Under Vintersymposiet försöker talarna sätta Sveriges och Europas säkerhetspolitiska läge i ett större strategiskt sammanhang och samtidigt peka ut nästa steg för forskning, politikutveckling och praktisk uppbyggnad av förmåga på basis av SV-A-Rs slutrapport.

Projektet SVAR och nästa steg

Inledningen av styresmannen Björn von Sydow betonar den svenska mobiliseringsförmågan i kris: pandemin, migrationskrisen 2015 och mottagandet av ukrainska flyktingar lyfts som exempel på generositet, improvisationsförmåga och ansvarstagande i samhället, liksom omställning av industri och civilsamhällets insatser. Hjälpen till Ukraina sedan 2022 ses både som solidaritet och som ett led i att värna Sveriges och Europas egen säkerhet, kopplat till den snabba återuppbyggnaden av militärt och civilt försvar.

SVAR-rapporten gör inte anspråk på att ge alla svar utan beskrivs som ett underlag för fortsatt dialog, forskning och studier kring bl.a. tidsglappet mellan hot och förmågeuppbyggnad, Europas beroende av USA och balansen mellan militär upprustning, civil beredskap och andra samhällsbehov. Man understryker också behovet av att stärka demokratisk motståndskraft utan att tumma på rättsstatliga principer. Ett nytt projekt aviseras: “Sveriges roll i en multipolär värld med multidomäna slagfält”, där man vill bredda expertisen med externa forskare, arbeta både öppet och i mindre kretsar under Chatham House Rules, och fokusera på bl.a. optimering av Sveriges geopolitiska position, innovationsförmåga och framtida multidomänoperationer inom NATO och EU.

Pyramiden: från global världsordning till nationellt ansvar

Projektledaren Lars-Erik Lundin placerar SVAR i ett bredare säkerhetslandskap där det är svårt att samtidigt hålla pandemi, fullskalig rysk invasion, NATO-medlemskap, förändrad USA‑politik och europeiskt ansvarstagande i huvudet. Akademin har organiserat tre expertgrupper och sex avdelningar som försökt bryta stuprören, med omfattande referenspersonnät, poddar och seminarier.

Han introducerar en “pyramid” där många svenskar spontant fokuserar på toppen – världsordning, stormaktsrelationer, klimat – och drar slutsatsen att Sverige är för litet för att påverka. Det kallas ett livsfarligt antagande; rapporten pekar på minst fyra skäl till detta, bl.a. risken att ett “felaktigt” utfall i Ukraina skjuter hotet norrut mot oss, hybridhotens ökade betydelse och den centrala frågan om relationen till USA.

Pyramiden vänds därför “rätt”: NATO artikel 3 och det egna ansvaret sätts i botten – Sverige måste göra maximalt för att bygga nationell förmåga, med tydliga benchmarks för vad som faktiskt åstadkoms, snabbare beslutsfattande, ny lagstiftning, reformerade upphandlingar och genomförandekraft. Försvarsvilja och öppen debatt pekas ut som avgörande under valåret, och akademin ser sin roll i att ge beslutsfattare och opinionsbildare kvalificerat underlag.

Därpå läggs ett regionalt “nav” – Norden–Baltikum, gärna med Polen och Tyskland – där man vill se fördjupat försvarssamarbete. På europeisk nivå talar man om “differentierad autonomi”: EU kan bli mer självständigt på vissa områden, men kommer länge att vara beroende av USA och globala råvaru- och handelspartner. Samtidigt måste Europa maximera amerikanskt engagemang utan att inta en underordnad hållning. Slutligen konstateras att avskräckning och motståndskraft måste ses i en global systemram, där Sverige inte kan agera ensamt men heller inte passivt.

USA, Trump och europeiskt ansvar

En publikfråga (Mikael Holmström) kretsar tidigt kring USA:s utveckling under Trump och NATO:s artikel 1–3 – kan USA bli fiende eller likgiltig snarare än garant? Flera talare (Michael Sahlin mfl) betonar att frågan är central men analytiskt svår; rapporten ger provisoriska svar och markerar behovet av fortsatt, fördjupad studie av USA-dimensionen.

Ursula von der Leyens lättnad efter senator Rubios försäkringar i München problematiseras, eftersom den konkreta politiken fortsatt går i bekymmersam riktning. Man varnar för att låta kortsiktiga signaler dölja en djupare förändring i USA:s strategiska inriktning, där nationella intressen och “intressepolitik” trumfar rättsstatsprinciper. I det militära kapitlet har man därför konservativt utgått från att amerikanskt stöd i Europas närförsvar kan utebli, vilket driver slutsatsen att Europa självt måste kunna hantera ett konventionellt angrepp, särskilt i öster.

På civila sidan pekar man på konsekvenserna om förstärkningsantaganden om USA inte infrias: geografin för förstärkningar förändras, Nordsyd‑axeln och EU:s roll växer, och EU måste bli en huvudaktör för ekonomiskt och politiskt stöd. Man noterar samtidigt att amerikansk inrikespolitik – inklusive mellanårsval, risk för impeachmentprocesser och maktbalansen mellan demokrater och republikaner – driver ett ryckigt tonläge snarare än helt ny strategisk doktrin, men att de långsiktiga skadorna på amerikanska institutioner kan bli svårreparerade.

