Detta är en översättning av Autour de l’Encyclopédie stratégique i Défense & Sécurité Internationale (DSI) nr 146 mars-april 2020. Redaktören Joseph Henrotin intervjuar där undertecknad med anledning av en recension av boken i samma nummer. Översättningen är gjord efter tillstånd av redaktör Henrotin.
Fråga. Du[1] signerar en mycket stimulerande uppslagsbok, inte bara för att den medger ett återupptäckande av ett antal koncept och författare utan också för att du tar upp ett antal koncept som idag är mycket omdebatterade. Detta gäller speciellt avseende de strategiska domänerna (eller arenorna) vars definition utgör en springande punkt i diskussionen om ”multidomäner”. Hur ser du på dessa?
Svar. Det finns idag sex strategiska och operativa domäner: mark, sjö, luft, rymd, cyberrymd samt den elektromagnetiska domänen. Det är troligt att det om några år tillkommer en sjunde: obemannade, autonoma farkoster. Detta skulle vara den första autonoma domänen. Historiskt har de flesta strategister[2] nöjt sig med att behandla en allmän strategi, i allmänhet knuten till markarenan. Guibert[3] skriver bara om terrester strategi, Clausewitz[4] gör samma sak även om många av deras idéer är generella. Det finns emellertid exempel på större vidsynthet. Vegetius[5] behandlar de två domäner som var aktuella på hans tid: mark och sjö; Jomini[6] gör likadant.
Det ”endimensionella” tänkandet är inte bara en fråga om teoretisk strategi. Den blivande marskalken Foch[7] behandlar bara kriget på marken. Det faktum att ett krig med Tyskland också skulle föras till sjöss – transporten av trupp från Nordafrika till exempel – ingår inte i hans tänkande. Denna brist blev ännu mer uppenbar med l’Entente Cordiale (1904). Men tyskarna gjorde samma fel. Den förste, vad jag vet, som formulerade en allmän teori som omfattar både mark- och sjödomänen är amiral Castex[8] med sin ”allmänna strategi”[9] och hans idé om kopplingen maritim – kontinental. Han är också den förste att ta in luftdomänen. Emellertid skrev den svenske kommendörkaptenen Herman Wrangel redan 1900 en artikel i TiS[10] om det strategiska sambandet mellan mark och sjö.[11] Idag måste en (marin) styrkechef manövrera i alla de sex domäner som nämnts ovan. Emellertid varierar hans handlingsfrihet. I de tre klassiska utgör detta inget särskilt problem. Detsamma gäller den elektromagnetiska domänen. Men inte ens med mikrosatelliter har han någon större möjlighet att manövrera i rymden även om han är beroende av den. När det gäller cyberrymden torde han ha begränsningar när det gäller offensiva manövrar, speciellt avseende inflytandeoperationer. Hur som helst, styrkechefen måste koordinera sina manövrer i dessa domäner i sitt kraftsamlade agerande mot motståndaren. För att lyckas med denna komplexa manöver blir utnyttjandet av AI (Artificiell Intelligens) säkerligen nödvändigt. Det är nödvändigt att samtidigt vara mycket rörlig och mycket uthållig för att vinna. Rörlig för att kunna gå genom OODA-loopen[12] snabbare än motståndaren; motståndskraftig för att kunna vinna trots störda system. Ledningen (C2) kommer därför att vara central i kampen. Hur skall man föra in obemannade autonoma system i den operativa strategin? På vilken nivå kommer strategin för dessa system att beslutas? Jag vet inte.
Fråga. Du återkommer också till konceptet kulminationspunkt. Den utgör den punkt varifrån varje ytterligare ansträngning blir kontraproduktiv; du visar för övrigt mycket bra hur detta begrepp återkommer genom historien. När det gäller dess storlek och överengagemang, har vår försvarsmakt inte nått kulminationspunkten, inte på det operativa planet men väl ur strategisk synvinkel?
