Böcker för bättre försvar – September 2021

Varje månad 2021 presenterar David Bergman, Carl Bergqvist, Andreas Braw och Tobias Christensson litteratur som rekommenderas till läsning. Dessutom medverkar vid varje tillfälle en särskilt inbjuden person med intressant karriär och erfarenhet. Denna gång generalmajor Karlis Neretnieks.

Detta innebär förhoppningsvis en intressant blandning av facklitteratur, skönlitteratur, memoarer, biografier och historiska skildringar som kan bidra till överspridning av kunskap och motivation till mer läsning inom Försvarsmakten. Läsning är inte en lösning på allt men kan bidra till att undvika gamla misstag, bredda våra kunskaper, skapa intellektuella utmaningar och göra oss bättre rustade inför det eventuella krigets krav.

---

Tobias Christensson rekommenderar:

David Hackworth, Julie Sherman, About face: the odyssey of an American warrior
Antal sidor: 875, Språk: engelska

Strax efter det andra världskrigets slut tog den endast 15 år gamla David Hackworth värvning i den amerikanska armén med hjälp av falska identitetspapper.  Detta kom att bli starten på en lång och intressant militär karriär och i boken About Face (skriven tillsammans med Julie Sherman) berättar Hackworth sin historia.

Hackworth klättrade den militära karriärstegen främst baserat på erfarenheter och praktiskt kunnande. Han började som soldat i Trieste i efterdyningarna av världskriget men sattes därefter in i Koreakriget. Under sina två perioder där fältbefordrades han till sergeant och gruppchef, till fänrik, till löjtnant och slutligen till kapten och kompanichef.  Efter Koreakriget följde en kort civil period men 1956 återvände Hackworth till armén. Därefter följde ett antal befattningar där han bland annat deltog i den förstärkning som skickades till Berlin i samband med krisen 1961. Hackworth anmälde sig sedan frivilligt till Vietnam där han bland annat tjänstgjorde som bataljonchef.  Efter befordran till överste 1971 deltog Hackworth i en intervju där han starkt kritiserade den amerikanska ledningen för deras misstag i Vietnamkriget. Detta mottogs inte väl av de högre cheferna och arg, besviken och desillusionerad avslutade han sin militära karriär för att bland annat skriva böcker. David Hackworth dog 2005 och är begravd på Arlington krigskyrkogård.

Hackworth var en kontroversiell person. Som läsare av hans bok får jag en kluven uppfattning om honom och han ger onekligen ett intryck av både självgodhet och bufflighet. Han begick upprepade tjänstefel, han stal, bröt mot regler och ger i boken uttryck för en ganska sunkig kvinnosyn. Samtidigt var han ärlig, militärt nytänkande, handlingskraftig och påvisade en genuin omtanke om de soldater han förde befäl över. Hackworth tilldelades cirka 90 medaljer (bland annat 10 Silver Stars, 8 Purple Hearts och 2 Distinguished Service Cross) och var utan tvekan en mycket duglig ledare och krigare.

En vanlig uppfattning om Vietnamkriget är att USA vann slagen men förlorade kriget. Enligt Hackworth är detta felaktigt och boken belyser omfattande taktiska misstag som bland annat ledde till tusentals döda i enbart vådabekämpningar. Enligt Hackworth fanns ett alltför stort avstånd mellan amerikansk ledning och utbildning till det krig som faktiskt utkämpades och erfarenheter från fältet togs inte till vara. Officerare tjänstgjorde generellt för kort tid på sina befattningar för att kunna genomföra förändringar och många såg dessutom sin tjänstgöring endast som ett karriärsteg. Detta innebar att den amerikanska krigföringen kännetecknades av ett alltför stort konventionellt tänkande som inte lämpade sig för gerillabekämpning. I grunden handlar resonemanget om vikten av att anpassa metoder och att implementera nödvändiga förändringar i rätt tid vilket också känns igen från andra krig och konflikter.

När Hackworth själv tog befälet över 4:e Bataljonen vid 38:e Infanteriregementet genomförde han drastiska förändringar. Det var soldater och inte helikoptrar och tekniska prylar som skulle vinna kriget. Bataljonen implementerade således en egen gerillataktik där Viet Cong skulle besegras med sina egna metoder. Överraskning, vilseledning, fantasi, rörlighet och terrängkännedom var ledorden och kompanierna specialiserades på specifika metoder såsom eldöverfall och strid på djupet med mindre enheter och prickskyttar. Bataljonens icke-konventionella metoder i kombination med överlägsen eldkraft blev dokumenterat framgångsrikt. Trots detta infördes inte förändringarna på bred front inom armén och Hackworth ansåg att han inte fick gehör för sina idéer.