I försvarsindustrikapitlet får detta en konkret konsekvens: ett färdigt amerikanskt stridsflyg (F‑35) bedöms inte längre vara ett realistiskt långsiktigt alternativ, eftersom ett system som ska leva i 50 år inte kan baseras på en leverantör man inte kan lita på politiskt. EU:s egen försvarsindustristrategi (50–60 procent europeiska inköp till 2030/35) och aktörer som Saab pekas ut som indikatorer på en trend mot ökad europeisk materielförsörjningsautonomi.

Europa, systemkollaps och globalt syd

Gunilla Herolf tecknar en mörk bild: Europa är i ett värre läge än någon gång efter andra världskriget, med ryskt fullskaligt krig mot Ukraina och hybridpåverkan mot övriga europeiska länder, samtidigt som USA:s intresse för Europa är “mycket måttligt”. Hon framhåller att stödet till Ukraina och sanktionerna mot Ryssland visserligen har effekt, men att EU fortfarande betalar mer för rysk energi än man ger i bistånd till Ukraina.

Readiness 2030 med 800 miljarder euro till nya vapen ses som ett kraftfullt steg, men stora industriprojekt som det fransk‑tyska flygplansprojektet illustrerar hur nationella intressen och informationsbrist kan sänka europeiska ambitioner. USA:s nya doktriner antyder att Europa ska klara sig själva konventionellt och att Ryssland inte ses som ett avgörande hot ens vid angrepp på östra Europa, vilket återknyter till kravet på europeisk egenförmåga.

Hon visar på en splittrad europeisk karta:

  • Nord/nordost är största bidragsgivare till Ukraina per capita och har högst resiliens mot rysk påverkan.
  • Syd ger mindre stöd och har mildare syn på Ryssland.
  • Sydost präglas av energiberoende, kulturella och religiösa band till Ryssland samt kinesiska investeringar.

Ungern citeras som exempel på retorik där Bryssel utmålas som större hot mot friheten än Moskva.

Som svar föreslås bl.a. fortsatt och ökat stöd till Ukraina, flexibla minikoalitioner (E3, E6, koalitioner av villiga) för snabb och politiskt legitim handlingskraft, samt reformer av EU:s vetorätt inom utrikes‑ och säkerhetspolitik för att möjliggöra effektivare sanktioner och utvidgning. Ukraina, Moldavien och eventuellt Georgien bör enligt henne integreras i EU/NATO, trots rysk motvilja, eftersom ett misslyckande skulle vara en seger för rysk imperialism. Samtidigt betonas behovet att “stå rak i ryggen” gentemot USA: USA är inte fienden, men Europa ska inte ducka för orättvisa krav eller handelspolitiska åtgärder.

Mikael Holmström och andra frågor triggar en diskussion om global systemkollaps (Michael Sahlin) som paraplybegrepp – de internationella subsystemen (handel, hälsa, rustningskontroll, rättsordning) som byggts efter 1945 och efter kalla kriget eroderar när revisionistiska makter (Ryssland m.fl.) och ett “trumpianskt” USA lämnar eller underminerar institutioner och regler. New START:s framtid och kärnvapenordningens försvagning lyfts som kärnexempel.

På global nivå framträder också en kritik av västmakternas hantering av det globala syd: att förolämpa ledare som Modi eller Lula anses ha ett pris, då många stater och rörelser historiskt varit beredda att ta stora förluster för att stå emot upplevd imperialism. Rapporten förespråkar därför ett mer partnerskapsorienterat förhållningssätt, särskilt gentemot Afrika med dess demografiska tyngd och framtida kunskapsresurser, där Europa enligt talarna har en potentiell fördel gentemot USA.

Baltikum, Arktis och svensk militär förmåga

I den militära delstudien (Karlis Neretnieks analyseras hur Sverige bäst bidrar till avskräckning i nordisk‑baltiska området under antagandet att USA:s engagemang i Europa blir starkt begränsat. Två strategiska riktningar identifieras: Nordkalotten/Arktis och Östersjön/Baltikum, med helt olika ryska motiv – militär nytta i norr, imperiala ambitioner i Baltikum.

Frågan ställs om vad vi främst ska avskräcka: orsaken (imperiedriven expansion) eller den militära nyttan; slutsatsen är att båda måste hanteras eftersom de kan sammanfalla. Dagens svenska satsningar bedöms relativt gynna Nordkalotten, medan bidraget till avskräckning kring Baltikum är otillräckligt.

Man skisserar en trestegsmodell:

  1. Förband på plats i Baltikum.
  2. Tidiga nordiska förstärkningar (Sverige, Danmark, eventuellt Norge).
  3. Senare långväga förstärkningar (Kanada, Storbritannien, Frankrike m.fl.).

I nuläget kan Sverige inte fylla stop‑gap‑rollen i steg 2; därför föreslås att extra medel utöver försvarsbeslutet 2024 primärt ska gå till att täcka avskräckningsluckan i Baltikum. Konkret föreslås bl.a. 2–3 nya armébrigader för att kunna uppträda divisionsvis i Östersjöområdet, utökad marin förmåga till sjöfartsskydd, stärkt amfibiekår med fokus på kritiska öar (t.ex. Ösel–Dagö) samt utnyttjande av flygvapnet för tidigt understöd, inklusive markmålsbekämpning och insatser mot mål på ryskt territorium i ett NATO‑ramverk. Därtill krävs europeiska lösningar på enabler‑brister (satelliter, lufttankning, strategiskt transportflyg) när USA inte kan tas för given.

Kärnvapenfrågan och europeisk avskräckning

Lars Wedin, via Lars‑Erik Lundin, presenterar huvudslutsatserna i kärnvapendelen. Sverige ska inte skaffa egna kärnvapen, både av folkrättsliga skäl (NPT) och p.g.a. kostnads‑ och sårbarhetsproblem under övergångsperioden från tröskelstat till fullt operativ kärnvapenmakt. Erfarenheterna från Frankrike och Storbritannien visar att kärnvapen tränger undan konventionella satsningar, samtidigt som kraven på leveranssystem, skydd mot preemptiva slag och ledningssäkerhet är extrema.

Nuclear sharing bedöms inte som en väg för Sverige, eftersom dubbel beslutskedja och politisk komplexitet gör nyttan begränsad. Däremot bör Sverige fullt ut delta i NATO:s Nuclear Planning Group, i relevanta övningar med konventionella medel och bygga expertis i FOI, Försvarshögskolan, Försvarsmakten och akademin.

En viktig tanke är att öka Putins osäkerhet även från europeisk sida, som komplement till USA:s kärnvapen, bl.a. genom att stödja franska och brittiska initiativ att tydligare artikulera en europeisk avskräckningsdimension. Macron nämns som föregångsfigur; poängen är att Putins agerande riskerar att driva fram en starkare europeisk kärnvapenambition, vilket i sig bör verka återhållande.

Försvarsindustri, tempo och kultur

I försvarsindustrikapitlet (Thomas Engevall)  liknas krig vid “material‑sport” men också lagtempo eller skidskytte: både materiel, personal, psykologi och vilja krävs, och pengar räcker inte om de inte omsätts i snabb förmågeökning. Trots kraftigt ökade anslag går processen för långsamt – beställningar med leverans om tio år hjälper inte i närtid.

En debatt mellan bl.a. kapten Braw (som menar att chefer är “felprogrammerade”, räddare för revisorn än för ryssen) och forskaren Silverup (som betonar att processerna är felkonstruerade) används för att illustrera att både ledarskap och regelverk måste ändras. Talaren ansluter sig något mer till behovet av starkt driv på chefsnivå, eftersom motiverade chefer kan “gena i processerna” även om regelverken är tröga.

Förslag rör bl.a. lättnader i upphandlingsregelverk, utökade möjligheter till direktupphandling med hänvisning till väsentliga nationella säkerhetsintressen, höjda gränser i LUFS, större mandat till Försvarsmakten och FMV, och en kultur som premierar snabb leverans till krigsförband framför process‑korrekthet. Man lyfter också behovet att låta förband arbeta mer direkt med industrin, inspirerat av Ukraina, men varnar för oordning – en svensk modell måste förena decentraliserad innovation med sammanhållen styrning.

Civilförsvar, hybridhot och brådska

I den avslutande sessionen om hybridkrigföring och civilt försvar framträder en bild av ett fragmenterat system med många aktörer, överlappande regler och EU‑direktiv som skapar förlamning. Exempel ges från el‑ och frekvensstabilitet där ansvarsfördelningen mellan Svenska kraftnät, PTS och Energimyndigheten är oklar, samtidigt som marknaden översvämmas av osäkra, uppkopplade produkter utan rimliga cybersäkerhetskrav. NATO artikel 3 understryker att Sverige måste kunna garantera fungerande infrastruktur och elförsörjning när allierade trupper befinner sig i landet.

Talarna (Björn Körlof, Lars Nylén och Johan Wiktorin) efterlyser tydlig politisk styrning av vilken civil beredskapsförmåga Sverige ska ha, på vilken nivå och till vilken kostnad, samt mod att ställa undan sekundära styrsignaler när totalförsvaret byggs upp. De pekar också på att andra länder (t.ex. Frankrike) går före med krav på säkra hårdvaror, vilket illustrerar att nationell handlingskraft är möjlig trots EU‑ramar.

Avslutningsvis påminner Johan Wiktorin om historiska tidsförlopp: från fälttåget i Polen till angreppen mot Norge och Danmark tog det 187 dagar, och endast ytterligare 31 dagar tills offensiven mot Frankrike, Nederländerna och Belgien inleddes. Poängen är att Sverige inte kan utgå från att man har “gott om tid”; det säkerhetspolitiska läget bedöms i diskussionen som minst “åtta av tio” i allvarlighetsgrad och talarna öppnar för att en framtida svensk samlingsregering kan behövas för att bära det politiska ansvaret för den nödvändiga omställningen.