Svar. Detta koncept från Clausewitz hör i första hand ihop med den operativa strategin. Det bygger på erfarenheterna från sådana krig som revolutions- och napoleonkrigen. Det handlade om stora arméer som ryckte fram på fiendens territorium vilket innebar att deras försörjningslinjer blev allt längre vilket gjorde att allt mer resurser krävdes för att skydda dem. Liddell Hart kallar detta fenomen för ”snöbollseffekten”. Kulminationspunkten har nåtts när man inte längre kan rycka fram mot den andre, i allmänhet på grund av brist på medel och för att förhållandet styrka/yta inte längre är tillräckligt. Den är därför snarast kopplad till den enes offensiva aktioner mot den andre som försvarar sig. Konsekvenserna av att nå kulminationspunkten liknar den strategiska förlamningen: man förlorar handlingsfriheten.
Den ursprungliga meningen med begreppet är således knappast längre användbar på dagens strategi. Emellertid, enligt min uppfattning, är konceptet fruktbart på ett bredare plan – försöken att nå alltför ambitiösa strategiska mål i förhållande till vilja, mål och/eller medel. Här måste man hålla i minnet att dessa tre faktorer är relativa och varierar under ett krig. Medlen förslits på grund av friktion och förluster; de kan naturligtvis förnyas, men bara till en viss grad. Målen utökas ofta under ett krig; speciellt om det förefaller troligt att man vinner. Viljan, å andra sidan, minskar ofta under ett krig, speciellt om detta inte går bra eller är för långt.
Om man nu betraktar Frankrike så är problemet inte direkt knutet till försvarsmaktens storlek men till förhållandet mellan de förmågor som är låsta i operationer och de som är ”fria”, som ger handlingsfrihet. Att sätta in 30% av försvarsmakten i operationer tror jag medför att man får mycket små strategiska reserver. Om problemen ökar under en operation så har man få möjligheter att skicka nödvändiga förstärkningar. Om samma sak inträffar i samband med flera operationer, så hamnar man snabbt i en ohållbar situation.
Även om allt går bra, kan man fråga sig om ett så stort engagemang är hållbart i ett samhälle i relativ fred.[13] Det finns en risk att den moraliska strategin (Castex!) smälter bort med förlorad tilltro till regeringen och militärledningen som konsekvens. Denna risk kan lätt förvärras som konsekvens av informationsoperationer riktade mot befolkningen via traditionella och sociala media. Churchills råd gäller fortfarande: ”Tro aldrig, aldrig, aldrig att ett krig skall bli lätt och utan överraskningar”.
Slutsatsen är att Frankrike inte nått kulminationspunkten men det finns en risk att den nås i en situation där befolkningen finner att målen inte längre är värda den ekonomiska eller personella kostnaden. Informationskriget spelar här en viktig roll.
Fråga. Den struktur som du har använt i boken är innovativ: paradoxalt nog så rekommenderar du inte en läsning från början till slut utan snarare en läsning enligt en logik liknande den i en uppslagsbok, eller en hemsida på webben. Apropå detta så har ingen kunnat undgå att i strategin, liksom i andra ämnen, sker allt färre hänvisningar till böcker och allt mer till informationsprodukter. Är vi, i detta avseende, dömda till en förflackning av strategin?
Svar. När boken publicerades insåg jag att jag likaväl hade kunnat kalla den ”grammatik”. Den beskriver ett antal koncept och idéer men rekommenderar inte – i allmänhet i alla fall – hur man bör kombinera dem. När man har läst ett antal strategiska verk söker man det som är originellt och nytt. Man är trött på citat från Clausewitz och Mahan. Det är därför jag skrivit en uppslagsbok (eller grammatik), som jag själv skulle vilja ha den. Beträffande förflackningen är det naturligen så att en bok eller en artikel i en professionell tidskrift är mer solid. En sådan artikel har passerat en professionell lektörs ”argusögon” och boken har kommenterats i recensioner. Allt detta ger en kvalitetsstämpel. Men samtidigt, bland massan av papper som cirkulerar på internet kan man naturligtvis finna ”diamanter bland gödseln” som Fredrik den Store sade apropå Chevalier de Folards[14] verk. Alltså, jag tror inte att vi är dömda men lite vaksamhet är säkerligen nödvändigt.
Fråga. Hur uppfattar du det franska tänkandets utveckling?