About face är fullspäckad av intressanta och tänkvärda erfarenheter. Många gånger stannar jag upp i läsandet för att fundera över hur man själv hade agerat i en viss situation eller på vilket sätt dessa erfarenheter är giltiga idag. Med sina över 800 sidor är boken mycket omfattande och avhandlar det mesta mellan skyttegruppen och Pentagon. Det uttalade syftet med boken var att förbättra armén och den innehåller således skarp kritik av storheter som officersutbildning, militär ledning, karriärvägar och militärindustrin men också av enskilda individer som Hackworth ansåg inte gjorde sitt arbete på ett tillräckligt bra sätt. Ibland infinner sig en känsla av ”alla-har-fel-utom-Hackworth” och det kan då vara svårt att sätta fingret på vad som egentligen var problemet. Trots detta är boken mycket läsvärd både ur ett militärt och historiskt perspektiv. Hackworth satte det praktiska kunnandet i centrum och boken är definitivt skriven ur krigarens perspektiv.

History has shown that the mavericks – the Jacksons, Grants, Pattons – whom peacetime shunted aside, were the ones who could wage and win the wars the dancers and prancers had bungled in the opening rounds; it is high time this wartime cycle of lost opportunity and waste, which invariably is measured in the lives of young men, be broken.^[1]

För de som önskar ytterligare sammanfattning av About Face avhandlas den i avsnitt 2, 249 och 250 av podden ”Jocko Podcast” med Jocko Willick som också skrivit förordet till den senaste utgåvan av boken.

Not

[1] Hackworth, David H. & Sherman, Julie, About face: [the odyssey of an American warrior], Paperback edition, Simon and Schuster, New York, 1989, s. 822.

---

David Bergman rekommenderar:

Bo Hugemark, Berättelsen om Operation Garbo
https://timbro.se/app/uploads/2017/01/berattelsen-om-operation-garbo.pdf
Antal sidor: 36, Språk: svenska

Nyligen passerade den 4 september. Det datum när Sovjetunionen anfaller Sverige i den fiktiva värld som behandlas i Operation Garbo. De flesta som läser dessa boktips har med stor sannolikhet redan läst den något kultförklarade trilogin. Flera har säkert liksom mig läst den i ungdomen men läser om den med jämna mellanrum. Numera är den fortfarande intressant, men av lite andra anledningar. En skrift som många missat är Bo Hugemarks ”Berättelsen om Operation Garbo” som gavs ut av Timbro under 2009. Den innehåller flera delar värda eftertanke, och som kanske kan ge ett nytt perspektiv för den händelse man väljer att läsa om böckerna.

Jag ska svära i kyrkan direkt och säga att trilogin inte är något litterärt mästerverk ur ett språkligt perspektiv. Även författarna, i reflektionen över samarbetet sinsemellan, tillstår att texten inte alls är så enhetlig som man hade kunnat önska. Vad den däremot lyckades med extremt framgångsrikt är att fånga något som ingen tidigare hade gjort i en svensk kontext. När den kom var den relativt (för att inte säga helt) ensam i sin genre. Men det finns flera andra aspekter som sannolikt bidrog till framgången.

Böckerna är framför allt ett gott exempel på vad skönlitteratur kan uppnå där andra former inte når fram. Hugemark beskriver målande hur svårt det var att få till en vettig debatt om Sveriges säkerhet och försvar. De rationella argumenten som facklitteraturen och debattartiklarna kunde föra fram var helt enkelt inte något som målgruppen kunde ta till sig. Men vad skönlitteratur kan göra är att skapa en kontext med karaktärer som vi kan levandegöra för vårt inre och vars situation vi kan relatera till. Böcker som lyckas slå an detta ”något” som ligger under ytan i samhällsdebatten är ofta de som blir framgångsrika.

En annan relevant fråga är valet av författarna att skriva under pseudonym. Den främsta anledningen som framhålls var en uttalad rädsla och en påminnelse om hur lågt till tak det var i försvarsdebatten. Samtliga av författartrion hade på något sätt blivit tillrättavisad för att ha tyckt ”fel” även i frågor där det inte finns något absolut rätt eller fel och som helt klart behöver diskuteras. Något som skulle komma att kännas igen en generation senare med anonyma försvarsbloggar. Att människor känner sig tvungna att skriva under pseudonym av rädsla för repressalier är inte nytt och tyvärr lika tråkigt närhelst det sker.

En mindre universell lärdom som faktiskt fortfarande får mig att dra på smilbanden är författarnas beskrivning av hur det går till att skriva en bok: ”Det finns bara ett sätt att skriva en bok, och det är att sätta igång och skriva en bok”. Det stämmer väl överens med det engelska talesättet ”A writer is someone who writes” och understryker att det både är enkelt men på samma gång svårt att skriva en bok. Men oaktat finns det bara en väg dit. Förhoppningsvis kan det hjälpa aspirerande författare framåt längs vägen att ta över stafettpinnen.

---

Carl Bergqvist rekommenderar:

Ann Scott Tyson, American Spartan
Antal sidor: 400, Språk: engelska

Nu, några veckor efter den afghanska regeringens fall och talibanernas maktövertagande är frågan på mångas läppar hur detta kunde ske så snabbt och varför 20 år av intervention i Afghanistan inte kunde nå längre. Det finns inget enkelt svar på frågorna men bristande strategi var definitivt en stor faktor. När strategin är dålig, spelar det inte så stor roll om man vinner de flesta striderna på slagfältet.

I Sverige finns en bild av att särskilt amerikanska soldater är dåliga på att förstå sin operationsmiljö och kulturella faktorer vid det vi i Sverige (mindre genomtänkt) har valt att kalla internationella insatser. Det kan stämma, men samtidigt finns det amerikanska förband som har inbäddning med inhemska förband i ett operationsområde som specialitet, varvid det krävs en hög grad av kulturell förståelse om man ska vara framgångsrik. Det tydligaste exemplet är amerikanska arméns Special Forces med dessa olika Operational Detachment Alpha (ODA).

American Spartan är skriven av den amerikanska journalisten Ann Scott Tyson med en bakgrund som krigskorrespondent och Pentagonreporter. 2010 tog hon tjänstledigt från Washington Post för att åka till Afghanistan och vara med dåvarande chefen för ODA 316 som hon hade träffat året innan. Gant hade dessförinnan skrivit ett mycket hyllat paper om en ny strategi för Afghanistan, One Tribe at a Time, som bl a fick mycket starkt understöd av general David Petraeus. Gant hade varit i Afghanistan 2003–2004 och därefter ett antal vändor i Irak och kommit på andra tankar avseende hur USA bäst kunde föra ett irreguljärt krig.

I American Spartan beskriver Scott Tyson major Gants okonventionella metoder där han och hans trupp verkligen ”går native” och därigenom vinner stor framgång. Både gentemot talibanerna, men även i förtroendet hos de lokala stammarna. Det är dock ingen solskenshistoria och det är inte för inte som Gant i efterhand jämförts med överste Kurtz i filmen Apocalypse Now. Samtidigt har Gant också kallats för en ”Lawrence av Afghanistan”.

Efter 22 månader i Afghanistan tar det abrupt slut. Gant har under den tiden haft Scott Tyson boende hos honom som ”sin fru”, har missbrukat både alkohol och smärtstillande, använt mycket okonventionella metoder – men samtidigt nått stor framgång som lett till att han framhållits som exempel av såväl höga chefer som amerikanska politiker. En anmälan från en nybakad löjtnant om missförhållanden i förbandet leder till omfattande utredningar, som slutar med att Gant degraderas och slutligen avskedas.

Så här efter den afghanska arméns snabba kollaps och regeringens snabba fall erbjuder American Spartan ett intressant perspektiv på den amerikanska strategin i Afghanistan, även om det naturligtvis inte är heltäckande eller hela sanningen. Boken ger också en inblick i kulturen i Afghanistan och varför man strider eller inte strider, liksom hur man ser på heder och rättvisa vilket i många fall står i stark kontrast till västerländska perspektiv och värderingar. American Spartan är en intressant berättelse om moral, övertygelse, ledarskap och kultur.

Utöver boken är det också intressant att läsa senare intervjuer med Gant och general Petraeus som t ex detta reportage av ABC News.

---

Andreas Braw rekommenderar:

John Bolton, The room where it happened
Antal sidor: 577, Språk: engelska

John Bolton har under lång tid varit en av USA:s mest profilerade neokonservativa politiker. Som sådan har han vid förespråkat en hårdare utrikespolitik, främst mot Iran men också mot andra stater.

Många, inklusive John Bolton själv, blev förvånade när Donald Trump utsåg Bolton till nationell säkerhetsrådgivare. Han efterträdde generalen H R McMaster, som efterträdde den skandaliserade före detta generalen Michael Flynn. Givetvis var Bolton bara ännu en i raden av ministrar, rådgivare och tjänstemän som Trump uppslukades av, favoriserade, började störa sig på och till sist gjorde sig av med. Bolton fick inte sitta mer än 453 dagar på sin befattning.

The room where it happened är en sammanställning av Boltons minnen och reflektioner från Vita Huset, ofta med en sarkastisk underton. Därmed är boken en bra möjlighet att få insyn i hur utrikes- och säkerhetspolitik skapas och utövas. I och med Trumps nästan parodiska velande och totala nihilism i utrikespolitiken blir boken farsartad. Men det går att lära sig mycket av den. Trots att barnsligheterna, kappvändningarna och Trumps narcissism är pinsamma att läsa om, så var det så säkerhetspolitiken skapades! Andra regeringar kommer att ha ett annat inre liv, men även där kommer det att finnas andra problem och spänningar. Även i svenska regeringar uppstår det falangstrider.

Bolton är knappast Trumps hårdaste kritiker, även om de nästan alltid har motsatta åsikter. Istället verkar han närmast förundrad över att hela Trumps politiska idé är att säkra sin valvinst i nästa val. Trump ber utländska statsöverhuvuden om hjälp (”Jag behöver hjälp att få böndernas röster, kan ni köpa amerikanska sojabönor?”), belönar alltid blind lojalitet över kompetens och är känslig för all typ av kritik. Han är besatt av vad människor tycker om honom. Gruppdynamiken i administrationen är i bästa fall kaotisk, och konflikterna är något som Trump uppmuntrar. ”Generalerna”, alltså de före detta militärerna i administrationen minus Michael Flynn, får sig flera kängor av Bolton som verkar tycka att deras idealism och moralism gentemot Trump var korkad och naiv.

Varför ska man då läsa The room where it happened? Jag tror att den bör läsas för att förstå hur politik på den högsta nivån fungerar, när den fungerar som sämst. Visst överdriver Bolton säkert en del (utrikesministern Mike Pompeo säger att boken är ”full av lögner” vilket bara gör det ännu mer spännande), och visst är gruppen runt Donald Trump inte representativ för hur andra länders regeringar fungerar. Men detta är människor som fattade beslut som hela världen behövde förhålla sig till och, i sin tur, parera genom egna beslut. När vårt århundrade summeras så skulle jag inte bli förvånad om ett eventuellt paradigmskifte i säkerhetspolitiken kommer att härledas till just Donald Trump.

---

Karlis Neretnieks rekommenderar:

Martin van Creveld, Fighting power: German and U.S. army performance, 1939-1945
Antal sidor: 198, Språk: Engelska

När jag fick frågan om jag kunde rekommendera en bok som skulle kunna föda tankar hos någon som idag är engagerad i Försvarsmaktens utveckling, svarade jag – inga problem. Det visade sig vara lite förhastat.

Funderade på en hel räcka av bra böcker jag läst om säkerhetspolitik, operationer, taktik, organisation, logistik, ledarskap, enskildas upplevelser, teknik. Övervägde också några skönlitterära verk. Men hur välja ut bara en?

Talibanerna löste mitt problem. Varför slåss vissa förband bättre än andra, även om de i kvantifierbara termer har oddsen rejält emot sig? Sexdagarskriget 1967, Oktoberkriget 1973, Vietnam 1975 – Afghanistan är inget särfall.

Försvarsmakten är mitt uppe i en process att öka, i vissa avseenden återskapa, förmågan att föra krig. Vi köper artilleripjäser, ubåtar, flygplan och mycket annat. Men hur mycket vi än rustar, vi kommer i de flesta situationer att vara den numerärt underlägsna parten, materiellt och personellt. Det finns därför skäl att fråga sig, hur mycket tankemöda och resurser vi lägger på att skapa strukturer, metoder och en kultur som skulle ge oss officerare och soldater vilkas praktiska förmåga och sätt att tänka och agera till del skulle kunna uppväga denna obalans? Vilka faktorer är där de viktiga?

Det finns en bok som enligt min mening här sticker ut både vad avser tydlighet och analytisk skärpa, Fighting Power av Martin van Creveld, israelisk professor i militärhistoria. En bok som flera antagligen redan läst. Det senare är dock ingen ursäkt för att inte läsa om den. Själv har jag läst den tre gånger, när jag tjänstgjorde i arméstaben, när jag var brigadchef och när jag var rektor för FHS. Varje gång med allt större behållning. Eller uttryckt på ett annat sätt, desto fler erfarenheter och mer kunskap jag samlade på mig desto klokare framstod tankarna i boken.

