade höga tullarna, kan det leda till ett handelskrig. Ett ytterligare problem är om USA kommer att försöka tvinga EU in på samma hårda linje mot Kina som USA själv för, men frågan om tullar för att skydda sig för den kinesiska bilindustrin är komplicerad och EU:s eget val att höja tullarna delar organisationen.
Europa har också stora egna ekonomiska problem, inte minst de stora, som Frankrike och Tyskland. Eftersom många länder nätt och jämnt uppnådde tvåprocentsmålet och nästan en tredjedel av Natos länder inte lyckades, kommer det att bli svårt med ytterligare höjningar. Blir lösningen då att ta upp euroobligationer, något som de sex stora länderna vill utreda?
Försvarsindustrin är också ett problem. EU:s Permanent Structured Cooperation, PESCO, blev inte den succé som man hoppades på, och generellt avstår länder ogärna från egna projekt för att ge andra ett försteg, om än i Europas namn. Att nu börja bygga upp en försvarsindustri skulle ta lång tid innan resultaten skulle märkas. Enstaka projekt har emellertid varit lyckade, som till exempel Tysklands luftförsvarssystem, Sky Shield, och den brittiska JEF.
Europeisk sammanhållning
Ytterligare ett problem är sammanhållningen bland de europeiska länderna och organisationerna. Länderna är olika varandra och har i många fall olika intressen. Den sammanhållning som åstadkoms gentemot Ukraina blev större än vad man trodde, men det finns gränser även för denna när kriget drar ut på tiden. De sex stora ländernas förslag har varit också varit oväntat långtgående, men det återstår att se om och hur förslagen kan genomföras.
I ett antal frågor kan länder agera fritt, och organisationer kan fungera i frågor som inte kräver att alla är eniga. I andra frågor, som t ex EU:s stöd till Ukraina, har man lyckats lösa frågan om Ungerns motstånd genom att ge en del av de infrysta medlen till Ungern. I andra, som sanktioner mot Georgiens regering, fick man ge upp, då Ungern och Slovakien använde sina veton. I frågan om utvidgningen av EU pågår processen beträffande Moldavien och Ukraina trots att Ungern och Slovakien redan förklarat att de, när tiden kommer, tänker använda sina veton mot en anslutning. Beträffande utvidgningen av andra länder till EU och Nato kan man se hur enstaka länder, på grund av olika nationella motiv, beroende av Ryssland och ibland troligen med Rysslands uppmuntran av olika slag, försenar eller förhindrar vad övriga länder önskar.
Frågan är också hur stort inflytande Ryssland har i denna, liksom andra frågor. Gentemot Georgien, Moldavien och Ukraina kan Ryssland agera friare, eftersom länderna inte ingår i vare sig EU eller Nato. På samma sätt har Ryssland, liksom Kina, varit mycket aktivt i Västra Balkan, med den skillnaden att Ryssland haft såväl ekonomiska som politiska motiv medan Kina framför allt ägnat sig åt ekonomiska projekt, som finansierats med, för mottagarna oförmånliga, återbetalningsmetoder.
Men även inom EU- och Natoländer agerar Ryssland för att influera och därmed splittra länderna, och, som kan ses i Frankrike och Tyskland, har de proryska partierna fått stora framgångar. I Tyskland är den stora frågan nu om den trolige förbundskanslern, Friedrich Merz, efter valet kan bilda en regering utan vare sig AfD eller BSW. När det gäller nya medlemsländer vet vi mindre men att Serbien som EU-medlem skulle ställa sig på samma sida som Ungern och Slovakien i frågor där Ryssland har intressen tycks ganska säkert. Frågan är hur många sådana länder som EU kan hantera och ändå fungera.
EU:s och Natos utvidgning
Avslutningsvis, de två största problemen. EU:s utvidgningsprocess till Georgien, Moldavien och Ukraina innebär ett svårt dilemma i det att kandidatländerna måste fylla samma krav som alla andra kandidater för att inte kvardröjande problem, som korruption, ska sprida sig också till andra EU-länder. Samtidigt är det bråttom – Ryssland visar på alla sätt att man inte accepterar utvidgningen och kan lätt eskalera sin krigföring mot länderna om det krävs. Förutom det faktum att Rysslandsvänliga länder kommer att försöka stoppa utvidgningen finns här en intressekonflikt mellan EU och Ryssland som svårligen kan hanteras i en förhandling. Det som kvarstår är möjligheten att EU försöker avskräcka Ryssland från att på olika sätt angripa de tre länderna, men EU saknar medel för avskräckning och Natos medlemmar kommer inte att garantera säkerheten för länder som inte är en del av organisationen.
