Huvudpunkterna vid Krigsvetenskapsakademiens sammankomst den 14 februari 2018 hade det gemensamt att de båda rörde det civila försvaret och att perspektivet i båda fallen var långsiktigt.
Akademisammankomst med civilt fokus
av Thomas Hörberg
Inledningsvis redovisade ordföranden i försvarsberedningen, tillika akademiledamoten, Björn von Sydow, beredningens överväganden och förslag i betänkandet ”Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025” (Ds 2017:66). Betänkandet är väl känt efter att ha diskuterats i olika fora. Det har också uppmärksammats stort i medierna. Presentationen tillförde emellertid en ytterligare dimension i det att bakgrunden till beredningens resonemang och formuleringar på olika punkter redovisades. Av särskilt intresse för akademien var von Sydows syn på förhållandet mellan försvarsberedningens arbete och de civila delarna av akademiens projekt KV21. Intrycket som gavs var att akademien spelat sin roll väl.
Betänkandet i sig är välskrivet och presentationen är i många avseenden föredömlig. Säkerhetspolitiska texter av denna typ görs emellertid alltid till föremål för analys och tolkningar. Den som lyssnat på von Sydows genomgång inför akademien är absolut bättre skickad än tidigare att värdera Försvarsberedningens resonemang och slutsatser.
Von Sydows anförande kommenterades av ledamöterna Bo Richard Lundgren och Peter Lagerblad. Båda var av uppfattningen att det är ett mycket gediget betänkande. Att det är heltäckande, konkret och försett med prislappar noterades särskilt. Lundgren tog upp frågan om hur försvarsberedningen förhållit sig till den nationella säkerhetsstrategin, och han problematiserade frågor om regelverket, främst då lagen om totalförsvar. Även Lagerblad uppehöll sig vid författningsfrågor och särskilt då kopplat till den s k gråzonsproblematiken. Energiförsörjningen, finansiering samt framtida hantering av de minst 13 förslagen till vidare utredning som väcks i betänkandet var ytterligare frågor som han lyfte fram.
Bland de ämnen som togs upp av enskilda ledamöter kan nämnas förutsättningarna för uppstartning av sektorsmyndigheter, hur beredningen förhåller sig till problem förknippade med kemvapen och kärnvapen samt vilka regionala prioriteringar som görs.
Generaldirektören för Brå och ledamoten Erik Wennerström anlade ett ännu längre perspektiv i sitt inträdesanförande, som hade rubriken ”Medveten devolution eller omedveten erosion?
Den centrala maktutövningens utveckling under fyra decennier.” Utgångspunkten var den författningsrevision som genomfördes under förra hälften av 1970-talet och som främst resulterade i en ny regeringsform (RF 1974).
Den tes som framfördes var att en betydande maktförskjutning bort från regeringen ägt rum över tiden, utan att denna – med två betydande undantag (EU-medlemskapet och lagprövningsrätten) – kommit att avspeglas i grundlagarna. Överföringen av makt har gått i olika riktningar, och de metoder som använts har varit kommunalisering, bolagisering och privatisering. Maktöverlåtelse från riksdag och regering till olika domstolar har även skett genom ”juridifiering”, men den typen av överlåtelse har, åtminstone till del, ägt rum genom grundlagsändringar. Områden inom vilka maktförskjutning skett har bl a varit skola, äldreomsorg och kommunikationer. Genom de vidtagna åtgärderna har det direkta statliga styret av berörda områden minskat. Som någon sorts kompensationsmekanism förekommer det att statligt inflytande utövas genom diverse samverkansmekanismer, exempelvis nationella samordnare.
Utvecklingen är intressant inte bara från konstitutionella utgångspunkter (t ex i ett demokratiperspektiv) utan också därför att den påverkar vår sårbarhet och vår försvarsförmåga. Sett i ett totalförsvarsperspektiv var det tidigare så, att staten hade förmågan – i någon sorts allmän mening – att genomföra nödvändiga förändringar. Järnvägsutbyggnaden nämndes som ett exempel. Under de senaste två decennierna har emellertid statens ”förmåga” minskat, och det är uppenbart besvärligt för staten att exempelvis hantera digitaliseringen och möta cyberhot.
Framställningen engagerade, och i den efterföljande frågestunden diskuterades drivkrafterna bakom den beskrivna utvecklingen, behovet av ”den starka staten”, statens möjlighet att agera i extraordinära lägen (t ex vid flyktingvågor), förändrade ansvarsförhållanden, rättssamhället, medborgarinflytande genom valen till Europaparlamentet, mediernas nya roll samt lite därtill.
Referenten är fil dr och f d kanslichef.