För er som inte läst boken, eller glömt.

Boken är en analys av varför tyska förband generellt sett hade avsevärt högre ”fighting power” än amerikanska förband under andra världskriget. Det trots att de tyska förbanden oftast var numerärt underlägsna och sämre utrustade.

van Creveld försöker besvara frågan genom att försöka identifiera och analysera om skillnader mellan tyskt och amerikanskt militärt tänkande skulle kunna vara förklaringen. Där han ser sig finna sådana skillnader blir självfallet frågan, finns där något som vi borde ta till oss i vårt arbete med att återskapa förmågan till nationellt försvar – att framgångsrikt kunna föra krig?

Här några av de områden där van Creveld ser olikheter vilka enligt hans mening påtagligt inverkade på tysk respektive amerikansk förmåga.

Det fanns en tydlig skillnad mellan synen på krig som företeelse. I det tyska fallet sågs striden som en räcka av i huvudsak oförutsebara händelser som snabbt måste hanteras efterhand som de inträffade. Något som påverkade såväl taktik som organisation, men framför allt chefsrollen på alla nivåer, d v s gav en mycket stark betoning på egenskaper som initiativkraft, improvisationsförmåga och vilja att ta ansvar. I det amerikanska fallet sågs striden mer som en industriell process vilken kan planläggas i detalj och där den enskildes roll var att så bra som möjligt lösa en tämligen noga definierad uppgift. van Creveld gör här en intressant jämförelse mellan amerikanska och tyska reglementen där han visar hur subtila, nästan omärkliga, skillnader i annars likartade skrivningar visar på dessa olika synsätt, och därmed också olikheterna i vad som förväntades av chefer på olika nivåer.

van Creveld ägnar mycket utrymme åt att beskriva och analysera hur organisationerna försökte få den sortens officerare man ville ha. Han jämför där bland annat hur urval och utbildning skilde sig åt i den tyska respektive amerikanska krigsmakten. Även frågan om hur fördela personal, officerare såväl som ”other ranks”, mellan olika funktioner och hur det påverkade organisationens stridsvärde analyseras på ett tankeväckande sätt.

Boken belyser också de två ländernas vitsordsystem, och vilka egenskaper som där premierades. Det görs även jämförelser mellan stabers storlek, arbetssätt och hur de bemannades.

Även hanteringen av olika incitament avhandlas, exempelvis synen på tilldelning av (tapperhets) medaljer, och ledigheter, och hur det sannolikt påverkade personalens motivation och därmed förbandens stridsmoral. Också det ett område där principerna skilde sig mellan den tyska och amerikanska krigsmakten.

Avslutningsvis. Det är en bok som visar på hur att omsätta, sannolikt tidlösa, erfarenheter till konkreta, uppenbarligen framgångsrika, åtgärder. Kanske något att ha i åtanke när den nya Försvarsmakten ska skapas.

”Strategy is a system of expedients. It is more than a science. It is bringing knowledge to bear on practical life, the further elaboration of an original guiding idea under constantly changing circumstances.” Helmut von Moltke d.ä.

”In war, moral power is to physical as three parts out of four.” Napoleon Bonaparte.

---

Rekommenderade böcker

Allen, John R., Hodges, Ben & Lindley-French, Julian, Future war and the defence of Europe, Oxford university press, Oxford, 2021.
Agrell, Wilhelm, Stig Wennerström: myten om en svensk storspion, Första upplagan, Appell förlag, Stockholm, 2020.
Lee, Peter, Reaper force: The Inside Story of Britain’s Drone Wars, John Blake Publishing, London, 2019.
Seierstad, Åsne, Bokhandlaren i Kabul, [Ny utg.], MånPocket, Stockholm, 2003.
Hegar, Mary Jennings, Shoot Like a Girl, Penguin USA, 2018.

Tidigare rekommenderade böcker:

 

Tobias Christensson (redaktör för inlägget) är major vid Södra skånska regementet, P 7. Han genomför i nuläget det Högre Officersprogrammet vid FHS.
David Bergman är major och doktor i psykologi samt ledamot av KKrVA.
Carl Bergqvist är överstelöjtnant och chef för utvecklingssektionen vid Flygstaben. Han är ledamot av KKrVA och KÖMS samt innehavare av bloggen Wiseman’s Wisdoms.
Andreas Braw är kapten och plutonchef i Försvarsmakten.
Karlis Neretnieks är generalmajor och har tidigare bland annat varit rektor vid Försvarshögskolan. Han är ledamot av KKrVA.