Natos egen utvidgning till Georgien och Ukraina måste (trots de givna löftena) ses i ett långt perspektiv och kommer att bli lika svår som den som gäller EU. Frågan kan inte lösas på annat sätt än inom en större ram, där frågan om Rysslands och västmakternas relationer till varandra också får en – förhoppningsvis – fredlig lösning.
Fil dr (PA) Gunilla Herolf är associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet och har tidigare varit anställd vid SIPRI. Hon är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien och har tidigare varit dess andre styresman.
[1] “Putin: Soviet collapse a ´genuine tragedy´, NBC, 2005-04 25.
[2] Treaty between The United States of America and the Russian Federation on security guarantees, 17 December 2021, https://mid.ru/foreign_policy/rso/nato/1790818/?lang=en.
[3] ”Nato har svarat Ryssland om Ukraina”, SVT Nyheter, 2024-01-27.
[4] “EU-kommissionens beslut: Vägrar betala mångmiljardstöd till Ungern”, SVT.se.
[5] Gavin, Gabriel, Weise, Zia and Verhelst, Koen,”After Orbán, EU eyes new Russia sanctions push”, Politico, 2024-10-21. I oktober 2024 framförde tio länder (bland dem Sverige) en varning om att det på senaste tiden noterats en stor ökning av importen av rysk flytande naturgas i EU från okända importörer.
[6] “EU response to Russia’s war of aggression against Ukraine”, Consilium; Dahlin, Albin, “Så vill EU stoppa den ryska skuggflottan”, Sjöfartstidningen, 2024-11-14.
[7] Hanke Vela, Jakob, “EU´s game plan for Trump trade war: ´Hit back fast and hard´”, Politico, 2024-10-21.
[8] “NATO´s response to Russia´s invasion of Ukraine”, NATO.
[9] EU-NATO: 9th progress report stresses the importance of ever closer cooperation at a key juncture for Euro-Atlantic security, Council of the EU, 2024-06-13; “EU and NATO stand together with Ukraine: Staffs discuss cooperation and continued support”, 2024-02-28.
[10] Med tillgång till Army Tactical Missile System (ATACMS), som har en räckvidd cirka 300 km, kan Ukraina attackera bland annat järnvägar och ledningsplatser långt bakom de ryska linjerna.
[11] Gotev, Georgi, “The Brief”, Euractiv, 2024-12-09.
[12] “Höjda tullar kommer att slå hårt mot USA, EU och Sverige”, Svenskt Näringsliv, 2024-11-08.
[13] “NATO – Opinion: Doorstep by NATO Secretary General Mark Rutte ahead of the meetings of NATO Ministers of Foreign Affairs in Brussels”, 2024-12-04.
[14] Berggren, Jan-Erik, “EU sa ja till höga strafftullar mot Kina – Sverige la ner sin röst”, Teknikens Värld, 2024-10-04.
[15] Jones, Sam: “German finance minister under fire for Ukraine aid veto”, Financial Times, 2024-08-19.
[16] Duwe, Silvio, Grandjean, Anne, Pohl, Markus, Humbs, Chris and Laufer, Daniel: “Gera in Ostthüringen. Ein ‘Hotspot’ der rechtsextremen Szene”, Tagesschau, 2024-02-23.
[17] Reutter, Carolina, Both, Maximilian, “Schutz gegen Atomraketen: Das kann Deutschlands neuer Abwehrsystem Arrow 3”, Berliner Zeitung, 2023-08-17.
[18]” Neue Regierung in Brandenburg. Koalitionsvertrag von SPD und BSW unterzeichnet”, Rbb24, 2024-12-10.
[19] “Macron says new security architecture should give guarantees for Russia”, Reuters, 2022-12-03.
[20] “Macron says Putin has jolted NATO awake at security summit” France 24, 2023-05-31.
[21] ”’Unity is strength’ insist Macron, Scholz and Tusk as trio tries to bury the hatchet over Ukraine strategy”, Politico, 2024-03-15.
[22] ”Mittenpolitikern Bayrou ska leda landet ut ur kaoset”, Dagens Nyheter, 2024-12-14; ”Bayrou´s turn”, The Economist, 2024-12-21; ”The alarming foreign policies of France´s hard right and hard left. They could weaken NATO and the West”, The Economist, 2024-06-24.
