Boktips februari 2022

Om recensenterna

  • Miguel Guerrero är översergeant med en journalistexamen. Just nu är han tjänstledig från Ledningsregementet för att fokusera på sin författarkarriär, som inleddes förra året med debutboken Krisberedskap för alla – en handbok för dig som inte är preppe
  • Johan Dahlgren är kapten i armén. Han tjänstgör för närvarande i Mali som ställföreträdande kompanichef vid det svenska skyttekompaniet.
  • Peter Sturesson är major, flygingenjör och doktor i teknisk fysik. Han tjänstgör just nu vid Flygstaben som ställföreträdande chef för utvecklingssektionen och tillika forskningschef i flygvapnet.

Steel my soldiers’ hearts
Col. David H. Hackworth and Eilhys England
Språk: Engelska
Recensent: Miguel Guererro

Vad krävs egentligen för att skapa en effektiv enhet? Det är en frågeställning som militära chefer brottats med i alla tider. Även om frågeställningen är gemensam är svaren lika många som varierande. Steel my soldiers’ hearts med den tydliga undertiteln ”The Hopeless to Hardcore Transformation of U.S. Army 4th Battalion, 39th Infantry, Vietnam” av den numera bortgångne arméöversten David H. Hackworth är en skildring av såväl Vietnamkriget som en ledarskapsbok av rang där han som hårdför överstelöjtnant får ta över en odisciplinerad, otränad bataljon som dessutom lider av svagt ledarskap och en moral körd i botten.

Med sin ”train hard, fight easy”-mentalitet och hårda attityd där bland annat alla bekvämligheter soldaterna och officerarna i bataljonen vant sig vid försvann omedelbart vid övertagandet skapade han sig snabbt fiender och det gick så pass långt att han fick ett pris på sitt huvud bland sina egna soldater. Med tiden och framgångarna i form av fler dödade fiender och färre döda bland de egna leden vände attityden och gjorde honom lika älskad av männen som fruktad av den andra sidan.

En av bokens stora behållningar är att Hackworth anstränger sig för att förklara sina beslut. Allt från att döpa om bataljonen till det måhända puerila machoklingande Hardcore Recondos (samtidigt som Hackworth införde en betydligt striktare disciplin) till sin långtgående plan för att återta förmågor och öka kapaciteten för komplexa operationer motiveras. Den svenskt skolade kanske tycker att somliga av åtgärderna tendera att vara överdrivna (att tvinga TOC-personalen att sova i sina egna skyttegravar när de inte jobbade är ett exempel, att själv hoppa ur helikoptrar och ta krigsfångar är ett annat), och klart är att många av de ledarskapsmetoder Hackworth använde sig av inte går att läsa sig till i Pedagogiska grunder men för den som har ett öppet sinne och förståelse för dåtidens premisser erbjuder boken både en och två ledarskapspoänger.


Transforming Command
Eitan Shamirs
Språk: Engelska
Recensent: Johan Dahlgren

”[Kriget] kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden. Det är därför av synnerlig vikt att vi övar och utbildar för detta och att vi baserar vår ledningsfilosofi på uppdragstaktik. Uppdragstaktik möjliggör för chefer på alla nivåer att genom initiativkraft lösa sina uppgifter även under de svåraste förhållanden.” (MSD 16 Förord)

Debatten om uppdragstaktik i den svenska armén har gått varm de senaste åren. Sedan Ola Palmquists debattartikel Uppdragstaktik; en svensk papperstiger? på KKrVA:s hemsida för ett och ett halvt år sedan har ytterligare åtta artiklar på ämnet publicerats här. På Markstridsskolan diskuteras uppdragstaktik flitigt, och våra blivande kaptener ”marineras”, som Palmquist skulle säga, dagligen i uppdragstaktikens anda. Med tanke på denna debatt hävdar jag att Eitan Shamirs Transforming Command, trots att den är tio år gammal, är högaktuell.

Boken ger en kortare introduktion till uppdragstaktik och dess historia, och sammanfattar andra böcker på ämnet på ett förtjänstfullt sätt. Den innehåller också ett antal mindre ”fallstudier” där Shamir går igenom de krig USA, Storbritannien och Israel har utkämpat de senaste 30 åren.