Svar. Svår fråga. Jag har läst mycket men inte allt; det är alltså riskabelt att döma. Däremot kan jag visa på några vägar för forskningen. Den första berör skillnaden mellan framgång i kriget och framgång med kriget. I samband med de operationer som benämns ”kris” eller ”fredsbevarande” – i verkligheten begränsade krig – har Väst visat en god förmåga att lyckas med militära operationer. Men inte en enda operation har verkligen lyckats uppnå det politiska målet. Hur skall man då göra för att få en militär framgång att bli en politisk framgång? Detta är den första forskningsfrågan.
Den andra berör det faktum att ett krig mot en makt som är relativt jämbördig militärt sett (Ryssland, Kina…) inte längre är en absurditet. I de operationer som Väst har genomfört efter det kalla kriget har vi varit överlägsna på alla arenor utom mark- och cyberarenan. Våra maritima kommunikationer har inte varit hotade; vi har alltså kunnat koncentrera oss på maktprojektion. I luftarenan har våra styrkor kunnat koncentrera sig på stöd till markoperationerna, kommunikationer etc. I ett krig med en modern stormakt kommer situationen att vara helt annorlunda. Det är alltså nödvändigt att återuppfinna tänkandet kring det ”riktiga” kriget och då inkludera relativt nya arenor: rymd, cyber och den elektromagnetiska arenan.
Den tredje forskningsfrågan rör vilken roll kärnvapnen har i moderna konflikter? Är ett krig Nato/Ryssland eller USA/Kina möjligt utan att dessa vapen används? Vilken slutsats skall dras?
Den fjärde berör informationskrigföringen, som ligger i centrum för det ryska tänkandet. I demokratier som Frankrike och Sverige, som har en fri press, är det otänkbart att genomföra statliga desinformationskampanjer. Det är också svårt att möta sådana hot. I en övergripande strategi är emellertid försvaret mot desinformation och propaganda mycket viktigt.
Slutligen krävs mer stringens i det strategiska tänkandet. Under de senaste trettio åren har vi sett många fantastiska koncept som bara har haft några års livslängd. Det gäller att skilja ut vad som faktiskt är viktigt och vad som bara är en snygg PowerPoint-bild.
Fråga. Strategi är ett de mest omfångsrika ämnena i idévärlden: de klassiska författarna räknas i hundratals. Man noterar för övrigt att du har ett index över nyckelpersoner i ditt verk. Du har också skrivit en utmärkt Marianne et Athéna[15] beträffande det franska tänkandet, vilka författare rekommenderar du avseende det svenska tänkandet?
Svar. Det finns relativt få tänkare som har skrivit verkligt strategiska verk på franska eller engelska; det är nödvändigt att nöja sig med andrahandskällor. Hervé Coutau-Bégarie har skrivit en utmärkt « À la recherche de la science militaire suédoise » [På spaning efter det svenska militära tänkandet] i Stratégique no 91-92 (3-4/2008). Själv har jag har skrivit ett antal essäer om det svenska marina tänkandet i serien L’évolution de la pensée navale [Det marina tänkandets utveckling] redigerad av Coutau-Bégarie. Jag har också skrivit « Le rôle de l’armée de l’air dans la stratégie suédoise pendant la guerre froide. » [Flygvapnets roll i den svenska strategin under det kalla kriget] i Stratégique No 102 (1/2013). Man bör också nämna kommendör Per Edlings utmärkta studie La pensée de l’amiral Stig H:son Ericson – une étude de la pensée navale suédoise au vingtième siècle [Amiral Stig H:son Ericsons tänkande – en studie av det svenska marina tänkandet under 20 århundradet], Mémoire de stratégie, École de guerre, Paris 2011. Överste Bo Hugemark, min strategilärare på Militärhögskolan, har skrivit mycket men såvitt jag vet bara på svenska. Detsamma gäller överstelöjtnant (FV) Stefan Ring. Överstelöjtnant Tommy Jeppsson har starkt bidragit till dagens tänkande och har publicerat några titlar på engelska. Military Strategy of Small States, Responding to External Shocks of the 21st Century är en ny bok av Dennis Gyllensporre, Håkan Edström och Jacob Westberg; man kan nämna att den förstnämnde är generallöjtnant i aktiv (!) tjänst. Trion håller nu på att skriva en ny bok om medelstora makter. Niklas Granholm är en svensk expert på Arktis och har skrivit mycket om detta allt viktigare område. Han är också en expert på marin strategi och har nyligen publicerat i Europe, Small Navies and Maritime Security av Robert McCabe, Deborah Sanders och Ian Speller (reds.).
