av Jan-Erik Lövgren
Akademisammankomstens fokus låg denna gång på materielförsörjningen och försvarsindustrin.
Materielförsörjningen
Generallöjtnant Johan Svensson höll sitt inträdesanförande i avdelning IV, Militärteknisk vetenskap, under rubriken ”Materielförsörjningsstrategin – fortsatt relevant inför nästa försvarsbeslut?”
Nu gällande myndighetsgemensamma materielförsörjningsstrategi fastställdes 2007 av Försvarsmakten i samverkan med Försvarets Materielverk. Strategin utgick från regeringskansliets promemoria daterad den 17 september 2004 (Fö 2004/1894/MIL) avseende en samlad materielförsörjningsstrategi.
I sitt anförande tog Svensson utgångspunkt i de nio huvudbudskap som strategin innehåller och gjorde en analys av om dessa håller mot dagens försvarspolitiska situation.
Enkelt uttryck så anger nuvarande strategi att behoven ska tillgodoses här och nu med tillräcklig kvalitet.
I sin genomgång konstaterar Svensson i sammanfattningen att
Stora delar av materielförsörjningsstrategin är alltjämt relevant men vissa delar behöver justeras och tydliggöras och andra delar behöver kompletteras för att strategin skall vara ändamålsenlig in i nästa försvarsbeslutsperiod. En del som behöver justeras är den del som avhandlar internationella materielsamarbeten som i nuvarande utgåva har en för framträdande roll sett mot vad som är realistiskt. Samtidigt måste delen som avhandlar försörjningssäkerhet lyftas fram ytterligare då den är vital för vår förmåga att verka nationellt i högre konfliktnivåer.
Statsmakternas successiva utökning av vad som anses vara väsentliga säkerhetsintressen borde också speglas i materielförsörjningsstrategin då staten måste vara beredd att ta ett större ansvar för att vidmakthålla kompetensen liksom utvecklings- och produktionsförmågan vid dom industrier som levererar denna typ av materiel. Kopplat till detta bör staten också verka för att äga, helt eller gemensamt, dom immateriella rättigheterna. Detta är viktigt för staten för att säkerställa att gjorda investeringar inte används till verksamhet som motverkar svensk säkerhet.
Att strategins utgångspunkt är att tillgodose Försvarsmaktens behov är tämligen självklart. Däremot finns det all anledning att påtala att behovet är en funktion av vilka vapensystem (och dess prestanda) som motståndaren besitter och att detta är en väsentlig och dimensionerande del av behovet för att skapa en rimlig duellsituation. Som en följd av detta är det också viktigt att inse och acceptera att materielförsörjningen måste kunna möta motståndarens tekniska utveckling på plattformsnivån och därmed blir reaktiv. Det är ständigt en kamp mellan medel och motmedel. Detta är en förvaltningsmässig utmaning. Viktiga faktorer för att bedöma dom framtida hotsystemsplattformarna är vår underrättelsetjänst, vår militärtekniska kompetens och vår egen Forskning och Teknikutveckling.
Huvuddelen av dessa förändringar måste initieras på politisk nivå inte minst då det är av stor vikt att det finns acceptans för förändringarnas samtliga konsekvenser.
Försvarsindustrins roll inom totalförsvaret och dess försörjningstrygghet
Under sammankomsten redovisades genom avdelning IV en bild av försvarsindustrins roll inom totalförsvaret. En viktig koppling till det nyss genomförda inträdesanförandet där just behovet av försörjningssäkerhet betonas.
Frågeställningen är aktuell inte minst mot den i somras tillsatta kommittén ”Näringslivets roll inom totalförsvaret samt försörjningssäkerhet i fråga om försvarsmateriel (direktiv 2018:64)”
Initialt gav ledamoten Lövgren en exposé över försörjningssäkerheten i en tillbakablick på förhållandena under det kalla kriget.
Här betonades den statliga planeringsprocess som då var vid handen med bl a årligen rullande planer (Krigsimportplan, Plan forcerad anskaffning), överbryggningsbeställningar, beredskapslagring och förberedelser för kris/krigsproduktion. Det fanns även beräkningsverktyg för behovsberäkning, och inte minst så övades det.
Även aktuella företag planerades för krigsproduktion (K-företag) i dialog med staten, personal som var krigsplacerad kunde med uppskov kvarstå hos företagen. Vissa företag m m hade även ett driftvärn för skydd av anläggningar m m. Noterbart är att ägandet i stor utsträckning var inhemskt.
Två särskilda organisationer betonades, nämligen Motorreparationstjänsten för totalförsvaret (MRT) samt Byggnads och Reparationsberedskapen (BRB) som båda hade initiala uppgifter att stödja Försvarsmaktens mobilisering.
Under rubriken ”Statens roll som kravställare” redovisade överste Gustaf Fahl, FMV, inledningsvis de krav statsmakterna nu ställer på verket avseende försvarsförsörjningskoncept och till dessas upphandlingsrättsliga möjligheter för krav på försörjningstrygghet. Ett nyckelord som nämndes är uthållighet.
Det konstaterades att logistiken ska fungera under störda förhållanden och ett logistikkoncept med spridd gruppering, d v s bort från dagens centralförråd, är under införande. Arbete pågår med att ta fram nya behovsberäkningsmodeller utgående från en kategorisering av förnödenheter mot operationsrisk samt leveransrisk. Försvarsmakten prioriterar förutom logistikledning, livsmedel, drivmedel samt ammunition.
Fahl betonade även behovet av olika avtalsmöjligheter med våra nordiska grannar liksom en avtalsstruktur för grundberedskap, kris (bl a möjlighet till forcerad anskaffning) samt höjd beredskap.
Avslutningsvis konstaterades att krigsviktiga företag (K-företag) behöver ”återuppstå” med anpassade avtal samt att FMV den 1 oktober till regeringen rapporterar möjligheter till upphandelsrättsliga möjligheter avseende krav på försörjningstrygghet av materiel och tjänster vid upphandlingar.
Niklas Alm, stf generalsekreterare vid Säkerhets och Försvarsföretagen (SOFF), gav därefter en initierad och livfull presentation om nuläget inom industrin.
SOFF representerar idag ett 80-tal företag, varav 25 utlandsägda, med en omsättning runt 33 miljarder. Företagen har 30 000 anställda.
Alm betonade att det inte föreligger någon statlig ägarstyrning idag liksom att privatiseringen och utlandsägandet är viktiga framgångsfaktorer.
Dagens affärsmodeller i leverantörskedjan är mera globala med omfattande roller för leverantörer av delsystem till systemintegratörer samt ökande andel tjänsteproduktion jämfört med gårdagens modell med leverans direkt till kund och liten roll för integratörer.
Alm betonade vidare tillgången till andra marknader som kritisk mot bakgrund av för liten volym i hemmamarknaden. Andra kravställande kunder driver utveckling samt egenfinansierad forskning. Företagens tillväxt beror även på en ”kritisk massa”. Tillgång till teknologi är en annan kritisk faktor för företagen.
Nya hotbilder idag kräver samverkan med andra aktörer för staten när olika tjänster m m är ”outsourcade” till privata aktörer.
Företagens roll i totalförsvaret bör ses mot deras förmåga samt hur skyddsvärt verksamheten är. Företagen är verksamma i många för samhället viktiga områden och kan vara samhällsviktiga i kris/krig, vissa även totalförsvarsviktiga. Några företag är krigsviktiga och påverkar direkt den militära förmågan. Därutöver finns några nationella säkerhetsintressen där enskilda företag spelar en avgörande roll i krig. Utöver tekniska och operativa bedömningar krävs även en riskbedömning – är företagen att lita på?
Några andra påverkansfaktorer att beakta är kontroll över utländska direktinvesteringar, exportkontroll, väsentliga säkerhetsintressen (artikel 346) samt behovet av strategiska partner (bilateralt, Nato, Europeiska försvarsfonden m m).
Avslutningsvis betonades att totalförsvarsförmåga byggs gemensamt i samhället, där statens roll är att tala om vad som är skyddsvärt och där näringslivet är utförare.
Tillsammans skapar vi en robust militär och civil (samt digital) förmåga.
Referenten är överste och ledamot av KKrVA.