[23] Momtaz, Rym, Strategic Europe, 2024-12-10.
[24] Van der Hasselt, Geoffroy, “Jordan Bardella: Je ne laisserai pas l´impérialisme russe absorber un Etat allié comme l´Ukraine», Europe 1 avec AFP, 2024-11-06.
[25] Mills, Claire and Brooke-Holland, Louise, “UK-French defence cooperation: A decade on from the Lancaster House treaties”, House of Commons, Library, 2023-03-15.
[26] ”UK – Germany Trinity House Agreement on Defence” , GOV.UK, 2024-10-23.
[27] ”Starmer bjuds in till EU-möte”, Svenska Dagbladet, 2024-11-28.
[28] Gady, Franz-Stefan,”Will European troops enforce a cease-fire in Ukraine?”, Foreign Policy, 2024-12-20.
[29] Bourgery-Gonse, Théo, ”Top EU countries eye own coalitions as Orbán touts special relationship with US”, Euractiv, 2024-11-07.
[30] Krysztoszek, Aleksandra och Szumski, Charles,”European foreign ministers reaffirm Ukraine support amid potential US retreat”, Euractiv, 2024-11-19. Den ukrainske utrikesministern var också inbjuden men hade inte möjlighet att komma.
[31] ”EU’s big five foreign ministers meet in Berlin”, Berlin Declaration, Berlin 2024-12-12.
[32] Gross, Jenny and Erlanger, Steven, “Zelensky meets with European leaders to discuss Ukraine’s future”, New York Times, 2024-12-18.
[33] Melchior, Sigrid, “Ungerns bakdörr för ryssar får kritik”, Dagens Nyheter, 2024-08-03.
[34] Szelényi, Zsuzsanna,”Orbán’s rebellion against Europe gains momentum”, Commentary, Strategic Europe, 2024-11-12.
[35] Hunder, Max, “Ukraine´s Zelenskiy hits back at Slovak PM Fico as gas transit dispute deepens” Reuters, 2024-12-12.
[36] Coşkun, Alper, “Türkiye Has a Wish List in Syria. It Should Tread Lightly”, Carnegie Endowment for International Peace, 2024-12-19.
[37] Peretti, Alessia, “Meloni and Orbán strengthen ties amid growing European challenges”, Euractiv, 2024-12-05; “Starmer in Italy to discuss migration with PM Meloni”, BBC, 2024-09-16.
[38] Peretti, Alessia, ”Trump´s praise for Meloni doesn’t go unnoticed in Italy”, Euractiv, 2024-12-10; Peretti, Alessia, “Meloni: Trump not an ´enemy,´wants ´pragmatic´EU”,
[39] “Erdoğan efterfrågar ny EU-vision för Turkiet. EU:s utvidgning | Europaportalen, 2024-12-07.
[40] Marija Stojanovic, “Renewed EU enlargement momentum and political tensions: Key events in the Western Balkans in 2024”, European Western Balkans, 2024-12-28.
[41] Growth Plan for the Western Balkans, European Commission.
[42] Commission Staff Working Document, Ukraine 2024 Report, European Commission, 2024-10-30.
[43] Kirby, Paul, ”Pro-EU leader wins Moldova election despite alleged Russian meddling” BBC news, , 2024-11-04; “Gazprom stryper gasflödet till Moldavien 1 januari, Affärsvärlden, 2024-12-30.
[44] ”IRI Poll shows strong support of Georgian Citizens for EU and NATO membership”, Civil Georgia, 2024-12-31.
[45] Nevéus, Ingemar, ”Demonstranterna vänder ryggen åt regeringens dubbla EU-budskap”, Dagens Nyheter, 2024-12-18; Seretis, Wayne, ”ny president vald i Georgien – sittande presidenten vägrar avgå”, Aftonbladet, 2024-12-14.
[46] “Council conclusions on Enlargement”, General Secretariat of the Council, Council of the European Union, ELARG 189, COWEB 218, IEST 750, Brussels, 2024-12-17, s 3-6.
[47] Hansson, Wolfgang, ”Ukrainakriget underblåser serbernas Natohat i Kosovo”, Aftonbladet, 2023-05-30.
[48] ”IRI Poll shows strong support of Georgian Citizens for EU and NATO membership”, Civil Georgia, 2024-12-31.
[49] Nicholson, Tom,”Ukraine will never join NATO on my watch, says Slovakia PM Fico”, Politico, 2024-10-06.