Boken belyser, mer än någonting annat, det enträgna och målmedvetna arbete som de tre nationernas krigsmakter har gjort och fortfarande gör, för att definiera och implementera uppdragstaktik som ledningsfilosofi. Shamir skriver om ett antal av de svårigheter de har haft, exempelvis att man ofta hamnar i en debatt om själva definitionen av uppdragstaktik, snarare än att fastställa sin syn på den och påbörja en implementering. Synen på vår moderna teknologi lyfts också upp som ett av de stora hinder man tidigare har stött på, exempelvis våra informationssystem, som har gjort det möjligt att i realtid följa upp och detaljstyra förband ute på fältet. Shamir kommer till slutsatsen att det hindret börjar övervinnas och att man börjar se sina moderna system som ett komplement till uppdragstaktik, och inte som ett alternativ till det.

Shamir visar att de tre krigsmakterna trots många bakslag har fortsatt sin strävan och till slut också nått viss framgång i denna. Transforming Command kan fungera som en god inblick i vilket arbete som behöver göras för att lyckas i sin implementering av uppdragstaktiken, inte bara som metod, utan som ledningsfilosofi.

Rekommenderad kompletterande läsning: den i bloggen nyligen rekommenderade Fighting Power av Martin van Creveld och Adopting Mission Command av Donald Vandergriff.


Generalerna
Wictor Phalén
Språk: Svenska
Recensent: Peter Sturesson

”Sveriges historia är dess konungars” skrev Erik Gustaf Geijer i en utvärdering av Karl IX. Det var en slutsats utifrån analysen att framåtdrivna härskare genom den svenska historien förefaller ha fått folket med sig. Frågan är då huruvida Försvarsmaktens historia är dess generalers. Det är inte den frågan som Wictor Phalén ställt sig i boken Generalerna, men mycket väl serverar ett svar på.

Boken har sin inspiration från Thomas Ricks bok The Generals, som undersöker korrelationer mellan amerikanska generalers bakgrunder, utveckling och påverkan på krigföring.

Under perioden 1986–2015 sker en stor rad förändringar i Försvarsmakten som helhet men också i den centrala ledningen. Totalt 112 staber, förband, skolor och centra samordnas till en myndighet, kalla krigets genomgår sina sista konvulsioner och upphörande, fokus skiftar till idéer om tekniska nätverks oändliga möjligheter och internationella insatsers rationalitet. Det är i ljuset av dessa förändringar som fem överbefälhavare och ett stort antal flaggofficerare har verkat och nu fått sin utvärdering.

Phalén undersöker hur fem överbefälhavare, från Bengt Gustafsson till Sverker Göransson, har verkat som administratörer och krigare under förutsättningar som de inte alltid själva valt eller kunnat påverka. Varje överbefälhavare ges en övergripande karriärhistorik tillsammans med en politisk översikt över tjänstgöringsperioden. Här kan läsaren tro att denne endast ska få ta del av en serie korta biografier, men det som beskrivs utifrån varje fyrstjärnig general är en värld av makt och spänningar, mellanmänskliga relationer och omorganiseringar.

Under en relativt stabil organisering av Försvarsmaktens centrala ledning börjar molnen hopa sig genom snåriga finansieringsmodeller av ny materiel och ett nytt sammanslaget högkvarter. Det mönster som framkommer är att Överbefälhavaren, försvarsministern och den försvarsmaktsledning som väljs utgör en mer dynamisk symbios än man som vanlig medarbetare oftast föreställer sig. Människans karaktär visar sig, föga förvånande, vara minst lika betydelsefull för förändringar som en befattnings nominella mandat och uppgifter. Införandet av en generaldirektör visar på en allt annat än rak väg till dagens ordning.

En löpande röd tråd genom boken är hur myndighetens ekonomi sköts och ämnet tilldelas ett särskilt kapitel i bokens slut. Trots en mängd närmast underhållande detaljer om hur flaggofficerare hanterat och betraktat försvarsmaktens ekonomi lyckas Phalén här inte riktigt tränga in i detta snåriga ämnes botten. Det kanske är värdigt en egen bok.

Det är tydligt att författaren har haft tillgång till ett stort personligt nätverk och ingående information från bokens huvudpersoner, som också varit informanter. Sammantaget vilar alla redogörelser på ett gediget underlag. I sina bästa stunder lyckas Phalén redogöra för fakta och skeenden på ett behagligt torrt sätt i bästa Agrell-anda. Samtidigt skulle boken tjäna på att dess förtjänstfulla och uppriktiga förord, författat av professor emeritus Torsten Björkman, fick tjäna som manual för att ytterligare revidera bort upprepningar och förstärka kapitlens strukturer. Det vore en långsiktig investering, då detta är ett verk som har en intressant samtid och nära förestående framtid att bygga vidare på.