Våra två akademier, Kungl Örlogsmannasällskapet, grundad 1771, och Kungl Krigsvetenskapsakademien, grundad 1796 och deras tidskrifter (TiS och KKrVAHT[16]) har starkt bidragit till det strategiska tänkandet i Sverige. Försvarshögskolan (FHS) är nu en riktig högskola och spelar en viktig roll i allt som rör militärt tänkande. Slutligen är det nödvändigt att nämna Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) och dess föregångare FOA. FHS och FOI publicerar många studier, ofta på engelska. Rysslandsspecialisterna borde vara särskilt intressanta för fransmännen: Carolina Vendil Pallin, Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. Den alldeles nya doktorsavhandlingen av Oscar Jonsson, The Russian Understaning of War, Blurring the lines between war and peace borde läsas av alla dessa fransmän som tror att Ryssland skulle kunna bli en vänligt inställd partner.
Fråga. En encyklopedi utgör en frustrerande uppgift: mycket kan sägas, men uppgiften har inget slut. I backspegeln, finns det ett koncept eller en författare som du borde behandlat?
Svar. Absolut, enormt. Jag hade velat skriva mycket mer om Kina – men det skulle ha krävt studier av kinesisk filosofi och därmed dess språk. Samma sak gäller Ryssland. Det finns också ett tyskt, ett danskt, ett italienskt tänkande. Finns det ett afrikanskt strategiskt tänkande, ett islamskt? Jag vet inte. Jag hade behövt 50 år för allt detta. Jag hade velat ha mer djupgående kunskap i filosofi. Jag är säker på att man där kan hitta nycklarna, förståelsen för äldre epoker. Den filosofiska metoden hade säkert också varit mig till nytta. En recension har förebrått mig för att inte behandla den tyske amiralen Wolfgang Wegener. Jag borde ha gjort det, absolut. Det kommer flera sådana förebråelser, det är jag säker på.
Fråga. Antag att du kunde ha tillgång till varje strategists dröm nämligen att undersöka allt strategiskt kunnande, källorna skulle inte längre utgöra en begränsning. Vilka förlorade strategiska tänkare eller verk skulle du vilja undersöka?
Svar. Hur veta vad jag inte vet – the ”unknown unknowns”? Det skulle emellertid ha varit mycket intressant att se hur befälhavare i gamla tider planerade sina operationer. Tag Gustaf II Adolf till exempel: hur såg han på genomförandet av sina operationer när han steg iland med sin armé på den tyska kusten 1629?
Text insamlad av Joseph Henrotin den 23 januari 2020.
Noter
[1] Redaktören använde naturligtvis ”ni” men ”du” här är en eftergift till svensk standard.
[2] Franskan skiljer på strategist: en person som studerar strategi och strateg: en person som tillämpar strategi
[3] 1743 – 1790, författare till L’Essai général de tactique och De la force publique
[4] 1780 – 1831, författare till Vom Kriege
[5] 400-talet e.kr., författare till De re militari
[6] 1779 – 1869, författare till Précis de l’art de la guerre ou Nouveau Tableau analytique des principales combinasions de la stratégie et de la politique militaire
[7] 1851 – 1929, allierad överbefälhavare 1918
[8] 1878 – 1968, författare till Théories stratégiques
[9] Stratégie générale
[10] Yidskrift i Sjöväsendet
[11] 1859 – 1938, ”Det strategiska sambandet emellan flottan och armén”, TiS 1900.
[12] observe, orient, decide, and act
[13] Man kan spekulera i hur stor andel av det svenska försvaret som kan vara insatt i skarpa operationer.
[14] 1669 – 1752, författare till l’Histoire de Polybe.
[15] Marianne et Athéna. Pensée militaire française à partir de XVIIIe siècle jusqu’aux nos jours, Paris, Économica, 2011 – Prix Edmond Fréville, Académie des sciences et morales 2012
[16] Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift
